Mål i livet

[grodan21]

Jag har ett stort mål, det är att köpa mig en stor häst. Det målet har jag haft i över tio år, men nu har jag bestämt mig för att se till att det kommer ske så snart som möjligt.

 

[Kattennizze]

Jag har inga direkta mål i livet. Sannolikheten att mitt innersta jag skulle vara ett visst yrke, bedömer jag som extremt liten. Plus att det verkar så deppigt att nå ett mål, om man nu har ett. Vad ska man göra sen?

Jag är nog som dig, jag har aldrig haft några mål precis. Känns som en revisor som ska göra bokslut sen, nä usch. Inte min grej alls. Ofta verkar ju mål sammanfalla med alla normer som finns kring ett utåt sett lyckat liv typ köpa hus, skaffa barn. Då strävar jag nog efter att försöka vara lite mindre rädd för precis allting och vara snäll mot mina medmänniskor typ. Men det är ju mer egenskaper hos mig själv. Äsch klurigt det där. Varför ska man ha mål? Vad innebär ett liv utan mål? Vad är mål egentligen? Osv.....

 

[pollex]

Av en händelse så har jag just läst två böcker som visade sig ha samma tema; viktigheten av att ha ett mål i livet, en passion, eller vad man vill kalla det. Och har man inget sådant bör man fundera ut det (och helst nå det), för att kunna må bra och hitta sitt innersta, riktiga jag, typ.
Jag har aldrig varit en av dem som vetat sen barnsben att jag skulle bli sjuksköterska, åka till Indien på retreat eller bli bäst på skidskytte. Jag har inte något bucket list, mer än att det förstås finns saker jag gärna skulle vilja göra eller se, men inte som ett livsmål precis.

Har ni? Och är det något att sträva mot, eller är ni redan där i så fall?

Mitt spontana svar när jag läste tråden var att jag inte har några mål, men jag får nog revidera det efter att ha läst vad andra ser som mål och säga att jag för all del har en bild av hur jag vill att mitt liv ska se ut: familj och sociala relationer, engagemang, etiskt, ekonomiskt och karriärmässigt. Men - jag behandlar dem inte som mål. Jag tänker inte på dem i termer av mål. Jag lever mitt liv i riktning mot det liv jag vill ha ett mikrosteg i taget, och vartefter mikrostegen blir till automatiska vanor så tänker jag sällan på det bakomliggande "målet" utan lever med tillfredställelse på/med vägen

 

[Sleepy]

Plus att det verkar så deppigt att nå ett mål, om man nu har ett. Vad ska man göra sen?

Deppigt Om det var ett bra mål, så bör ju uppfyllelsen av målet innebära att man blir glad och sen kan en antingen bara njuta där eller söka sig vidare mot nya mål.

 

[Raderad medlem 6459]

Plus att det verkar så deppigt att nå ett mål, om man nu har ett. Vad ska man göra sen?

För mig är det inte deppigt alls. Under livets gång har jag haft olika mål och när jag når ett blir jag ju lycklig - inte för att "nått ett mål" utan för att jag nu kan göra nåt som jag länge velat göra.

För mig uppstår nya mål helt naturligt på vägen.

 

[tanten]

Jag har inga mål. Kanske hade jag det förr, men livet har inte get mig det jag ville och jag har inte orkat ta mig dit själv heller.

Tror att mål försvann ur mitt liv för närmare 30 är sedan. Sedan har jag liksom bara hankat mig fram. Jag har försökt att leva ett så samhällsnyttigt liv som möjligt , försökt bidra med det jag kan. göra någon skillnad. Jag vill inte vara en tärande individ utan kunna göra någon nytta.

Man säger att bara den som saknar är fattig och visst saknar jag massor. Stort umgänge, god ekonomi, hälsa och en partner. Men förutom det har jag en hel del också. En bra bostad på en vacker plats, några goda vänner och ett osäkert men trevligt jobb.

 

[Efwa]

Spontant är mitt mål i livet att fortsätta må som jag gör nu. Jag är så förbannat nöjd med livet just nu.

När jag börjar tänka så ser jag ju att andra har mål som i många fysiska saker som körkort, resa och sådant och det kan ju i sin tur resultera i att må bättre som människa (självkänsla, bättre självsäkerhet o.s.v).

Passion för något ser jag som något annat, som någon annan också skrev.

Att sedan ha mål med hästträning, gården och sådant vet jag inte om det klassas som mål i livet riktigt. Men, jag kan tycka det är nödvändigt för att komma vidare men det är inte ett krav för att man sak må bra.

 

[TinyWiny]

Jag har haft många mål i livet och flera av dem är verkligen tragiska. Som barn var mitt mål att bli vuxen och ha en stor hund som kunde skydda mig. Nästa mål var ett eget hem där jag fick lov att vara och ingen kunde köra ut mig ifrån. Den stora hunden var min bästa vän under 12,5 år och under tiden han fanns vid min sida uppfyllde jag målet med ett hem jag kan kalla för mitt som ingen kan köra ut mig ifrån. Dessutom uppfylldes min hemliga dröm om ett eget hus med ett eget stall och egna hästar. Den drömmen vågade jag knappt erkänna för mig själv.

Andra mål har varit att få barn, att få guida dem, verkligen leva med dem och se dem växa upp. De målen har jag också uppnått.

Nu är mitt största mål i livet att bli frisk, må bra, kunna bygga relationer och att kunna jobba. Utan drömmar och mål skulle mitt liv känts hopplöst. Ibland har det varit det enda som har hållt mig uppe. Att kunna vara nöjd i det man är men att ändå ha mål är så oerhört viktigt för mig. Nu kan jag det. Nu har jag basen och kan bygga vidare.

 

[cirkus]

Målet med mitt liv är nog vägen. Jag har inga konkreta mål utan jag är mer impulsstyrd tror jag. Vägen ska vara så färgglad som möjligt. Jag vill kunna bygga relationer med olika människor och vara omtyckt och få tycka om.

 

[athena_arabians]

Må bra och vara en så bra människa jag kan. Resten löser sig.

 

[Petruska]

För mig är det inte deppigt alls. Under livets gång har jag haft olika mål och när jag når ett blir jag ju lycklig - inte för att "nått ett mål" utan för att jag nu kan göra nåt som jag länge velat göra.

För mig uppstår nya mål helt naturligt på vägen.

Egentligen tror jag att skillnaden handlar mer om hur man tänker och pratar, än om hur man lever.

 

[Raderad medlem 6459]

Egentligen tror jag att skillnaden handlar mer om hur man tänker och pratar, än om hur man lever.

Absolut, det tror jag med!

 

[Araminta]

Jag är väldigt målstyrd men tror att det är väldigt individuellt hur man fungerar. Jag behöver känna att jag har en riktning i livet, att jag utvecklas och kommer framåt. Det är nog något man kan uppnå utan att sätta upp specifika "mål" men för mig är det lättare att hitta riktningen om jag vet ungefär vad jag strävar mot. Mina mål är kraftig varierande i storlek och konkretisering och inget av dem är skrivna i sten. Ju kortare och mindre målet är desto mer konkret tenderar det att bli. Tanken är väl att de små målen ska vara delmål mot det stora men det är rätt fria ramar och jag är så spontan av mig att det sällan handlar om några raka spår.

Några exempel från just nu, klockan kvart i elva denna tisdag.
- Lära massor och försöka visa framfötterna på vikariatet jag just fått
- Fortsätta utforskandet av mig själv och hitta nycklarna till hur jag fungerar.
- Hitta en bostad jag trivs i, i en del av landet jag gillar
- Ha möjlighet att ha hund eller häst någon gång i livet

 

[Mabuse]

Av en händelse så har jag just läst två böcker som visade sig ha samma tema; viktigheten av att ha ett mål i livet, en passion, eller vad man vill kalla det. Och har man inget sådant bör man fundera ut det (och helst nå det), för att kunna må bra och hitta sitt innersta, riktiga jag, typ.
Jag har aldrig varit en av dem som vetat sen barnsben att jag skulle bli sjuksköterska, åka till Indien på retreat eller bli bäst på skidskytte. Jag har inte något bucket list, mer än att det förstås finns saker jag gärna skulle vilja göra eller se, men inte som ett livsmål precis.

Har ni? Och är det något att sträva mot, eller är ni redan där i så fall?

Jag har absolut mål i livet. De flesta har jag väl redan uppnått, men jag ville ha en egen lägenhet, helst i innerstaden, jag ville ha en partner, jag ville ha barn, jag ville ha det yrke jag har. Egen häst är väl det mål jag har kvar, men mest gottar jag mig nog åt att ha just det livet jag ville ha. Drömjobbet, familj, drömboendet.

 

[Petruska]

Jag har absolut mål i livet. De flesta har jag väl redan uppnått, men jag ville ha en egen lägenhet, helst i innerstaden, jag ville ha en partner, jag ville ha barn, jag ville ha det yrke jag har. Egen häst är väl det mål jag har kvar, men mest gottar jag mig nog åt att ha just det livet jag ville ha. Drömjobbet, familj, drömboendet.

Men såna mål är lite obegripliga för mig. Eller, ja, det är inte obegripligt att vilja ha de sakerna, men att se dem som MÅL. Jag ser det mer som sätt att tills vidare organisera vardagen.

Vad händer nar barnen vuxit upp och man går i pension, tex? Åldrandet är skrämmande nog ändå, utan att ens livsmål ska bli mer och mer bedagade.

 

[Mabuse]

Jag har inga direkta mål i livet. Sannolikheten att mitt innersta jag skulle vara ett visst yrke, bedömer jag som extremt liten. Plus att det verkar så deppigt att nå ett mål, om man nu har ett. Vad ska man göra sen?

Det är absolut inte deppigt att nå sina mål! Jag hade t ex mitt nuvarande jobb som mål i 10-12 år innan jag fick det. Och nu när jag har det är jag jätteglad att det gick, att jag är en av de lyckligt lottade som kunde få det. Samma sak med boendet, jag har drömt om att kunna bo som jag gör sen jag var liten, och jag skojar inte att varje gång jag slår in på min gata så får jag en liten lyckokick, att det faktiskt är sant att jag har privilegiet att bo såhär. Samma sak med min man och mina barn, att jag är lyckligt lottad som har fått en egen familj.

Det är ju när man mår målet som man blir lycklig. Vägen dit är ju mer ångest och väntan, osäkerhet om det ska gå och försök att nå fram. När målet är nått så är ju saken biff, man kunde leva precis så som man hoppades.

 

[Mabuse]

Men såna mål är lite obegripliga för mig. Eller, ja, det är inte obegripligt att vilja ha de sakerna, men att se dem som MÅL. Jag ser det mer som sätt att tills vidare organisera vardagen.

Vad händer nar barnen vuxit upp och man går i pension, tex? Åldrandet är skrämmande nog ändå, utan att ens livsmål ska bli mer och mer bedagade.

Hur menar du, barnen kommer ju alltid att finnas där? Om de inte dör i förtid, men det får man väl ändå inte hoppas. Det är ju alltså inte att vara förälder och få ta hand om barn som var målet, utan att barnen existerar, så att säga. Att mina barn finns.

Sen har ju allt sin tid, jag vill inte jobba tills jag dör, utan jag tänker att när jag är 65 så går jag i pension. Men det är ju ganska många år mellan det att man är klar med grundutbildningen och det att man går i pension, och de åren ville jag tillbringa med just det jobbet jag har.

Drömjobb, drömboenden, familj etc ser inte jag som något man enkelt och okomplicerat bara kan ordna till. Det är inte sagt att man hittar en partner, det är inte sagt att man får barn, det är inte sagt att pengarna nånsin räcker till drömboendet, det är inte sagt att man blir den av 30-40 kvalificerade sökande som landar drömjobbet, när den aktuella tjänsten bara utlyses kanske var tredje år eller så.

Nån sorts jobb och nån sorts boende - det skulle jag se som att organisera sitt liv. För att landa drömlivet behöver man gno på och ha lite tur också, det är inte bara man själv som styr över det.

Åldrandet är inte alls skrämmande tycker jag, tvärtom blir ju livet bara mer och mer som man vill ha det i takt med att man blir äldre och når fler mål. Visst, ohälsa är ju trist, men vinsterna med att bli äldre är ändå mycket större än nackdelarna.

 

[Raderad medlem 6459]

Vägen dit är ju mer ångest och väntan, osäkerhet om det ska gå och försök att nå fram.

@Petruska här vill jag flika in att för alla oss som har mål i livet är det inte så. Jag känner varken ångest eller osäkerhet inför huruvida jag ska uppnå mina mål.

För mig känns det mer som en - vidrigt klyschigt ord - resa liksom. På väg mot saker jag vill göra och ha upplevt. Men ingenting jag oroar mig för.

 

[Petruska]

Hur menar du, barnen kommer ju alltid att finnas där? Om de inte dör i förtid, men det får man väl ändå inte hoppas. Det är ju alltså inte att vara förälder och få ta hand om barn som var målet, utan att barnen existerar, så att säga. Att mina barn finns.

Sen har ju allt sin tid, jag vill inte jobba tills jag dör, utan jag tänker att när jag är 65 så går jag i pension. Men det är ju ganska många år mellan det att man är klar med grundutbildningen och det att man går i pension, och de åren ville jag tillbringa med just det jobbet jag har.

Drömjobb, drömboenden, familj etc ser inte jag som något man enkelt och okomplicerat bara kan ordna till. Det är inte sagt att man hittar en partner, det är inte sagt att man får barn, det är inte sagt att pengarna nånsin räcker till drömboendet, det är inte sagt att man blir den av 30-40 kvalificerade sökande som landar drömjobbet, när den aktuella tjänsten bara utlyses kanske var tredje år eller så.

Nån sorts jobb och nån sorts boende - det skulle jag se som att organisera sitt liv. För att landa drömlivet behöver man gno på och ha lite tur också, det är inte bara man själv som styr över det.

Åldrandet är inte alls skrämmande tycker jag, tvärtom blir ju livet bara mer och mer som man vill ha det i takt med att man blir äldre och når fler mål. Visst, ohälsa är ju trist, men vinsterna med att bli äldre är ändå mycket större än nackdelarna.

Demens och sånt är skrämmande, tycker jag, även om jag sällan tänker på det.

 

[Petruska]

@Petruska här vill jag flika in att för alla oss som har mål i livet är det inte så. Jag känner varken ångest eller osäkerhet inför huruvida jag ska uppnå mina mål.

För mig känns det mer som en - vidrigt klyschigt ord - resa liksom. På väg mot saker jag vill göra och ha upplevt. Men ingenting jag oroar mig för.

Och @Mabuse

Jag oroar mig rätt regelbundet för att bli typ fattig uteliggare, men i mina bättre stunder tänker jag väl att det är mer en noja än en "riktig oro", eller vad man ska kalla det.

Drömjobb och drömbostad, har jag aldrig haft. Jag har tagit de jobb som känts som att de varit tillgängliga och helst vettiga. Ungefär samma sak med bostäder. Även om det såklart finns en massa mer eller mindre bra jobb och bostäder. Att tvingas ta ett jobb jag inte alls gillar, kan jag oroa mig för. När det gäller bostäder är jag rätt flexibel, nöjd så länge jag slipper villa eller hästgård, och inget av det kommer nån att kasta efter mig.