Läkare utan tillräckliga språkkunskaper.

[Lilla]

När jag hade brutit armen sa sjukgymnasten att jag skulle göra allt som inte gjorde FÖR ont. Jag vet att jag har hög smärttröskel, och påpekade därför att samma sak ju gör olika ont för olika människor. Just det, sa hon, och du ska avbryta när det gör FÖR ont för DIG.

Smärta är helt enkelt inte en exakt vetenskap. Det är mer en upplevelse. Jag tror inte att de exakta svar du vill ha ens existerar.

Jag är inte ute efter exakta svar. Jag ville mest ha bekräftat att det är ok så som bla du skriver. Att ont men inte för ont är ok.

 

[Lilla]

Idag cyklade jag andra passet med ganska normalt motstånd(lite i underkant)
I början gjorde det rejält ont att ha trampan normalt så jag hade den längre bak men efter ngr minuter kunde jag ha den nästan på vanliga stället. Cyklade 14 km och fick inget ont efter.

Det som är frustrerande över att jag inte kan rulla över i steget och utan skor går jag dessutom uselt. Det skrämmer mig och jag undrar hur länge det dröjer innan jag kan belasta framdelen av foten utan att svimma av smärta. I 16 dgr har jag kämpat för att öka belastningen och visst har jag kommit längre ner med hela foten men just att rulla över normalt känns omöjligt.

 

[hastflicka]

Min son som blev pakord i bil och fick vanster ben krossat (och hopsatt med flera metall pinnar och metall 'fasten', fick hora att benet inte ar helt lakt forran efter upp emot 14 veckor och att han kommer att ha viss smarta fran pinnarna i benet fram tills dess. Det har nog stamt ganska bra. Numera gar han bra och har inte ont alls nar han belastar. (Men hans ben ser ut som nagot Frankenstein har konstruerat.)

 

[Lilla]

Min son som blev pakord i bil och fick vanster ben krossat (och hopsatt med flera metall pinnar och metall 'fasten', fick hora att benet inte ar helt lakt forran efter upp emot 14 veckor och att han kommer att ha viss smarta fran pinnarna i benet fram tills dess. Det har nog stamt ganska bra. Numera gar han bra och har inte ont alls nar han belastar. (Men hans ben ser ut som nagot Frankenstein har konstruerat.)

Skönt att höra. Mitt är ju inte heller helt läkt så kanske begär jag för mycket.

 

[hastflicka]

Skönt att höra. Mitt är ju inte heller helt läkt så kanske begär jag för mycket.

Sonen fick ocksa hora att han kunde belasta till "smartgransen" ... men da det andra knaet ocksa skadades var han hanvisad till kryckor ganska lange. Sedan "hobblade" han fram med kapp ett tag och numera ar det bara knaet som strejkar och gor ont i bland.

 

[Lilla]

Inne på v 11. Det går framåt men det är segt. Jag kan cykla 40 min i ganska bra tempo med nästan normalt motstånd. Jag kan stå på ett ben med full belastning på balansplatta men jag håller i mig. Det göt ont men lite mindre varje dag. Min balans ställer forfarande till det när det gäller att gå så pappa är fortfarande bredvid.
Men mitt största problem är att hjärnan helt har låst sig. Jag haltar och sätter i foten platt. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur man tar ett normalt steg. Kanske gör det för ont men jag kan ju inte prova när jag inte vet hur man gör....

 

[Petruska]

Inne på v 11. Det går framåt men det är segt. Jag kan cykla 40 min i ganska bra tempo med nästan normalt motstånd. Jag kan stå på ett ben med full belastning på balansplatta men jag håller i mig. Det göt ont men lite mindre varje dag. Min balans ställer forfarande till det när det gäller att gå så pappa är fortfarande bredvid.
Men mitt största problem är att hjärnan helt har låst sig. Jag haltar och sätter i foten platt. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur man tar ett normalt steg. Kanske gör det för ont men jag kan ju inte prova när jag inte vet hur man gör....

Ja, smärta sitter ju ofta i huvudet, helt eller delvis. Du kanske har fått ett "smärtminne", som man säger om hästar?

Jag tycker du ska ta upp det där med ditt steg med sjukgymnasten.

 

[Lilla]

Ja, smärta sitter ju ofta i huvudet, helt eller delvis. Du kanske har fått ett "smärtminne", som man säger om hästar?

Jag tycker du ska ta upp det där med ditt steg med sjukgymnasten.

Ja. Har tyvärr inte nästa tid förrän 8 september. Får väl helt enkelt hoppas att det fortsätter att bli bättre.

 

[gulan]

Men mitt största problem är att hjärnan helt har låst sig. Jag haltar och sätter i foten platt. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur man tar ett normalt steg. ...

Fokusera på din hjärna och dina tankar och låt kroppen sköta läkningen av foten i lugn och ro. Träna dina tankar i att lita på att din kropp faktiskt sköter läkningen så som den är gjord för att göra? Istället för att stressa på hjärnan och tänka VAD som gör ont, så gläds åt när det INTE gör det. WOW när jag cyklar gör det inte ont längre som det gjorde förr. Klar förbättring där. Så skönt att känna att det går framåt. YES nu står jag på ett ben med full belastning..om några veckor kommer jag att kunna göra det utan att hålla i mig!!! Klart värt att firas. Lita på att du kommer att gå helt normalt. Se det framför dig och träna på.

Får väl helt enkelt hoppas att det fortsätter att bli bättre.

Men alltså.....har din fot inte blivit väsentligt bättre sen du skadade den? Varför tvivla så förbannat?
gulan

 

[Petruska]

Ja. Har tyvärr inte nästa tid förrän 8 september. Får väl helt enkelt hoppas att det fortsätter att bli bättre.

Ok, ja dit är det ju ett tag. Men foten blir väl bevisligen bättre hela tiden?

Mina funderingar rörde nog snarare smärthantering än fotläkning, om du förstår hur jag menar.

 

[TinyWiny]

När jag kunde börja gå mer än några steg igen efter sex år i rullstol fick jag ofta känslan av att jag inte visste hur jag skulle göra, hur skulle jag ens ta nästa steg? Hur högt skulle jag lyfta foten? Hur skulle jag sätta ner den? Rulla över? Jag blev ibland rädd att jag skulle ramla, trassla ihop benen osv. I början kom de varje gång jag skulle gå mer än de där 20 stegen jag kunde gå under åren i rullstol (som jag då fick gå väldigt speciellt) och efter ett tag kom de när jag var inne i affärer eller där det på annat sätt skulle vara väldigt dumt att ramla och riva ner en massa dyra grejer. Jag slutade tänka. Jag förbjöd hjärnan att tänka hur jag skulle göra det eller detta och bara gjorde, lät kroppen sköta det hela. Kroppen har ett fantastiskt minne och litar man på det minnet så vet kroppen vad den ska göra. Kroppen vet exakt hur den ska sätta ner foten, när den ska lyfta och hur den ska bära sig åt för att komma framåt. Lita på kroppen och sluta tänk helt enkelt.

 

[Lilla]

Fokusera på din hjärna och dina tankar och låt kroppen sköta läkningen av foten i lugn och ro. Träna dina tankar i att lita på att din kropp faktiskt sköter läkningen så som den är gjord för att göra? Istället för att stressa på hjärnan och tänka VAD som gör ont, så gläds åt när det INTE gör det. WOW när jag cyklar gör det inte ont längre som det gjorde förr. Klar förbättring där. Så skönt att känna att det går framåt. YES nu står jag på ett ben med full belastning..om några veckor kommer jag att kunna göra det utan att hålla i mig!!! Klart värt att firas. Lita på att du kommer att gå helt normalt. Se det framför dig och träna på.

Men alltså.....har din fot inte blivit väsentligt bättre sen du skadade den? Varför tvivla så förbannat?
gulan

Det är egentligen som du skriver som jag tänker. Det blir bättre.
Men så kom det en fundering över om jag haltar för att jag har vant mig vid att gå så.

 

[Lilla]

Ok, ja dit är det ju ett tag. Men foten blir väl bevisligen bättre hela tiden?

Mina funderingar rörde nog snarare smärthantering än fotläkning, om du förstår hur jag menar.

Ja och mina funderingar är också kring det.

 

[Lilla]

När jag kunde börja gå mer än några steg igen efter sex år i rullstol fick jag ofta känslan av att jag inte visste hur jag skulle göra, hur skulle jag ens ta nästa steg? Hur högt skulle jag lyfta foten? Hur skulle jag sätta ner den? Rulla över? Jag blev ibland rädd att jag skulle ramla, trassla ihop benen osv. I början kom de varje gång jag skulle gå mer än de där 20 stegen jag kunde gå under åren i rullstol (som jag då fick gå väldigt speciellt) och efter ett tag kom de när jag var inne i affärer eller där det på annat sätt skulle vara väldigt dumt att ramla och riva ner en massa dyra grejer. Jag slutade tänka. Jag förbjöd hjärnan att tänka hur jag skulle göra det eller detta och bara gjorde, lät kroppen sköta det hela. Kroppen har ett fantastiskt minne och litar man på det minnet så vet kroppen vad den ska göra. Kroppen vet exakt hur den ska sätta ner foten, när den ska lyfta och hur den ska bära sig åt för att komma framåt. Lita på kroppen och sluta tänk helt enkelt.

Klokt och jag förstår vad du säger men jag tänka är ju det jag har gjort i 11 v. Vet inte hur man slutar.

 

[TinyWiny]

Klokt och jag förstår vad du säger men jag tänka är ju det jag har gjort i 11 v. Vet inte hur man slutar.

Det är ingen enkel sak att göra men helt nödvändig. Du får helt enkelt träna på att koppla bort hjärnan och bara göra. Tänk på andra tillfällen i livet då du bara gör. Det går inte på en dag att lita på kroppen igen men ju mer jag gjorde det desto enklare gick saker och ting och jag blev ständigt fascinerad över kroppens oerhörda förmåga att bara veta. Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag för första gången på säkert 8-9 år med viljan kunde spänna/slappna av i musklerna. Det var helt fantastiskt! Jag fick lära mig att använda hela kroppen igen successivt, alltså inte bara benen, och det går. Släpp det och lita på att din kropp fixar det! Ju mer du försöker kontrollera desto svårare gör du det. Du har kunnat gå väldigt mycket längre än vad du har varit skadad och då skänkte du förmodligen aldrig en tanke på hur du gjorde saker och ting, precis så ska du göra nu.

 

[Lilla]

Det är ingen enkel sak att göra men helt nödvändig. Du får helt enkelt träna på att koppla bort hjärnan och bara göra. Tänk på andra tillfällen i livet då du bara gör. Det går inte på en dag att lita på kroppen igen men ju mer jag gjorde det desto enklare gick saker och ting och jag blev ständigt fascinerad över kroppens oerhörda förmåga att bara veta. Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag för första gången på säkert 8-9 år med viljan kunde spänna/slappna av i musklerna. Det var helt fantastiskt! Jag fick lära mig att använda hela kroppen igen successivt, alltså inte bara benen, och det går. Släpp det och lita på att din kropp fixar det! Ju mer du försöker kontrollera desto svårare gör du det. Du har kunnat gå väldigt mycket längre än vad du har varit skadad och då skänkte du förmodligen aldrig en tanke på hur du gjorde saker och ting, precis så ska du göra nu.

Ska försöka men min kassa balans gör det ännu svårare.

 

[Petruska]

Ska försöka men min kassa balans gör det ännu svårare.

Fast helt ärligt så vet du ju inte hur det hade funkat om du hade haft "normal" balans, eller hur det funkar för andra som enligt din uppfattning har "normal" balans.

@TinyWiny reste sig ju faktiskt ur rullstol efter flera år. Så hennes erfarenhet borde ju ha viss tyngd även i relation till ditt problem, tänker jag?

 

[Lilla]

Fast helt ärligt så vet du ju inte hur det hade funkat om du hade haft "normal" balans, eller hur det funkar för andra som enligt din uppfattning har "normal" balans.

@TinyWiny reste sig ju faktiskt ur rullstol efter flera år. Så hennes erfarenhet borde ju ha viss tyngd även i relation till ditt problem, tänker jag?

Jag ser hur mkt fortare det går för andra som brutit en fot eller ett ben. Och jag känner ju att det sinkar mig.
Och det gör mig ledsen.
Tinys inlägg är jättebra men jag är jag.

 

[Lilla]

När jag kunde börja gå mer än några steg igen efter sex år i rullstol fick jag ofta känslan av att jag inte visste hur jag skulle göra, hur skulle jag ens ta nästa steg? Hur högt skulle jag lyfta foten? Hur skulle jag sätta ner den? Rulla över? Jag blev ibland rädd att jag skulle ramla, trassla ihop benen osv. I början kom de varje gång jag skulle gå mer än de där 20 stegen jag kunde gå under åren i rullstol (som jag då fick gå väldigt speciellt) och efter ett tag kom de när jag var inne i affärer eller där det på annat sätt skulle vara väldigt dumt att ramla och riva ner en massa dyra grejer. Jag slutade tänka. Jag förbjöd hjärnan att tänka hur jag skulle göra det eller detta och bara gjorde, lät kroppen sköta det hela. Kroppen har ett fantastiskt minne och litar man på det minnet så vet kroppen vad den ska göra. Kroppen vet exakt hur den ska sätta ner foten, när den ska lyfta och hur den ska bära sig åt för att komma framåt. Lita på kroppen och sluta tänk helt enkelt.

Mycket tack vare dina ord så gick jag ner för en trappa (två steg) utan stöd.

 

[TinyWiny]

Mycket tack vare dina ord så gick jag ner för en trappa (två steg) utan stöd.

Bravo