Sv: Livrädd!
Kunde inte bestämma mig för om min historia skulle skrämma livet ur dig eller ge dig pepp, tanken är i alla fall att ge dig pepp.
Jag var 21 år gammal när jag plusade. Jag hade precis sagt upp mig från mitt fasta jobb, flyttat till Norge med dotterns pappa och efter underfär 2 veckor i Norge får jag veta att jag är gravid.
Jag var själv på gården och hennes pappa skulle inte komma hem på många timmar. Började skaka och visste inte vad jag skulle göra så (alla PK kan sluta läsa den här meningen) jag gick ut på gården och tände en cigg och sen satt jag där och rökte och insåg att efter den här cigaretten kommer livet aldrig mer att bli sig likt.
Hennes far tog beskedet en smula skakigt, men vi tänkte inte någon annan tanke än att vi skulle behålla barnet.
Vi flyttade tillbaka till Sverige efter 3 månader, skaffade jobb och förberedde oss på nedkomst.
Världens sötaste lilla flickebarn kom till världen i februari för snart 4 år sedan och veckan efter gick företaget där hennes far jobbade i konkurs och han stod arbetslös utan a-kassa. Vi fick förlita oss på min mammapenning och mina föräldrar för att gå runt.
Han fick ett nytt bättre jobb. Jag började plugga. Jag fick inget jobb i det jag utbildat mig till och mitt i arbetslösheten valde jag även att lämna hennes far. Så då var jag arbetslös och med en 2,5-åring på halvtid.
Jag fick hjälp av mina föräldrar för att få ekonomin att gå runt och hade inte många ören att leva på, men tvekade aldrig på mitt beslut att gå utan njöt av livet i alla fall.
Idag har jag ett välbetalt jobb, har köpt en stor lägenhet till mig och dottern där vi bor, jag jobbar med det jag utbildade mig till och älskar mitt jobb. Jag går på komprimerat schema vilket innebär att jag den veckan när dottern är hos sin far så jobbar jag, och nästa vecka är jag hemma och är ledig med min dotter. Jag och hennes far är goda vänner, vi umgås fortfarande tillsammans med dottern och försöker att stötta varandra i livet trots att vi lever det på skilda håll.
Jag menar absolut inte att skrämma dig. Min poäng är faktiskt den att om jag hade vetat allt där här innan jag fick barn, hade jag varit så jävla rädd och antagligen aldrig vågat skaffa ett. Men nu vet man inte vad framtiden har att ge, och trots allting jag gått igenom så är det en enda grej jag aldrig någonsin ångrat - och det är min dotter.
Jag skulle aldrig bli en sån ensamstående förälder, jag och hennes pappa skulle hålla ihop oavsett vad som händer. Det gjorde vi inte. Nu är jag ensamstående förälder och lyckligare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv.
Det gäller bara att inse att alla dom där rädslorna man har, kanske inte är något att vara rädd för? Var man än hamnar i livet kan man vara säker på en sak, bra eller dåligt - man är inte där för evigt. Och en förlossning varar definitivt inte resten av livet.
Att bli förälder är att förlora kontrollen, för efter det har du ditt hjärta som springer runt utanför kroppen i resten av ditt liv och inte tusan är dom försiktiga heller.
Men det finns ingenting du kan gå igenom som kommer att forma dig så mycket som person. Jag är betydligt mer ödmjuk idag än vad jag var förut, jag kan på ett helt annat sätt njuta av nuet och av livet.
Var inte rädd. Det ordnar sig.
