indiansummer
Trådstartare
Jag vet, det har säkert skapats meterlånga trådar om svartsjuka tidigare. Men jag känner mig så rådvill. Det här kommer bli en lååång text men jag hoppas nån orkar läsa. Jag vill mest bara veta om detta är normalt i ett förhållande, hur jag ska reagera och bete mig.
Jag och min pojkvän är 23 och 25 år och träffades för sju månader sen. Jag har aldrig varit så kär förut och jag älskar honom så otroligt mycket, och jag vet att han känner likadant. Vi har ett distansförhållande vilket kan vara jobbigt men jag litar på honom och han säger att han litar på mig också, men han visar det inte.
Att han var lite svartsjuk visste jag om från början men det var inget som märktes förrän för drygt tre månader sen. Jag hade varit ute på krogen med en tjejkompis och en manlig bekant+hans killkompis. Redan dagarna innan när jag berättade att jag skulle ut med lite folk började han prata om att alla säkert skulle ragga på mig, speciellt om jag hade kjol på mig, min kompis skulle säkert försöka para ihop mig med nån av sina killkompisar (?) osv. Men det var när jag skulle hem efter krogen som all hell broke loose. Jag bor inte i den staden och hade sovplats, men då jag inte ville ta mig den långa biten ensam mitt i natten tänkte jag sova på min manlige bekants soffa. När jag sa det till min pojkvän minns jag bara hur han skrek i telefonen och att vi isåfall lika gärna kunde göra slut. Så jag sov inte där eftersom han kände så starkt för det. Vi bråkade om detta i flera dagar det slutade med att han inte kunde förstå mitt resonemang om att sova på en killes soffa istället för att ta mig hem ensam mitt i natten i en storstad och jag fick bryta kontakten med min bekant då han hade fått för sig att han är intresserad av mig.
Efter den här händelsen har han haft många dagar (börjar känna igen mönstret nu) då han verkar nere, och jag frågar vad som är fel. Till slut kommer det fram att han oroar sig över att jag inte älskar honom, att jag har varit otrogen, att jag träffar någon annan etc. Jag vet inte hur många gånger jag bedyrat min oskuld och fått genomgå förhör efter utekvällar och liknande. För kanske tre veckor sen började han ställa märkliga frågor om jag "brukar få sms från killar" och jag tyckte sättet han frågade på tydde på att han läst mina sms (vilket han absolut får göra om han frågar först, men inte i smyg driven av ogrundad svartsjuka) men han sa att han inte gjort det. Däremot tyckte han att min reaktion var defensiv och tydde på att jag dolde nåt och jag fick därför sitta i flera timmar och lova att jag inte har något att dölja. I torsdags kröp det fram att han HADE läst mina sms, och han skämdes jättemycket och hade väldigt mycket ångest. Jag klarar inte av att se honom må dåligt så jag blev inte arg men sa att jag blev besviken, men försökte trösta honom och säga att jag älskar honom ändå. Fick ändå svara på frågor om en sms-konversation med en manlig bekant (återigen) och lova att jag inte är intresserad av honom, har legat med honom osv. Detta pågick ända till fredag kväll, tog en paus under lördagen men återkom lördag natt då han oroade sig över att jag varit otrogen.
Jag vill så gärna stötta honom i att komma över det här, eftersom jag mår så otroligt bra med honom 50 % av tiden, dvs när han inte är svartsjuk. Jag älskar honom och jag vill verkligen leva med honom. Men jag vet inte hur jag ska orka, hur länge ska jag orka bära honom när han inte gör något själv för att komma över sin svartsjuka. Han är medveten om att det bara är hjärnspöken när han fått lite distans till vad det nu är som utlöst den för tillfället, men det kommer alltid tillbaka.
Hur kan jag hjälpa honom och hur gör jag det utan att göra våld på mig själv?
Jag och min pojkvän är 23 och 25 år och träffades för sju månader sen. Jag har aldrig varit så kär förut och jag älskar honom så otroligt mycket, och jag vet att han känner likadant. Vi har ett distansförhållande vilket kan vara jobbigt men jag litar på honom och han säger att han litar på mig också, men han visar det inte.
Att han var lite svartsjuk visste jag om från början men det var inget som märktes förrän för drygt tre månader sen. Jag hade varit ute på krogen med en tjejkompis och en manlig bekant+hans killkompis. Redan dagarna innan när jag berättade att jag skulle ut med lite folk började han prata om att alla säkert skulle ragga på mig, speciellt om jag hade kjol på mig, min kompis skulle säkert försöka para ihop mig med nån av sina killkompisar (?) osv. Men det var när jag skulle hem efter krogen som all hell broke loose. Jag bor inte i den staden och hade sovplats, men då jag inte ville ta mig den långa biten ensam mitt i natten tänkte jag sova på min manlige bekants soffa. När jag sa det till min pojkvän minns jag bara hur han skrek i telefonen och att vi isåfall lika gärna kunde göra slut. Så jag sov inte där eftersom han kände så starkt för det. Vi bråkade om detta i flera dagar det slutade med att han inte kunde förstå mitt resonemang om att sova på en killes soffa istället för att ta mig hem ensam mitt i natten i en storstad och jag fick bryta kontakten med min bekant då han hade fått för sig att han är intresserad av mig.
Efter den här händelsen har han haft många dagar (börjar känna igen mönstret nu) då han verkar nere, och jag frågar vad som är fel. Till slut kommer det fram att han oroar sig över att jag inte älskar honom, att jag har varit otrogen, att jag träffar någon annan etc. Jag vet inte hur många gånger jag bedyrat min oskuld och fått genomgå förhör efter utekvällar och liknande. För kanske tre veckor sen började han ställa märkliga frågor om jag "brukar få sms från killar" och jag tyckte sättet han frågade på tydde på att han läst mina sms (vilket han absolut får göra om han frågar först, men inte i smyg driven av ogrundad svartsjuka) men han sa att han inte gjort det. Däremot tyckte han att min reaktion var defensiv och tydde på att jag dolde nåt och jag fick därför sitta i flera timmar och lova att jag inte har något att dölja. I torsdags kröp det fram att han HADE läst mina sms, och han skämdes jättemycket och hade väldigt mycket ångest. Jag klarar inte av att se honom må dåligt så jag blev inte arg men sa att jag blev besviken, men försökte trösta honom och säga att jag älskar honom ändå. Fick ändå svara på frågor om en sms-konversation med en manlig bekant (återigen) och lova att jag inte är intresserad av honom, har legat med honom osv. Detta pågick ända till fredag kväll, tog en paus under lördagen men återkom lördag natt då han oroade sig över att jag varit otrogen.
Jag vill så gärna stötta honom i att komma över det här, eftersom jag mår så otroligt bra med honom 50 % av tiden, dvs när han inte är svartsjuk. Jag älskar honom och jag vill verkligen leva med honom. Men jag vet inte hur jag ska orka, hur länge ska jag orka bära honom när han inte gör något själv för att komma över sin svartsjuka. Han är medveten om att det bara är hjärnspöken när han fått lite distans till vad det nu är som utlöst den för tillfället, men det kommer alltid tillbaka.
Hur kan jag hjälpa honom och hur gör jag det utan att göra våld på mig själv?