Jag förstod att det var det du menade, men set brukar nu inte hindra folk, inte alls. Man skulle rent av kunna hävda att de flesta aktörerna i ett fält egentligen inte gynnas av fältlogiken, det är ju bara några få som är "kulturfurstar". Därav symboliskt våld.
Men du sätter ju hela tiden likhetstecken mellan mål och 100% eget görande? Varför?
Jag tror många bara bokar resor och sedan reser utan att se det som ett mål uppnått. Men för många av oss finns det resor som är större och dyrare och därför inte lika lätta att bara boka. Min drömresa kostar mycket och för att göra den kommer jag behöva spara länge. Alltså blir det ett mål - att nån gång få ihop de där pengarna och kunna åka.
.Det där kunde vara jag som skrivit fast bostadsrätt i mitt fall.Jättespännande ämne! Jag har gått runt och tuggat på mina känslor och tankar om mål hela dagen
Jag är en av dem utan mål med stort M. Jag sätter inte upp milstolpar eller drömmer om att uppnå stora mål. Men det innebär absolut inte att jag bara flyter med strömmen
Jag är högpresterande, snabb i tanken och kan både spruta idéer och vara enormt produktiv, men har däremot ibland svårt att få vardagslunken till att fungera gnidningsfritt.
Jag vill vara bra på mitt jobb (den bästa på vissa punkter), lära mig massor och utvecklas på flera områden. Men "karriärsstegen" för mig är mer som en karriärsstig. Jag går i en riktning som jag satsar mot och när det kommer en förgrening så väljer jag vilken väg jag ska gå. Men något konkret MÅL finns inte. Mer en färdriktning
Boende är mest, som någon annan uttryckte det, en hygienfaktor. Men det innebär inte att jag vill bo i "vad som helst"! Bara att boende i sig själv inte har ett målvärde för mig. Men jag älskar min fina (hyres-)lägenhet i ett underbart område och ibland kan jag gå från rum till rum och bara titta mig omkring och mysa.
Kort sagt, bara för att man inte har konkreta mål i livet betyder det inte nödvändigtvis att man är komplett mållös
Jag tror inte att jag nämnde 100 proc cred? Jag beskrev bara mina bananskal vs dina 10-12 års arbete mot målet = ditt nuvarande jobb.
Kom att tänka på den här tråden när jag vaknade. Jag uppfattar en del inlägg som att det är direkt provocerande att en del personer inte tycker sig ha direkta Mål I Livet. Tex en del svar till mig tyder på det, tycker jag. Det är nästan lite intressant.
Till exempel, ja! Dels borde man väl bara vara glad för din skull över att du är nöjd som det är, dels KAN det ju kräva en hel del av dig för att du ska klara av att hålla nivån. Det vet ju inte andra.
Sant. Står mål i motsats till ambitioner? Jag tycker nog inte det. Jag har nog oftast uppfattat mig som ambitiös i det jag gör, även om jag inte tyckt att jag jobbat mot något särskilt mål. Mitt mål har väl varit att göra ett bra jobb, men det strävar inte framåt, det är med mig hela tiden.
Jag tror också det handlar om förmåga. Jag har noll och ingen förmåga att tänka längre än till dagens middag, typ. Så är det. Jag pluggade också många år på universitet för att det vara roligt. Idag fungerar det ju inte alls så, ungdomar måste vara spiksäkra på sina val och arbeta mot en fast anställning. För mig har det aldrig varit varken sig en dröm eller ett mål. Men i botten tror jag det beror på min totala oförmåga till att kunna föreställa mig framtiden och däremellan organisera och strukturera upp den och tänka i flera steg framåt. Det finns en del fördelar med att ha det så, men också stora nackdelar, speciellt i dagens samhälle som är väldigt inriktat mot att kunna organisera sin framtid eftersom det inte finns några kollektivs lösningar kvar, utan allt handlar om din egen förmåga till lycka och fast anställning. Lite överdrivet, men typ så.
Jag har nog också vad man kan kalla riktningar, men de har inget alls med mål i karriären och liknande att göra. Det gandlar mer om vilka värderingar jag vill ge plats åt i det sociala livet, och sådant.
Det dyker hela tiden upp nya mål, eller så förändras de men jag kämpar alltid för att uppnå dem. Med tiden har jag och sambon betat av en del mål, fått nya eller ändrat redan existerande mål, ex första lägenheten ihop, första egna lägenheten (vi bodde två ggr i andra hand), flyttat från stan till en mindre ort, vi har båda avslutat våra utbildningar och efter lite vik fått fast jobb där vi trivs, skaffat den/de bilar vi vill ha etc. Jag är en målmedveten person. Jag måste sätta upp mål med i princip allt för annars kämpar jag inte, jag måste veta att det finns en belöning i slutänden (att jag lyckats med mitt mål).Det är nog ungefär så jag resonerat när det gäller jobb, fritid, socialt liv och så vidare.
Jobbet ingår ju i hög grad i det sociala livet; ja, närmast dominerar det. Där är jag tex noga med att inte jobba med något som syftar till saker som strider mot mina värderingar. Tyvärr är jag så förbannat radikal och socialt hopplös, att detta lämnar rätt få alternativ. (Och jag har en kris i relationen till nuvarande arbetsgivare pga detta. Jag drömmer om att arbeta i en organisation där dumdryg gubbighet inte premieras!)
Precis så är det för mig också. Därför har jag ett lågt betalt typiskt kvinnoyrke därför att jag brinner för det jag gör, och det sammanfaller med mina grundläggande värderingar om allas lika värde på något vis. Min partner fungerar likadant, hen skulle aldrig kunna arbeta åt t ex krigsindustrin trots flera sådana jobberbjudanden och trots att det är mkt välbetalt osv. Jag förstår dock att inte alla kan göra det, utan jag känner mig trots allt mkt priviligerad.
