Människor som luras.

[Inte_Ung]

På ett sätt som denne i sin enfald trodde lät trovärdigt....

Kan enfald vara en orsak?
Att man helt enkelt inte begriper att lögner faktiskt märks?

 

[Kattennizze]

Ja det där har jag undrat väldigt mycket över! Jag har en nära familjemedlem som ljuger som en häst travar - om allt. Helt oväsentliga grejer ibland, typ åt du ägg till frukost idag och andra mycket mera allvarliga saker, som lögner om utbildning och jobb. Nu kan ju jag genomskåda det mesta men det är jobbigt när vi har gemensamma bekanta som hen ljugit för...
Jag har aldrig begripit detta ljugande. Jag är dessvärre bra på att dra vita lögner för att undvika konflikter men har blivit betydligt bättre på att inte göra det med åren.
Jag fattar det inte. Min familjemedlem är stundtals patetisk och jag blir så less, häromdagen gällde det en vän till hen som hade bytt sin lgh och då var frågan om det var en bostadsrätt eller en hyresrätt, en skitfråga jag kunde inte bry mig mindre men nej då. Det gick inte att få fram ett svar bara utan det blev väldigt intrasslat med alla tidigare lögner ang denna lägenhet. Bara så ytterligt dumt - och onödigt!
Jag har kommit fram till att personen har en personlighetsstörning bara som det inte går att göra något åt, hen bara ljuger om det mesta. I övrigt har hen ett mycket välordnat liv med fast och bra jobb och inga andra sociala problem. Så varför detta eviga ljugande kan man verkligen undra! Och det avtar inte heller med åren verkar det som, utan föremålen för lögnerna förändras bara. Personen i fråga är i övrigt jättetrevlig och glad och generös av naturen så jag fattar bara inte...

 

[Kattennizze]

Kan enfald vara en orsak?
Att man helt enkelt inte begriper att lögner faktiskt märks?

Ja det där tror jag kan vara en orsak faktiskt. Min släkting är inte speciellt smart faktiskt men jag undrar ändå.

 

[Inte_Ung]

Ett sådant företag har egen server. Inte hotmail.

Nähä, det behövs inte alls.
Bara för det så skall jag envisas med att ha kvar min hotmail-adress.
Sådetså.

 

[Inte_Ung]

Deras värld är annorlunda.

Jag har misstänkt just det.
Men frågan för mig är "På vilket vis då?".

Hur den blev det är jag inte säker på men som sagt lite teorier har jag.

Dem skulle jag mycket gärna ta del av.

 

[Inte_Ung]

Personen lyckades dupera en stor del av hästsverige på olika fronter men bubblan sprack. Det kom ända till åtal.

Där så borde väl drivkraften ha varit ekonomisk vinning?
Och kanske litet ära också?

 

[cirkus]

Men hur fungerar det?
Har de en skev världsbild, typ lever i en fantasivärld eller lyckas de lura även sig själva?

Jag tror att de helt enkelt lurar sig själva i många fall. Där verkligenheten inte stämmer med lögnen så fogar de dit en lögn till så att det fungerar. Sen tror jag att många lögnare upprepar lögnen så många gångar att det till slut verkligen blir en sanning för dom. "Alla pratar om att ......" i själva verket är det som själva som berättar för "alla att..." och eftersom "alla pratar om...." så är det ju sant.

 

[avslutat medlemskap]

Varför vissa ljuger? Jo av egen vinning och av gammal vana för det gick ju hem sist och går det inte hem så ändrar man lite på storyn och kör ett varv till. Mytomaner glömmer vem den ljugit för och hur den ljög så därför är dom superenkla att genomskåda för oss som levt nära en mytoman.

McG - vars far var mytoman.

 

[sjoberga]

Sen borde en del kunna vara mer omedvetna lögnare också, där minnet fungerar på ett sådant sätt att det automatiskt kopplar ihop saker som hänt på det sätt som förklarar det som hänt på bästa sätt för lögnarens sinne. Och sedan lagras i samma sekvens, oskiljaktiga.

Man ska nog akta sig för att dra slutsatsen att någon ljuger medvetet/sjukligt, om man upptäcker något som inte stämmer helt i en story. Såvida man inte är utredare såklart och har ett värde i att finna en så god objektiv sanning som möjligt.

Jag tror många berättelser om saker man upplevt innehåller diverse sakfel utan att folk medvetet tryckt dit dem.

 

[Monkie]

Jag började träffa en tjej ett tag som var någon form av mytoman. Först gick jag ju på det, hon ljög om sin utbildning tillexempel men tillslut blev lögnerna alltför otroliga och först då började jag förstå att hon ljugit om mycket.

I hennes fall tror jag hon ville göra sig smartare, vackrare, ja bättre helt enkelt. Lite dålig självkänsla. Synd, för hon var en go tjej i övrigt!

 

[Inte_Ung]

Man ska nog akta sig för att dra slutsatsen att någon ljuger medvetet/sjukligt, om man upptäcker något som inte stämmer helt i en story.

Problemet uppstår ju när man blir lurad och verkligheten inte stämmer överens med de uppgifter som man fått.

 

[Petruska]

Men hur fungerar det?
Har de en skev världsbild, typ lever i en fantasivärld eller lyckas de lura även sig själva?

Men i sådana fall kan det hela ju se ut på väldigt många olika sätt. Vem avgör om en person har ljugit? Omgivningen eller personen själv?

Tex finns det ju personer som när de är arga säger att den de är arg på har gjort ditten och datten av den och den anledningen. Det kan ju vara sant att personen har gjort ditten och datten, men att anledningen är en helt annan än den arga personen påstår. Den arga tycker då att personen ljuger. Personen själv tycker inte att hen ljuger.

 

[Petruska]

Sen borde en del kunna vara mer omedvetna lögnare också, där minnet fungerar på ett sådant sätt att det automatiskt kopplar ihop saker som hänt på det sätt som förklarar det som hänt på bästa sätt för lögnarens sinne. Och sedan lagras i samma sekvens, oskiljaktiga.

Man ska nog akta sig för att dra slutsatsen att någon ljuger medvetet/sjukligt, om man upptäcker något som inte stämmer helt i en story. Såvida man inte är utredare såklart och har ett värde i att finna en så god objektiv sanning som möjligt.

Jag tror många berättelser om saker man upplevt innehåller diverse sakfel utan att folk medvetet tryckt dit dem.

Så tycker jag att det ofta är. Man har olika bilder av samma händelser, och så tycker ibland den ena att den andra ljuger när den berättar sin bild. När sanningen helt enkelt är att man minns olika aspekter av händelser och har tänkt på dem på olika sätt så att man har olika bild, helt enkelt.

När någon beskyller någon annan för att ljuga i sådana fall, tänker jag ofta att personen bara borde bukandas och inse att allting har många aspekter och versioner. (Livet är ju tack och lov inte en rättegång.)

 

[Monkie]

Så tycker jag att det ofta är. Man har olika bilder av samma händelser, och så tycker ibland den ena att den andra ljuger när den berättar sin bild. När sanningen helt enkelt är att man minns olika aspekter av händelser och har tänkt på dem på olika sätt så att man har olika bild, helt enkelt.

När någon beskyller någon annan för att ljuga i sådana fall, tänker jag ofta att personen bara borde bukandas och inse att allting har många aspekter och versioner. (Livet är ju tack och lov inte en rättegång.)

Så försöker jag alltid att tänka. Därför ogillar jag också att prata eller höra skitsnack.

Ser mer "allvarligt" på lögner som är påhittade. Tillexempel om jag säger att jag tävlat svårklass hoppning, haft högst betyg i skolan, och varit på alla kontinenter. När jag i själva verket inte kan sadla, är medelmåttig in skolan och varit på en charterresa till Mallarna.

 

[Vallmo]

"Mytomani är inte en egen diagnos. Oftast rör det istället om en personlighetsstörning där mytomani är ett av symptomen. Exempel på personlighetsstörning kan vara psykopati eller borderline. " citat från mytoman.se

Att personer med borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) skulle vara kopplat till mytomani är felaktigt.
Att det är en personlighetsstörning är riktigt, men mytomani ingår inte som ett diagnoskriterium.
Psykopater (antisocial personlighetsstörning) däremot kan vara och är oftast mytomaner.

 

[Vallmo]

Träffade en kille (många år sedan, så det får anses dom preskriberat) som ljög om sitt yrke.
Han frågade vad jag arbetade med och på den tiden gjorde jag karriär och hade ett jobb med ganska hög status.
Efter mitt svar så frågade jag väl antagligen (eller om han sa det själv) vad han gjorde. Han sa då att han jobbade som någon slags kontrollant ( kommer inte ihåg exakt, men det lät bra) på trafiksäkerhetsverket.
Sen visade det sig att han var bilskolelärare.

Grejen var att jag brydde mig inte ett dugg om vilket yrke min pojkvän hade.
För min del spelar det ingen roll om man är akademiker eller städare.
Personligheten är viktigast. Nu är jag sambo med en riktig akademiker, men egentligen så är jag nog mer dragen till killar som är hantverkare, typ.

Tyvärr så litade jag inte på magkänslan med denna ljugande kille, utan blev tillsammans med honom vilket var ett riktigt misstag.
Jag flyttade till hans hemstad och bodde väl där några månader och sen började normaliseringsprocessen och varningssignalerna dyka upp.
Han hade stort behov av att hävda sig, trycka ner osv.
Han såg ofta till att jag hamnade i situationer där meningen var att jag skulle känna mig dum, förminskad, bortgjord osv....

Jag hann flytta därifrån i tid som tur var, kan jag säga.....

Efter det blev jag mer uppmärksam på sånt beteende.
En sån relativt oskyldig lögn kan säga väldigt mycket om en människa.
I hans fall var det för att hävda sig och sen trycka ner mig för att hävda sig ännu mer.

Har också haft en tränare som ljög om allt.
I stort och smått. Inte enbart för att hävda sig utan kanske mest för att komma undan.
Hon lurade också av oss alla mer eller mindre på pengar på olika sätt.
Hon skröt även om sina meriter och överdrev om både det ena och det andra.
Hennes lögner var så uppenbara, så jag vet inte om det var så att hon lurade sig själv också.
Det kändes så himla patetiskt på något sätt. Alla vi visste ju precis hur hon var men hon verkade inte fatta att vi märkte det.

Hade även en bästa kompis som ljög när jag gick i högstadiet.
Hon kunde hitta på allt möjligt. Bland annat var hon ihop med någon kille från sin förra skola som vi aldrig fick träffa eller se kort på.
Hon ljög också om man ville träffas och hon hade bestämt med en annan kompis.
Då sa hon att hennes mamma tvingade henne att vara hemma och stryka gardiner. En lördagskväll. När man är 15 år.
Hennes ljugande var väldigt frustrerande, minns jag. Jag visste att hon ljög men när man konfronterade henne så fortsatte hon bara att ljuga.
Alla i hennes familj ljög också för varandra, så jag antar att hon var uppväxt med det.

 

[Görel]

Jag tror att det finns fler anledningar men att en väldigt vanlig är att försöka vinna något på det.

Det kan vara att vinna självrespekt, att man känner sig som en bättre person när man får andra att tro på det man hittar på.

En gång hade jag en kollega som verkade ljuga om det mesta, stort som smått, och som i princip inte hörde när man sa att personen hade fel. Allt från att stjäla kollegors idéer och ta dem som sina egna, säga att man jobbat när man inte var på jobbet, till att envist upprepa sin osanna version av händelser som kollegor deltagit i och bete sig som man inte hörde när kollegorna protesterade.
Personen kunde komma så långt för att denne hade en chef bakom sig. När kollegor försökte påpeka lögnerna och fusket fick kollegorna veta att de ljög alternativt att kollegan nog inte ljög utan bara blandade ihop. Till slut gick många ihop och protesterade till en annan chef när den skyddande chefen var på semester.

Denne personen ljög helt klart för att skaffa sig en massa fördelar på jobbet. Allt från att få en massa övertid (har man arbetstid 8.00-16.50 och man kommer till jobbet 8.45 kan man ju självklart räkna att tid efter 16.50 är övertid) till att få tjänster som kollegorna inte anser att man är kvalificerad för.

 

[åke]

Det finns riktiga dårar som verkligen ljuger om allt. Och som på det viset idiotförklarar mig eftersom dom tror att jag tror på det.
Tex en gammal bekant, fick tre proppar i lungan. Åkte hem dagen efter och gick på crusingen i stan...
Sedan köpte han en bil på onsdagen, bilen blev såld på tisdagen. När jag på torsdagen frågade om bilen så hade köparen dragit sig ur. Grejen var bara den att bilen hade bytt ägare på torsdagen... Och massa massa annat ljög han om.

Jag har verkligen ingen som helst tolerans för lögner. Ska man umgås med mig ska man vara ärlig.
Sen finns det ju dom som förnekar att dom ljuger med när man ställer dom mot väggen. Ja, då har man missuppfattat allt, eller så håller dom käften med svansen mellan benen...

 

[avslutat medlemskap]

Sen finns det ju dom som förnekar att dom ljuger med när man ställer dom mot väggen. Ja, då har man missuppfattat allt, eller så håller dom käften med svansen mellan benen...

Det är så psykopat-mytomanen fungerar. Min "käre" far slängde ur sig nån spydig elakhet och dängde igen dörren efter sig och försvann ut när han blev påkommen med nån ny lögn (kunde hända flera gånger om dan) och fräste som en arg huggorm när sanningen slog honom på fingrarna, om nån undrar så har jag fotografiskt minne för detaljer och det var INTE bra.

 

[Vallmo]

Jag tror att det finns fler anledningar men att en väldigt vanlig är att försöka vinna något på det.

Det kan vara att vinna självrespekt, att man känner sig som en bättre person när man får andra att tro på det man hittar på.

En gång hade jag en kollega som verkade ljuga om det mesta, stort som smått, och som i princip inte hörde när man sa att personen hade fel. Allt från att stjäla kollegors idéer och ta dem som sina egna, säga att man jobbat när man inte var på jobbet, till att envist upprepa sin osanna version av händelser som kollegor deltagit i och bete sig som man inte hörde när kollegorna protesterade.
Personen kunde komma så långt för att denne hade en chef bakom sig. När kollegor försökte påpeka lögnerna och fusket fick kollegorna veta att de ljög alternativt att kollegan nog inte ljög utan bara blandade ihop. Till slut gick många ihop och protesterade till en annan chef när den skyddande chefen var på semester.

Denne personen ljög helt klart för att skaffa sig en massa fördelar på jobbet. Allt från att få en massa övertid (har man arbetstid 8.00-16.50 och man kommer till jobbet 8.45 kan man ju självklart räkna att tid efter 16.50 är övertid) till att få tjänster som kollegorna inte anser att man är kvalificerad för.

En sån otroligt osympatisk person.
Det hade retat mig till vansinne. Särskilt biten med att sno kollegors idéer.