Mina tankar utifrån både egen erfarenhet och personer jag ser i min omgivning:
Männen är gärna "generösa" när man lever tillsammans, sålänge de får ut något av överenskommelsen. Jag skriver "generösa" eftersom de faktiskt verkar tycka att de ger något fantastiskt till den stackars kvinnan som slavar i hemmet samtidigt som det här ofta är en ytterst ytlig givmildhet. Det är liksom inte genuint, utan ligger på ytan som en del i en fasad. I de här kretsarna brukar just fasaden vara jätteviktig. Man verkar på allvar tro att man ger något stort och viktigt till kvinnan eftersom hon får bo i hans fina hus (eller på hans fina gård), köra hans fina bil osv. Det är inget man pratar högt om, men det ligger liksom där mellan raderna.
Mannen har noll respekt för kvinnan som individ, jämställdheten ligger typ 500 år bakåt i dessa relationer. Han har heller ingen respekt för det oavlönade arbetet hon bedriver hemma, det är liksom bara något som ska ske. Typ som tack för att hon får lov att bo i det fina huset och köra den fina bilen. Sålänge allt går bra mellan dem skulle han säkert kunna uttrycka en ytlig tacksamhet för att hon tar hand om hem och barn medan han håller på med karriären, men även här är det ytterst ytligt. Det är liksom bara så det ska vara.
När det väl tar slut så har mannen (i sitt egna förvridna sinne) gett kvinnan såååå mycket, och han har inte fått något tillbaka. Han har försörjt henne, och nu är hon i hans värld typ skyldig honom pengar för alla år tillsammans.
Som sagt, allt jobb hon har lagt ner på hem och barn räknas liksom inte i slutändan. Det förväntas av henne eftersom hon är kvinna bara.
Det här är ju ingenting som någon skulle yppa högt mer än mellan stängda dörrar, men min erfarenhet är att det kommer fram om man gräver lite. Människosynen är kass i grunden.
Jag har levt med en lantbrukare och har många vänner i den "kulturen", och där lever ju fortfarande mkt av detta kvar. Tyvärr.
