Måste en relation alltid vara självklar i början?

[Kattennizze]

Jag har aldrig varit besvarat förälskad. Det är fortfarande en dröm att få uppleva.

Men jag har lärt mig älska, djupt och innerligt. Alltså antar jag att min kärlek växer fram?
Båda mina s.k. relationer har varit med män som på något sätt fastnat för mig och där jag sedan utvecklat djup oh stark kärlek.

Förstår jag dig rätt nu, du har aldrig varit förälskad i någon? Eller har du varit förälskad men det har varit obesvarat?

 

[tanten]

Förstår jag dig rätt nu, du har aldrig varit förälskad i någon? Eller har du varit förälskad men det har varit obesvarat?

Jag har aldrig fallit för någon som också fallit för mig.
Har varit himlastormande förälskad många, många gånger men det har aldrig hittills i livet varit besvarat. Dvs jag har alltid varit olyckligt kär. Sedan ett antal år älskar jag obesvarat.
en enda man har varit kär i mig så vitt jag vet.

Kärlek har kommit efter en ganska lång tid när jag lärt känna honom och blivit trygg. Dvs i det enda förhållande jag haft.

Jag är nog inte så lätt att tycka om. Själv fastnar jag ganska snabbt för män...

 

[enough]

Känns som att det var mitt inlägg i dejtingtråden som inspirerade till denna trådstart.

Jag är ju en sån som kickar hårt på att vara förälskad, och har sen barnsben också haft väldigt lätt för att bli det i alla möjliga och omöjliga personer. Därför är jag nog lite skraj för att bli snuvad på den känslan, om jag inte känner så starkt för en person jag inleder nånting med. Men jag kan ju se problematiken i det, att jag tenderar att vara kär i kärleken i stället för i personer. Tycker nog ändå att jag blivit bättre på att resonera kring det med mig själv än när jag var yngre, jag är medveten om att bra känslor kan smyga sig på lite saktare och lugnare och att det ofta är bättre än det stormintensiva.

Klockrent och rätt på alla plan kan det aldrig vara med någon, varken i början eller senare. Jag tänker på hur sjukt olika personer jag haft förhållanden med eller dejtat. Det är häftigt. Alla har haft sina fantastiska sidor men också saker som varit utmaningar, egenskaper som inte synkat riktigt med mina men som lärt mig något, fått mig att utvecklas. Sen har det ju hittills alltid visat sig inte fungera efter ett tag, för så är det ju oftast i livet, och det är helt okej.

 

[Seabaz]

För att inte kidnappa dejtingtråden tänker jag att jag startar en ny tråd.

Jag läser ofta i Dejtingtråden, men även i andra sammanhang, att så många verkar leta efter en självklar känsla i början av en relation och att en liksom förväntar sig att det inte ska finnas några tvivel. Men måste det verkligen vara så? Måste allt vara självklart i början av en relation? Varför?

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet. När en träffar den rätte så VET en att det är rätt osv osv) och som en sen gärna införlivar i sin egen relation hur sant eller osant det än är (alltså att en liksom suddar ut minnena av det som var jobbigt och sen i efterhand bara minns det som självklart).

Jag tänker alltså i första hand på när en inleder en relation, snarare än när en är i själva relationen och hur "kärlek vid första ögnonkastet" verkar vara någon typ av önskan som ställer till det för många.

Det vore himla intressant att höra era tankar kring detta (även om jag inser att TS kanske blev lite luddigt)

Nä det behöver det inte.
En snubbe jag vart ihop med startade vi som dejtande... efter 6 månaders mys och utflykter blev vi mer och mer som kk och bara träffades för det.
Efter ett år som kk kom vi överens om att bli ett par och inom 6 månader gjorde vi slut!
Vi pallade inte med varandra, hahaha. Sexet var bra dock men vi var båda värdelösa i en relation.

Min nuvarande sambo träffade jag och utan tvekan har vi varit ett par sedan första (andra?) träffen!


Jag tänker att när det kommer till att det INTE är/behöver vara självklart i början beror på om båda parter är ok med det?
Men om/när en part börjar känna sig mer osäker vad som gäller så är det ju bättre att fråga rent ut

 

[Killaloe]

Känns som att det var mitt inlägg i dejtingtråden som inspirerade till denna trådstart.

Jag är ju en sån som kickar hårt på att vara förälskad, och har sen barnsben också haft väldigt lätt för att bli det i alla möjliga och omöjliga personer. Därför är jag nog lite skraj för att bli snuvad på den känslan, om jag inte känner så starkt för en person jag inleder nånting med. Men jag kan ju se problematiken i det, att jag tenderar att vara kär i kärleken i stället för i personer. Tycker nog ändå att jag blivit bättre på att resonera kring det med mig själv än när jag var yngre, jag är medveten om att bra känslor kan smyga sig på lite saktare och lugnare och att det ofta är bättre än det stormintensiva.

Klockrent och rätt på alla plan kan det aldrig vara med någon, varken i början eller senare. Jag tänker på hur sjukt olika personer jag haft förhållanden med eller dejtat. Det är häftigt. Alla har haft sina fantastiska sidor men också saker som varit utmaningar, egenskaper som inte synkat riktigt med mina men som lärt mig något, fått mig att utvecklas. Sen har det ju hittills alltid visat sig inte fungera efter ett tag, för så är det ju oftast i livet, och det är helt okej.

Ja det var väl bland annat ditt inlägg - men ville inte kapa tråden eller låta dig vara ett exempel mot din vilja så därav ny tråd utan några citat. Hoppas det var okej!

Och intressant reflektion att du kan vara kär i kärleken istället för personen i rädsla för att missa förälskelsen (om jag tolkar dig rätt?)

 

[Mineur]

Jag har aldrig varit med om att det känns självklart i början av en relation. För min del bottnar det nog mest i en något cynisk personlighet i kombination med osäkerhet - jag har helt enkelt väldigt svårt att tro på att någon faktiskt vill vara med mig. Det gäller både vänskapliga och romantiska relationer. Sedan är jag en klassisk känslomänniska som överanalyserar de flesta situationer som innefattar att jag är i en någorlunda sårbar position, vilket inte heller hjälper.

Med min nuvarande partner var faktiskt första känslan när vi träffades besvikelse Vi blev ihoptåtade av en av mina vänner, som hade höjt honom till skyarna på alla möjliga sätt och vis. Jag hade alltså skyhöga förväntningar (dumt, jag vet), och in kom... En helt vanlig kille, med något av de fulaste skor jag någonsin sett (idag skämtar vi om att han ska ha på sig de skorna den dag vi eventuellt bestämmer oss för att gifta oss). Det krävdes dock bara ungefär en halvtimmes prat för att jag skulle upptäcka hans charm, men sedan dröjde några månader till innan vi blev vi "på riktigt" eftersom att våra liv inte var så kompatibla just då.

Jag brottades dock med tvivel och osäkerhet så sent som förra året, men det senaste året verkar det ha hänt någonting och jag kan inte minnas när jag senast tvivlade på att han faktiskt vill vara med mig. Det är alltså först nu, fyra år efter att vi träffades, som det börjar kännas helt glasklart för mig att det är vi, att mina känslor är helt och fullt besvarade, att vi verkligen passar ihop till 110%, och att det lär fortsätta vara så inom den överskådliga framtiden.

Alltså: Nej, jag tror absolut inte att det måste kännas självklart från början. Av min erfarenhet att döma (alltså vad jag själv upplevt och vad jag hört om från vänner) är det sällan så. Och även om det verkar härligt att bli sådär himlastormande förälskad i någon på studs så tänker jag att det nog många gånger är rätt nyttigt att gå in i en relation med ett något kallare huvud.

 

[the_connemara]

Jamen hästar är ju en HEEEELT annan sak!

Jag föll som en fura för min redan på en liten film. Tittade på kanske tio andra, för en ska ju inte köpa den första en tittar på. Sen åkte jag och köpte henne. När det gäller henne är jag mycket mer säker på livslång kärlek än jag någonsin varit med en människa. Ja, mer säker än jag ens VILL vara med en människa.

Tror det är mitt största problem med mänskliga relationer, jag jämför nog allt med min häst. Med en människa måste man liksom förhålla sig till att det inte är villkorslöst, inte min grej.

Jag är nog rätt lik @enough med att gilla och lätt bli förälskad, och kär i kärleken.

Sedan ogillar jag rent allmänt andra människors sällskap och det inser jag typ första sekunden jag träffar en ny människa irl om det är någon jag inte vill träffa mer eller om jag vill det. Väldigt svartvitt.

Om det nu däremot är någon jag gillar och det är ömsesidigt och det inte uppkommer något som avbryter mitt gillande (jag har hittills dumpat i alla mina förhållanden) då skulle man nog i efterhand kunna tycka att det gått sådär lyckligt o tvivelfritt till (för jag tvivlar inte på annat än den andres känslor). Men det är ändå inget jag tror ett dyft på.

 

[starcraft]

Min senaste relation kändes självklar från första dejten. Skulle säga att det inte är att föredra. Jag blev som förblindad och gav mig in i det för fort eftersom det kändes så bra och skippade alla varningssignaler och det slutade mindre bra. Men att låta känslor växa fram är inte min grej heller. En relation började med bra sex, vi blev ett par och jag hoppades att känslor skulle växa fram, men när sexet fick en svacka blev jag bara irriterad på människan och gjorde senare slut.

Det måste finnas något där för att jag ska vilja fortsätta träffas, något typ av klick. Men ser nog gärna sen att det inte känns helt självklart utan man går in lite mer med ögonen öppna och känner sig fram och att vissa tvivel är naturligt och bra att ha.

 

[Bison]

Det tror jag inte.
När jag var yngre var det ofta självklart och enkelt. Jag blev förälskad och sen tuffade det bara på.
Nu är jag en gammal, smått bitter cyniker
Jag vet inte vad jag vill, tvivlar konstant, vill inte släppa någon nära och lever bakom en enorm mur mot andra människor.
Sen kan det säkert bli bra ändå om den andra parten har mer tålamod än vad jag har.

Med hästar är det helt annorlunda, de är öppna, ärliga och självklara. Så mycket enklare att läsa och känna.
När jag fastnat direkt blir det bra, de gånger jag haft tvivel och tänkt att det ska lösa sig har jag sålt efter en tid.
Min nuvarande fastnade jag för direkt jag såg honom på filmen, oriden och grön.
Kände direkt när jag satt upp att detta är min häst och det har varit självklart sen dess.
Önskar det var lika självklart även med människor.

 

[the_connemara]

Det tror jag inte.
När jag var yngre var det ofta självklart och enkelt. Jag blev förälskad och sen tuffade det bara på.
Nu är jag en gammal, smått bitter cyniker
Jag vet inte vad jag vill, tvivlar konstant, vill inte släppa någon nära och lever bakom en enorm mur mot andra människor.
Sen kan det säkert bli bra ändå om den andra parten har mer tålamod än vad jag har.

Med hästar är det helt annorlunda, de är öppna, ärliga och självklara. Så mycket enklare att läsa och känna.
När jag fastnat direkt blir det bra, de gånger jag haft tvivel och tänkt att det ska lösa sig har jag sålt efter en tid.
Min nuvarande fastnade jag för direkt jag såg honom på filmen, oriden och grön.
Kände direkt när jag satt upp att detta är min häst och det har varit självklart sen dess.
Önskar det var lika självklart även med människor.

Min häst var den enda på hela stuteriet jag inte gillade hans första år Men sedan räckte det med att ha honom hemma en dag (han försvann bakom alla andra som skyggast för mig) och så ville jag aldrig, ALDRIG vara utan honom mer, drygt 12 år sedan nu

 

[myzzan]

Min relation med gubben var inte självklar. Dels för att han är mkt äldre än mig och dels för att han har 4 barn sen innan, var av 3 av 4 hör av sig . Ibland tvivlar jag på vår relation, vi pratar om problemet och löser de.

Nu har vi varit ihop i 6år

 

[tuaphua]

För att inte kidnappa dejtingtråden tänker jag att jag startar en ny tråd.

Jag läser ofta i Dejtingtråden, men även i andra sammanhang, att så många verkar leta efter en självklar känsla i början av en relation och att en liksom förväntar sig att det inte ska finnas några tvivel. Men måste det verkligen vara så? Måste allt vara självklart i början av en relation? Varför?

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet. När en träffar den rätte så VET en att det är rätt osv osv) och som en sen gärna införlivar i sin egen relation hur sant eller osant det än är (alltså att en liksom suddar ut minnena av det som var jobbigt och sen i efterhand bara minns det som självklart).

Jag tänker alltså i första hand på när en inleder en relation, snarare än när en är i själva relationen och hur "kärlek vid första ögnonkastet" verkar vara någon typ av önskan som ställer till det för många.

Det vore himla intressant att höra era tankar kring detta (även om jag inser att TS kanske blev lite luddigt)

För mig brukar det ta tid. Jag kan känna en attraktion och ett intresse tidigt. Men kärleken måste få ta tid. Precis som att känna av om vi kan vara relationsmaterial.
Min sambo kände jag via jobbet några år innan jag tänkte tanken ens att vi kunde bli ngt mer. Han visste tidigare än mig när vi väl börjat dejta. Så för honom var det klart tidigare. Men han fick ju respektera att jag behövde känna efter mer.