Läs det här innan du kastrerar din hund.

[TinyWiny]

Jag velar länge och väl när det kommer till kastrering, något jag egentligen alltid gör när ett beslut är oåterkalleligt. Två av mina kom hit kastrerade så där behövde jag som tur var inte fatta det beslutet själv (ej av medicinsk orsak utan på rutin). Den yngsta var för ung när han kom hit så han är intakt men jag vet inte hur jag ska göra där.

Däremot är jag fundersam när det kommer till ökad osäkerhet och rädsla. Självsäkerhet sitter ju i huvudet och inte i kulorna liksom. Tänker att de hundar som blir osäkra efter kastrering redan var det innan men att detta tidigare kamouflerats av hormoner, alltså att hunden alltid varit lite vek mentalt men att hormonerna har "drivit den framåt"?

Hormoner är ju det som styr hela kroppen så att säga att självsäkerhet sitter i huvudet och att hunden därför alltid skulle ha varit vek mentalt blir fel. Utan våra hormoner skulle ingen biologisk varelse överhuvudtaget kunna fungera och självklart påverkar borttagande/minskning av ett hormon även om det påverkar olika arter på olika sätt.
Hunden lider ju inte av sina mentala brister sålänge hen är intakt även om hen skulle gjort det efter en kastrering. Det ser ju iallafall jag som det viktiga.

 

[AlmostEasy]

Hormoner är ju det som styr hela kroppen så att säga att självsäkerhet sitter i huvudet och att hunden därför alltid skulle ha varit vek mentalt blir fel. Utan våra hormoner skulle ingen biologisk varelse överhuvudtaget kunna fungera och självklart påverkar borttagande/minskning av ett hormon även om det påverkar olika arter på olika sätt.
Hunden lider ju inte av sina mentala brister sålänge hen är intakt även om hen skulle gjort det efter en kastrering. Det ser ju iallafall jag som det viktiga.

Men om en hund blir osäker och rädd efter en kastrering borde det ju varit hormonerna som agerade självförtroendestärkare innan dess? Säger man inte att en redan försiktig hund kan bli värre efter kastrering? Det uppfattar jag som att hunden redan har en viss osäkerhet men att drifter uppmanar den att utforska och då blir detta inte lika påtagligt hos intakta hundar.

Skulle annars anledningen till att vissa hundar blir så veka efter kastrering och andra inte bero på mer eller mindre känslighet för hormonbrist? Om så är fallet borde väl de känsliga hundarna vara nästintill omöjliga att stärka efteråt om de är så beroende av dessa hormoner och så är inte fallet vad jag vet.

 

[hastflicka]

Men om en hund blir osäker och rädd efter en kastrering borde det ju varit hormonerna som agerade självförtroendestärkare innan dess? Säger man inte att en redan försiktig hund kan bli värre efter kastrering? Det uppfattar jag som att hunden redan har en viss osäkerhet men att drifter uppmanar den att utforska och då blir detta inte lika påtagligt hos intakta hundar.

Skulle annars anledningen till att vissa hundar blir så veka efter kastrering och andra inte bero på mer eller mindre känslighet för hormonbrist? Om så är fallet borde väl de känsliga hundarna vara nästintill omöjliga att stärka efteråt om de är så beroende av dessa hormoner och så är inte fallet vad jag vet.

Fast aven sjalvsakra hundar blir ofta mer osakra efter kastrering, det bara syns inte lika val da de blir mer "normala" sa att saga.
Och det finns en hel del hundar som blir sa osakra efter en kastrering att de blir borttagna.
Liksom med allt annat ar det ju sjalvklart individuellt hur mycket det drabbar hunden, men det innebar inte att det bara ar en liten del som blir drabbade ... ALLA reagerar pa nagot satt av att forlora hormonerna, vare sig vi ser det eller inte.

 

[TinyWiny]

Men om en hund blir osäker och rädd efter en kastrering borde det ju varit hormonerna som agerade självförtroendestärkare innan dess? Säger man inte att en redan försiktig hund kan bli värre efter kastrering? Det uppfattar jag som att hunden redan har en viss osäkerhet men att drifter uppmanar den att utforska och då blir detta inte lika påtagligt hos intakta hundar.

Skulle annars anledningen till att vissa hundar blir så veka efter kastrering och andra inte bero på mer eller mindre känslighet för hormonbrist? Om så är fallet borde väl de känsliga hundarna vara nästintill omöjliga att stärka efteråt om de är så beroende av dessa hormoner och så är inte fallet vad jag vet.

Jag tycker resonemanget är konstigt. Brist/total förlust av vissa hormoner gör alla däggdjur förändrade. Olika hormoner har olika uppgifter i kroppen och vi behöver dem på olika vis beroende på art så att säga att någon är på ett sätt för att hen blir det efter en kastrering, dvs. vid förlust/brist på ett hormon blir så himla märkligt. Som att säga att en människa som lider brist på melatonin/har störd melatoninutsöndring var på ett visst vis även innan bristen uppstod. Eller som om någon som får brist på sköldkörtelhormon var på ett visst sätt redan innan. Eller som att en kvinna efter klimakteriet då östrogenet går ner var på ett visst sätt redan innan hormonbristen uppstod. Resonemanget blir konstigt för självklart har olika hormoner olika uppgifter i kroppen och så är det hos alla däggdjur.

En hund som blir rädd och osäker efter en kastrering går inte stärka så hen blir som förut. Vissa får somna in, andra lever ett miserabelt liv rädda för "allt" medans andra klarar sig bättre. En riktigt bra hundtränare kan få till mirakel men trolla kan ingen.

 

[AlmostEasy]

Jag tycker resonemanget är konstigt. Brist/total förlust av vissa hormoner gör alla däggdjur förändrade. Olika hormoner har olika uppgifter i kroppen och vi behöver dem på olika vis beroende på art så att säga att någon är på ett sätt för att hen blir det efter en kastrering, dvs. vid förlust/brist på ett hormon blir så himla märkligt. Som att säga att en människa som lider brist på melatonin/har störd melatoninutsöndring var på ett visst vis även innan bristen uppstod. Eller som om någon som får brist på sköldkörtelhormon var på ett visst sätt redan innan. Eller som att en kvinna efter klimakteriet då östrogenet går ner var på ett visst sätt redan innan hormonbristen uppstod. Resonemanget blir konstigt för självklart har olika hormoner olika uppgifter i kroppen och så är det hos alla däggdjur.

En hund som blir rädd och osäker efter en kastrering går inte stärka så hen blir som förut. Vissa får somna in, andra lever ett miserabelt liv rädda för "allt" medans andra klarar sig bättre. En riktigt bra hundtränare kan få till mirakel men trolla kan ingen.

Jag menar såklart inte att hormonbortfall inte påverkar kropp och psyke, annars hade kastrering aldrig tagits till i dessa avseenden. Däremot ser jag inte varför det skulle vara ett orimligt resonemang att könsdriften kan kamouflera en underliggande osäkerhet?

 

[TinyWiny]

Jag menar såklart inte att hormonbortfall inte påverkar kropp och psyke, annars hade kastrering aldrig tagits till i dessa avseenden. Däremot ser jag inte varför det skulle vara ett orimligt resonemang att könsdriften kan kamouflera en underliggande osäkerhet?

För att resonemanget blir helt konstigt. Ser du det som konstigt att en kvinna som inte längre producerar östrogen inte kan bli gravid och kan få en massa andra symptom på bristen? Är det konstigt att någon med störd melatoninutsöndring har svårt att sova och kan få andra symptom på att hormonet inte fungerar som det ska? Är det konstigt att någon som har problem med sköldkörtel får problem med vikten och även andra symptom på bristen? Jag ser inte det som något konstigt alls och ser inte hormoner som något kamouflage. Hormoner får kroppen att fungera som det är tänkt att den ska fungera. Det är knappast något kamouflage för hur den hade varit utan hormonpåverkan.

 

[hastflicka]

Men en konsmogen, normal, hund gar inte omkring och ar sa kat att han inte marker "laskiga" grejor om det inte ar en tik i hoglop i narheten. Och om det ar en riktigt angslig hund ar det inte svart att se dem aven om en loptik sitter bredvid honom, sas.
Min rottis loper och ar i hoglop just nu. Vi ar ute i husbussen dar de av nodvandighet lever nara varandra. Mallen ar en typisk stressad, angslig, Malle och det ar inte alls svart att se vare sig tiken loper eller inte, men da han ar mer focuserad pa Tiken just nu missar han ibland "laskiga" grejor som jag vet att han annars skulle reagera pa.
Nar hon inte loper betyder hon inte mer an vilken kastrerad tik, eller (inte stoddig) hanhund som helst. Det enda jag skulle kunna tanka mig handa om jag kastrerade honom ar att bristen pa testosteron skulle fa honom att agera snabbare pa retningar, att han inte skulle ha den lilla sekunden avvaktan som han har nu, och dar hjarnan allt som oftast hinner ikapp innan han agerar.

Tater Tot later som en forskracklig hund, det ar han inte. Tack och lov sa litar han 100% pa mig, att jag kan ta hand om det laskiga som kommer. Han utmanar aldrig mig och lyssnar om jag ropar in eller sager att han ska lata bli eftersom han ar helt overtygad att jag vet bast och skyddar honom.
Han ar en underbar hund ... for mig. Jag skulle aldrig vaga lata nagon som inte ar mycket kunnig ta hand om honom och aven da skulle jag fa vara mycket forsiktig i vem jag skulle valja.
Malle ar inte en hund for vem som helst, det kravs mycket, dagligt, jobb.

 

[AlmostEasy]

För att resonemanget blir helt konstigt. Ser du det som konstigt att en kvinna som inte längre producerar östrogen inte kan bli gravid och kan få en massa andra symptom på bristen? Är det konstigt att någon med störd melatoninutsöndring har svårt att sova och kan få andra symptom på att hormonet inte fungerar som det ska? Är det konstigt att någon som har problem med sköldkörtel får problem med vikten och även andra symptom på bristen? Jag ser inte det som något konstigt alls och ser inte hormoner som något kamouflage. Hormoner får kroppen att fungera som det är tänkt att den ska fungera. Det är knappast något kamouflage för hur den hade varit utan hormonpåverkan.

Bra tankeställare där! Jag trodde att kastrering enbart förändrade könskaraktäristiska beteenden och därför gav "falskt självförtroendet" (i brist på bättre ordval). Mitt medicinska kunnande om kastreringens påverkan på övriga funktioner, typ kortisol- och seratoninproduktionen är ungefär.. Ja, noll!

 

[BornAgain]

När man talar om kastrering och rädslor får man inte glömma den rent sociala biten. De reagerar på varandras lukter - en kastrerad hund luktar annorlunda. Jag kastrerade min kemiskt. Han hade en jätte bra lek-kompis (intakt hane). Ett par månader efter chippet sattes in bestämde sig min hund (då kastrerad) för att kompisen skulle dö. Min luktade annorlunda och de reagerade inte likadant på varandra längre.

Min hund kan inte längre gå förbi sin fd kompis hus eller husse. Han kissade på en cykel (som tillhörde en medlem av fd kompis familj)

Ökad osäkerhet kan ju faktiskt komma av att man inte luktar likadant längre och då inte blir behandlad på samma sätt. (Jag tror att det inte är så att en kastrerad hane luktar tik - utan mer som om vi som reagerar på synintryck tappade näsan. Något stämmer inte och det blir viktigare att ta reda på vad än att umgås)

 

[Bulldoozer]

De hundar som jag haft runt mig har inte påverkats nämnvärt av kastrering, vare sig tikar eller hanar men de har varit med nåt undantag vuxna hundar över två år. Själv har jag bara haft en egen hund som varit kastrerad och det var inte jag som kastrerade honom men han fungerade bra både i alla situationer och kunde tom leka med hanhundar som normalt sett inte fungerade med andra hanhundar.
Nu funderar jag på att kastrera vår äldsta tik då hon blir väldigt påverkad av sina löp både innan, under och efter, senaste löpet var extremt påfrestande. Hon löper dessutom rätt tätt så det rätt många månader om året hon tappar då hon blir skendräktig efter sina löp också. Vi funderar lite till men jag har väl tänkt på det sen ett år tillbaka men ville avvakta och se ett par löp till men det verkar som om det blir kastrering sen, helst skulle jag ju slippa det då det både är dyrt och aldrig kul att operera hund då det alltid är förenat med en viss risk för komplikationer..

 

[Efwa]

Jag är ju uppvuxen på den tiden då det var förbjudet att kastrera hundar utan medicinsk anledning. Det fungerade jäkligt bra, kan jag säga.

De som säger att det kommer bli konstigt, blöda över till andra arter vet helt enkelt inte bättre. De har ju inte upplevt grejjen.
Det man kan säga om just detta var att man funderade både en och två gånger innan man skaffade hund och man tänkte genom beslutet jäkligt noga när det gällde att välja kön på hunden.

Mentaliteten jag upplever nu för tiden är att man slipper tikens normala hormoncykel om man köper en hanhund och blir det problem med den så kastrerar man bara, så är problemet löst.

Det mest intressanta är väl att ett beteende där kastreringen ger som mest effekt är inomhusurinering hos hanhund och det är endast 60% chans att det löser sig. Då förstår man hur liten chans för ändring i de andra beteendena är.
De negativa biverkningarna är ungefär lika stora som de positiva vilket bara där borde få folk att dra åt sig öronen.

Jag hade en diskussion med en person som menade att när hennes översexuella och hanhundsaggresiva hund kastrerades, blev lugn och trevlig så visade den sitt "rätta jag".
För mig kan det inte vara mer fel. Hundens rätta jag är med hormoner och den kastrerade varianten är en falsk hund. Givetvis är den roligare att umgås med och personen gjorde ju rätt med tanke på hur den var men rent avelsmässigt och utvärderingsmässigt för uppfödaren är det ju ursprungshunden som är intressant.

Om vi kastrerar för tidigt utan att veta hur hunden blir mentalt har vi ju en betydligt mindre utvärderingsbas för avel och vi fortsätter att avla på skit.

 

[Efwa]

Vi kastrerade vår tik när hon var 3 år, och fick en GLAD hund!
Före va hon låg av löp, låg under sin påhittade dräktighet, och låg under sina påhittade valpar s första veckor.
Sedan glad en kort tid, för att börja om...
De va underbart att kunna jobba och träna med en glad motiverad hund.
Nu är hon 10 år, och lika nöjd över livet än!

* Jenny*

Jag förstår att det var roligare med en hund som vill träna men detta är ju ett naturligt beteende och det vi ser som "låg" eller ledsen är ju inte så bara för att vi upplever det så. Det är ju ett hormonpåslag som måste till för valpning.
Skendräktighet är dessutom normalt även i vilt tillstånd. Att det är "påhittade" valpar är ju inte heller sant. Vi tycker det är påhittat för tiken är det högst reellt och viktigt.

Detta blir allmänt och inte riktat till dig personligen:

Jag kan tycka det är synd att vi först avlar fram hundar som löper 2-3 ggr per år (vilda hundarter löper ju bara en gång per år) och sedan tycker det är tråkigt, synd om och inte riktigt kan förlika oss med tanken om att det är normalt och något vi måste leva med utan tycker det känns dåligt, fult och man vill träna istället.

Enligt Per Jensen kan man ju inte avla bort behov och beteenden men man kan sänka och höja genom avel. Detta är alltså något vi som människor avlat fram en ökning i antalet löp för att ha fler möjligheter till valpning och sedan tycker inte kunderna om att deras tikar löper så ofta och kastrerar. Ett jäkla otyg, kan jag tycka.

 

[BornAgain]

Jag förstår att det var roligare med en hund som vill träna men detta är ju ett naturligt beteende och det vi ser som "låg" eller ledsen är ju inte så bara för att vi upplever det så. Det är ju ett hormonpåslag som måste till för valpning.
Skendräktighet är dessutom normalt även i vilt tillstånd. Att det är "påhittade" valpar är ju inte heller sant. Vi tycker det är påhittat för tiken är det högst reellt och viktigt.

Detta blir allmänt och inte riktat till dig personligen:

Jag kan tycka det är synd att vi först avlar fram hundar som löper 2-3 ggr per år (vilda hundarter löper ju bara en gång per år) och sedan tycker det är tråkigt, synd om och inte riktigt kan förlika oss med tanken om att det är normalt och något vi måste leva med utan tycker det känns dåligt, fult och man vill träna istället.

Enligt Per Jensen kan man ju inte avla bort behov och beteenden men man kan sänka och höja genom avel. Detta är alltså något vi som människor avlat fram en ökning i antalet löp för att ha fler möjligheter till valpning och sedan tycker inte kunderna om att deras tikar löper så ofta och kastrerar. Ett jäkla otyg, kan jag tycka.

Intressanta tankar - och om man bara kastrerar antingen för att anpassa sig till dagis eller för att hunden "inte funkar" - hur ska uppfödaren kunna utvärdera sin avel. I det första fallet faller ju ingen skugga över linjerna, i det andra fallet bör man ju tänka en gång till.

Sedan tycker jag att det är intressant hur utställningsaveln påverkar här. I många raser vill man ha en påtaglig könskaraktär utseendemässigt och sedan anser man att hundarna är i det närmsta defekta när det även slår igenom på beteendet

 

[kamomillo]

Jag förstår att det var roligare med en hund som vill träna men detta är ju ett naturligt beteende och det vi ser som "låg" eller ledsen är ju inte så bara för att vi upplever det så. Det är ju ett hormonpåslag som måste till för valpning.
Skendräktighet är dessutom normalt även i vilt tillstånd. Att det är "påhittade" valpar är ju inte heller sant. Vi tycker det är påhittat för tiken är det högst reellt och viktigt.

Men då måste jag få fråga, vad ska jag ha en hund till, som bara ligger under en säng och mår dåligt, mer än halva året?
Hon är ju inget avelsmatrial, eftersom hon inte fixar sin löpcykel, och hon hade inget roligt liv.
Då kan jag lika gärna vara utan hund. De ska vara glädje för både hund och ägare.

* Jenny *

 

[Bulldoozer]

@Efwa
Jag har tre tikar varav den äldsta verkar bli värre och värre i sina löp. Att ha en hund som jagar runt de andra hundarna och konstant är på och rider eller vänder rumpan till och som låter som en hel voljär med burfåglar dygnet runt samt vrålar när man stänger bort henne är mer än vad jag står ut med. Särskilt som det pågår i nästan fyra veckor . Skulle inte säga att det är normalt i mina ögon, har haft hanhund med löptikar som alla varit lugnare än just äldsta tiken i löp. Sen gör det varken till eller från i aveln då hon är en sällskaps-blandis, men jag skulle inte säga att jag kastrerar lättvindigt.

 

[Malibu_Stacy]

Jag förstår att det var roligare med en hund som vill träna men detta är ju ett naturligt beteende och det vi ser som "låg" eller ledsen är ju inte så bara för att vi upplever det så. Det är ju ett hormonpåslag som måste till för valpning.
Skendräktighet är dessutom normalt även i vilt tillstånd. Att det är "påhittade" valpar är ju inte heller sant. Vi tycker det är påhittat för tiken är det högst reellt och viktigt.

Detta blir allmänt och inte riktat till dig personligen:

Jag kan tycka det är synd att vi först avlar fram hundar som löper 2-3 ggr per år (vilda hundarter löper ju bara en gång per år) och sedan tycker det är tråkigt, synd om och inte riktigt kan förlika oss med tanken om att det är normalt och något vi måste leva med utan tycker det känns dåligt, fult och man vill träna istället.

Enligt Per Jensen kan man ju inte avla bort behov och beteenden men man kan sänka och höja genom avel. Detta är alltså något vi som människor avlat fram en ökning i antalet löp för att ha fler möjligheter till valpning och sedan tycker inte kunderna om att deras tikar löper så ofta och kastrerar. Ett jäkla otyg, kan jag tycka.

Fast det är inte normalt att en hund blir helt som förbytt under skendräktighet. En bra tik blir inte nämnvärt påverkad.
En tik som bara är låg, ledsen, inte vill äta eller träna under skendräktighet är ändå ingen tik som ska gå i avel!
Jag har själv sett tikar på nära håll (inte mina egna) som blir så pass påverkade att de nästan är avtrubbade till och från. Då anser jag att en kastrering kan minska på det lidande det faktiskt på ett eller annat sätt är att bli så pass påverkad.

 

[Miao]

Fast det är inte normalt att en hund blir helt som förbytt under skendräktighet. En bra tik blir inte nämnvärt påverkad.

Det här ! Det verkar som många faktiskt glömmer av det, att det är inte normalfallet att en tik blir jättemycket påverkad av vare sig löp eller skendräktighet. Visst att de in bli lite påverkade, men det är inte normalt att ha jättekrångliga löp och skendräktigheter.

Tar jag mina två tikar, den äldsta märker jag ingen skillnad alls på under vare sig löp eller skendräktighet, den yngsta märks bara för att hon ställer sig för ALLA från typ dag 1 i löpet ! Men hon är lika träningsbar för det och har inga andra märkligheter för sig.

Hennes två första löp var hon väldigt mycket mer påverkad och blev trött/mjäkig/mer kelsjuk/tappade hjärnan och gick inte att träna ordentligt, men sen hormonerna stabiliserat sig så är hon i stort som vanligt. Jag sa under de första löpen att om hon fortsatte bli likadan eller värre under de senare löpen så skulle jag kastrera henne, men som tur var hade jag lite is i magen så jag slapp göra ett onödigt medicinskt ingrepp.

 

[Malibu_Stacy]

Det här ☝! Det verkar som många faktiskt glömmer av det, att det är inte normalfallet att en tik blir jättemycket påverkad av vare sig löp eller skendräktighet. Visst att de in bli lite påverkade, men det är inte normalt att ha jättekrångliga löp och skendräktigheter.

Tar jag mina två tikar, den äldsta märker jag ingen skillnad alls på under vare sig löp eller skendräktighet, den yngsta märks bara för att hon ställer sig för ALLA från typ dag 1 i löpet ! Men hon är lika träningsbar för det och har inga andra märkligheter för sig.

Hennes två första löp var hon väldigt mycket mer påverkad och blev trött/mjäkig/mer kelsjuk/tappade hjärnan och gick inte att träna ordentligt, men sen hormonerna stabiliserat sig så är hon i stort som vanligt. Jag sa under de första löpen att om hon fortsatte bli likadan eller värre under de senare löpen så skulle jag kastrera henne, men som tur var hade jag lite is i magen så jag slapp göra ett onödigt medicinskt ingrepp.

Exakt!
Jag tycker dessutom ofta att första och ibland även andra löpet är lite mer ”påfrestande” för tiken. Där upplevde jag också att båda mina blev lite mer ofokuserade vid träning och kunde bädda och hålla på under skendräktigheten men det växte liksom bort sen. Tänker att det har med deras ålder och (o)mognad att göra

 

[Efwa]

Men då måste jag få fråga, vad ska jag ha en hund till, som bara ligger under en säng och mår dåligt, mer än halva året?
Hon är ju inget avelsmatrial, eftersom hon inte fixar sin löpcykel, och hon hade inget roligt liv.
Då kan jag lika gärna vara utan hund. De ska vara glädje för både hund och ägare.

* Jenny *

Jag är bara inte helt med på att kastrering är den rätta vägen att gå. Jag anser att aveln har ett stort ansvar här.

 

[AlmostEasy]

@Efwa

Jag kan tycka det är synd att vi först avlar fram hundar som löper 2-3 ggr per år (vilda hundarter löper ju bara en gång per år) och sedan tycker det är tråkigt, synd om och inte riktigt kan förlika oss med tanken om att det är normalt och något vi måste leva med utan tycker det känns dåligt, fult och man vill träna istället.

Enligt Per Jensen kan man ju inte avla bort behov och beteenden men man kan sänka och höja genom avel. Detta är alltså något vi som människor avlat fram en ökning i antalet löp för att ha fler möjligheter till valpning och sedan tycker inte kunderna om att deras tikar löper så ofta och kastrerar. Ett jäkla otyg, kan jag tycka.

Vad är lösningen på det? Att de som inte är avelsintresserade tar hundar från gatan eller att uppfödare avlar på hundar som löper mer sällan? Det är möjligt att jag är fast i gammalt hästtänk där jag inte riktigt ser vitsen med att ha hingstar som ändå inte används i avel för jag har märkt att det smittat av sig på hur jag resonerar kring kastrering av hundar, att jag inbillar mig att det borde vara mer frustrerande för hunden att ständigt försöka hålla sin fortplantningsinstinkt i schack än att helt enkelt.. Ja, ta bort den. (Inte hunden utan driften)