Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[Lickety]

Hur gör ni om det visar sig att er partner inte klarar av föräldrarollen så bra som ni båda hoppats..? *långt*

Vi visste från början att vi båda behöver mycket egentid och siktade på ett jämställt föräldraskap. Vi har helt flexibla, om än krävande, jobb som vi styr själva och som delvis kan utföras hemifrån vilket är få förunnat. Våra förutsättningar är alltså på pappret ganska bra.

Partnern flaggade reddan före graviditeten för att han kan ha svårt att klara av flera punkter, såsom att inte kunna disponera sin tid som han vill, problem med hög ljudnivå mm. Vi var överens om att vi ska dela på föräldraskapet i möjligaste mån trots detta, och hoppades att anknytningen skulle växa fram från hans sida. Vi vill båda jobba deltid och ta deltid föräldradagar och har gjort så fram tills nu, sonen är snart tio månader. Jag tänkte att sålänge jag stöttar och drar ett tyngre lass vid behov så borde det ändå gå "bra" och att vi kan jobba runt problem som uppstår längs vägen.

Men ändå, nu har vi fastnat i ett duktigt ojämlikt mönster. Jag har sonen minst 75 % av all tid, tar alla nätter, de flesta mornar, alla nattningar, alla bad, all planering, alla inköp etc etc. Han har sonen de dagar jag åker iväg och jobbar - sex timmar två dagar i veckan, samt har babyvakten de kvällar han inte är iväg på aktiviteter. I övriga fall har han sonen nån strötimme här och där. Problemet är att jag på något vis behöver jobba ungefär halvtid och det får jag inte ihop riktigt. Han tar ju sonen om jag ber honom, men han blir stressad och mår inte alls bra alla gånger. Han börjar nu själv prata i termer om att han kan "passa" sonen - men han är ju inte en barnvakt precis utan en medförälder!

Droppen härom dagen.
Då hade hästen fått vila i fem dagar (jag brukar normalt rida 3-4 kvällar i veckan) och jag haft sonen nästan all tid de dagarna för att hans jobb kom i vägen och hans föräldrar var på besök. "Inga problem" så långt. MEN när han sedan var sur och deppig på morgonen sjätte dagen och jag luskade ut att det beror på att han känner att sonen styr hans tillvaro så att han inte kan göra allt han vill på jobbet fick jag fullständigt spunk!

Han har inte knutit an riktigt till sonen ännu, och för att knyta an så måste han ju ha mer tid med sonen. Samtidigt vill jag ju avlasta så han får den frihet som han behöver och inte känner sig begränsad i den mån jag kan. Han tycker att föräldraskapet mest är jobbigt och jag blir rätt knäckt av att jag inte kan avlasta honom så mycket att det känns okej, uppenbarligen, oavsett hur mycket jag än försöker. Sonen märker av att han inte mår helt bra alla gånger för då fungerar inte samspelet så bra (sonen blir krävande och högljudd och han kan i vissa lägen inte lösa situationen utan blir deppig).

Nu har vi gjort ett schema som vi ska utvärdera där han tar 1/3 av vakentiden, planerad så att den passar honom så bra som möjligt. Han ska också prata med personal på BVC om detta.

Det här måste ju vara ganska vanligt utifrån vad jag ser i familjerna runt omkring mig. Men jag VILL inte att det ska vara såhär. Hur kommer man ur detta? Nån som lyckats? Nån med tips?

 

[SaraXX]

Det låter som oss. Pappan fick en depression men det fattade vi inte förrän efter 1,5 år. Ännu värre med barn nr 2.
Long story.
Vi är inte ett oss längre. Det är fortfarande inte friktionsfritt mellan far och barn.

Jag har inga råd att ge, mer än sköt om dig och tumma inte på barnets välfärd för att pappan mår dåligt. Det gjorde jag och jag ångrar det något vansinnigt. Idag har vi det bra.

 

[Ainon]

Har inga tips/erfarenheter att dela med då vi inte alls har det så. Spontant tänker jag att första steget är att karln behöver hjälp av någon typ av psykolog/kurator om han rent mentalt inte fixar att ta sitt föräldraansvar. Antar att det är någon sådan kontakt han får via BVC?

Hoppas det löser sig
Är inte rimligt med det ansvar du tar, låter mer dränerande än att vara singelförälder.

Hur gör ni om det visar sig att er partner inte klarar av föräldrarollen så bra som ni båda hoppats..? *långt*

Vi visste från början att vi båda behöver mycket egentid och siktade på ett jämställt föräldraskap. Vi har helt flexibla, om än krävande, jobb som vi styr själva och som delvis kan utföras hemifrån vilket är få förunnat. Våra förutsättningar är alltså på pappret ganska bra.

Partnern flaggade reddan före graviditeten för att han kan ha svårt att klara av flera punkter, såsom att inte kunna disponera sin tid som han vill, problem med hög ljudnivå mm. Vi var överens om att vi ska dela på föräldraskapet i möjligaste mån trots detta, och hoppades att anknytningen skulle växa fram från hans sida. Vi vill båda jobba deltid och ta deltid föräldradagar och har gjort så fram tills nu, sonen är snart tio månader. Jag tänkte att sålänge jag stöttar och drar ett tyngre lass vid behov så borde det ändå gå "bra" och att vi kan jobba runt problem som uppstår längs vägen.

Men ändå, nu har vi fastnat i ett duktigt ojämlikt mönster. Jag har sonen minst 75 % av all tid, tar alla nätter, de flesta mornar, alla nattningar, alla bad, all planering, alla inköp etc etc. Han har sonen de dagar jag åker iväg och jobbar - sex timmar två dagar i veckan, samt har babyvakten de kvällar han inte är iväg på aktiviteter. I övriga fall har han sonen nån strötimme här och där. Problemet är att jag på något vis behöver jobba ungefär halvtid och det får jag inte ihop riktigt. Han tar ju sonen om jag ber honom, men han blir stressad och mår inte alls bra alla gånger. Han börjar nu själv prata i termer om att han kan "passa" sonen - men han är ju inte en barnvakt precis utan en medförälder!

Droppen härom dagen.
Då hade hästen fått vila i fem dagar (jag brukar normalt rida 3-4 kvällar i veckan) och jag haft sonen nästan all tid de dagarna för att hans jobb kom i vägen och hans föräldrar var på besök. "Inga problem" så långt. MEN när han sedan var sur och deppig på morgonen sjätte dagen och jag luskade ut att det beror på att han känner att sonen styr hans tillvaro så att han inte kan göra allt han vill på jobbet fick jag fullständigt spunk!

Han har inte knutit an riktigt till sonen ännu, och för att knyta an så måste han ju ha mer tid med sonen. Samtidigt vill jag ju avlasta så han får den frihet som han behöver och inte känner sig begränsad i den mån jag kan. Han tycker att föräldraskapet mest är jobbigt och jag blir rätt knäckt av att jag inte kan avlasta honom så mycket att det känns okej, uppenbarligen, oavsett hur mycket jag än försöker. Sonen märker av att han inte mår helt bra alla gånger för då fungerar inte samspelet så bra (sonen blir krävande och högljudd och han kan i vissa lägen inte lösa situationen utan blir deppig).

Nu har vi gjort ett schema som vi ska utvärdera där han tar 1/3 av vakentiden, planerad så att den passar honom så bra som möjligt. Han ska också prata med personal på BVC om detta.

Det här måste ju vara ganska vanligt utifrån vad jag ser i familjerna runt omkring mig. Men jag VILL inte att det ska vara såhär. Hur kommer man ur detta? Nån som lyckats? Nån med tips?

 

[Lickety]

Det låter som oss. Pappan fick en depression men det fattade vi inte förrän efter 1,5 år. Ännu värre med barn nr 2.
Long story.
Vi är inte ett oss längre. Det är fortfarande inte friktionsfritt mellan far och barn.

Jag har inga råd att ge, mer än sköt om dig och tumma inte på barnets välfärd för att pappan mår dåligt. Det gjorde jag och jag ångrar det något vansinnigt. Idag har vi det bra.

Tack ❤

Nä, jag vill ju varken sänka barnets eller pappans välfärd, men inte heller min egen i den bästa av världar. Jag skulle ju kunna tillse att barnets och pappans välfärd blir så bra som möjligt genom att ta resten av föräldradagarna eller slå knut på mig själv - men inget av detta vill vi ju egentligen. Dessutom har jag nu fått bältros, troligen för att jag slagit för mycket knut på mig själv. Mitt nervsystem har en ovana att börja strula på olika vis när belastningen blir för hög (utredd för MS på härsan och tvärsan men utan diagnos än så länge).

Han är (nog) inte deprimerad än i alla fall, fast det är svårt att säga säkert för jag tycker en del saker tyder på det. Men han får låga poäng på HAD skalan åtminstone. Vi är iaf överens om att det inte blir ett barn nr 2! Det skulle vi nog inte klara av.

 

[Lickety]

Har inga tips/erfarenheter att dela med då vi inte alls har det så. Spontant tänker jag att första steget är att karln behöver hjälp av någon typ av psykolog/kurator om han rent mentalt inte fixar att ta sitt föräldraansvar. Antar att det är någon sådan kontakt han får via BVC?

Hoppas det löser sig
Är inte rimligt med det ansvar du tar, låter mer dränerande än att vara singelförälder.

Ja, han ska prata med psykolog på BVC, jag ber till gudarna att denne är bra! Annars är det nog svårt att få honom till det igen. Jag har inga problem egentligen att ta hela barnbiten, men inte när vi bestämt och planerar våra liv utifrån att vi båda ska vara delaktiga - då känns det orättvist och blir synnerligen svårt att mäkta med både jobbet, återhämtning och barn. Jag har ju en cheftjänst så mitt jobb är rätt krävande också.

 

[Verdandi]

Jag tror, sen måste det inte bli så, att så länge som du finns där så kommer snedbelastningen att fortsätta. Pappan kommer inte få någon Aha-upplevelse så att han knyter an till barnet och finns där för barnet ens 45%. Det är min vilda gissning

Det kommer bli lättare, för dig, när barnet börjar förskolan och den avlastar dig. Men du kommer ändå få det större ansvaret för hämtning/lämning/fylla på kläder/vab/.. men då har du iaf fasta tider då du är "fri".

Det kommer också bli lättare, för dig, när barnet blir större och pappan blir tvungen att interagera mer med barnet. Sannolikt betyder det att pappan kommer att leka med barnet en stund medan du hinner diska/städa/hänga tvätten osv.

Det är inte DITT ansvar om pappan mår dåligt eller är deppig. Det är HAN (utan att du måste behöva dra i det) som ska söka hjälp så att han kan sköta sina åtaganden som förälder. Visst, man ska stötta varandra och så vidare.. men det där överutnyttjas på snälla och ansvarsfulla människors (kvinnors) bekostnad.

Så det är HANS problem om han inte fixar att ta hand om sitt barn. Du finns där och fyller ut luckan åt honom, så du uppfyller ditt ansvar som förälder. Men han då? Ska ha låta dig ha det så här? Det är ett supersvårt mönster att bryta. Kanske kan du se att mönstret fanns där redan innan barnet? Oavsett så är det du och barnet som får betala priset.

Familjerådgivning kan kanske hjälpa er, åtminstone i att förbättra kommunikationen, tydliggöra problemet och hur ni båda upplever det. Många kommuner bjuder på de första samtalen. Även kyrkan kan ha rådgivning (utan religion inblandad).

 

[Lickety]

Jag tror, sen måste det inte bli så, att så länge som du finns där så kommer snedbelastningen att fortsätta. Pappan kommer inte få någon Aha-upplevelse så att han knyter an till barnet och finns där för barnet ens 45%. Det är min vilda gissning

Det kommer bli lättare, för dig, när barnet börjar förskolan och den avlastar dig. Men du kommer ändå få det större ansvaret för hämtning/lämning/fylla på kläder/vab/.. men då har du iaf fasta tider då du är "fri".

Det kommer också bli lättare, för dig, när barnet blir större och pappan blir tvungen att interagera mer med barnet. Sannolikt betyder det att pappan kommer att leka med barnet en stund medan du hinner diska/städa/hänga tvätten osv.

Det är inte DITT ansvar om pappan mår dåligt eller är deppig. Det är HAN (utan att du måste behöva dra i det) som ska söka hjälp så att han kan sköta sina åtaganden som förälder. Visst, man ska stötta varandra och så vidare.. men det där överutnyttjas på snälla och ansvarsfulla människors (kvinnors) bekostnad.

Så det är HANS problem om han inte fixar att ta hand om sitt barn. Du finns där och fyller ut luckan åt honom, så du uppfyller ditt ansvar som förälder. Men han då? Ska ha låta dig ha det så här? Det är ett supersvårt mönster att bryta. Kanske kan du se att mönstret fanns där redan innan barnet? Oavsett så är det du och barnet som får betala priset.

Familjerådgivning kan kanske hjälpa er, åtminstone i att förbättra kommunikationen, tydliggöra problemet och hur ni båda upplever det. Många kommuner bjuder på de första samtalen. Även kyrkan kan ha rådgivning (utan religion inblandad).

Ja, absolut är det hans problem egentligen. Men han gör ju inget åt det självmant, och jag kan inte riktigt låta bli i detta läget. Han verkar heller inte veta vad han ska göra, utan menar att han "får ha sonen den tid som krävs av honom". I min värld så ska ju varken son eller partner må dåligt, vilket han gör vid mycket exponering - ju mer desto sämre.
Vi får nog gå i familjerådgivning som nästa steg om det inte fungerar med BVC psykologen. Dock klurigt för vi har ingen barnvakt på lut eftersom släkten bor långt bort.

 

[Inte_Ung]

Jag har sonen minst 75 % av all tid, tar alla nätter, de flesta mornar, alla nattningar, alla bad, all planering, alla inköp etc etc.

Kan han göra sådant som går att planera efter hans schema?
Typ bad, planering, inköp o. dyl.
Och så tar du det som är oplaneringsbart.
Typ nattning, nätter och morgnar fram till ett förutbestämt klockslag.
Vissa människor klarar inte av de oförutsägbara störningar som ett litet barn är till sin natur. De blir helt sönderstressade av det. De klarar däremot av litet större barn jättebra.
Barn är så små en oerhört kort tid i livet. Håll ut!

 

[Lickety]

Kan han göra sådant som går att planera efter hans schema?
Typ bad, planering, inköp o. dyl.
Och så tar du det som är oplaneringsbart.
Typ nattning, nätter och morgnar fram till ett förutbestämt klockslag.
Vissa människor klarar inte av de oförutsägbara störningar som ett litet barn är till sin natur. De blir helt sönderstressade av det. De klarar däremot av litet större barn jättebra.
Barn är så små en oerhört kort tid i livet. Håll ut!

Vi hoppas också att det blir lättare när barnet blir större. Han har typ inget schema och har svårt för rutiner - egenföretagare som jobbar "jämt". Han arbetar hårt och klarar det för att han hela tiden kunnat välja vad han vill/behöver göra och har inrättat sin tillvaro utifrån hur han fungerar bäst. Han har snarare svårt med de rutiner som ett litet barn behöver (liknande klockslag för sovstunder varje dag etc.)

 

[TinyWiny]

Vad vill du? Vill du fortsätta såhär? Ett år? Två år? Tre år? Hur länge?

Jag har tyvärr inget positivt att säga om sådana här föräldrar. De bättrar sig sällan utan förblir som högst barnvakter till sitt barn och tjurar ofta efter. En förälder som inte söker hjälp för sina problem självmant (handlar det om en depression eller liknande där sjukdomsinsikt inte finns är det självklart en helt annan sak) och som inte självmant vill knyta an till sitt barn, ja, då finns det sällan hopp.

Anknytning kan vara svårt. Inget negativt om föräldrar som har svårt med det och det finns ett antal diagnoser som gör sådant svårare men då får man också söka hjälp för det. Aktivt och självmant. Frågan är inte vad du kan göra mer för honom utan vad du behöver göra för dig själv och ditt barn.

 

[Inte_Ung]

Han har snarare svårt med de rutiner som ett litet barn behöver (liknande klockslag för sovstunder varje dag etc.)

Men bada, planera och handla går ju att göra när som helst.
Försök att dela upp skötseln av barnet så att ni gör de uppgifter som ni har lättast för. Småbarnsåren handlar delvis om att överleva utan att tappa förståndet.

 

[Lickety]

Vad vill du? Vill du fortsätta såhär? Ett år? Två år? Tre år? Hur länge?

Jag har tyvärr inget positivt att säga om sådana här föräldrar. De bättrar sig sällan utan förblir som högst barnvakter till sitt barn och tjurar ofta efter. En förälder som inte söker hjälp för sina problem självmant (handlar det om en depression eller liknande där sjukdomsinsikt inte finns är det självklart en helt annan sak) och som inte självmant vill knyta an till sitt barn, ja, då finns det sällan hopp.

Anknytning kan vara svårt. Inget negativt om föräldrar som har svårt med det och det finns ett antal diagnoser som gör sådant svårare men då får man också söka hjälp för det. Aktivt och självmant. Frågan är inte vad du kan göra mer för honom utan vad du behöver göra för dig själv och ditt barn.

Ja, fortsätta såhär vill jag inte, men jag ser vart det barkar. Vad behöver jag göra om jag ser till mig själv och mitt barn är väl en mycket relevant fråga. Men svaren är svårare. Ta barnet en större del av tiden och ha honom som "barnvakt"? Separera från ett i övrigt mycket bra förhållande?

 

[Lickety]

Men bada, planera och handla går ju att göra när som helst.
Försök att dela upp skötseln av barnet så att ni gör de uppgifter som ni har lättast för. Småbarnsåren handlar delvis om att överleva utan att tappa förståndet.

Ja, jag har föreslagit t.ex bad men han ser mest förskräckt ut. I sådant fall får jag nog "tvinga" fram det och det tror jag inte blir så bra.
Handla blöjor, våtservetter mm gör han, men det är nu inte en så stor del att det räcker riktigt. Han har t.ex. fått uppdraget att barnsäkra vilket jag tänkte kunde passa eftersom han har så mycket tid utan barnet, och det slutade med att jag ilsket skruvade upp spärrar i lådorna efter att ha väntat ett par månader och sonen verkligen behövde ha det barnsäkert. Vi har fortfarande en del släpande gällande barnsäkringen, trots fortsatta påminnelser ibland, vilket innebär att man måste passa sonen noga i vissa rum. Nu är det tack och lov inte läge kvar till förskola, han får skolas in vid ett år helt enkelt.

 

[Inte_Ung]

Separera från ett i övrigt mycket bra förhållande?

Det skulle väl inte göra någonting bättre?
Om ni bor ihop så ser han ju i alla fall barnet varje dag.
Barnet blir roligare för honom när det blir äldre och då så är det väl bra om han finns kvar där.

 

[Inte_Ung]

Han har t.ex. fått uppdraget att barnsäkra vilket jag tänkte kunde passa

Ni måste nog prata igenom vad som sitter fast.
En familj är faktiskt något som måste skötas om oavsett vad annat som man tycker att man bara måste göra.
Barn går inte att lägga åt sidan ett tag för att något annat är roligare.

Hur är det med att byta blöja?
Gör han det?

 

[Thaliaste]

Min spontana reaktion är, ville partnern ha barn (nu) från första början? Å ena sidan spelar det egentligen ingen roll, barnet finns ju och ni har båda ett föräldraansvar för det.

Å andra sidan kan det vara någonting att försöka komma tillbaka till - om det tidigare har funnits en genuin vilja och önskan om ett barn, om än en samtidig osäkerhet om han skulle klara av det. I så fall kan det kanske vara något att försöka ta fasta på och locka fram igen, då har det ju en gång funnits någon förhoppning hos honom även om den är begravd kust nu.

Om partnern inte själv ville, utan mer ställde upp eller "för att det är så det ska vara", så är det nog svårare. Då blir det nog att ställa in sig på att ta huvudansvaret och hoppas på att relationen mellan pappa och barn växer fram med tiden.

 

[Lickety]

Ni måste nog prata igenom vad som sitter fast.
En familj är faktiskt något som måste skötas om oavsett vad annat som man tycker att man bara måste göra.
Barn går inte att lägga åt sidan ett tag för att något annat är roligare.

Hur är det med att byta blöja?
Gör han det?

Jo, han tar hand om barnet när han har ansvaret, men mår inte bra i rollen. Han försöker, och på ytan ser det ganska skapligt ut. Han inser ju att barnet inte går att lägga åt sidan men eftersom han är nästan helt "inspirationsdriven" i övriga livet så är det svårt för honom mentalt. En planerad "att göra" lista som han inte bestämt själv och kan välja ordningen i funkar inte så bra. Bara vetskapen att han är förälder är liksom svårsmält av den anledningen. I sitt rätta element är han mycket väl fungerande och har hög arbetskapacitet.

 

[Lickety]

Min spontana reaktion är, ville partnern ha barn (nu) från första början? Å ena sidan spelar det egentligen ingen roll, barnet finns ju och ni har båda ett föräldraansvar för det.

Å andra sidan kan det vara någonting att försöka komma tillbaka till - om det tidigare har funnits en genuin vilja och önskan om ett barn, om än en samtidig osäkerhet om han skulle klara av det. I så fall kan det kanske vara något att försöka ta fasta på och locka fram igen, då har det ju en gång funnits någon förhoppning hos honom även om den är begravd kust nu.

Om partnern inte själv ville, utan mer ställde upp eller "för att det är så det ska vara", så är det nog svårare. Då blir det nog att ställa in sig på att ta huvudansvaret och hoppas på att relationen mellan pappa och barn växer fram med tiden.

Nä, det har krupit fram att han nog inte ville bli förälder egentligen, men vi kommunicerade inte tillräckligt väl kring detta, tydligen. Fast vi har vägt noga för och emot under flera års tid och tog upp frågan mycket tidigt!

Jag har under åren vägt för att jag troligen ville skaffa barn och hans inställning var att han kan tänka sig barn. Vilket han tydligen menade som: Jag vill inte förvägra min partner barn om det är viktigt för partnern. Dels för att partnern (jag) i sådant fall kanske lämnar, vilket han inte vill, och dels för att ingen av oss vill begränsa den andre.

Jag fattade inte att han menade så riktigt, utan tolkade det mer som att han var mycket mer neutral i frågan än han faktiskt var. Så trots alla år av samtal i frågan så kröp det inte fram riktigt vad han faktiskt ville - eller så ville jag inte se det för att han delvis maskerade sin vilja som en räcka av praktiska problem. Jag är en problemlösare till typen och på den vägen är det.

Men nu sitter vi ju här och ska ro båten iland på något vis.

 

[Teilani]

Vi har delat stenhårt på de jobbigaste bitarna, dvs läggningar och vaknätter i vårt fall.
Men visst känns det ändå som om jag tar största lasset på något sätt. Min man känner precis likadant!

För det är jobbigt och vara förälder, man blir begränsad, man får göra tråkiga saker som byta blöjor och torka snor. Och det är bådas ansvar!

Och jag är ledsen, men din man får nog gilla läget några år framöver annars kommer ni till en punkt där du inte kommer att kunna respektera honom längre.

Gör ett schema och följ det slaviskt, det är inte kul, men man måste dela på misären för att kunna glädjas tillsammans.

 

[Teilani]

Nä, det har krupit fram att han nog inte ville bli förälder egentligen, men vi kommunicerade inte tillräckligt väl kring detta, tydligen. Fast vi har vägt noga för och emot under flera års tid och tog upp frågan mycket tidigt!

Jag har under åren vägt för att jag troligen ville skaffa barn och hans inställning var att han kan tänka sig barn. Vilket han tydligen menade som: Jag vill inte förvägra min partner barn om det är viktigt för partnern. Dels för att partnern (jag) i sådant fall kanske lämnar, vilket han inte vill, och dels för att ingen av oss vill begränsa den andre.

Jag fattade inte att han menade så riktigt, utan tolkade det mer som att han var mycket mer neutral i frågan än han faktiskt var. Så trots alla år av samtal i frågan så kröp det inte fram riktigt vad han faktiskt ville - eller så ville jag inte se det för att han delvis maskerade sin vilja som en räcka av praktiska problem. Jag är en problemlösare till typen och på den vägen är det.

Men nu sitter vi ju här och ska ro båten iland på något vis.

Fast det där låter som en efterkonstruktion, om jag ska vara ärlig. Han var rimligtvis neutral annars hade han väl sagt rent ut att ” vi gör det om det är viktigt för dig”. Och neutral i hans fall har ju uppenbarligen betytt, ”jag vill inte det ska bli jobbigt för mig”.

Well, tough shit! Väx upp!

Förlåt, att jag är hård @Lickety men det är så typiskt att det blir så här och du står där och undrar vart din partner tog vägen. Känner verkligen med dig!