Leva över sina tillgångar

[Fan of Bill]

Precis så har jag faktiskt en bekant som gör...

Samma här. De har sparat hur mycket pengar som helst genom åren

 

[sjoberga]

Samma här. De har sparat hur mycket pengar som helst genom åren

Det där är helt obegripligt för mig. Pengars enda värde är när de omsätts och ger andra effekter, så varför skulle man inte vilja göra det med sin partner och barn? " Jag sparar de till efter skilsmässan, så kan jag använda dem själv"?????

Det finns en trygghet i att ha lite sparade pengar, som en försäkring mot sämre tider, men även den känslan är diffus för mig. Ännu diffusare blir den om man pratar arv. Jag har sett många personer bli passiviserade och konflikttyngda av arv och stora gåvor.

Varför skulle jag ens fundera på att "lida" i ett mindre boende om alternativet är att stoppa pengarna i en stor hög? Eller låta barn och partner bo kasst för att stoppa pengarna i en stor hög?

Ett stort mysterium.

Det finns något med planering av framtiden och övertro på den egna existensens tidsutsträckelse i vår tid som inte riktigt klingar väl med min uppfattning.....

 

[Hermelin]

Jag ser det inte som att vi lever över våra tillgångar. Mina vanor bygger på att vi har två inkomster och att vi delar på allt. Blir jag ensam kan jag ju inte leva så här utan får anpassa mig till det. Det skulle kännas mycket märkligt att leva och bo som om man var singel utifall att man skulle bli det.

 

[Fan of Bill]

Det där är helt obegripligt för mig. Pengars enda värde är när de omsätts och ger andra effekter, så varför skulle man inte vilja göra det med sin partner och barn? " Jag sparar de till efter skilsmässan, så kan jag använda dem själv"?????

Det finns en trygghet i att ha lite sparade pengar, som en försäkring mot sämre tider, men även den känslan är diffus för mig. Ännu diffusare blir den om man pratar arv. Jag har sett många personer bli passiviserade och konflikttyngda av arv och stora gåvor.

Varför skulle jag ens fundera på att "lida" i ett mindre boende om alternativet är att stoppa pengarna i en stor hög? Eller låta barn och partner bo kasst för att stoppa pengarna i en stor hög?

Ett stort mysterium.

Det finns något med planering av framtiden och övertro på den egna existensens tidsutsträckelse i vår tid som inte riktigt klingar väl med min uppfattning.....

Nu tror jag du missuppfattar det hela? Det är ingen som har mer pengar än den andra, det är deras pengar tillsammans och det finns alltid pengar och ingen går utan någonting, varken barn eller någon av dem.
Så här har de levt redan sen 20-års åldern och naturligtvis plockas det ut pengar då och då (misstänker jag) eftersom de äger gård som renoverats genom åren, hästar, mark, traktor, båt, bilar osv. Men samtidigt så går det in sparpengar hela tiden oxå.

För mig skulle det vara ett drömscenario, tänk vad skönt att aldrig någonsin behöva fundera över sin ekonomi, att alltid veta att det finns och det finns ganska så ordentligt med pengar om det skiter sig med något, vad som helst.

 

[SaraMara]

Jag ser det inte som att vi lever över våra tillgångar. Mina vanor bygger på att vi har två inkomster och att vi delar på allt. Blir jag ensam kan jag ju inte leva så här utan får anpassa mig till det. Det skulle kännas mycket märkligt att leva och bo som om man var singel utifall att man skulle bli det.

Instämmer.
Vi har två skapliga inkomster som i kombination med att vi delar på utgifter för hus, resor osv gör att vi kan leva på ett sätt som ger livet en hel del extra guldkant. Vi delar inte upp våra pengar utan delar ganska jämnt på fasta kostnader (ingen räknar, den som tar in räkningen betalar den typ) och sedan gör vi som vi vill med våra egna pengar.

Jag som är den som tjänar mycket mer än min sambo har dyrare vanor vad gäller mina hästar, dyrare bil osv och dessa kostnader bär jag förvisso själv - men fö så betalar den som vid tillfället har plånboken med sig för mat, diesel osv. Jag ser våra pengar som våra gemensamma, bortsett från att jag tar ansvar för att betala för mina djur själv.

Skulle vi separera skulle jag få dra in på mkt som vi nu gör tillsammans pga att ekonomin för ett par är mycket luftigare än för en singel - trots att det rimligen vore min sambo som var "beroende" av mig. Jag förstår dock inte varför jag ska låta bli att ha två hästar och ha dem installade på bästa tänkbara ställe utifrån nuvarande ekonomi, eller resa utomlands flera veckor per år - eller för den delen bo så bra som vi vill - pga att jag, om jag blev ensam skulle behöva skippa utlandsresorna och flytta till ett mindre boende. Jag vill leva NU, inte i förberedelse inför ett framtida scenario som förhoppningsvis aldrig inträffar. Min olycka ifall så sker kommer högst osannolikt förvärras på grund av att jag hade det lite "för bra" materiellt under de tidigare åren.

 

[Bexzor]

Jag skulle inte kunna ha samma livsstil som nu men vi skulle absolut klara oss. Levde ensamstående med 1 barn innan jag träffade sambon så skulle absolut kunna leva ensamstående med 3 st. Däremot skulle vi behöva flytta från huset eftersom en av hyresvillkoren är att man ordnar det mesta själva. Jag har inte kunskap att hålla i gång ett hus själv och med 3 barn kommer jag inte heller ha tid att lära mig eller ha tid över att fixa hus/trädgård på.

 

[Egonson_]

Vi har två separata inkomster (jag är sjukpensionär, så existensminimum är min inkomst) och med det faktum att hans inkomst per månad är mer än min totala inkomst per år, blir det han som får stå för mycket av baskostnaderna (hyra, bilkostnader, el, hushållsinköp med mera).
Hans ekonomi är vår gemensamma och min ekonomi är till stor del min egen så att säga.

Nej, jag hade inte levt på den nivån som jag gör nu, om jag levt ensam, men den tiden den sorgen liksom.. Varför ska jag leva nu som jag kanske kommer få göra om jag blir ensam? (Eller snarare återgå till livsstilen jag hade förut som singel, vilken var ungefär den samma men på olika nivåer rent ekonomiskt).

Jag sparar en summa varje månad på två konton, men det gjorde jag även förut och det är samma summa, även om det går in lite extra på sparkontot nu än det gjorde förut om det blir mer över i slutet av månaden. Det gör jag alldeles oavsett om jag vore singel eller sambo eller "kanske singel i morgon".

När jag bodde ensam hade jag bostadsbidrag som gick rakt till hyresvärden, så det som var skillnaden då var att jag betalde all el, mat och drivmedel till bilen själv ur min sjukpension vilket jag inte gör nu som sambo, utan de går till annat eller sparas.

Så jag är inte beroende av honom, jag hade klarat mig bra ensam nu eller i morgon, vilket jag gjorde förut. Men jag kan inte fortsätta leva på exakt samma vis som jag gör i dag. Jag kan få (för mig, ensam utan barn) bra boende men inte just detta boendet till exempel.

 

[Vallmo]

Jag tycker också det låter knepigt att planera för att ha råd och bo själv om något skulle hända.
Den dagen den sorgen, liksom, känner jag.
Då får man väl flytta då och antagligen behöver man inte bo lika stort heller.
Skulle aldrig knöla in hela familjen i en tvåa bara för att.

Däremot har vi tillsammans resonerat att vi inte vill leva på marginalen.
Vi bor i ett hus och betalar långt under vad som skulle vara möjligt med vår ekonomi med 3000 i ränta i månaden plus amorteringar och drift.
Inte mycket alls med tanke på att det är en villa i Stockholmsområdet.

Vi resonerar så att vi inte vill bli strandsatta om någon av oss skulle bli sjuk.
Båda två har varit sjukskrivna, jag i några år. Vi har inte behövt dra in på något särskilt trots att det har ibland inneburit 10-15000 mindre per månad.
DET tycker jag är skönt.

Vi skulle kunna klara av att bo här på en lön.
Men skulle jag behöva lösa ut min sambo så skulle jag inte ha råd då husets värde i princip har fördubblats sen vi köpte det. Han skulle ha råd, men inte lust att bo kvar.

Sen vi fick barn har vi helt delad ekonomi.
Innan var det lite mer uppdelat. Skulle tycka att det skulle vara fasligt knepigt att ha barn tillsammans och delad ekonomi.

Skulle stå gemensam ekonomi, inte delad.
Men jag tror alla fattade det ändå!

 

[Madick]

Samma här. De har sparat hur mycket pengar som helst genom åren

Fast nej, det är inte DE som sparat, HON har sparat, det är hennes pengar.

 

[Vallmo]

Det där är helt obegripligt för mig. Pengars enda värde är när de omsätts och ger andra effekter, så varför skulle man inte vilja göra det med sin partner och barn? " Jag sparar de till efter skilsmässan, så kan jag använda dem själv"?????

Det finns en trygghet i att ha lite sparade pengar, som en försäkring mot sämre tider, men även den känslan är diffus för mig. Ännu diffusare blir den om man pratar arv. Jag har sett många personer bli passiviserade och konflikttyngda av arv och stora gåvor.

Varför skulle jag ens fundera på att "lida" i ett mindre boende om alternativet är att stoppa pengarna i en stor hög? Eller låta barn och partner bo kasst för att stoppa pengarna i en stor hög?

Ett stort mysterium.

Det finns något med planering av framtiden och övertro på den egna existensens tidsutsträckelse i vår tid som inte riktigt klingar väl med min uppfattning.....

Håller med!
Om man investerar pengarna "rätt" kan det dessutom generera mer pengar.
Ex vi köpte en bostad för flera år sen när det inte var någon köpboom, direkt.
Bostaden var ful, trädgården var ful, allt var fult.
Vi köpte den, jag prutade ner priset.

Kan säga att vi har fixat "allt" så det är i toppskick.
Vi har lånat till det, men också sparat och amorterat mycket.

Idag är den värd det dubbla.
Skulle vi sälja idag skulle jag vara miljonär på pappret. Trots de pengar vi lagt ut på renovering. Om än bostadslös, men i alla fall.

Överlag så verkar det ju vara just köp och försäljning av bostäder som gör vanligt folk "rika".
En bostad har hittills alltid visat sig vara en bra investering även om man trott nu har priserna nått sin topp. Folk tror att nu kommer det sjunka.
Historiken visar att om man slår ut det på flera år så har bostäder bara ökat i värde.

Aktier är ju också ett sätt att använda sina besparingar på.
Lite riskfyllt kanske.
Jag tjänade faktiskt 20' en gång i tiden på en aktieplacering. Det var dock mer tur än skicklighet.

 

[athena_arabians]

Att säga att man lever över sina tillgångar är för mig att man betalar nöjen och ren konsumtion (mat osv) med lånade pengar. I min värld lånar man till bostad och studier, ev bil men helst inte. Att man spenderar mer när man har högre lön är inte konstigt, då finns ju utrymmet för det.

 

[Petruska]

Jag ser det inte som att vi lever över våra tillgångar. Mina vanor bygger på att vi har två inkomster och att vi delar på allt. Blir jag ensam kan jag ju inte leva så här utan får anpassa mig till det. Det skulle kännas mycket märkligt att leva och bo som om man var singel utifall att man skulle bli det.

Nej, det framstår som orimligt.

Nu tjänar jag mest i mitt hushåll, men den poäng jag för egen del annars hade kunnat se är att jag ogärna hade varit BEROENDE av partners lön för att kunna ha häst. Vi ser på buke vad sådant kan leda till och dit vill inte jag. Min häst är för viktig för att få hänga på partners (ev) goda vilja.

Vår bostad är inte alls lika viktig för mig. Att skala ner pga separation vore snarast en fördel.

Jag tänker på andra förmåner som förhållandet ger eller kan ge. Tex billiga semestrar pga varandras familjer som bor runt om i världen.

Och TIDEN.Jag äter bättre när vi är två som hjälps åt att hålla liv i varandra än jag skulle göra som ensam. Tex.

Jag förstår alltså inte helt pengars särställning i detta, förutom att jag verkligen tycker att det bästa är om alla kan försörja sig själva och är grundläggande oberoende på det viset.

Men det gäller fler saker än pengar. Det är bra om alla kan ta hand om sig själva, barnen och hemmet - dvs man bör nog undvika att "komplettera" varandra alltför mycket och istället försöka vara hyfsat kompletta båda två. I både stort och smått.

 

[Fan of Bill]

Fast nej, det är inte DE som sparat, HON har sparat, det är hennes pengar.

Nej.
De har sparat. Hennes pengar. Som blivit DERAS pengar på spar eftersom de levt upp hans pengar.
Enligt överenskommelse dem emellan.

 

[starcraft]

Men att man kan stå på egna ben betyder ju inte att inget skulle förändras i standard av en skilsmässa, eller att man skulle ha tid och råd med likvärdig standard ensam.

Fast har jag väl aldrig skrivit att jag inte skulle behöva dra in på vissa saker även om jag hade råd att bo kvar. Faktum är dock att jag nu lever ett liv med högre standard, tycker jag, när jag är själv än när jag var sambo och då är som sagt boendet detsamma. Vi har nog helt olika utgångsläge och tankar om hur man vill bo och vilket värde man sätter på boendet tror jag. trygghetsnarkomanen inom mig vill inte bo dyrare än jag känner att jag har råd med oavsett om jag är sambo eller ej. Är jag sambo är ju dock oftast marginalerna större för min del än när jag är själv i händelse av sjukdom eller arbetslöshet.

 

[norrsol]

Jag räknade på "skoj" ut mina och barnens kostnader härom dagen ock konstaterade att jag inte skulle kunna ro runt vårt liv som nu på bara min lön om jag inte vore gift och med gemensam ekonomi (min man tjänar 30% mer än jag).

Hur resonerar ni om ni har en partner som tjänar mer: är det "fel" att vänja sig vid vanor som man själv inte klarar att bibehålla vid skilsmässa eller dödsfall? Eller tänker ni "den dagen den sorgen" (om den ens inträffar).

Spelar lönenivåerna in? I just vårt fall är båda höginkomsttagare.

Både ja och nej. Jag går inte direkt o tänker på om vi skulle gå ifrån varandra MEN det finns någonstans i bakhuvudet.

Jag skulle få göra vissa prioriteringar som jag kanske inte gör i dag. Tänka sig för lite om man verkligen behöver vissa saker, tänka mer långsiktigt på dyrare inköp skulle jag kanske få göra.

Men jag skulle fixa det. Men jag skulle få gå upp till heltid.

Tror inte riktigt man kan leva fullt ut i en relation om man hela tiden "garderar" sig för att det ska ta slut. Jag lever dock med resonemanget "skaffa inget du inte har råd att förlora" i materialväg. Ingen sak/ägodel får bli så stor i mitt liv att jag inte skulle klara mig utan den.

 

[Madick]

Nej.
De har sparat. Hennes pengar. Som blivit DERAS pengar på spar eftersom de levt upp hans pengar.
Enligt överenskommelse dem emellan.

Jag menade min bekant. Där är det hennes pengar.

 

[sjoberga]

Nu tror jag du missuppfattar det hela? Det är ingen som har mer pengar än den andra, det är deras pengar tillsammans och det finns alltid pengar och ingen går utan någonting, varken barn eller någon av dem.
Så här har de levt redan sen 20-års åldern och naturligtvis plockas det ut pengar då och då (misstänker jag) eftersom de äger gård som renoverats genom åren, hästar, mark, traktor, båt, bilar osv. Men samtidigt så går det in sparpengar hela tiden oxå.

För mig skulle det vara ett drömscenario, tänk vad skönt att aldrig någonsin behöva fundera över sin ekonomi, att alltid veta att det finns och det finns ganska så ordentligt med pengar om det skiter sig med något, vad som helst.

Om man tjänar mycket mer än man nånsin kan drömma om att göra av med så är det väl bra.

Fast då finns möjligheterna att investera i jobb och välgörenhet för andra också - istället för att lägga pengarna på hög.

Men jag har förstått att många älskar det där hög-skapandet och liksom trivs med (tryggheten?) att se banksaldot raka iväg i höjden. Så jag är säkert den som är lite knepig som inte alls upplever värdet av det.

 

[Fan of Bill]

Om man tjänar mycket mer än man nånsin kan drömma om att göra av med så är det väl bra.

Fast då finns möjligheterna att investera i jobb och välgörenhet för andra också - istället för att lägga pengarna på hög.

Men jag har förstått att många älskar det där hög-skapandet och liksom trivs med (tryggheten?) att se banksaldot raka iväg i höjden. Så jag är säkert den som är lite knepig som inte alls upplever värdet av det.

Nejdå, du är inte lite knepig, vi är alla olika bara, inget konstigt med det.

 

[Vallmo]

Men det gäller fler saker än pengar. Det är bra om alla kan ta hand om sig själva, barnen och hemmet - dvs man bör nog undvika att "komplettera" varandra alltför mycket och istället försöka vara hyfsat kompletta båda två. I både stort och smått.

Jag håller med där.
Jag har sett till själv att jag klarar av att sköta vårt hus i princip själv.
Då menar jag underhåll, måla, snickra, sköta trädgård, bära tunga grejer mm. (Undantag el och vatten, då förståtts).
Köra bil, koppla på släp.
Sen städa, laga mat, tvätta naturligtvis.
Känner mig fullständigt trygg med att kunna ta vara på mig och mitt hushåll själv.
Möjligtvis skulle jag kunna få problem med att ratta in rätt inställningar på tv:n eller datorn, men sånt kan man leva med anser jag.

 

[kryddelydd]

Jag räknade på "skoj" ut mina och barnens kostnader härom dagen ock konstaterade att jag inte skulle kunna ro runt vårt liv som nu på bara min lön om jag inte vore gift och med gemensam ekonomi (min man tjänar 30% mer än jag).

Hur resonerar ni om ni har en partner som tjänar mer: är det "fel" att vänja sig vid vanor som man själv inte klarar att bibehålla vid skilsmässa eller dödsfall? Eller tänker ni "den dagen den sorgen" (om den ens inträffar).

Spelar lönenivåerna in? I just vårt fall är båda höginkomsttagare.

Jag lever visserligen ensam.
Men.
Jag tänker att det inte är fel att leva dyrare än ens egen lön kan supporta, när man lever i ett förhållande.
Om man sedan skulle bli ensam, får man ju anpassa livet då.
Det är nog ganska vanligt att behöva byta bostad efter separation eller liknande.
Men att "straffa sig" och anpassa sig för något som kanske händer men mer troligt inte händer, verkar onödigt i mina ögon.

Om man tänker separation: även efter en sådan är det ju inte enbart din inkomst som ska försörja barnen och deras intressen utan även pappans inkomst ska ju fortsätta att vara med.
Om man tänker dödsfall: tragedi. Och antagligen viss anpassning av verkligheten till din dåvarande ekonomi.