Alltså ni skulle bara veta vilket kaos jag levt i de senaste dagarna. (Nej, jag gör ingen egen tråd av det här för jag vill inte att det ska finnas i en trådstart för att diskuteras på det sättet. Däremot behöver jag skriva av mig om det, på en plats där det snart försvinner i mängden i en så kallad wall of text).
Åkte ner till vc tisdag förmiddag för att diskutera sjukskrivning för stress, men blev istället tvångsintagen hos psykiatrin
. Där skulle dom enligt inskrivande läkare "inleda en aggressiv medicinsk behandling mot depression". Spenderade första kvällen/natten på missbruksenheten för att det var enda stället där det fanns plats. Jag blev lovad att min sambo skulle få vara med på morgonronden för att ge sin syn på det hela.
På morgonronden där dom skulle besluta om tvånget skulle kvarstå så hade dom inte alls ringt min sambo, trots att det stod inskrivet i journalen, för det hade sjuksköterskan glömt
. "Vi får köra ändå", tyckte läkaren. Han sa även att jag inte kommer släppas ut förrän jag "samlat mig och återfått normala sömn- och ätvanor". När jag svarade att jag både sover och äter normalt hemma, men varit vaken denna natt pga bäckensmärtor, så påstod överläkaren att bäckensmärtor pga foglossning är psykiska
. Jag som haft rätt lite problem av det den senaste månaden när jag sovit hemma kunde knappt gå på morgonen pga fruktansvärt kass säng på avdelningen. Jag föreslog att dom skulle ringa och fråga min sambo angående hur jag äter och sover, men icke. Jag hade en minst sagt livlig diskussion med läkaren kan jag lova, men han ansåg att jag hade en allvarlig psykisk störning i form av en svår förlossningsdepression, och därmed kvarstod beslutet om tvångsvård och medicinering. Sa att jag ville överklaga och bad om en stödperson (vilket ska erbjudas direkt), det skulle fixas sa han.
Fick sen byta avdelning till den för personer med depression och ångest, där jag spenderat det senaste dygnet. Över ett dygn efter att jag blivit utlovad en stödperson så fick jag en sådan, efter att jag tryckt på om det flera gånger. Då ordnades även ett samtal med två underläkare. Så jag fick berätta om mina stressproblem och allt sånt igen. Sen skrevs en överklagan och stödpersonen (psykiatrisjuksköterska) sa att mest troligt kommer den inte behöva prövas, "för det är uppenbart att du inte ska behöva vara här".
Några timmar senare fick jag prata med överläkaren på nya avdelningen. Fick åter igen berätta om allt som hänt de senaste månaderna och att jag känner mig väldigt stressad. När jag var färdig sa han att han avskriver tvånget direkt, och avskriver allting som har med depression att göra när det gäller mig eftersom den diagnosen inte stämmer. Han ansåg att jag har en fullt naturlig stressreaktion på allt som hänt, och att det inte är konstigt att det blir för mycket.
Så efter det samtalet fick jag knata ut genom dörrarna igen, som en fri människa. Men med ett jäkligt stukat förtroende för vården.
Och angående det där med aggressiv medicinering: jag har inte fått en enda tablett som jag inte haft tidigare. Jag har vid två tillfällen blivit erbjuden en tablett för sömnen (samma som jag haft på recept sen januari, men bara använt ett fåtal utav och därmed avböjde även nu), och en citodon (vilket jag också har på recept) för bäckensmärtan. Det kändes inte särskilt aggressivt
Har nu firat min återvunna frihet med en kebabtallrik