Mål i livet

[Petruska]

Så du funderade aldrig ett ögonblick under din utbildningstid på vad du skulle vilja arbeta med när utbildningen var slut?

Jag tror inte jag är fysiskt kapabel att till den milda grad leva här och nu, att jag aldrig skulle ägna morgondagen en tanke. Men klarar man det, så kan jag förstå hur man skulle kunna studera i tio år, utan att ens ett ögonblick reflektera över att man faktiskt utbildat sig till ett yrke, till forskare, utan att ens märka det.

Om man i varje ögonblick bara gör det som känns kul för stunden utan att ha en tanke på vad det kan leda till, och alltihop ändå slutar med att man har en priviligierad bostad och ett priviligierat arbete, då har man antingen tur som en tokig, eller har följt absolut minsta motståndets lag socialt sett, helt enkelt följt tangentens riktning och i varje ögonblick omedvetet helt följt fältets regler. Sånt är ju också möjligt.

Jo, det funderade jag en hel del på, men mestadels lite så där abstrakt. Och ibland med lätt fasa.

 

[Mabuse]

Det där har nog lite att göra med ens tendens att lyckokicka också. Kemin i min hjärna är rätt snål när det gäller kickar, just. Men jag är hur nöjd som helst med hur och var jag bor. Och det bygger på tur, inte på målmedvetenhet. Rent faktiskt, i mitt fall.

Den lyckokicken jag talar om kommer sig inte av att man mentalt klappar sig själv på axeln och tänker att "det gjorde jag bra, vad duktig jag är!", utan snarare helt enkelt glädje över att ha fått något man ville ha. Nånting som gör en glad. Det kan ju vara enkla saker också. På mitt förra kontor satt jag och tittade ut på grannhusets vägg. Numer vetter mitt fönster mot ett träd. Det gör mig lite glad varje gång jag tittar ut genom fönstret på jobbet, och ser det där trädet. Att jag har tur som får titta på ett träd, för det är mycket finare än en vägg. Att jag är lyckligt lottad i det. Såklart kan jag på intet sätt ta cred för trädet, som rimligen är mycket äldre än vad jag är. Men jag är bara glad över att det finns där, och att mitt fönster råkar sitta så att jag ser det.

 

[Mabuse]

Jo, det funderade jag en hel del på, men mestadels lite så där abstrakt. Och ibland med lätt fasa.

Du kände aldrig att det fanns något du kunde eller ville göra, för att påverka ditt yrkesliv i önskad riktning? Utan mer undrar vad det här ska bli, inget tråkigt hoppas jag, så jag håller tummarna?

Jag gjorde så med grundutbildningen. Jag hade väl en vag idé, och hade gjort några saker för att försöka dra i den riktningen, men inte på något särskilt effektivt sätt. Sen gick jag ut, och såklart fanns det inget jobb som väntade. Där stod jag med min examen, utan pengar, och såg framför mig hur jag skulle sluta som långtidsarbetslös. Det öppnades inga dörrar alls, eller trillade ner några bananskal, för jag hade inte skaffat rätt resurser. Jag hade inte ens tänkt på vilka resurser det skulle kunna vara, utöver examen i sig.

Så det gör jag aldrig om, det var hemskt. När det var dags för nästa examen hade jag krattat så mycket för framtiden jag bara kunde, och försökt göra rätt saker. Då gick det mycket bättre, och det var det absolut värt för att slippa den där hemska tiden i limbo.

 

[hagel]

Jättespännande ämne! Jag har gått runt och tuggat på mina känslor och tankar om mål hela dagen .

Jag är en av dem utan mål med stort M. Jag sätter inte upp milstolpar eller drömmer om att uppnå stora mål. Men det innebär absolut inte att jag bara flyter med strömmen . Däremot gör konkreta mål lätt att jag rusar för fort, kämpar för hårt, bränner ut mig och blir besviken och/eller otålig och rastlös. Eller helt enkelt ger upp.

Jag är högpresterande, snabb i tanken och kan både spruta idéer och vara enormt produktiv, men har däremot ibland svårt att få vardagslunken till att fungera gnidningsfritt.

Jag vill vara bra på mitt jobb (den bästa på vissa punkter), lära mig massor och utvecklas på flera områden. Men "karriärsstegen" för mig är mer som en karriärsstig. Jag går i en riktning som jag satsar mot och när det kommer en förgrening så väljer jag vilken väg jag ska gå. Men något konkret MÅL finns inte. Mer en färdriktning .

Boende är mest, som någon annan uttryckte det, en hygienfaktor. Men det innebär inte att jag vill bo i "vad som helst"! Bara att boende i sig själv inte har ett målvärde för mig. Men jag älskar min fina (hyres-)lägenhet i ett underbart område och ibland kan jag gå från rum till rum och bara titta mig omkring och mysa.

Kort sagt, bara för att man inte har konkreta mål i livet betyder det inte nödvändigtvis att man är komplett mållös .

 

[Migo]

Av en händelse så har jag just läst två böcker som visade sig ha samma tema; viktigheten av att ha ett mål i livet, en passion, eller vad man vill kalla det. Och har man inget sådant bör man fundera ut det (och helst nå det), för att kunna må bra och hitta sitt innersta, riktiga jag, typ.
Jag har aldrig varit en av dem som vetat sen barnsben att jag skulle bli sjuksköterska, åka till Indien på retreat eller bli bäst på skidskytte. Jag har inte något bucket list, mer än att det förstås finns saker jag gärna skulle vilja göra eller se, men inte som ett livsmål precis.

Har ni? Och är det något att sträva mot, eller är ni redan där i så fall?

Klyschigt men jättebra; mitt mål är att leva ett liv som jag inte vill ta semester ifrån. Bitvis fattig på cash, men annars kan jag inte tänka mig att kan bli så mycket bättre än det är. Har aldrig haft nån plan (mer än att jag vet om att en låst vardag med fasta rutiner och tider som är beroende av andra gör mig deprimerad till den grad att jag vill köra av vägen) utan hoppat på chanser som uppenbarat sig längs vägen. Är inne på mitt tredje yrkesområde som jag kämpat mig till genom att våga ta chanser när de kommer och leva snålt under utbildningstiden. Allt har snurrat runt djur, är väldigt motiverad av att lära mig mer om artöverskridande samarbete! Målet? Att lära mig så mycket det bara går, bli så bra jag kan och hjälpa andra att utvecklas i sina relationer med sin häst/hund. Det är fantastiskt.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan absolut leva i nuet och ser inte alls motsättning i att göra det men ändå ha mål.

Jag kan vara jättelycklig nu med min vardag och med mitt liv fastän jag tänker "nån gång ska jag bannemig ha ett hus i norra Spanien".

 

[hagel]

Jag kan absolut leva i nuet och ser inte alls motsättning i att göra det men ändå ha mål.

Jag kan vara jättelycklig nu med min vardag och med mitt liv fastän jag tänker "nån gång ska jag bannemig ha ett hus i norra Spanien".

Jag ser inte heller någon motsättning, tror bara att det är olika sätt att tänka på (någorlunda) samma saker .

Om jag satte upp ett mål om ett hus i norra Spanien någon gång i framtiden så hade det antagligen slutat med att jag tillbringade flera dagar med att försöka hitta en lösning som gjorde att jag kunde få huset nuuuuu. Eftersom det inte är realistiskt som mitt liv ser ut i dag så hade jag kämpat halvt ihjäl mig i en kort period (till ingen nytta) för att därefter gråta av besvikelse och lägga planerna på hyllan för alltid typ .

 

[Petruska]

Det är ju det jag menar. Om du har gjort allt rätt utan att ens tänka på det, och det har varit så att det du tyckte kändes roligast i tio års tid sammanföll med vägen till ett visst jobb (som är svårt att få, och det går 20 kvalificerade sökande på varje utlysning) så är egentligen den enda rimliga förklaringen att du inkorporerat fältets regler. Sannolikheten för att det skulle bli så av ren slump är snudd på noll.

Sen kanske man kan uppleva privilegiet som ett bananskal, att dörrarna liksom bara öppnades en efter en, och lagom tills man kom till varje dörr hade man också tursamt nog råkat skaffa sig de resurser som krävdes för att gå igenom den. Och rätt var det är, utan plan eller att egentligen ha tänkt på saken, så sitter man där i smöret. Och tänker att jaha, smör, det är väl inget särskilt eller nåt att vara glad över, vad är det med det. Hur skulle det annars vara?

Jag känner ingen som sitter med en tjänst med 70% forskning, utan att alls ha strävat mot det. Men de kanske finns, i något ämne med oceaner av forskningsmedel.

Jag orkar inte bemöta det riktigt. Du missar så himla mycket att jag får skriva en uppsats för att komma till det jag har att säga. Men du kan vara helt lugn för att jag verkligen inte har inkorporerat fältets regler, jag bedömer att det är närmast omöjligt för kvinnor att göra det, och definitivt omöjligt för mig. Jag har valt det som verkat minst tråkigt, helt enkelt. Det alternativ du beskriver - om smöret - kan jag inte ens föreställa mig.

Men jag är inte så road av en diskussion om mig. Tråden handlar ju om mål, och jag tycker att det är lite spännande när folk pratar om mål, just för att jag själv aldrig gör det. Gör jag det, så är det ironiskt, som "jag sätter på kaffe med målet att sedan ta en kaffepaus" eller något ditåt.

 

[Petruska]

Du kände aldrig att det fanns något du kunde eller ville göra, för att påverka ditt yrkesliv i önskad riktning? Utan mer undrar vad det här ska bli, inget tråkigt hoppas jag, så jag håller tummarna?

Jag gjorde så med grundutbildningen. Jag hade väl en vag idé, och hade gjort några saker för att försöka dra i den riktningen, men inte på något särskilt effektivt sätt. Sen gick jag ut, och såklart fanns det inget jobb som väntade. Där stod jag med min examen, utan pengar, och såg framför mig hur jag skulle sluta som långtidsarbetslös. Det öppnades inga dörrar alls, eller trillade ner några bananskal, för jag hade inte skaffat rätt resurser. Jag hade inte ens tänkt på vilka resurser det skulle kunna vara, utöver examen i sig.

Så det gör jag aldrig om, det var hemskt. När det var dags för nästa examen hade jag krattat så mycket för framtiden jag bara kunde, och försökt göra rätt saker. Då gick det mycket bättre, och det var det absolut värt för att slippa den där hemska tiden i limbo.

Snarare, "tack gode gud för fria universitetsstudier så jag kan stanna kvar här länge än". Det där med jobb betraktade jag som ett nödvändigt ont, mest.

 

[Raderad medlem 6459]

@hvala Haha jag fattar! Så var jag förut men nuförtiden är jag så jädra lycklig där jag är att jag inte "fastnar" i det jag vill göra i framtiden. Är du med? När jag känner mig missnöjd fastnar jag lätt på det sättet som du beskriver. Nu kan jag mer sansat tänka "en dag, då jädrar" och bli glad av tanken och känna mig lugn i att det kommer ett läge när det blir görligt, även om det inte är nu.

OBS såhär funkar jag då alltså, menar inte att du eller dem som tänker som du är det minsta olyckliga såklart

 

[Mabuse]

Jag orkar inte bemöta det riktigt. Du missar så himla mycket att jag får skriva en uppsats för att komma till det jag har att säga. Men du kan vara helt lugn för att jag verkligen inte har inkorporerat fältets regler, jag bedömer att det är närmast omöjligt för kvinnor att göra det, och definitivt omöjligt för mig. Jag har valt det som verkat minst tråkigt, helt enkelt. Det alternativ du beskriver - om smöret - kan jag inte ens föreställa mig.

Men jag är inte så road av en diskussion om mig. Tråden handlar ju om mål, och jag tycker att det är lite spännande när folk pratar om mål, just för att jag själv aldrig gör det. Gör jag det, så är det ironiskt, som "jag sätter på kaffe med målet att sedan ta en kaffepaus" eller något ditåt.

Det kanske mest handlar om du inte tycker om att prata om mål eller tänka på saker du skulle vilja ha eller göra i framtiden då?

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna prata om mål utan att också prata om hur människor tänker. Jag förstår, utifrån vad du skriver, inte hur du tänker. Alltså blir ditt sätt att se på mål obegripligt för mig, för jag vet inte vilka referensramar du har eller vad du menar med de ord du använder. Absolut har du ingen skyldighet att förklara vare sig det ena eller andra för andra, men det skulle ju underlätta förståelsen av ditt resonemang.

Att kvinnor inte skulle kunna inkorporera fältlogik är inte sant. Det finns massor med empiriska belägg för att det inte förhåller sig så.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tror för mig också att det här med mål hänger ihop med hur jag mår. Nu när jag mår bra är det roligt och hoppfullt att planera för saker jag vill uppnå, särskilt eftersom jag mått väldigt dåligt och då inte stått ut med tanken på att planera för något. Då kändes det som en omöjlighet att jag någonsin skulle åstadkomma nåt och vara lycklig.

Under många år hade jag bara ett mål - nämligen att ta livet av mig vid en viss ålder om jag inte mådde bättre då. Därför känns det så underbart att nu ha tillförsikt för framtiden och våga vilja saker. Att våga tänka att jag faktiskt kanske kan lyckas med det, om jag vill.

 

[hagel]

Jag tror för mig också att det här med mål hänger ihop med hur jag mår. Nu när jag mår bra är det roligt och hoppfullt att planera för saker jag vill uppnå, särskilt eftersom jag mått väldigt dåligt och då inte stått ut med tanken på att planera för något. Då kändes det som en omöjlighet att jag någonsin skulle åstadkomma nåt och vara lycklig.

Under många år hade jag bara ett mål - nämligen att ta livet av mig vid en viss ålder om jag inte mådde bättre då. Därför känns det så underbart att nu ha tillförsikt för framtiden och våga vilja saker. Att våga tänka att jag faktiskt kanske kan lyckas med det, om jag vill.

Vilken fin och insiktsfull beskrivning, skönt att du mår bättre idag .

 

[hagel]

@hvala Haha jag fattar! Så var jag förut men nuförtiden är jag så jädra lycklig där jag är att jag inte "fastnar" i det jag vill göra i framtiden. Är du med? När jag känner mig missnöjd fastnar jag lätt på det sättet som du beskriver. Nu kan jag mer sansat tänka "en dag, då jädrar" och bli glad av tanken och känna mig lugn i att det kommer ett läge när det blir görligt, även om det inte är nu.

OBS såhär funkar jag då alltså, menar inte att du eller dem som tänker som du är det minsta olyckliga såklart

Tror detta var en feltag/så kallad baddräktstag !

Jag fattar precis vad du menar . Jag är också glad för att blivit äldre och lärt mig att hantera denna damp-hjärna lite bättre .

 

[Raderad medlem 6459]

Men @hagel vafan!!! Haha jag måste sluta med det här . Sorry @hvala !

 

[Petruska]

Det kanske mest handlar om du inte tycker om att prata om mål eller tänka på saker du skulle vilja ha eller göra i framtiden då?

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna prata om mål utan att också prata om hur människor tänker. Jag förstår, utifrån vad du skriver, inte hur du tänker. Alltså blir ditt sätt att se på mål obegripligt för mig, för jag vet inte vilka referensramar du har eller vad du menar med de ord du använder. Absolut har du ingen skyldighet att förklara vare sig det ena eller andra för andra, men det skulle ju underlätta förståelsen av ditt resonemang.

Att kvinnor inte skulle kunna inkorporera fältlogik är inte sant. Det finns massor med empiriska belägg för att det inte förhåller sig så.

I det aktuella fältet vore det väldigt obekvämt för kvinnor att helt inkorporera logiken. Det trodde jag du skulle fatta att jag menade. Givetvis inte att det är omöjligt pga bristande förmåga, men att det blir just obekvämt (enligt min bedömning).

 

[hvala]

Men @hagel vafan!!! Haha jag måste sluta med det här . Sorry @hvala !

Haha, det är lugnt, jag börjar vänja mig

 

[Petruska]

Det kanske mest handlar om du inte tycker om att prata om mål eller tänka på saker du skulle vilja ha eller göra i framtiden då?

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna prata om mål utan att också prata om hur människor tänker. Jag förstår, utifrån vad du skriver, inte hur du tänker. Alltså blir ditt sätt att se på mål obegripligt för mig, för jag vet inte vilka referensramar du har eller vad du menar med de ord du använder. Absolut har du ingen skyldighet att förklara vare sig det ena eller andra för andra, men det skulle ju underlätta förståelsen av ditt resonemang.

Att kvinnor inte skulle kunna inkorporera fältlogik är inte sant. Det finns massor med empiriska belägg för att det inte förhåller sig så.

Ja, jag tror att det mesta av skillnaderna handlar om hur man pratar och tänker och tolkar tillvaron.

Jag skulle tex inte säga om särskilt många eller ens några saker jag tänker göra framöver, att de är mål. Jag bokade tex en resa häromdagen, det är inte ett mål, det är bara något jag gör - bokar resor och sedan reser, alltså. Jag tänker ibland att jag nog kan ha hund när jag går i pension (och inte har råd att ha häst). Det är inte ett mål utan mer bara en grej jag kan göra, det med. Så håller det på.

Just när det gäller utbildning är jag klar över att det är vanligt att ha någon sorts mål med dem, men jag pluggade verkligen för att plugga, utan särskilt mycket plan eller mål med det. Jag visste ju redan att allt jag är intresserad av är väldigt smala saker, där det är svårt att försörja sig. Men jag tänkte väl att alltid blir det någon råd, jag får väl jobba som personlig assistent eller museumsvakt eller nåt om det kniper. Att tex studera något som inte intresserade mig för att sedan arbeta med något som inte heller intresserade mig, kändes inte som ett alternativ.

När det gäller bostad visste jag från späd ålder att jag skulle lämna småstaden för en större stad. Men det var inte ett mål, jag bara gjorde det. Det skilde sig inte mycket från att flytta hemifrån inom den mindre orten.

Jag ser nog mer livet som ett pågående görande, än något som har någon sorts riktning mot något. (Ja, en riktning från vaggan till graven finns ju, men den sköter sig ju själv.)

Jag tror ofta att man överbetonar de individuella insatserna och påverkansmöjligheterna, när man tänker mycket i termer av mål och medel för att nå målen. Var man hamnar beror på så himla mycket på vad man har omkring sig, och det har man som jag ser det begränsad egen makt över.

Kanske mår en del personer bättre med att tolka sitt liv som något de själva har åstadkommit, medan andra mår bättre med att tolka sitt liv som något som blir vad det blir utifrån en himla massa omständigheter där man råder över ganska få. Jag vet inte.

Om jag har några mål så är det väl att hantera tillvarons utmaningar på ett klokt vis. Att inte känna att marken rycks undan under mina fötter när saker blir helt annorlunda än jag skulle ha planerat eller önskat.

 

[Ray]

Ja, jag tror att det mesta av skillnaderna handlar om hur man pratar och tänker och tolkar tillvaron.

Jag skulle tex inte säga om särskilt många eller ens några saker jag tänker göra framöver, att de är mål. Jag bokade tex en resa häromdagen, det är inte ett mål, det är bara något jag gör - bokar resor och sedan reser, alltså. Jag tänker ibland att jag nog kan ha hund när jag går i pension (och inte har råd att ha häst). Det är inte ett mål utan mer bara en grej jag kan göra, det med. Så håller det på.

Just när det gäller utbildning är jag klar över att det är vanligt att ha någon sorts mål med dem, men jag pluggade verkligen för att plugga, utan särskilt mycket plan eller mål med det. Jag visste ju redan att allt jag är intresserad av är väldigt smala saker, där det är svårt att försörja sig. Men jag tänkte väl att alltid blir det någon råd, jag får väl jobba som personlig assistent eller museumsvakt eller nåt om det kniper. Att tex studera något som inte intresserade mig för att sedan arbeta med något som inte heller intresserade mig, kändes inte som ett alternativ.

När det gäller bostad visste jag från späd ålder att jag skulle lämna småstaden för en större stad. Men det var inte ett mål, jag bara gjorde det. Det skilde sig inte mycket från att flytta hemifrån inom den mindre orten.

Jag ser nog mer livet som ett pågående görande, än något som har någon sorts riktning mot något. (Ja, en riktning från vaggan till graven finns ju, men den sköter sig ju själv.)

Jag tror ofta att man överbetonar de individuella insatserna och påverkansmöjligheterna, när man tänker mycket i termer av mål och medel för att nå målen. Var man hamnar beror på så himla mycket på vad man har omkring sig, och det har man som jag ser det begränsad egen makt över.

Kanske mår en del personer bättre med att tolka sitt liv som något de själva har åstadkommit, medan andra mår bättre med att tolka sitt liv som något som blir vad det blir utifrån en himla massa omständigheter där man råder över ganska få. Jag vet inte.

Om jag har några mål så är det väl att hantera tillvarons utmaningar på ett klokt vis. Att inte känna att marken rycks undan under mina fötter när saker blir helt annorlunda än jag skulle ha planerat eller önskat.

Det sista tycker jag var klokt!
Oavsett mål och ansträngning så går det inte alltid som det borde. Och då gäller det ju verkligen att inse att man gjort vad man kunnat men att världen och livet i mångt och mycket är utom vår kontroll.

 

[hagel]

Om jag har några mål så är det väl att hantera tillvarons utmaningar på ett klokt vis. Att inte känna att marken rycks undan under mina fötter när saker blir helt annorlunda än jag skulle ha planerat eller önskat.

Så känns det för mig också. Lite apropos det som @niphredil och jag diskuterade. Jag har funnit en trygghet i mig själv med åren som gör att jag inte måste ha kontroll över allting och göra "rätt" hela tiden. Det går ändå och jag klarar mig nog fint, eftersom jag i dag har en större tro på mig själv och min förmåga att hamna där jag vill vara utan att ha satt ett konkret och formulerat mål . Precis som att @niphredil har funnit en trygghet och livsglädje som gör att hon vågar se framåt och sätta mål .

Ganska fin tanke faktiskt .