hurskamanveta
Trådstartare
Jag och min sambo har varit ihop ett år, bott ihop mer el mindre hela tiden och ska flytta ihop på riktigt i början av nästa år. På ett sätt har det varit väldigt självklart för oss från start, vi är båda 30+ (han några år mer 30+ än jag), och det var liksom aldrig någon diskussion kring vår relation, det bara är så.
Vi är båda karriärister, reser mycket i arbetet och är båda precis snäppet under (1-3 år) att komma till "next step" där man kan landa lite mer och jobba lite mindre/välja sina jobb mer noga.
Jag kan pausa min karriär och mitt företag då jag har en ganska specifik kompetens, han kan inte göra det. Min arbetsmarknad i övrigt för att ha ett mindre krävande men ändå kvalificerat arbete är oxå enorm jämfört med hans. Jag har varit hästlös i snart 3 år och har känt att det varit så fantastiskt skönt att kunna vara flexibel för typ första gången i livet.
Han har insett att han längtar efter barn, jättemycket. Jag har nog förstått det via några av hans vänner som i lite berusat tillstånd insinuerat detta för mig (dvs att han för första gången på väldigt länge känner att han vill leva deras liv, dvs barn, hus etc). Jag gör inte det och har aldrig gjort. Har alltid tänkt att jag vill ha barn- nån gång. Men inte nu. Fram tills för 2-3 år sen drömde jag ofta mardrömmar om att jag fick barn/var gravid och det var försent för abort och vaknade med ångest deluxe.
Jag gillar barn och barn gillar mig. Jag är världens bästa "tant" till mina kompisars och kusiners barn och jag tycker det är fantastiskt att få filosofera kring saker jag aldrig filosoferar över själv, men därifrån till att ha ett eget inkl graviditet vilket jag är livrädd för.
Jag vet att jag har kanske max 5-8 år på mig, ffa om jag vill ha fler än ett. Och jag vet oxå att det kommer bli jag som får ta klivet bakåt arbetsmässigt under en period. Eg gör det mig ingenting, som livet kommer se ut för oss vid ev barnaskaffande kommer jag kunna lämna över allt ansvar på honom under perioder och kunna föreläsa via företaget och dra in rätt bra med pengar och stimulans.
Men jag är så himla rädd och tycker vi har det så bra nu. Ibland önskar jag tom att mina (fantastiska) föräldrar vore döda så ingen förväntar sig barn från mig. Förstår någon hur jag menar?
Vi är båda karriärister, reser mycket i arbetet och är båda precis snäppet under (1-3 år) att komma till "next step" där man kan landa lite mer och jobba lite mindre/välja sina jobb mer noga.
Jag kan pausa min karriär och mitt företag då jag har en ganska specifik kompetens, han kan inte göra det. Min arbetsmarknad i övrigt för att ha ett mindre krävande men ändå kvalificerat arbete är oxå enorm jämfört med hans. Jag har varit hästlös i snart 3 år och har känt att det varit så fantastiskt skönt att kunna vara flexibel för typ första gången i livet.
Han har insett att han längtar efter barn, jättemycket. Jag har nog förstått det via några av hans vänner som i lite berusat tillstånd insinuerat detta för mig (dvs att han för första gången på väldigt länge känner att han vill leva deras liv, dvs barn, hus etc). Jag gör inte det och har aldrig gjort. Har alltid tänkt att jag vill ha barn- nån gång. Men inte nu. Fram tills för 2-3 år sen drömde jag ofta mardrömmar om att jag fick barn/var gravid och det var försent för abort och vaknade med ångest deluxe.
Jag gillar barn och barn gillar mig. Jag är världens bästa "tant" till mina kompisars och kusiners barn och jag tycker det är fantastiskt att få filosofera kring saker jag aldrig filosoferar över själv, men därifrån till att ha ett eget inkl graviditet vilket jag är livrädd för.
Jag vet att jag har kanske max 5-8 år på mig, ffa om jag vill ha fler än ett. Och jag vet oxå att det kommer bli jag som får ta klivet bakåt arbetsmässigt under en period. Eg gör det mig ingenting, som livet kommer se ut för oss vid ev barnaskaffande kommer jag kunna lämna över allt ansvar på honom under perioder och kunna föreläsa via företaget och dra in rätt bra med pengar och stimulans.
Men jag är så himla rädd och tycker vi har det så bra nu. Ibland önskar jag tom att mina (fantastiska) föräldrar vore döda så ingen förväntar sig barn från mig. Förstår någon hur jag menar?