Leva över sina tillgångar

[Mabuse]

Det beror ju helt på hur viktigt just den bostaden är för en.
Jag är inte fäst vid den vi bor i. Tar det slut kan jag ordna ett lån och flytta in etta. Men för vissa är just en specifik bostad viktig.
För mig vore mina djur en sådan sak.jag skulle inte vilja ha häst om jag inte kunde ha kvar den vid en sepertion

Jag gillar verkligen mitt boende, och vill inte alls flytta. Men ensam hade jag inte haft råd med den. Bostadssituationen skulle bli väldigt knepig för oss om det tog slut, vi skulle förmodligen behöva flytta från området och det vill vi inte. Men det verkar ändå stolligt, nu när vi är gifta och har råd tillsammans, att inte bo här. Även om vi inte skulle kunna bo kvar som skilda.

Det verkar svartsynt att hela livet inte skaffa något man vill ha som man inte skulle kunna finansiera själv, för att inte riskera att bli av med det vid en skilsmässa. Att bo där man vill medan man är gift är värt sorgen att inte kunna göra det om man skiljer sig, tycker jag.

 

[Sol]

Den dagen den sorgen. Vi skapar det liv vi vill leva efter de förutsättningar vi har. Ändras förhållandena får man anpassa sig.

 

[TinyWiny]

Aha, ni delar upp så strikt, att inget är gemensamt alls, utan mer "delar lika". Eller ja, det man äter för rättare sagt.

Precis

 

[TinyWiny]

Jag har ett likande upplägg. Han bidrar ibland till bilen när den är lite extra dyr (Han har inget körkort ) även om bilen är min och jag normalt betalar bilen.

Det kan jag förstå! Om det är något han nyttjar/har nytta av så är det inte mer än rätt.

 

[Jenka]

Jag räknade på "skoj" ut mina och barnens kostnader härom dagen ock konstaterade att jag inte skulle kunna ro runt vårt liv som nu på bara min lön om jag inte vore gift och med gemensam ekonomi (min man tjänar 30% mer än jag).

Hur resonerar ni om ni har en partner som tjänar mer: är det "fel" att vänja sig vid vanor som man själv inte klarar att bibehålla vid skilsmässa eller dödsfall? Eller tänker ni "den dagen den sorgen" (om den ens inträffar).

Spelar lönenivåerna in? I just vårt fall är båda höginkomsttagare.

Skillnad på att ha vanor och att ha måsten...
Skiljer sig förvisso inte så mycket på våra inkomster (när jag jobbar dvs, föräldraledig nu), men det skulle ju bli dyrare att vara själv. Jag skulle klara mig utan sambon, men skulle försöka flytta, och få dra ner lite p onödiga utgifter.
Jag tycker inte det är fel att anpassa livet efter två inkomster, men vill veta att jag har något att falla tillbaka på om jag skulle bli själv.

 

[Jenka]

Vet inte riktigt hur jag hade velat göra om min sambo tjänade mycket mer än mig. Vill egentligen inte känna mig "försörjd" men det känns inte rimligt att min partner hade haft extremt andra förutsättningar än mig. (Annan sak med föräldraledighet imo: barnet är gemensamt, det är tillfälligt, det jämnar ut sig över tid eftersom sambon kommer vara hemma sen och det blir mer ekonomiskt så vi/barnet kan vara hemma längre).

De relationer jag har haft har vi legat ganska lika alt. att den ena haft lite mer men aldrig såpass att det påverkar hur vi hade valt att bo och leva. Har alltid haft separat ekonomi fram tills barnet kom, nu är det halvt om halvt (lägger ihop allt, betalar gemensamma utgifter, delar resten på häften. Så gemensam men med sina egna "fickpengar").

 

[Vallmo]

Hur gör du när du vill ha någon pryl själv?

Då köper jag det jagvill ha.
Kostar det jättemycket (typ över 5000) kanske jag kollar först.

 

[lil-sis]

Vi har gemensam ekonomi, dvs allt in på ett gemensamt konto som båda använder för huslån, mat, bensin, kläder, räkningar, ja allt vad man behöver.
Vi har gemensamt boende, gemensamma lån på boendet (våra enda lån).

Sambon har fått en större summa i gåva eller förskott på arv.
Den har han på ett separat konto, så den ingår inte i vår ekonomi.
Bilen har han köpt kontant för dom pengarna, så han äger bilen men vi använder den i stort sett lika mycket.

Min sambo tjänar mer. Inte jättemycket mer, men mer.
Jag tycker dock vi bidrar lika mycket.
Jag fixar på huset mer, målar tapetserar, underhåller, fixar trädgården så mitt arbete bidrar till ett ökat värde av bostaden (ja, jag har fått det värderat av en mäklare).
Jag är den som städar och tvättar mest och hushållsarbete är inte gratis heller om man köper de tjänsterna.

Skulle tycka det skulle vara fasligt krångligt att ha delad ekonomi.

Jag köper inte särskilt mycket till mig själv. Däremot köper jag kläder till barnen, grejer till hemmet och saker till trädgården.
Min sambo köper mer prylar, data, kamera och sånt till sig själv och barnen.

Vi har också "samma ekonomi". All lön går in på mitt konto och jag ser till att det viktigaste blir betalt på en gång (dvs alla räkningar) och lägger undan till Hovis etc. Sedan gör vi det vi känner för så länge vi har råd. Och så pratar vi om lite större inköp.

 

[Vallmo]

Jag gillar verkligen mitt boende, och vill inte alls flytta. Men ensam hade jag inte haft råd med den. Bostadssituationen skulle bli väldigt knepig för oss om det tog slut, vi skulle förmodligen behöva flytta från området och det vill vi inte. Men det verkar ändå stolligt, nu när vi är gifta och har råd tillsammans, att inte bo här. Även om vi inte skulle kunna bo kvar som skilda.

Det verkar svartsynt att hela livet inte skaffa något man vill ha som man inte skulle kunna finansiera själv, för att inte riskera att bli av med det vid en skilsmässa. Att bo där man vill medan man är gift är värt sorgen att inte kunna göra det om man skiljer sig, tycker jag.

Jag tycker också det låter knepigt att planera för att ha råd och bo själv om något skulle hända.
Den dagen den sorgen, liksom, känner jag.
Då får man väl flytta då och antagligen behöver man inte bo lika stort heller.
Skulle aldrig knöla in hela familjen i en tvåa bara för att.

Däremot har vi tillsammans resonerat att vi inte vill leva på marginalen.
Vi bor i ett hus och betalar långt under vad som skulle vara möjligt med vår ekonomi med 3000 i ränta i månaden plus amorteringar och drift.
Inte mycket alls med tanke på att det är en villa i Stockholmsområdet.

Vi resonerar så att vi inte vill bli strandsatta om någon av oss skulle bli sjuk.
Båda två har varit sjukskrivna, jag i några år. Vi har inte behövt dra in på något särskilt trots att det har ibland inneburit 10-15000 mindre per månad.
DET tycker jag är skönt.

Vi skulle kunna klara av att bo här på en lön.
Men skulle jag behöva lösa ut min sambo så skulle jag inte ha råd då husets värde i princip har fördubblats sen vi köpte det. Han skulle ha råd, men inte lust att bo kvar.

Sen vi fick barn har vi helt delad ekonomi.
Innan var det lite mer uppdelat. Skulle tycka att det skulle vara fasligt knepigt att ha barn tillsammans och delad ekonomi.

 

[Vallmo]

Fast beroendet kan ju även det vara gemensamt? Om två personers gemensamma ekonomi möjliggör en viss levnadsstandard som ingen av dem skulle ha råd med på egen hand. Då är det ju inte nödvändigtvis så att den ene har "makten" över den andre.

Så är det ju.
Det är ju en av fördelarna att bo ihop med någon.
Och med det menar jag någon i alla tänkbara sammanhang, partner, kollektiv, hemma hos föräldrar, med kompis osv.

 

[Mabuse]

Jag tycker också det låter knepigt att planera för att ha råd och bo själv om något skulle hända.
Den dagen den sorgen, liksom, känner jag.
Då får man väl flytta då och antagligen behöver man inte bo lika stort heller.
Skulle aldrig knöla in hela familjen i en tvåa bara för att.

Däremot har vi tillsammans resonerat att vi inte vill leva på marginalen.
Vi bor i ett hus och betalar långt under vad som skulle vara möjligt med vår ekonomi med 3000 i ränta i månaden plus amorteringar och drift.
Inte mycket alls med tanke på att det är en villa i Stockholmsområdet.

Vi resonerar så att vi inte vill bli strandsatta om någon av oss skulle bli sjuk.
Båda två har varit sjukskrivna, jag i några år. Vi har inte behövt dra in på något särskilt trots att det har ibland inneburit 10-15000 mindre per månad.
DET tycker jag är skönt.

Vi skulle kunna klara av att bo här på en lön.
Men skulle jag behöva lösa ut min sambo så skulle jag inte ha råd då husets värde i princip har fördubblats sen vi köpte det. Han skulle ha råd, men inte lust att bo kvar.

Sen vi fick barn har vi helt delad ekonomi.
Innan var det lite mer uppdelat. Skulle tycka att det skulle vara fasligt knepigt att ha barn tillsammans och delad ekonomi.

Vi har delad ekonomi och barn tillsammans, det är inte knepigt alls. Då delar vi inte på öret, utan jag för över ett schablonbelopp varje månad till maken som sen betalar gemensamma utgifter som ICA-kort och bostad. Övrigt betalar den som är närmast kassan, typ. Jag har aldrig räknat efter, men jag tror det går på ett ut ungefär.

Vi har inga gemensamma pengar, utan jag har mina pengar på mina konton, och han har sina pengar på sina konton. Jag skulle aldrig vilja slå ihop kontona till ett gemensamt, poängen är ju att var och en är fri att göra vad man vill med sina pengar.

 

[Vallmo]

Den här tråden påminner mig om hur skönt det är att leva solokvist, tack för det. Fas 1 i relationen, han tjänade mer - girigheten var på nivån "räkna antal blöjor och dela på". Fas 2 i relationen, jag tjänade mer - allt skulle in i en pott och han visste alltid bäst vad som behövdes mest och det var inte till mig.

Aldrig mer delad ekonomi. Mina pengar; mina prioriteringar, thankyouverymuch.

Så otroligt osympatiskt!

 

[starcraft]

En sak jag funderar över är att så många säger att de vill kunna bo kvar vid en separation. Att man vill det förstår jag, men problemet är att då förutsätter man att den andre ska flytta. Det kan ju lika väl vara man själv som får flytta för att den andre vill bo kvar?

jag är inte så fäst vid boendet att jag måste vara den som bor kvar, men jag har den ekonomiska möjligheten och har jag råd med denna, har jag råd med en annan likvärdig. Och sen finns det andra tillfällen än separation/skilsmässa där man kan bli kvar med kostnaderna själv och jag tycker det är en trygghet att veta att jag klarar det själv. Jag har dock ett stort behov av att känna att jag kan, om jag vill eller behöver, stå på egna ben.

 

[Vallmo]

Vi har delad ekonomi och barn tillsammans, det är inte knepigt alls. Då delar vi inte på öret, utan jag för över ett schablonbelopp varje månad till maken som sen betalar gemensamma utgifter som ICA-kort och bostad. Övrigt betalar den som är närmast kassan, typ. Jag har aldrig räknat efter, men jag tror det går på ett ut , men inte justungefär.

Vi har inga gemensamma pengar, utan jag har mina pengar på mina konton, och han har sina pengar på sina konton. Jag skulle aldrig vilja slå ihop kontona till ett gemensamt, poängen är ju att var och en är fri att göra vad man vill med sina pengar.

Vi båda två känner oss totalt fria att göra vad vi vill trots helt gemensam ekonomi. Åtminstone på den punkten är vi totalt oneurotiska.
Sen har vi ju andra problem, men inte just pengar. Känns jäkligt skönt, ärligt talat. Ibland är det ju lite snålare och då bestämmer vi oss bara för att ok, nu drar vi in på grejer vi inte behöver på ett tag. Sen är det inte mer med det.

 

[Mabuse]

Vi båda två känner oss totalt fria att göra vad vi vill trots helt gemensam ekonomi. Åtminstone på den punkten är vi totalt oneurotiska.
Sen har vi ju andra problem, men inte just pengar. Känns jäkligt skönt, ärligt talat. Ibland är det ju lite snålare och då bestämmer vi oss bara för att ok, nu drar vi in på grejer vi inte behöver på ett tag. Sen är det inte mer med det.

Jag tror det är mer psykologiskt för min del, mina pengar på mitt bankkonto som jag har jobbat ihop. Makens pengar är hans, de har jag inga anspråk på.

 

[Madick]

Jag räknade på "skoj" ut mina och barnens kostnader härom dagen ock konstaterade att jag inte skulle kunna ro runt vårt liv som nu på bara min lön om jag inte vore gift och med gemensam ekonomi (min man tjänar 30% mer än jag).

Hur resonerar ni om ni har en partner som tjänar mer: är det "fel" att vänja sig vid vanor som man själv inte klarar att bibehålla vid skilsmässa eller dödsfall? Eller tänker ni "den dagen den sorgen" (om den ens inträffar).

Spelar lönenivåerna in? I just vårt fall är båda höginkomsttagare.

Jag har blivit själv, dock pga separation. Behöll huset och blev ensam med två barn. Inga problem alls, det var ju hur enkelt som helst att dra in på sånt som faktiskt bara karln tyckte var viktigt.

 

[Fibusen]

Jag var gift, bodde i hus,en hund,en häst,ett barn,en bil. Separerade och jag lever precis som förut, om inte bättre tom. Jag beslutade mig för att behålla huset, och jag ligger i snitt runt 13' i utgifter högt räknat per månad om man slår ut allt på ett år. Får ut strax över 20' efter skatt,så i princip skulle jag kunna stoppa undan 7' varje månad.

Den stora skillnaden i att jag har mer pengar över nu än då är maten och bensin. Jag kan nöja mig med snabbmakaroner och korv 3 dagar i veckan. Köper storpack i mycket, vilket jag tjänar otroligt mycket på. Lever väldigt väldigt billigt i mat dom veckorna jag inte har sonen,tex en falukorvsring räcker en vecka åt mig, stekt, pytt, ugnsstekt, osv. Dom veckorna sonen är här vill jag dock äta lite mer varierat. Jag jobbar dygn på jobbet,och jobbar då bara 7 eller 8 dygn i månaden, vilket gör att jag inte använder bilen så ofta heller. Har 250 meter till en större mataffär,så när jag handlar går jag.

 

[Kattennizze]

Jag gillar verkligen mitt boende, och vill inte alls flytta. Men ensam hade jag inte haft råd med den. Bostadssituationen skulle bli väldigt knepig för oss om det tog slut, vi skulle förmodligen behöva flytta från området och det vill vi inte. Men det verkar ändå stolligt, nu när vi är gifta och har råd tillsammans, att inte bo här. Även om vi inte skulle kunna bo kvar som skilda.

Det verkar svartsynt att hela livet inte skaffa något man vill ha som man inte skulle kunna finansiera själv, för att inte riskera att bli av med det vid en skilsmässa. Att bo där man vill medan man är gift är värt sorgen att inte kunna göra det om man skiljer sig, tycker jag.

Det är samma sak för mig, jag hade inte haft råd med mitt nuvarande boende ensam. Men jag tänker som du, den dagen den sorgen eftersom jag vet att jag kan hitta ett annat boende som jag har råd med om jag skulle skilja mig. Däremot har jag inga övriga lån eller lyxkonsumtion för det har jag inte råd med, och jag vill absolut inte vara beroende av någon annan för mitt uppehälle och det ska aldrig bli så att jag inte kan skilja mig från en kass relation pga ekonomi som ju är så vanligt bland kvinnor, i synnerhet kvinnor som har sina hästar som bor på makens släktgård.....

 

[Madick]

Hur menar du med att aldrig komma på tanken att leva på hans pengar? Att ni skulle leva upp hans pengar och sätta in dina på sparkonto?

Precis så har jag faktiskt en bekant som gör...

 

[Mabuse]

jag är inte så fäst vid boendet att jag måste vara den som bor kvar, men jag har den ekonomiska möjligheten och har jag råd med denna, har jag råd med en annan likvärdig. Och sen finns det andra tillfällen än separation/skilsmässa där man kan bli kvar med kostnaderna själv och jag tycker det är en trygghet att veta att jag klarar det själv. Jag har dock ett stort behov av att känna att jag kan, om jag vill eller behöver, stå på egna ben.

Men att man kan stå på egna ben betyder ju inte att inget skulle förändras i standard av en skilsmässa, eller att man skulle ha tid och råd med likvärdig standard ensam.