Mål i livet

[Killaloe]

Jag hade många drömmar för några år sedan, som väl kanske kan ses som någon typ av mål. Dock fick jag i samband med sjukdom inse att vissa saker aldrig kommer fungera för mig och jag har därför behövt tänka om kring drömmar och mål.

Just nu försöker jag att bara vara, känna mig lugn med tillvaron och gilla läget liksom. För mig var det oerhört tungt att inse att vissa saker aldrig kommer fungera pga vem jag är och det var verkligen en förlust och har krävt många timmar terapi för att kunna hantera detta - dels att förhålla mig till förlusten men också för att förändra bilden av vem jag är.

Så ja, mina mål och drömmar är lite mindre storslagna numera om än väldigt viktiga för mig. Och det är helt enkelt att lära mig mer om vem jag är nu, att kunna hantera mina begränsningar, att försöka känna mig nöjd med det jag klarar av och sluta jämföra mig med den jag har varit/alla andra. Tror att det på silt kommer leda till bättre mående och ett friare liv

 

[Mabuse]

Och @Mabuse

Jag oroar mig rätt regelbundet för att bli typ fattig uteliggare, men i mina bättre stunder tänker jag väl att det är mer en noja än en "riktig oro", eller vad man ska kalla det.

Drömjobb och drömbostad, har jag aldrig haft. Jag har tagit de jobb som känts som att de varit tillgängliga och helst vettiga. Ungefär samma sak med bostäder. Även om det såklart finns en massa mer eller mindre bra jobb och bostäder. Att tvingas ta ett jobb jag inte alls gillar, kan jag oroa mig för. När det gäller bostäder är jag rätt flexibel, nöjd så länge jag slipper villa eller hästgård, och inget av det kommer nån att kasta efter mig.

När det gäller mitt jobb, t ex, så samlade jag målmedvetet meriter i tio år för att kunna få det. Det jobbet jag har nu blev tillgängligt just för att jag samlade rätt meriter. Jag hade aldrig kunnat få det annars. Det var det enda jobbet jag verkligen ville ha. Jag vet ingenting jag hellre skulle vilja göra, så jag satsade allt på ett kort för att kunna få det. Och det gick hem! Jag tackar verkligen min lyckliga stjärna för det.

Likadant bostad, klart jag skulle kunna bo någon annanstans, men om jag skulle fritt välja var på planeten jag skulle bo, så är det i det område jag bor nu. Det betyder inte att man är oflexibel, utan snarare att jag har bott på många olika ställen, tänkt efter noga var jag trivs bäst och helst vill bo, och det är där jag bor nu. Helt säkert finns det massor av ställen där det skulle funka att bo, men det är absolut ingen slump att jag hamnat där jag hamnat, det har varit min dröm sen jag var liten knatte.

Det du beskriver låter snarast som någon slags liknöjdhet inför livet, att så länge man inte bor på gatan och får tigga så kan det kvitta lika, det blir vad det blir och det ena är så gott som det andra. Det om något tycker jag låter deppigt.

Känner du dig aldrig lyckligt lottad över jobb, bostad och familj? Den där lyckokicken när man åker till jobbet, får syn på sitt hus och inser att man faktiskt får bo där, kommer hem och möts av sin familj?

 

[Ray]

Jag behöver mål. Ibland när jag når ett mål så blir det svårt att hitta ett nytt. Viktigt att det är ett mål som verkligen...Kommer från hjärtat? Ibland - ofta- upptäcker jag sen att jag visst hade ett nytt mål men att det inte fanns i den del av livet jag letade i...

Just nu har jag nått ett stort mål som krävt mycket under lång tid. Att nå det målet ger mig frid faktiskt och just nu är jag nöjd med att finnas och leva. Kommer bli rastlös sen och leta något nytt...
Har jag inget stort mål så har jag ändå små mål som jag jobbar mot och det klararjag mug på ett tag.

 

[em-pirre]

Jag tycler inte alls det är viktigt att faktiskt uppnå alla mål. Eller att det är en lång väntan fylld av ångest.

Jag tror att det är bra att ha mål för att inte bara liksom bli kvar och inte utvecklas alls.

Mål är kanske ett dåligt ord i alla fall. Kanske lite så att jag vill vara ganska nöjd med mitt liv då jag dör. Jag vill göra de saker jag mår bra av, utvecklas, lära mig.

 

[bettysmatte]

Av en händelse så har jag just läst två böcker som visade sig ha samma tema; viktigheten av att ha ett mål i livet, en passion, eller vad man vill kalla det. Och har man inget sådant bör man fundera ut det (och helst nå det), för att kunna må bra och hitta sitt innersta, riktiga jag, typ.
Jag har aldrig varit en av dem som vetat sen barnsben att jag skulle bli sjuksköterska, åka till Indien på retreat eller bli bäst på skidskytte. Jag har inte något bucket list, mer än att det förstås finns saker jag gärna skulle vilja göra eller se, men inte som ett livsmål precis.

Har ni? Och är det något att sträva mot, eller är ni redan där i så fall?

Mjä.... Mina mål brukar komma efterhand liksom, och då arbetar jag helhjärtat mot dem. Men inga STORA mål dock, utan mer småmål/delmål/eller vad man önskar kalla dem som uppstår "under resans gång".

 

[Snubbelfot]

Det är ju när man mår målet som man blir lycklig. Vägen dit är ju mer ångest och väntan, osäkerhet om det ska gå och försök att nå fram. När målet är nått så är ju saken biff, man kunde leva precis så som man hoppades.

Det är precis det som gör att jag ser annorlunda på livsmål.
Livet består ju till väldigt stor andel av dagar med just Väg och till mindre andel av dagar med Måluppfyllelse - och dessutom finns ju en inte försumbar risk att man, av en eller annan anledning, faktiskt inte kommer att uppnå ett eller flera av de mål man satt upp. Till exempel kan man ju avlida innan. Om lycka då i hög grad definieras av Måluppfyllelse kanske man går omkring en stor del av livet och känner sig otillfredsställd och frustrerad. Då lutar jag mer åt @Petruskas syn (som jag uppfattar den), att det riktigt eftersträvansvärda är att kunna hitta lycka och tillfredsställelse under Vägen. Liknöjd känns negativt laddat, men tillfreds tycker jag är ett väldigt underskattat begrepp. Målen kan vara roliga och berikande, men jag vill se dem som bonusar snarare än förutsättningar.

 

[Mabuse]

Det är precis det som gör att jag ser annorlunda på livsmål.
Livet består ju till väldigt stor andel av dagar med just Väg och till mindre andel av dagar med Måluppfyllelse - och dessutom finns ju en inte försumbar risk att man, av en eller annan anledning, faktiskt inte kommer att uppnå ett eller flera av de mål man satt upp. Till exempel kan man ju avlida innan. Om lycka då i hög grad definieras av Måluppfyllelse kanske man går omkring en stor del av livet och känner sig otillfredsställd och frustrerad. Då lutar jag mer åt @Petruskas syn (som jag uppfattar den), att det riktigt eftersträvansvärda är att kunna hitta lycka och tillfredsställelse under Vägen. Målen blir bonusar.

Fast nä... Ett mål var t ex att hitta en partner. Och nu har vi levt tillsammans i tretton år. Det är ganska många dagar. Familj, jobb, bostad, ridningen - det är inte bonusar i mitt liv, det är själva grundbultarna.

Att kunna vara lycklig och tillfredsställd fast man inte alls lever som man vill, det tycker åtminstone jag är jättesvårt. Och inte egentligen så eftersträvansvärt heller (såvida det inte är något att göra åt, då får man väl försöka gilla läget efter förmåga), det är ju det där skavet som är drivkraften till att man orkar fortsätta kämpa för att nå sina mål.

 

[stjarnhimmel]

Livet består ju till väldigt stor andel av dagar med just Väg och till mindre andel av dagar med Måluppfyllelse - .

Håller inte med. Det låter som du har orealistiska mål då?
Idag har jag tex en bostad jag älskar, ett jobb jag hade som mål. Det är väl rätt stor del av livet man tillbringar på jobbet och i hemmet?
Sen var inte mitt mål angående bostad en lyxvilla utan ett realistiskt mål.

 

[Snubbelfot]

Håller inte med. Det låter som du har orealistiska mål då?

Det tror jag inte... men insikter och erfarenheter av att väldigt få saker är beständiga. En partner, ett jobb eller en bostad kan av olika anledningar försvinna ur ens tillvaro, och om man har möjlighet att hitta inre trygghet och tillfredsställelse så oberoende som möjligt av externa faktorer - inom rimliga gränser - så tror jag det är av godo.

Jag är absolut inte där, utan hänger precis som de flesta upp stora delar av min tillvaro på sådant som du beskriver. Men tittar jag på bostadsbiten så var mitt första "mål" i tonåren att flytta hemifrån. Nästa bostadsmål var att få en lägenhet i ett bättre område. Sedan en större lägenhet, för att få plats med barn. Som aldrig kom. Sedan att köpa ett hus på ett trevligt och praktiskt ställe. Sedan att hitta någonstans att bo överhuvudtaget, efter att det där huset sålts vid separation. Sedan att hitta ett nytt hus, vilket jag gjorde förra året. Är jag lycklig där? Jovars, men jag vet att jag skulle kunna vara tillfreds med boende på många olika sätt.

Det kanske bara är jag, men... min tillvaro mallar inte riktigt in sig i en sån där linjär inkrementell modell.

 

[stjarnhimmel]

Det tror jag inte... men insikter och erfarenheter av att väldigt få saker är beständiga. En partner, ett jobb eller en bostad kan av olika anledningar försvinna ur ens tillvaro, och om man har möjlighet att hitta inre trygghet och tillfredsställelse så oberoende som möjligt av externa faktorer - inom rimliga gränser - så tror jag det är av godo.

Jag är absolut inte där, utan hänger precis som de flesta upp stora delar av min tillvaro på sådant som du beskriver. Men tittar jag på bostadsbiten så var mitt första "mål" i tonåren att flytta hemifrån. Nästa bostadsmål var att få en lägenhet i ett bättre område. Sedan en större lägenhet, för att få plats med barn. Som aldrig kom. Sedan att köpa ett hus på ett trevligt och praktiskt ställe. Sedan att hitta någonstans att bo överhuvudtaget, efter att det där huset sålts vid separation. Sedan att hitta ett nytt hus, vilket jag gjorde förra året. Är jag lycklig där? Jovars, men jag vet att jag skulle kunna vara tillfreds med boende på många olika sätt.

Det kanske bara är jag, men... min tillvaro mallar inte riktigt in sig i en sån där linjär inkrementell modell.

Själv så kan jag vara lycklig även om jag inte nått målen. Jag är lycklig tex igår när jag sitter på en brygga och tittar på vattnet.
Mål ska ju inte hindra en utan hjälpa en.

 

[Petruska]

När det gäller mitt jobb, t ex, så samlade jag målmedvetet meriter i tio år för att kunna få det. Det jobbet jag har nu blev tillgängligt just för att jag samlade rätt meriter. Jag hade aldrig kunnat få det annars. Det var det enda jobbet jag verkligen ville ha. Jag vet ingenting jag hellre skulle vilja göra, så jag satsade allt på ett kort för att kunna få det. Och det gick hem! Jag tackar verkligen min lyckliga stjärna för det.

Likadant bostad, klart jag skulle kunna bo någon annanstans, men om jag skulle fritt välja var på planeten jag skulle bo, så är det i det område jag bor nu. Det betyder inte att man är oflexibel, utan snarare att jag har bott på många olika ställen, tänkt efter noga var jag trivs bäst och helst vill bo, och det är där jag bor nu. Helt säkert finns det massor av ställen där det skulle funka att bo, men det är absolut ingen slump att jag hamnat där jag hamnat, det har varit min dröm sen jag var liten knatte.

Det du beskriver låter snarast som någon slags liknöjdhet inför livet, att så länge man inte bor på gatan och får tigga så kan det kvitta lika, det blir vad det blir och det ena är så gott som det andra. Det om något tycker jag låter deppigt.

Känner du dig aldrig lyckligt lottad över jobb, bostad och familj? Den där lyckokicken när man åker till jobbet, får syn på sitt hus och inser att man faktiskt får bo där, kommer hem och möts av sin familj?

Jo, jag känner mig oftast lyckligt lottad över en massa saker. Men jag betraktar dem inte som resultat av mitt eget målmedvetna satsande och arbete, utan på andra sätt. Som sagt så tror jag att den större skillnaden här är hur man så att säga tolkar sig själv och hur man sätter ord på saker, än på skillnader i vad man gör.

För mig känns det som döden att tänka att jag kämpat i 10 år för att få tex jobbet. De där tio åren, tycks ju då förlora all charm. Den bild av mig som jag uppfattar att den berättelsen skapar, är också bilden av någon helt annan. Jag tolkar inte mitt liv och mig själv så.

 

[Petruska]

Fast nä... Ett mål var t ex att hitta en partner. Och nu har vi levt tillsammans i tretton år. Det är ganska många dagar. Familj, jobb, bostad, ridningen - det är inte bonusar i mitt liv, det är själva grundbultarna.

Att kunna vara lycklig och tillfredsställd fast man inte alls lever som man vill, det tycker åtminstone jag är jättesvårt. Och inte egentligen så eftersträvansvärt heller (såvida det inte är något att göra åt, då får man väl försöka gilla läget efter förmåga), det är ju det där skavet som är drivkraften till att man orkar fortsätta kämpa för att nå sina mål.

Fast att hitta en partner är för mig obegripligt som mål. Där är det ju så mycket man inte råder över. Och jag har INGEN idé om vilka insatser som vore fruktbara, heller. Där har jag nog förlitat mig på turen, och för närvarande har jag en himla tur på det området.

 

[Mabuse]

Fast att hitta en partner är för mig obegripligt som mål. Där är det ju så mycket man inte råder över. Och jag har INGEN idé om vilka insatser som vore fruktbara, heller. Där har jag nog förlitat mig på turen, och för närvarande har jag en himla tur på det området.

Varför obegripligt? Ett mål är ju helt enkelt något man vill ha i sitt liv.

Det är ju extremt lite, om något öht, man kan styra över helt och hållet. Så om det vore ett krav för att något skulle kunna kallas mål skulle ju ingen kunna ha några mål öht. Inga ryttare skulle kunna ha som mål att starta en viss klass eller nå en viss nivå med sin häst, för det går ju inte helt att styra att hästen t ex håller sig frisk. Alla mål kräver någon form av tur, och någon form av insats/ansträngning för att nås. Det ligger liksom i sakens natur.

Sånt som helt säkert kommer att hända har jag aldrig hört benämnas som mål. Ingen har som mål att solen ska gå ner, så att säga.

 

[Petruska]

Varför obegripligt? Ett mål är ju helt enkelt något man vill ha i sitt liv.

Det är ju extremt lite, om något öht, man kan styra över helt och hållet. Så om det vore ett krav för att något skulle kunna kallas mål skulle ju ingen kunna ha några mål öht. Inga ryttare skulle kunna ha som mål att starta en viss klass eller nå en viss nivå med sin häst, för det går ju inte helt att styra att hästen t ex håller sig frisk. Alla mål kräver någon form av tur, och någon form av insats/ansträngning för att nås. Det ligger liksom i sakens natur.

Sånt som helt säkert kommer att hända har jag aldrig hört benämnas som mål. Ingen har som mål att solen ska gå ner, så att säga.

Som sagt, jag är väldigt öppen för att det hela främst handlar om olika sätt att prata om sig själv och att tolka sig själv. Och då är idén om mål avlägsen för mig.

Min häst, tex. Jag tänkte i kanske 10 år att jag skulle köpa häst när barnet blev större. Sen blev barnet större och jag köpte en häst. Men det fanns inget målmedvetet i det alls, enligt min förståelse av saken. Barn blir ju större. Det är bara en tidsfråga.

Att ha en inkomst som medger häst är högt prioriterat, men inte ett mål. Jag hade tex aldrig orkat göra något jag tycker är tråkigt för att ha råd med hästen.

 

[Mabuse]

Jo, jag känner mig oftast lyckligt lottad över en massa saker. Men jag betraktar dem inte som resultat av mitt eget målmedvetna satsande och arbete, utan på andra sätt. Som sagt så tror jag att den större skillnaden här är hur man så att säga tolkar sig själv och hur man sätter ord på saker, än på skillnader i vad man gör.

För mig känns det som döden att tänka att jag kämpat i 10 år för att få tex jobbet. De där tio åren, tycks ju då förlora all charm. Den bild av mig som jag uppfattar att den berättelsen skapar, är också bilden av någon helt annan. Jag tolkar inte mitt liv och mig själv så.

Jag förstår inte. Om du ser ett jobb som du gärna vill ha, men som kräver tio års ansträngning för att du skulle kunna få det, skulle du inte ens försöka då? Typ att äh, tar det tio år så struntar jag i det, det får bli hur det vill med jobbet. Alltid hittar man nåt att leva på.

Varje dag tar man sig ett litet steg närmare målet. Det är ju inte konstigare än att köpa en unghäst och tänka att en dag vill jag rida Msv dressyr på den, eller plantera ett träd och tänka att en dag kommer det stå en stor ek här. Att man strävar mot ett långsiktigt mål betyder ju inte att man inte kan uppskatta varje steg på vägen. Hur det kan uppfattas som döden övergår mitt förstånd.

Att se livet som någon sorts slumpvandring utan mål och mening, där man bara kan be till högre makter att det ska hampa sig till något man trivs med - DET skulle för mig vara döden. Utan något att sträva mot, utan någon känsla av utveckling. Hu!

 

[Mabuse]

Som sagt, jag är väldigt öppen för att det hela främst handlar om olika sätt att prata om sig själv och att tolka sig själv. Och då är idén om mål avlägsen för mig.

Min häst, tex. Jag tänkte i kanske 10 år att jag skulle köpa häst när barnet blev större. Sen blev barnet större och jag köpte en häst. Men det fanns inget målmedvetet i det alls, enligt min förståelse av saken. Barn blir ju större. Det är bara en tidsfråga.

Att ha en inkomst som medger häst är högt prioriterat, men inte ett mål. Jag hade tex aldrig orkat göra något jag tycker är tråkigt för att ha råd med hästen.

Hur skulle du definiera "mål"? Jag börjar tro att det är där det skiljer.

 

[Petruska]

Jag förstår inte. Om du ser ett jobb som du gärna vill ha, men som kräver tio års ansträngning för att du skulle kunna få det, skulle du inte ens försöka då? Typ att äh, tar det tio år så struntar jag i det, det får bli hur det vill med jobbet. Alltid hittar man nåt att leva på.

Varje dag tar man sig ett litet steg närmare målet. Det är ju inte konstigare än att köpa en unghäst och tänka att en dag vill jag rida Msv dressyr på den, eller plantera ett träd och tänka att en dag kommer det stå en stor ek här. Att man strävar mot ett långsiktigt mål betyder ju inte att man inte kan uppskatta varje steg på vägen. Hur det kan uppfattas som döden övergår mitt förstånd.

Att se livet som någon sorts slumpvandring utan mål och mening, där man bara kan be till högre makter att det ska hampa sig till något man trivs med - DET skulle för mig vara döden. Utan något att sträva mot, utan någon känsla av utveckling. Hu!

Haha! Jag pluggade det enda som verkade roligt, och så har jag hittills kunnat vara kvar i det området. Jag hade absolut inga fler mål än att läsa nåt roligt, när jag började. Och det var långt ifrån självklart för mig att mitt framtida (eventuella) arbete skulle ha någon nämnvärd koppling till min utbildning. Nu blev det så, men det gav sig efterhand - och det kan fortfarande ändra sig.

 

[Petruska]

Hur skulle du definiera "mål"? Jag börjar tro att det är där det skiljer.

Typ som att något framtida tillåts kräva rätt stora uppoffringar och gör nuet till ett medel för målet. Det ogillar jag.

Jag gjorde en gång slut med en partner för det. Hen levde liksom nästan enbart i sin/vår framtid, och jag upplevde nuet som så tomt för hen att jag inte ville ingå i det på de villkoren.

 

[stjarnhimmel]

Jo, jag känner mig oftast lyckligt lottad över en massa saker. Men jag betraktar dem inte som resultat av mitt eget målmedvetna satsande och arbete, utan på andra sätt. Som sagt så tror jag att den större skillnaden här är hur man så att säga tolkar sig själv och hur man sätter ord på saker, än på skillnader i vad man gör.

För mig känns det som döden att tänka att jag kämpat i 10 år för att få tex jobbet. De där tio åren, tycks ju då förlora all charm. Den bild av mig som jag uppfattar att den berättelsen skapar, är också bilden av någon helt annan. Jag tolkar inte mitt liv och mig själv så.

Fast man kanske har roligt och är lycklig också under de 10 år man jobbar mot målet? Att ha ett mål behöver inte innebära att man mår dåligt när man jobbar mot målet. Man kanske möter intressanta människor, utbildar sig och lär sig massor?

 

[AraSlei]

Jag har väl några mål med livet (dvs vissa saker jag jobbar aktivt för), typ att kunna gå i pension tidigt och kunna ha det gött på ålderns höst ändå. Andra mål är mer odefinierade, typ att vara lycklig och inte nöja mig med mindre än så, att skaffa barn, att bo på en plats där jag trivs och där jag blir lycklig över att komma hem.
Jag har även insett att jobb och karriär inte är så viktigt för mig som jag trodde förr. Så länge jag har en bra lön, jobbar med något stimulerande och utvecklande och trivs på jobbet så är jag nöjd