Leva över sina tillgångar

[TheRedLightning]

Jag märkte när jag delade mig från min sambo att det är väldigt dyrt att leva som singel, men nu när jag börjat hitta rytmen känns det bra. Jag har anpassat mig och jag har förvisso aldrig levt över mina tillgångar vare sig nu eller när jag var sambo med delvis delad ekonomi.

 

[Fan of Bill]

Allt är ju relativt. Skulle vi gå isär hade mina utgifter blivit större eftersom vi delar på boendekostnaderna. Min sambo är också enormt händig och kan laga (nästan) allt själv och har kunskapen för att renovera själv. Att hitta vettigt boende för samma pengar som jag betalar idag hade varit svårt för att inte säga omöjligt och utgifterna för det jag isåfall hade fått betala för hade också tillkommit. Däremot, om jag hade haft samma utgifter för boendet fortfarande så hade det inte varit några problem på den fronten. Så lever jag redan idag. Jag har mina pengar och han har sina. Jag skulle aldrig komma på tanken att leva på hans pengar.

Hur menar du med att aldrig komma på tanken att leva på hans pengar? Att ni skulle leva upp hans pengar och sätta in dina på sparkonto?

Annars så blir det väl ganska automatiskt att man använder varandras pengar tillsammans när man är sambo? Även om man inte har delad ekonomi, så blir den ju delvis delad iom att man har gemensamma utgifter.

 

[TinyWiny]

Hur menar du med att aldrig komma på tanken att leva på hans pengar? Att ni skulle leva upp hans pengar och sätta in dina på sparkonto?

Annars så blir det väl ganska automatiskt att man använder varandras pengar tillsammans när man är sambo? Även om man inte har delad ekonomi, så blir den ju delvis delad iom att man har gemensamma utgifter.

Nej varför skulle det bli så automatiskt? Vi har delad ekonomi. Gemensam är varken jag eller han intresserade av. Han betalar sin del av huslån, el, vatten, bredband, sotning osv. dvs. boendekostnader och jag betalar min del. De pengarna som finns kvar på vars och ens konto är våra egna pengar och av dem betalar vi våra egna räkningar, bensin och övriga bilkostnader, nöjen, hobbyer osv. Vi för visserligen över en summa till mat varje månad och där delar vi inte exakt på öret men vi har delat på ett sådant vis att det stämmer med våra respektive matkostnader. Visst kan vi bjuda varandra på mat ute eller så men det jämnar ut sig. Vi har ingen millimeterrättvisa så. Men min sambo betalar inget som är till mig och jag betalar inget som är till honom. Precis som jag vill ha det.

 

[grodan21]

Är det att leva över sina tillgångar att ha ett boende som man inte klarar av att behålla som singel? Känns som vissa här nästan anser det.

 

[Brandgul]

Jag räknade på "skoj" ut mina och barnens kostnader härom dagen ock konstaterade att jag inte skulle kunna ro runt vårt liv som nu på bara min lön om jag inte vore gift och med gemensam ekonomi (min man tjänar 30% mer än jag).

Hur resonerar ni om ni har en partner som tjänar mer: är det "fel" att vänja sig vid vanor som man själv inte klarar att bibehålla vid skilsmässa eller dödsfall? Eller tänker ni "den dagen den sorgen" (om den ens inträffar).

Spelar lönenivåerna in? I just vårt fall är båda höginkomsttagare.

Det skulle kännas märkligt om hela familjen skulle anpassa sig efter den som tjänade minst. Boende, semester osv när det finns pengar inom familjen. Vad ska den som tjänar mer göra för sina pengar? Spara allt? Då är det väl bättre att båda sparar lagom och så partar hela familjen på resten.
Jag tycker att jag har bidragit till min mans möjlighet till nya jobb och högre lön precis som han hjälpt mig. Så vi är båda delaktiga och lika mycket värda pengarna!

 

[escodobe]

Är det att leva över sina tillgångar att ha ett boende som man inte klarar av att behålla som singel? Känns som vissa här nästan anser det.

Det beror på hur viktigt just det boendet är för en.
Jag skulle inte vilja vara i en situation där jag skulle förlora både en partner och något extremt viktigt tex en häst.
En är liksom illa nog. Jag har ju mer än en gång sett folk stanna i dåliga relationer eftersom de annars skulle förlora häst,hem och liknade.
Jag har blivit bostadslös och arbetslös vid en seperation. Jag kommer aldrig vilja riskera att gå igenom sådan sak igen.

 

[AgentCarter]

Den här tråden påminner mig om hur skönt det är att leva solokvist, tack för det. Fas 1 i relationen, han tjänade mer - girigheten var på nivån "räkna antal blöjor och dela på". Fas 2 i relationen, jag tjänade mer - allt skulle in i en pott och han visste alltid bäst vad som behövdes mest och det var inte till mig.

Aldrig mer delad ekonomi. Mina pengar; mina prioriteringar, thankyouverymuch.

Vilken skitstövel!

 

[Hyacinth]

Jag har som princip att inte ha högre utgifter än att jag vet att jag kan klara mig själv på min egen lön vid arbetslöshet. Jag vill inte behöva flytta för att jag hamnar mellan jobb eller blir sjuk.
Jag tjänar mest i vår relation, men vi är gifta och oavsett äger vi lika mycket av boendet.
Det är en säkerhet för min partner och för BARNET, separerar vi eller jag för ska de också kunna ha ett bra boende.

 

[Vallmo]

Vi har gemensam ekonomi, dvs allt in på ett gemensamt konto som båda använder för huslån, mat, bensin, kläder, räkningar, ja allt vad man behöver.
Vi har gemensamt boende, gemensamma lån på boendet (våra enda lån).

Sambon har fått en större summa i gåva eller förskott på arv.
Den har han på ett separat konto, så den ingår inte i vår ekonomi.
Bilen har han köpt kontant för dom pengarna, så han äger bilen men vi använder den i stort sett lika mycket.

Min sambo tjänar mer. Inte jättemycket mer, men mer.
Jag tycker dock vi bidrar lika mycket.
Jag fixar på huset mer, målar tapetserar, underhåller, fixar trädgården så mitt arbete bidrar till ett ökat värde av bostaden (ja, jag har fått det värderat av en mäklare).
Jag är den som städar och tvättar mest och hushållsarbete är inte gratis heller om man köper de tjänsterna.

Skulle tycka det skulle vara fasligt krångligt att ha delad ekonomi.

Jag köper inte särskilt mycket till mig själv. Däremot köper jag kläder till barnen, grejer till hemmet och saker till trädgården.
Min sambo köper mer prylar, data, kamera och sånt till sig själv och barnen.

 

[starcraft]

När jag var sambo så var det viktigt för mig att känna att jag kunde betala boendet på egen hand även om det blev snålt. Men det är ju en säkerhetskänsla för mig att slippa känna att jag måste byta boende alt vara kvar i en dålig relation för att jag inte har råd själv. Övrig konsumtion är inga problem att ha mer än man har råd med som singel tycker jag, bara man kan dra ner på det vid en ev separation eller annan händelse som gör livet mer knapert.

(Jag köpte ut mitt ex när vi separerade och bor kvar i samma lägenhet och lever inte så snålt trots att jag är själv och idag jobbar lite mindre än då..)

 

[Fan of Bill]

Vi för visserligen över en summa till mat varje månad och där delar vi inte exakt på öret men vi har delat på ett sådant vis att det stämmer med våra respektive matkostnader.

Det var så jag menade med automatiskt gemensamma kostnader. Man brukar ju åtminstone äta tillsammans även om man betalar resten av sina utgifter själv

 

[TinyWiny]

Det var så jag menade med automatiskt gemensamma kostnader. Man brukar ju åtminstone äta tillsammans även om man betalar resten av sina utgifter själv

Okej men för mig innebär inte det att vi använder varandras pengar utan vi lägger ju den summan var och en äter för och handlar därefter.

 

[Fan of Bill]

Okej men för mig innebär inte det att vi använder varandras pengar utan vi lägger ju den summan var och en äter för och handlar därefter.

Aha, ni delar upp så strikt, att inget är gemensamt alls, utan mer "delar lika". Eller ja, det man äter för rättare sagt.

 

[escodobe]

Nej varför skulle det bli så automatiskt? Vi har delad ekonomi. Gemensam är varken jag eller han intresserade av. Han betalar sin del av huslån, el, vatten, bredband, sotning osv. dvs. boendekostnader och jag betalar min del. De pengarna som finns kvar på vars och ens konto är våra egna pengar och av dem betalar vi våra egna räkningar, bensin och övriga bilkostnader, nöjen, hobbyer osv. Vi för visserligen över en summa till mat varje månad och där delar vi inte exakt på öret men vi har delat på ett sådant vis att det stämmer med våra respektive matkostnader. Visst kan vi bjuda varandra på mat ute eller så men det jämnar ut sig. Vi har ingen millimeterrättvisa så. Men min sambo betalar inget som är till mig och jag betalar inget som är till honom. Precis som jag vill ha det.

Jag har ett likande upplägg. Han bidrar ibland till bilen när den är lite extra dyr (Han har inget körkort ) även om bilen är min och jag normalt betalar bilen.

 

[escodobe]

Vi har gemensam ekonomi, dvs allt in på ett gemensamt konto som båda använder för huslån, mat, bensin, kläder, räkningar, ja allt vad man behöver.
Vi har gemensamt boende, gemensamma lån på boendet (våra enda lån).

Sambon har fått en större summa i gåva eller förskott på arv.
Den har han på ett separat konto, så den ingår inte i vår ekonomi.
Bilen har han köpt kontant för dom pengarna, så han äger bilen men vi använder den i stort sett lika mycket.

Min sambo tjänar mer. Inte jättemycket mer, men mer.
Jag tycker dock vi bidrar lika mycket.
Jag fixar på huset mer, målar tapetserar, underhåller, fixar trädgården så mitt arbete bidrar till ett ökat värde av bostaden (ja, jag har fått det värderat av en mäklare).
Jag är den som städar och tvättar mest och hushållsarbete är inte gratis heller om man köper de tjänsterna.

Skulle tycka det skulle vara fasligt krångligt att ha delad ekonomi.

Jag köper inte särskilt mycket till mig själv. Däremot köper jag kläder till barnen, grejer till hemmet och saker till trädgården.
Min sambo köper mer prylar, data, kamera och sånt till sig själv och barnen.

Hur gör du när du vill ha någon pryl själv?

 

[Mabuse]

Det beror på hur viktigt just det boendet är för en.
Jag skulle inte vilja vara i en situation där jag skulle förlora både en partner och något extremt viktigt tex en häst.
En är liksom illa nog. Jag har ju mer än en gång sett folk stanna i dåliga relationer eftersom de annars skulle förlora häst,hem och liknade.
Jag har blivit bostadslös och arbetslös vid en seperation. Jag kommer aldrig vilja riskera att gå igenom sådan sak igen.

Men ska man hela relationen inte ha ett större boende än att man skulle kunna finansiera det på sin egen lön?

Det blir ju jättemärkligt, för egen del har vi t ex två barn, gifta sen tio år och lär väl fortsätta vara det tills en av oss trillar av pinn om 30 år eller så.

Ska vi då knö in oss i en tvåa hela livet och lägga makens lön på hög, bara för att inte riskera att behöva få ett mindre boende om det tar slut?

Det låter helt absurt i mina öron. Jag skulle absolut ha råd med en egen bostad om vi skiljde oss, men såklart inte lika stor som den vi nu delar. Jag skulle ju inte behöva det heller, om jag var singel.

Så jag förstår inte riktigt varför man bara bör ha gemensamma utgifter anpassade till en lön när man lever tillsammans. Ska man leva ihop i 40 år, och i 40 år hela tiden tänka att jaja, det kan ta slut, inga utgifter jag inte hade kunnat finansiera själv! Om man inte skiljer sig då, då har man ju levt hela livet med en helt onödig svångrem?

 

[sjoberga]

Men ska man hela relationen inte ha ett större boende än att man skulle kunna finansiera det på sin egen lön?

Det blir ju jättemärkligt, för egen del har vi t ex två barn, gifta sen tio år och lär väl fortsätta vara det tills en av oss trillar av pinn om 30 år eller så.

Ska vi då knö in oss i en tvåa hela livet och lägga makens lön på hög, bara för att inte riskera att behöva få ett mindre boende om det tar slut?

Det låter helt absurt i mina öron. Jag skulle absolut ha råd med en egen bostad om vi skiljde oss, men såklart inte lika stor som den vi nu delar. Jag skulle ju inte behöva det heller, om jag var singel.

Så jag förstår inte riktigt varför man bara bör ha gemensamma utgifter anpassade till en lön när man lever tillsammans. Ska man leva ihop i 40 år, och i 40 år hela tiden tänka att jaja, det kan ta slut, inga utgifter jag inte hade kunnat finansiera själv! Om man inte skiljer sig då, då har man ju levt hela livet med en helt onödig svångrem?

Har man åtminstone en del sparat kapital så har man även en anpassningstid på sig.

Jag upplever inte att det är ett generellt råd utan bara hur @escodobe resonerar. Det beror väl på vilka risker man vill ha i sitt liv, vilka man inte vill ha och framförallt hur man värderar både större bostad och risken att tvingas göra sig av med den.

 

[Tass]

En sak jag funderar över är att så många säger att de vill kunna bo kvar vid en separation. Att man vill det förstår jag, men problemet är att då förutsätter man att den andre ska flytta. Det kan ju lika väl vara man själv som får flytta för att den andre vill bo kvar?

 

[Mabuse]

Har man åtminstone en del sparat kapital så har man även en anpassningstid på sig.

Jag upplever inte att det är ett generellt råd utan bara hur @escodobe resonerar. Det beror väl på vilka risker man vill ha i sitt liv, vilka man inte vill ha och framförallt hur man värderar både större bostad och risken att tvingas göra sig av med den.

Jag skulle nog inte vilja ha en relation med någon som tänkte så, det skulle kännas som att den andre hela tiden hade ena foten i dörren på väg bort.

Visst, relationer håller kanske inte för evigt, men inte heller behöver man leva som att de skulle ta slut imorgon, enligt mitt tycke.

 

[escodobe]

Men ska man hela relationen inte ha ett större boende än att man skulle kunna finansiera det på sin egen lön?

Det blir ju jättemärkligt, för egen del har vi t ex två barn, gifta sen tio år och lär väl fortsätta vara det tills en av oss trillar av pinn om 30 år eller så.

Ska vi då knö in oss i en tvåa hela livet och lägga makens lön på hög, bara för att inte riskera att behöva få ett mindre boende om det tar slut?

Det låter helt absurt i mina öron. Jag skulle absolut ha råd med en egen bostad om vi skiljde oss, men såklart inte lika stor som den vi nu delar. Jag skulle ju inte behöva det heller, om jag var singel.

Så jag förstår inte riktigt varför man bara bör ha gemensamma utgifter anpassade till en lön när man lever tillsammans. Ska man leva ihop i 40 år, och i 40 år hela tiden tänka att jaja, det kan ta slut, inga utgifter jag inte hade kunnat finansiera själv! Om man inte skiljer sig då, då har man ju levt hela livet med en helt onödig svångrem?

Det beror ju helt på hur viktigt just den bostaden är för en.
Jag är inte fäst vid den vi bor i. Tar det slut kan jag ordna ett lån och flytta in etta. Men för vissa är just en specifik bostad viktig.
För mig vore mina djur en sådan sak.jag skulle inte vilja ha häst om jag inte kunde ha kvar den vid en sepertion