Lätt depression och har inga ord kvar?

[Gry]

I perioder har jag, precis som många andra, varit nedstämd, ibland lite mer än så. Jag har dock alltid haft lätt att sätta ord på saker och vara verbal. Nu är jag 43 och känner för första gången i mitt liv att jag liksom bara lagt helt ner. Det är precis som att hjärnan inte hittar ord att säga. Jag kan tvinga mig i situationer fortfarande (är lärare) och i kontakter med tex sjukhuset (har fått ett korsband av). Men i övrigt är jag mer eller mindre likgiltig för allt. Inte ens ridningen är kul. Mina vänner i stallet känner inte igen mig. Just nu rider jag ju inte pga knäet iofs. Jag pratar knappt med mina jobbarkompisar och betydligt mindre med familjen.

Jag har sökt hjälp tidigare för depression och ångest men de bara säger att det är stress. De säger att jag har mkt omkring mig och det är sant att jag har. Problemet är att jag har en sjukt påhittig hjärna och ett jäkla driv. Att göra saker som är roliga , kreativa och utmanande är det som gör att jag mår bra. När jag har lite att göra blir jag jättestressad och hjärnan går på högvarv på sånt som inte är bra. Jag har därför lärt mig att alltid ha ngt att sätta hjärnan på: tex inpassning av sadlar, historia, länders historia, språk etc. Jag behöver liksom något att låta hjärnan tänka på. Det är så jag kopplar av. Det är just detta som vården upplever är stress. Jag tror dock att det är en kombo av lätt adhd och möjligen en aning för kreativ och till viss del intelligent hjärna.

Jag kan inte säga vad det är som utlöst allt. Kanske känslan av att jag gett fasen allt på jobbet men bara känner mig utnyttjad. Eller att jag fick ta bort min älskade häst, och lyckades köpa en häst som var för svår. Nu har jag dock lyckats köpa en fantastiskt fin häst, till ett bra pris och som matchar mig jättebra. Men jag känner mig ändå likgiltig.

Jag förstår att vården är upptagen med ganska mycket viktigare saker än min oförmåga att prata. Och jag pallar inte höra att det är stress och att ingen hjälp finns mer än att stressa ner. Jag känner mig aldrig stressad, faktiskt. Ingen runt mig upplever mig det heller. Så finns det självhjälp?

Förlåt mitt gnäll men jag vet liksom inte var jag ska ta vägen?

 

[EmmaBovary]

Det låter kanske som att du är just deprimerad nu, rätt och slätt. Det kanske inte vara dumt att testa antidepressiv medicinering en tid? Och det är väl möjligt att vården skulle kunna erbjuda samtal, även om allt är som det är nu. Men det verkar spontant som du redan tror att det skulle fungera dåligt? Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men mindfulness kanske vore något att läsa på närmare om?

 

[manda]

I perioder har jag, precis som många andra, varit nedstämd, ibland lite mer än så. Jag har dock alltid haft lätt att sätta ord på saker och vara verbal. Nu är jag 43 och känner för första gången i mitt liv att jag liksom bara lagt helt ner. Det är precis som att hjärnan inte hittar ord att säga. Jag kan tvinga mig i situationer fortfarande (är lärare) och i kontakter med tex sjukhuset (har fått ett korsband av). Men i övrigt är jag mer eller mindre likgiltig för allt. Inte ens ridningen är kul. Mina vänner i stallet känner inte igen mig. Just nu rider jag ju inte pga knäet iofs. Jag pratar knappt med mina jobbarkompisar och betydligt mindre med familjen.

Jag har sökt hjälp tidigare för depression och ångest men de bara säger att det är stress. De säger att jag har mkt omkring mig och det är sant att jag har. Problemet är att jag har en sjukt påhittig hjärna och ett jäkla driv. Att göra saker som är roliga , kreativa och utmanande är det som gör att jag mår bra. När jag har lite att göra blir jag jättestressad och hjärnan går på högvarv på sånt som inte är bra. Jag har därför lärt mig att alltid ha ngt att sätta hjärnan på: tex inpassning av sadlar, historia, länders historia, språk etc. Jag behöver liksom något att låta hjärnan tänka på. Det är så jag kopplar av. Det är just detta som vården upplever är stress. Jag tror dock att det är en kombo av lätt adhd och möjligen en aning för kreativ och till viss del intelligent hjärna.

Jag kan inte säga vad det är som utlöst allt. Kanske känslan av att jag gett fasen allt på jobbet men bara känner mig utnyttjad. Eller att jag fick ta bort min älskade häst, och lyckades köpa en häst som var för svår. Nu har jag dock lyckats köpa en fantastiskt fin häst, till ett bra pris och som matchar mig jättebra. Men jag känner mig ändå likgiltig.

Jag förstår att vården är upptagen med ganska mycket viktigare saker än min oförmåga att prata. Och jag pallar inte höra att det är stress och att ingen hjälp finns mer än att stressa ner. Jag känner mig aldrig stressad, faktiskt. Ingen runt mig upplever mig det heller. Så finns det självhjälp?

Förlåt mitt gnäll men jag vet liksom inte var jag ska ta vägen?

Usch, vad jobbigt du har det!

För mig är det du beskriver, när det inte finns något att säga, främsta tecknet på att jag inte är lätt deprimerad utan mer. Det fanns inte på min världskarta att medicinera, men provade ändå (ssri) och det tog verkligen udden av initiativlösheten. Jag blev inte glad, eller mindre deppig eller så det blev bara lite lägre träsket till att göra något, tänka något, säga något. Tillsammans med samtal som jag fick via VC och ganska omfattande livsstilsförändring kom mitt språk och vitsen med att kommunicera tillbaka.

Det är ju inte konstigt om du är uppgiven med vad du beskriver om jobb, häst och skada. Det låter som en rimlig och frisk (den rimligaste) reaktion på en svår situation. Men det är ju inte roligare att vara i bara för att det är sunt. Hoppas du hittar ett sätt att förhålla dig till hur du har det som kan ge lite luft under vingarna. Och för mig låter det definitivt som något att söka för om du inte har styrfart i det själv.

 

[Gry]

Det låter kanske som att du är just deprimerad nu, rätt och slätt. Det kanske inte vara dumt att testa antidepressiv medicinering en tid? Och det är väl möjligt att vården skulle kunna erbjuda samtal, även om allt är som det är nu. Men det verkar spontant som du redan tror att det skulle fungera dåligt? Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men mindfulness kanske vore något att läsa på närmare om?

Tusen tack för dina tankar och input. Jag har lite dåliga erfarenheter av att ha sökt tidigare. Det är en sådan kraftansträngning att bara ta tag i det och sedan lämna ut sig själv och sen sitter en kurator och inte har lyssnat in riktigt. Utan bara; jag har tolkat skattningsformulären och du är stressad. Stressa ner. Vi kan inte hjälpa dig. Typ så.

Jag har lagt ner mycket tid på att lära min hjärna att göra en sak i taget och att varva ner. Och jag är noga med att slappa och bara vara i nuet. Ibland är det ”aktiv vila” med att lära mig något, ibland är det en serie jag följer. Men oftast brukar det ändå sluta med att jag pausar serien och lär mig ngt som serien handlar om. Ja, jisses. Är lite knäpp märker jag.

Jag var inne på mindfullness och meditation ett tag. Bra grejor. Ska ta upp det. Bra input. Tack!

 

[Gry]

Usch, vad jobbigt du har det!

För mig är det du beskriver, när det inte finns något att säga, främsta tecknet på att jag inte är lätt deprimerad utan mer. Det fanns inte på min världskarta att medicinera, men provade ändå (ssri) och det tog verkligen udden av initiativlösheten. Jag blev inte glad, eller mindre deppig eller så det blev bara lite lägre träsket till att göra något, tänka något, säga något. Tillsammans med samtal som jag fick via VC och ganska omfattande livsstilsförändring kom mitt språk och vitsen med att kommunicera tillbaka.

Det är ju inte konstigt om du är uppgiven med vad du beskriver om jobb, häst och skada. Det låter som en rimlig och frisk (den rimligaste) reaktion på en svår situation. Men det är ju inte roligare att vara i bara för att det är sunt. Hoppas du hittar ett sätt att förhålla dig till hur du har det som kan ge lite luft under vingarna. Och för mig låter det definitivt som något att söka för om du inte har styrfart i det själv.

Vad skönt det kändes det du skrev, att det är rimlig och naturlig reaktion. Helt plötsligt känns det inte så kvävande längre utan mer som att jag kan andas. Tack så jättemkt.

Jag ska söka för detta på tisdag. Orkar inte må så här. Tack.