Jag tror att folk överlag är rädda för att prata om att saker och ting är problematiskt eller osunt, för att det då innebär att vi måste ändra vårt beteende och vårt tankesätt och det är jobbigt (och kanske alldeles för svårt för vissa). Så då pratar vi hellre om hur det alltid har varit, vad som är mänskligt eller normalt. Trots att inget utav det är ett gott argument för att fortsätta.
Jag är själv mitt i en liten viktresa just nu, så jag är inte den som står på barrikaderna och vågar mig på att slopa normen helt. Just synen på kroppen är jag aningens förslavad under, och det är sorgligt. Men jag orkar inte med att ta den striden just nu, jag har i stunden accepterat att det är för svårt och tillåter mig själv att reglera kroppen i stället. Men jag kommer inte att ursäkta det med att sunt, skylla på hälsan eller påstå att det inte är problematiskt. Det är vad det är, helt enkelt, och jag tänker inte skamma varken mig själv eller någon annan som tar den här vägen. Så det är inte vad jag är ute efter. Men vi måste våga prata om våra beteenden som är problematiska. Kanske leder det till att jag själv känner helt annorlunda kring min kropp om 10 år, och förhoppningsvis leder det till att våra barn får växa upp i en annan verklighet än vad Frida och VeckoRevyn tutade i mig som barn. Vi kan liksom inte fortsätta utvecklas om vi inte vågar erkänna våra brister.
