Manlig barnlängtan?

[Hyacinth]

Spontant: skaffa inte barn om du inte verkligen vill.

 

[cirkus]

Han vill alltså att du ska pausa din karriär och tillvaro för att han vill ha barn?

Jag tycker att hela scenariot är väldigt sunkigt . Om ni ska ha barn så är det just så att NI skaffar barn med allt vad det innebär för bägge. Och framförallt bägge ska vilja

 

[Modest]

@hurskamanveta Utifrån din trådstart tycker jag att det låter vettigt att vänta några år. För att se hur både relationen (som ju är väldigt ny) och din ev barnlängtan utvecklas.

 

[Laa]

@hurskamanveta jag sällar mig till kören: har du mardrömmar så vet du att det inte är läge nu. Men ni måste prata om det här. Och prata. Och prata. Det är uppenbarligen något som är viktigt för honom, men om han är det minsta mån om dig så ser han också att situationen just nu inte är optimal för barn. PRATA

 

[hurskamanveta]

Han vill alltså att du ska pausa din karriär och tillvaro för att han vill ha barn?

Jag tycker att hela scenariot är väldigt sunkigt . Om ni ska ha barn så är det just så att NI skaffar barn med allt vad det innebär för bägge. Och framförallt bägge ska vilja

Nej det hoppas jag han inte vill. Men min karriär är lättare att pausa inom en 3-års period. Sen kommer hans vara klart lättare att både pausa men även jobba väldigt mkt mindre. Och jag är på ett sätt lite sugen på att sätta min karriär på hold och känna efter varåt jag vill, då jag just nu bara kör på utan tydlig riktning/i en riktning jag kanske inte har lust med egentligen men där det inte kommer ngt naturligt break el någon att lämna över till. Men det är inte en anledning att skaffa barn
Och han vill ha barn inom 2-3 år. Och med åldern emot oss ser jag ju oxå att det vore rimligt att tänka så. Och vi är ganska bra på att prata, och han vet hur jag känner kring detta.

Och det vore sorgligt om det skulle innebära att vår relation faktiskt inte funkar, framförallt om jag ångrar mig. Det är inte så att jag känner att jag inte vill/aldrig vill som jag sett flera uttrycka, bara att jag är så osäker på om jag vill inom något år eller två..

 

[hurskamanveta]

@hurskamanveta Utifrån din trådstart tycker jag att det låter vettigt att vänta några år. För att se hur både relationen (som ju är väldigt ny) och din ev barnlängtan utvecklas.

Om man kan ja, jag är lite rädd att några år är för länge.

 

[hurskamanveta]

Exakt hur gammal är du?
Jag gissar närmare 30 än 35?

Du behöver ju inte fatta det här beslutet nu. Vill du inte nu så vill du inte. Vänta några år och se hur det känns då?

Och alla kan ta stort ansvar för sina barn om de vill! Man kanske måste göra uppoffringar gällande karriären men vill msn ha barn så får man prioritera. Det gäller i högsta grad även män!

Lite närmare 30 men inte så mkt. Och han vill "offra" sig om man ser det så. Det är jag som tänker att det isf är bättre att jag offrar mig ett tag, för framtidens skull. Han skulle inte ha några problem med att vara hemma alla dagar, men av olika anledningar skulle det vara ett toktapp ekonomiskt (han skulle i princip inte få någon ersättning utan då vara tjänstledig). Jag tänker inte gå in på varför men den situationen kommer se helt annorlunda ut om 2-3 år.

 

[Kiwifrukt]

Han vill ha barn inom en period på två-tre år? Och om tre år så kan hans jobbsituation se helt annorlunda ut än vad den gör idag? Har jag fattat saken rätt då? Vänta i så fall två-tre år och se vart ni är i livet då? För om han vill ha barn om två-tre år, och du inte är säker på att du vill ha barn alls, varför stressa upp sig över de tankarna redan nu?

Nu sitter jag i en annan sits än du eftersom jag inte ens har någon kille. Men jag vill inte ha barn nu. Kanske inte alls. Jag har ganska nyligen (senaste året) fått mitt första jobb. Som inte är ett jobb jag vill ha hela livet, utan jag skulle mer än gärna gå vidare härifrån till något mer stimulerande. Framför allt vill jag tjäna egna pengar efter åratal med CSN och sommarjobb, få en stabilare ekonomi, prova på att vara "vuxen på riktigt". Sen är det hästen, jag blev av olika skäl snuvad på åren runt 20, och hade ingen riktig ridhäst de där åren när jag hade kunnat vara egoistisk och bara tänka på ridningen/mig själv, det vill jag ta igen nu. Att pausa ridningen i minst ett år (för det måste man ju ställa in sig på kan hända) p.g.a. graviditet och efterföljande småbarnstid finns inte på kartan nu. Och den första delen måste ju kvinnan ta i vilket fall, svårt för mannen att ta själva gravidbiten tänker jag.

Jag är yngre än du, på andra sidan 30-sträcket, men jag har å andra sidan flera komponenter som pekar på att jag kommer få svårt att få barn på naturlig väg och det är så klart en stressfaktor. Jag bor på en liten ort där mina jämngamla är inne på sitt tredje redan. Men det livet är inget jag vill ha nu. Jag var absolut inte mogen för det för tio år sen när de började, och jag är det fortfarande inte. Jag har inget emot barn som fenomen, men just att ha egna/gå igenom en graviditet/förlossning/första småbarnstiden är det som skrämmer skiten ur mig. Jag har fortfarande svårt att se att det skulle ha ändrat sig om ytterligare tio år, när jag faktiskt närmar mig 40. Och det är inget jag kommer jäkta in i. Det är en sån sak som måste kännas 100% rätt innan man chansar.

 

[hurskamanveta]

Han vill ha barn inom en period på två-tre år? Och om tre år så kan hans jobbsituation se helt annorlunda ut än vad den gör idag? Har jag fattat saken rätt då? Vänta i så fall två-tre år och se vart ni är i livet då? För om han vill ha barn om två-tre år, och du inte är säker på att du vill ha barn alls, varför stressa upp sig över de tankarna redan nu?

Nu sitter jag i en annan sits än du eftersom jag inte ens har någon kille. Men jag vill inte ha barn nu. Kanske inte alls. Jag har ganska nyligen (senaste året) fått mitt första jobb. Som inte är ett jobb jag vill ha hela livet, utan jag skulle mer än gärna gå vidare härifrån till något mer stimulerande. Framför allt vill jag tjäna egna pengar efter åratal med CSN och sommarjobb, få en stabilare ekonomi, prova på att vara "vuxen på riktigt". Sen är det hästen, jag blev av olika skäl snuvad på åren runt 20, och hade ingen riktig ridhäst de där åren när jag hade kunnat vara egoistisk och bara tänka på ridningen/mig själv, det vill jag ta igen nu. Att pausa ridningen i minst ett år (för det måste man ju ställa in sig på kan hända) p.g.a. graviditet och efterföljande småbarnstid finns inte på kartan nu. Och den första delen måste ju kvinnan ta i vilket fall, svårt för mannen att ta själva gravidbiten tänker jag.

Jag är yngre än du, på andra sidan 30-sträcket, men jag har å andra sidan flera komponenter som pekar på att jag kommer få svårt att få barn på naturlig väg och det är så klart en stressfaktor. Jag bor på en liten ort där mina jämngamla är inne på sitt tredje redan. Men det livet är inget jag vill ha nu. Jag var absolut inte mogen för det för tio år sen när de började, och jag är det fortfarande inte. Jag har inget emot barn som fenomen, men just att ha egna/gå igenom en graviditet/förlossning/första småbarnstiden är det som skrämmer skiten ur mig. Jag har fortfarande svårt att se att det skulle ha ändrat sig om ytterligare tio år, när jag faktiskt närmar mig 40. Och det är inget jag kommer jäkta in i. Det är en sån sak som måste kännas 100% rätt innan man chansar.

Därför att han har ett stort behov av att veta om jag öht vill ha barn och tänker sig nog att vi ska börja försöka under nästa år, dvs ett barn om 2 år. Det finns faktorer som han är stressad över och jag tror att han är orolig över att det inte ska fungera och att vi inte ska hinna. Jag tror en bidragande orsak är att han har en nära släkting som förlorat två barn och har sett hur det på ett vis har mildrat sorgen att de efter dessa två fått två till (inte som ersättning, men att tänka att just de här två barnen inte hade funnits om de andra överlevt har hjälpt dem).

Jag tycker jag ofta hör om det motsatta bland vänner och även här i trådar, med den skillnaden att man som kvinna faktiskt kan bestämma sig för att skaffa barn själv. Och det kan väl ge ngn typ av lugn.

 

[Mia_R]

Därför att han har ett stort behov av att veta om jag öht vill ha barn och tänker sig nog att vi ska börja försöka under nästa år, dvs ett barn om 2 år. Det finns faktorer som han är stressad över och jag tror att han är orolig över att det inte ska fungera och att vi inte ska hinna. Jag tror en bidragande orsak är att han har en nära släkting som förlorat två barn och har sett hur det på ett vis har mildrat sorgen att de efter dessa två fått två till (inte som ersättning, men att tänka att just de här två barnen inte hade funnits om de andra överlevt har hjälpt dem).

Jag tycker jag ofta hör om det motsatta bland vänner och även här i trådar, med den skillnaden att man som kvinna faktiskt kan bestämma sig för att skaffa barn själv. Och det kan väl ge ngn typ av lugn.

Hinna till vad? Är du den han vill vara med, skaffa barn med eller är du bara någon som kan ge honom barn? Om det är det senare så skit i honom, om det är det förra så förstår jag inte varför han inte vill bygga upp ett gemensamt liv innan ni skaffar barn.

 

[SiZo]

Jag står i lite samma sits, med skillnaden att jag vet att jag inte vill ha barn. Och häromveckan sa min partner att han nog ville ha barn nån gång. Efter 2,5 år tillsammans där jag har varit MKT TYDLIG redan från början.

Känns inte så bra just nu. Många funderingar i huvudet...

 

[Lipperta]

Jag står i lite samma sits, med skillnaden att jag vet att jag inte vill ha barn. Och häromveckan sa min partner att han nog ville ha barn nån gång. Efter 2,5 år tillsammans där jag har varit MKT TYDLIG redan från början.

Känns inte så bra just nu. Många funderingar i huvudet...

Vet att det är svårt men känn inte att du måste skaffa barn för att han ska stanna, det är inte en bra anledning att vare sig skaffa barn eller ha kvar en relation.

Det är himla jobbigt att vilja så olika med en så viktig sak som barn. Det går ju liksom inte att prova först.

Kram

 

[sthu]

Jag står i lite samma sits, med skillnaden att jag vet att jag inte vill ha barn. Och häromveckan sa min partner att han nog ville ha barn nån gång. Efter 2,5 år tillsammans där jag har varit MKT TYDLIG redan från början.

Känns inte så bra just nu. Många funderingar i huvudet...

Usch, jag vet hur det är. Tillbringade tio år med en man som vill ha barn medan jag är säker på att jag inte vill. Det slutade med att vi gick åt varsitt håll. Trots att jag har träffat en ny saknar jag honom ibland, det var min första kärlek och han har varit en del av hela mitt vuxna liv. Men jag tror ändå det var rätt beslut för oss.
Barn går inte kompromissa med. Om inte båda är med i båten blir det inte bra.

 

[hurskamanveta]

Hinna till vad? Är du den han vill vara med, skaffa barn med eller är du bara någon som kan ge honom barn? Om det är det senare så skit i honom, om det är det förra så förstår jag inte varför han inte vill bygga upp ett gemensamt liv innan ni skaffar barn.

Jag hoppas och tror att han vill vara med mig. Och vi har oxå på kort tid byggt ett gemensamt liv, det har aldrig varit så självklart som det är för mig i denna relation.

 

[SiZo]

Vet att det är svårt men känn inte att du måste skaffa barn för att han ska stanna, det är inte en bra anledning att vare sig skaffa barn eller ha kvar en relation.

Det är himla jobbigt att vilja så olika med en så viktig sak som barn. Det går ju liksom inte att prova först.

Kram

Nej gud nej! Det finns inte på kartan!
Barn ska vara efterlängtade!

Det är mer tråkigt för att jag gissar att det kommer bli slutet på ett annars bra förhållande. Och det är ju i sig inte speciellt lätt att hitta...

Han har ingen stark barnlängtan, utan känner nog mer att han "kanske missar nåt" om han inte skaffar barn. Och ja, det är ju lätt att känna så när man bara behöver vara med vid själva görandet i några sekunder. Resten är ju nästan valfritt för en man.

 

[Lipperta]

Nej gud nej! Det finns inte på kartan!
Barn ska vara efterlängtade!

Det är mer tråkigt för att jag gissar att det kommer bli slutet på ett annars bra förhållande. Och det är ju i sig inte speciellt lätt att hitta...

Han har ingen stark barnlängtan, utan känner nog mer att han "kanske missar nåt" om han inte skaffar barn. Och ja, det är ju lätt att känna så när man bara behöver vara med vid själva görandet i några sekunder. Resten är ju nästan valfritt för en man.

Kanske konstig fråga men något typ av familjehem, avlastningsfamilj eller vad som nu är det rätta ordet

Jag funderar själv på det när mitt liv blir ordnat, avlasta föräldrarna typ en helg.

Barn är trevliga i små mängder

 

[Mia_R]

Kanske konstig fråga men något typ av familjehem, avlastningsfamilj eller vad som nu är det rätta ordet

Jag funderar själv på det när mitt liv blir ordnat, avlasta föräldrarna typ en helg.

Barn är trevliga i små mängder

Du känner till att de flesta som brukar behöva avlastning är familjer med barn som har olika diagnoser? Om du tycker ungar generellt är trevliga i låga doser är det nog inte det mest lämpliga valet att bli avlastningshem.

 

[Lipperta]

Du känner till att de flesta som brukar behöva avlastning är familjer med barn som har olika diagnoser? Om du tycker ungar generellt är trevliga i låga doser är det nog inte det mest lämpliga valet att bli avlastningshem.

Har inga problem med diagnoser i vare sig barn eller tonåringar.
Man får hitta något som funkar och självklart känna in sig först men föräldrarna där tills barnet känner sig tryggt.
Jag är inte tappad bakom en buss.

Små doser menar jag längd, ett par dagar och inte intensitet

 

[Jenka]

Därför att han har ett stort behov av att veta om jag öht vill ha barn och tänker sig nog att vi ska börja försöka under nästa år, dvs ett barn om 2 år. Det finns faktorer som han är stressad över och jag tror att han är orolig över att det inte ska fungera och att vi inte ska hinna. Jag tror en bidragande orsak är att han har en nära släkting som förlorat två barn och har sett hur det på ett vis har mildrat sorgen att de efter dessa två fått två till (inte som ersättning, men att tänka att just de här två barnen inte hade funnits om de andra överlevt har hjälpt dem).

Jag tycker jag ofta hör om det motsatta bland vänner och även här i trådar, med den skillnaden att man som kvinna faktiskt kan bestämma sig för att skaffa barn själv. Och det kan väl ge ngn typ av lugn.

Jag kan förstå att han vill veta om du vill ha barn eller inte. Det blir ju ofta en avgörande fråga. Tidsperioden är ju lättare att kompromissa om dock.