Måste man bli olycklig?

[Mammas]

Sv: Måste man bli olycklig?

Anonymt nick då jag ev blir igenkänd annars och då även mina vänner.

Jag har längtat efter barn sedan jag var 18 år och ännu att par år till får jag vänta för att ha ett tillräckligt stabilt liv. Men många vänner och bekanta har nu både ett och två barn. Det är personer i åldrarna 20-32 år och barnen är mellan 2 mån och 7 år gamla. Av dessa är det endast 1 familj där föräldrarna ännu lever tillsammans. Och alla verkar så himla olyckliga! Visst skrattar man och ahr roligt ihop men till största delen verkar föräldrarna olyckliga och bittra. Jag får aldrig höra nåt positivt om att ha barn utan bara att det är jobbigt, svårt, stressigt, dåligt med sömn, inga fritidsintresssen och inget skoj med vänner.

Blir det så?För alla?
Jag och min sambo har börjat prata om barn och om som sagt ett par år känns lagom. Men jag blir ju väldigt osäker och full av ångest när jag enbart hör negativt. Jag vill ju så gärna-men inte om det ska förstöra mitt liv och jag resten av livet ska vara trött, stressad, arg, olycklig...Måste man isolera sig hemma och sluta vara en egen individ när man får barn?

Jag är inte olycklig! Igår eftermiddag när jag vaknade kom mitt barn in till mig och kröp upp i sängen och vi mös några minuter innan jag gick upp. Bara de få minutrarna har hållit mig glad och på topp genom hela arbetsnatten. Dagen innan det gosade och busade vi i tio minuter innan jag åkte till jobbet och det höll mig glad istället.

Men jag tror att det är viktigt att dela på det så att barnet har två föräldrar, inte bara en. Vi har haft fördelen av att jag hade en häst i behov av träning från att barnet var två månader, samt att min man hade ett skiftjobb som innebar många lediga dagar under det första halvåret.

När barnet var knappt ett halvår började vi dela lika på jobb och föräldraledighet under 1-2 månader för att sedan varva semester med föräldraledighet så att vi båda var hemma hela sommaren. Från augusti har jag arbetat heltid medan min man varit hemma med barnet.

Vi har båda fått tid för egna aktiviteter och sysselsättningar. Arbetet hemma gör vi när tiden finns, oftast när båda är lediga. Det får se ut som ett bombnedslag hemma emellanåt, att vi mår bra är viktigare. Att släppa på prestigen tror jag är viktigt. Båda ska dela på ansvar för barnet och båda ska dela på ansvaret för hur hemmet ser ut.

Sedan tror jag att det för min del vägt in att jag funderat mycket på hur jag är i sättet. Förut var jag bättre på att se vad som var dåligt med allt hela tiden, nu försöker jag fokusera på det jag mår bra av och är nöjd med. De delar jag inte mår bra av försöker jag förändra. Precis som jerseyko säger blir det var man gör det till.

Sedan väger det nog också in hur ditt barn är. Om du inte sover på tre månader är det klart att du inte är lycklig, men då får båda föräldrarna göra vad de kan för att låta den andra vila ut emellanåt.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Måste man bli olycklig?

*KL*

Inte många skulle erkänna att de är olyckliga pga sina barn. En och annan gör det, men jag skulle vilja säga att det inte är politiskt korrekt att säga så. Se bara på alla svar som finns i den här tråden. Alla är så lyckliga så!

Jag tror att man klarar av föräldrarskapet och trivs med att vara förälder om man är inställd på att från och med nu så handlar inte livet om mig och bara mig längre. Det viktiga är inte heller att bara man själv har den inställningen. Det krävs att båda parter i relationen ser att det här är ett nytt och annorlunda vuxenliv.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Måste man bli olycklig?

Hoppsan! Det blev fel.

Det skulle stå:

Det viktiga är att inte bara man själv har den inställningen. Det krävs att båda parter i relationen ser att det här är ett nytt och annorlunda vuxenliv.

 

[mino]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag tycker att det blev klart mycket tuffare i och med andra barnet. Men sen gäller det att komma ihåg att graviditet och småbarnstiden är ju trots allt bara några få år och det är oftast då man hör mest om hur jobbigt det är. Det som gör att det kan vara jobbigt att ha barn tycker jag inte handlar om barnen så mycket som förlusten av kontroll över sitt eget liv. Innan barn kan man anpassa livet efter det man har att göra, tex lägga sig tidigt inför ett viktigt möte, skippa frukosten om man är sen, etc, denna marginal i livet tappar man helt när man får barn. Det känns ganska ofta som om hela bygget är på gränsen till att rasa ihop (ingen har handlat, dammråttor överallt, en unge är superförkyld och den andra håller på att få en tand). Sen förändras ju relationen totalt när man får barn och de egenskaper man tyckte var viktig hos en partner när man letade upp den blir plötsligt ganska oviktiga och man begriper inte hur man kunde falla för nån så oorganiserad och ohandlingskraftig i hushållet...

Så det ÄR jobbigt men samtidigt är det otroligt givande och häftigt att ha barn. Men de första åren är ganska kaos, det går inte att komma ifrån även om de flesta i efterhand förtränger hur jobbigt det var och idylliserar bebisåren (särskilt farmor och mormor minns allt i ett rosa skimmer).

 

[vindvissla]

Sv: Måste man bli olycklig?

Men tror du det är många som faktiskt är olyckliga pga sina barn då?

Om du frågar om mitt liv var enklare när jag var 22 och barnlös och huslös (och hundlös och sambolös och pluggade och levde loppan) så visst var det det. Och jag var definitivt inte olycklig då. Men det hade inte passat mitt liv nu. Mitt liv är inte enkelt nu, men ack så utmanande och för det mesta faktiskt alldeles underbart. Ibland tänker jag att varannanveckasföräldrar har det bra, de har både och, men det är ju inget direkt jag strävar efter.

Grejjen är att om man har barn tjänar det ju inget till att gå runt och tjura, det är bara att bita i äpplet och köra på och göra det bästa av det hela. Men det beror kanske vilken sorts livsuppfattning man har för övrigt också.

 

[Mitten]

Sv: Måste man bli olycklig?

Inte många skulle erkänna att de är olyckliga pga sina barn. En och annan gör det, men jag skulle vilja säga att det inte är politiskt korrekt att säga så. Se bara på alla svar som finns i den här tråden. Alla är så lyckliga så!

Men... jag tycker inte att folk säger så här? Just att alla bara 'är så lyckliga så', de flesta erkänner ju att det är skitjobbigt ibland! Men på det stora hela är nog de flesta ändå lyckliga generellt. Jag har flera gånger både här och i verkligheten sagt att det är jättejobbigt och att jag är världens sämsta mamma för att jag inte orkar. Men den känslan går ju över ganska fort! Man är ju mest trött på den ständiga jouren man har.

Jag håller med vindvissla, det var enkelt och lajbans när man var ung och ansvarsfri. Men jag älskade mitt dagis också, det betyder inte att jag skulle vilja vara kvar där nu . Man har olika livsfaser, alla har inte samma faser och lika långa, men just barn brukar tvinga in en i just den här fasen, och då är man mer eller mindre redo för det