Appropå det här med hundträning och adoptivfolk som
@skogaliten är inne på... ni Bukefalister som hänger på hundklubbar och kurser runt om i landet, hur ofta träffar ni på dessa människor med gatuhundar?
Ingen av de jag vet som har gatuhund aktiverar sina hundar med mer än promenader och ingen jobbar aktivt med de problem de har med sig i ryggsäcken. Och jag har inte träffat på en enda gatuhund på kurser eller Brukshundsklubben.
Är det bara jag som har så dåliga erfarenheter?
Jag träffar dem hyfsat ofta, dels på klubben (min klubb är lite nischad på ett sätt som jag tror främjar att många "nya" söker sig till den), dels bland vänner och kollegor, och dels i problemlösningsbiten av min verksamhet. Jag har även agerat för en organisations räkning som utredare för jourhem/"adoptiv"hem, just den organisationen är det inte så lätt att få hund ifrån utan de skickar ut någon som jag för intervju, inspektion av det tänkta hemmet, osv.
Jag tycker import av gatuhundar är väldigt problematisk, jag kan förstå vad som driver många som sysslar med det (många är mina vänner) och jag kan hålla med om deras motiveringar. Men det är på individnivå medan mina invändningar och fokus ligger mer på gruppnivå.
De flesta av hundarna är ljuvliga, oavsett vilken organisation de kommit genom, och många av dem har en hel del problem. Båda saker kan ju vara sanna samtidigt. Jag håller med om något jag läste tidigare i tråden, att det råder viss normaliseringskultur i gruppen, lite "det är inte ett problem
sett till vad hunden varit med om"... Men detsamma ses ju i andra hundkulturer fast i andra uttryck, "det är inte ett problem
sett till rasens egenskaper". Det går att förklara bort mycket om man känner för det.
Oavsett är gatuhundar här hos oss något vi måste förhålla oss till, de individer vi fått in är just individer och måste få samma chanser som andra hundar. Att många med gatuhundar inte söker sig till tex brukshundklubben är inte bara en sidas fel, de
har skäl att inte känna sig välkomna många gånger. Jag känner flera instruktörer som specialiserat sig på rescues, de har inga problem att fylla sina kurser med träningsintresserade deltagare.
Vad jag tycker man missar lite i diskussionen om gatuhundarna, catch and release-program med kastrering, osv är att en "vild" population av hundar i ett samhälle inte är självupprätthållande. Föryngringen är obefintlig, det är en
försvinnande liten andel av de valpar som föds som - utan mänskligt ingripande - lever till reproduktiv ålder. Utan en kontinuerlig ström av övergivna hundar försvinner gatuhundarna av sig själva, vilket väl är främsta anledningen till att just catch and release övergivits i de flesta program har jag för mig? Andra generationens gatuhundar som inte tagits in i ett shelter i tidig ålder är
väldigt få, så de flesta är i någon mån socialiserade till människor och har levt i vårt samhälle tillsammans med oss. Deras upplevelser är dock inte alltid till deras fördel, kan man kanske säga.
Och när det gäller trådens ursprungliga ämne, kastration, så är jag
stenhårt emot det! Inga medicinska skäl? Låt bli. (Och för att tydlighet uppenbarligen behövs: har man medicinska skäl ska man
givetvis kastrera! Det har hänt i enstaka fall att jag rekommenderat kastrering till kunder, givetvis i samråd med veterinär i det läget då.) Hormoner har inte en uppgift i kroppen, de har
massor med uppgifter och deras samverkan är väldigt komplex. (När det kommer till just testosteron kan jag varmt rekommendera att man läser Sapolsky som skriver om det väldigt tydligt och tillgängligt. Handlar inte om hundar, obs.) Hundar har inga problem med att vara intakta,
om inte något är fel. De lider inte av att vara "ständigt kåta" eller vad det nu är för idéer man har egentligen. Jag upplever kastrationsnonchalansen som ett jätteproblem - hälsar "problemhundstränaren" då.