Sv: Lb:3
Jag vet så väl vad du menar...!!! Allt för väl...
Som yngre tävlade och intresserade jag mig enbart för hoppning. Men från ca 18års ålder så gick jag över till att bli total-dressyr-freak
. Så dåvarande hopp-pållen fick finna sig i att byta ut hindren mot staket i stället! Vilket han iof gjorde snällt eftersom att han var bra grundutbildad (tack vare en erfaren mamma som vägrade köpa hopphästar som inte också var välutbildade i dressyr fast att tonårsdottern tyckte det var totalt ointressant om den kunde kröka på nacken eller inte... den skulle ju bara hoppa
men, men, även jag blev äldre och klokare!
)
Hursomhelst så räckte första pållen ganska långt. Dressyrpålle nr 2 var också underbar men när det var dags för nr 3 så ville jag verkligen ha en riktigt erfaren läromästare så att jag snabbt skulle kunna komma uppåt lite i klasserna så som de flesta juniorer/young riders gör... Och vad är väl då bättre än en som är utb. och kan alla rörelser tom GP och tävlad tom Svår? Och som dessutom är guda-snäll? Tja, jag tror inte att det går att hitta så mkt bättre än så egentligen. Så lyckan var stor och förhoppningarna höga.
Första säsongen gick bra. Då travade han runt snällt på banorna och jag satt mest och gled med ett leende på läpparna och tyckte allt var så enkelt, så enkelt... Men det tog stopp!!! Det blev en blandning av att pållen upptäckte att jag egentligen inte alls kunde rida ordentligt i kombination med prestationsångest ifrån mig.
Så vad blev resultatet? Jo, att jag har fått kämpa och slita värre än med ngn av mina andra hästar för att få en gnutta lite tillbaka!!! Jag får verkligen ingenting gratis utav honom utan jag måste göra mig förtjänt av varenda litet steg han tar. Och jag lovar dig, han tar inte ett enda om jag inte har förtjänat det!
Så till och från kan jag bli
trött på att inte kunna få någonting gratis. Varför kan inte jag få glassa runt bara på en häst som går på automatik?? Varför i h-lvete ska man behöva lära sig rida??? (latmasken som snackar)
Jag har fått ta en bit i taget. Och det tror jag lyser igenom ganska väl i mina inlägg överlag vad jag har fått jobba med riktigt grundligt
Men det ger ju också resultat... Och då inser man att det verkligen är sant som de säger. Ingenting är hästens fel. Går det inte bra så beror det på ryttaren... Men när det känns som mest hopplöst och man på allvar börjar fundera på om kräket antingen blivit utbytt av aliens eller drabbats av en stroke eller dyl som gjort honom förbytt, så är det rätt bra att slänga upp en duktigt tränare som på ett par sekunder kan vända hästen till en liten angel som går underbart... För då inser man...
Så tyvärr så måste jag säga det... Med arbete och rutin så löser det sig på tävlingsbanorna förr eller senare. Om det inte gör det så beror det enbart på att man inte försökte tillräckligt eller inte fick den rätta hjälpen...
Hade du frågat mig för ca 2-3 år sedan så hade jag svarat likadant som du.
Men nu förtiden är jag helt övertygad om att allt går bara man vill! Det finns inga hopplösa hästar som inte alls går att tävla. Det är bara frågan om hur högt i klasserna de kan komma. Men speciellt om de har tävlats med framgång innan så får man inse den hemska sanningen och det är att det beror på en själv att de längre inte gör det. När man väl löst alla knutarna så går det!
Men för vissa går det lite snabbare än andra... Men det är smällar man får ta!