Sv: Markträna + ridning samma dag tillfälle?
Vilka är
"vi"? Du och de du känner? Alla NH:are?
Jag och de som följer PNH:s filosofi. Sedan finns det garanterat andra förståss, men de kan jag ju inte uttala mig om.
...och följdfrågan blir, vilka är
"ni" i det här sammanhanget, som alltså då tydligen pressar fram osäkra hästar?
"ni" skulle då vara de som hör till nedan grupp 2
Detta med att hästen vägrar gå framåt är en av de vanligaste frågorna på detta forum känns det som. Den återkommer hela tiden. Uppenbarligen både från "NH"-håll, och "vanlig-hanterings"-håll. Den som säger
"vrid in hästens huvud och dra runt den på volt tills den ger sig" är vanligen från grupp 1 ovan, den som säger rappa till med spöet är vanligen från grupp 2. För att välja de extrema varianterna. Ingen av dem är trevlig, den ena mental (och fysisk) terror, den andra stryk.
Håller med, har inte personligen sett råd 1, eller så har jag missat det för att det verkade för bisarrt, hur får man fram hästen om man straff-snurar den??
Jag blir frustrerad när man anser att straffbackning är en lämplig uppfostringsmetod (
ofta rekommenderat inom NH här, och på detta forum), medan man samtidigt blir jätteupprörd för att en häst får en smäll på nosen. Eller rider med skitskarp repgrimma, men samtidigt ojar sig över att någon rider med kimbelwick... Det blir väldigt dubbelt.
Håller med här också, straffbackning har jag bara sett användas av western-folk, men inte så många att det skulle vara representativt på något vis.
Nu ställer jag mig inte bakom slag på hästnosar, eller oövertänkt användning av kimbelwick. Poängen är att jag inte ser någon direkt skillnad emellan en skarp grimma med punktverkan på nerver, eller ett skarpt bett - och jag tycker verkligen inte att reggrimman är "snällare". Liksom det inte är "snällare" att få en häst att lyda genom mental press - än det är att använda fysisk press.
Nu vet jag iofs inte om det här med repgrimmans punktverkan på nerver kanske är lite överdrivet? Min grimma sitter då olika varje gång jag sätter på den, så det ska vara en jäkla massa nervpunkter hästen har då, om jag ska lyckas träffa någon varje gång?
Personligen tror jag att "tricket" med repgrimman är öglan under hakan. Den är sträv och hänger ner en bit(jämför metallringen på en vanlig grimma). Rörelser i snöret fortplantas mycket väl upp i repgrimman iom att öglan är sträv och hänger ner, dessutom är våra snören ofta ganska tunga. Ett vanligt lätt grimskaft med metallspänne i en metallögla på en nylonfrimma, där känner hästen knappast om jag vigglar lite med repet, jag måste ju då göra ganska stora rörelser innan det blir motsvarande som i repgrimman.
Kolla på början på den här filmen, när min unghäst leker med rep och repgrimma, om den var så skarp skulle han nog inte själv välja att lyfta sin fot med den?
Texten har jag lagt på efteråt, jag har förståss inte lärt honom det där, det var något han själv hittade på, men när jag berömde och gav honom godis för det första gången, då gjorde han det såklart direkt igen, sötaste tokponnyn 
Resten av filmen kan man bortse ifrån, vi bara fjantar runt lite..
En duktig hästmänniska märker man ju är duktig, då spelar inriktningen ingen roll. Det syns direkt på hur de hanterar hästarna, agerar på ev lektion, löser ev problem. Etc. Där bryr jag mig inte om ifall det är en VD-tränare, western, CR, eller whatever - så länge jag och hästen får hjälp. Vill man hävda att man är "naturlig" i sin hantering så fine... så länge man är rättvis och tydlig emot sin häst. Precis som alla borde vara, oavsett inriktning.
Håller med i det sista.
I övrigt tycker jag att "approachen" från "traditionellt håll" OFTAST är att hästen ska "bara lyda" och gå förbi läskiga saker. Den ska inte tveka, inte titta och inte fundera, bara GÅ PÅ. Vill den då kasta sig förbi så är det helt ok.
Det tycker jag låter som att man "pressar" hästen, att hästen ska vara mer orolig för att göra ryttaren "besviken" än läskiga saker.
Om man studerar vanlig inlärning, oavsett djur/människa eller situation, så vet man att man lär sig sämre under stress.
Att pressa en häst förbi något, så att den tillslut slänger sig förbi, eller att den måste trava förbi, det tycker jag låter som inlärning under stress. Chanserna att hästen slänger sig för liknande saker framöver är stor. Dessutom lär sig hästen att den inte får stöd av ryttaren, bara att den blir pressad när den blir osäker.
Enligt PNH ska man köra approach and retreat, låt hästen gå fram, stanna, titta, gå tillbaka en bit, slappna av, gå fram igen, kanske lite närmare osv.
Med min förra unghäst som var rätt skvättig så "tömkörde jag med en tygel" ut i skogen. I början gick jag kanske vid bogen och gav stöd, såg han nått läskigt fick han stanna, inte kasta sig, vända eller så. Stanna och titta i lugn och ro. När han slappnade av bad jag honom gå igen, ibland gick det bara ett steg, sedan fick han stå och titta tills han slappnade av. Jag stod bara och hängde bredvid, brydde mig inte om det han kollade.
Ganska snart lärde han sig att han får lov att stanna och titta om han blir osäker, men att om jag har sagt att vi ska gå, så brukar det inte vara någon fara. Han började själv korta av sina "stanna och titta", han stannade till och sedan började han själv gå igen.
På ett par pass gick han från att stanna HELA tiden, till att gå fram i friskt tempo, ibland sakta in lite om det lät något, och sedan gå igen.
Jag gick längre och längre bak, blev han väldigt brydd kunde jag gå fram till sadelläge/bog och gå med som lite stöd, men snart behövdes inte det heller.
Det här byggde hans självförtroende otroligt mycket, han tyckte det var sjukt kul att komma ut, så han började driva undan de andra hästarna när jag kom till hagen, så att jag skulle ta honom och ingen annan
Jag har inte hört någon "traditionell" beskriva problemlösning på det viset, och kommentaren nu lär väl bli typ "..." äh, glöm det förresten
