Läkare utan tillräckliga språkkunskaper.

[monster1]

Fast ska man verkligen som patient behöva berätta för läkaren hur man vill bli bemött? Ligger det verkligen på patienten att göra det? Har inte läkaren eget ansvar i att veta hur han/hon ska bemöta människor? Jag menar..läkaren har en lång utbildning bakom sig o troligen några år i praktisk verksamhet, det borde rent logiskt vara så att läkaren har diskuterat hur man ska möta patienter under utbildningens gång och sedan också skaffat sig en viss praktisk erfarenhet. Hela utbildningen och yrket handlar ju ändå om kunskapen om människan o hur hon fungerar. Lägga allt ansvar på patienten...nä..känns väldigt beklämmande om vi är på väg åt det hållet. Det är nog tufft idag som det är att vara sjuk.

Nu läser inte jag till läkare utan ett annat område inom vården o nog banne mig pratar vi o har pratat enormt mkt om hur jag i min professionella roll ska bemöta människor. Om hur viktigt det faktiskt är. Hur mkt mitt bemötande påverkar patienten i mitt kroppsspråk, vad jag säger, etc. Man får som professionell tänka lite själv..varför gick inte det här mötet bra? Vad hade jag kunnat gjort bättre?

Men absolut att jag håller med dig om att som patient underlättar det för alla om man kommer förberedd. Att ha funderat igenom inför besöket vad det är jag vill ta upp, skrivit min lista, har med mig alla papper som rör sjukdom och historiken med den, ha med dig någon utomstående. Bra för minnet och det är bra eftersom att man som patient lätt känner sig i underläge. Personligen har jag fått uppskattning av läkare att jag haft med mig mina papper, varit förberedd o haft någon anhörig med mig.

Men eftersom varje person är unik och speciellt när man bemöter personer med psykiska problem som är inne för behandling av fysiska problem kan det bli väldigt otydligt för den behandlande läkaren vad som egentligen är problemet om man inte berättar att man har psykiska problem också. För inget av det @MarieJ berättar om här har egentligen med behandlingen av hennes fot att göra. Det är helt och hållet hennes obehandlade ångest som sätter käppar i hjulet för henne. Hur ska läkaren som träffar henne för första gången vet om att hon har den och att läkaren ska förhålla sig till ångesten?

 

[Lilla]

Men eftersom varje person är unik och speciellt när man bemöter personer med psykiska problem som är inne för behandling av fysiska problem kan det bli väldigt otydligt för den behandlande läkaren vad som egentligen är problemet om man inte berättar att man har psykiska problem också. För inget av det @MarieJ berättar om här har egentligen med behandlingen av hennes fot att göra. Det är helt och hållet hennes obehandlade ångest som sätter käppar i hjulet för henne. Hur ska läkaren som träffar henne för första gången vet om att hon har den och att läkaren ska förhålla sig till ångesten?

Men nu får du väl ge dig!
Allt handlar om foten! Att jag inte har kunskap själv utan lägger min hälsa i ngn annans händer!!!

 

[Squie]

Men eftersom varje person är unik och speciellt när man bemöter personer med psykiska problem som är inne för behandling av fysiska problem kan det bli väldigt otydligt för den behandlande läkaren vad som egentligen är problemet om man inte berättar att man har psykiska problem också. För inget av det @MarieJ berättar om här har egentligen med behandlingen av hennes fot att göra. Det är helt och hållet hennes obehandlade ångest som sätter käppar i hjulet för henne. Hur ska läkaren som träffar henne för första gången vet om att hon har den och att läkaren ska förhålla sig till ångesten?

Absolut att varje människa är unik. Utan vår unikhet skulle människan vara rätt trist. I läkare-patient råder en maktskevhet. Patienten är i underläge o läkaren sitter på all makt. Att ha den plats i hierarkin som läkaren har innebär också en hel del mer ansvar. Det handlar om att ställa rätt frågor, klura ut vad det är läkaren har framför sig, ha fingertopskänsla, läsa av situationen etc. Att se förbi den där enskilda händelsen (som ex en ond fot) o fundera...vad finns det mer. Hur möter jag den här människan rätt. I grunden måste ju ändå en välviljan mot en annan människa råda.

Hur läkaren ska förhålla sig till ångest hos patient? Jag räknar kallt med att de har haft det uppe under sina studieår x antal gånger så den kunskapen ska de redan ha. Det är inget som ens ska behöva lyftas.

 

[monster1]

Absolut att varje människa är unik. Utan vår unikhet skulle människan vara rätt trist. I läkare-patient råder en maktskevhet. Patienten är i underläge o läkaren sitter på all makt. Att ha den plats i hierarkin som läkaren har innebär också en hel del mer ansvar. Det handlar om att ställa rätt frågor, klura ut vad det är läkaren har framför sig, ha fingertopskänsla, läsa av situationen etc. Att se förbi den där enskilda händelsen (som ex en ond fot) o fundera...vad finns det mer. Hur möter jag den här människan rätt. I grunden måste ju ändå en välviljan mot en annan människa råda.

Hur läkaren ska förhålla sig till ångest hos patient? Jag räknar kallt med att de har haft det uppe under sina studieår x antal gånger så den kunskapen ska de redan ha. Det är inget som ens ska behöva lyftas.

Allt detta på de 20-30 minuter man har på sig på ett återbesök? Jag tror du har en väldig övertro på vad sjukvården kan erbjuda. Många av mina läkarbesök har varit mindre än 10 minuter långa. Inom humanvård bygger mycket av diagnostiseringen på vad patienten upplever och förmedlar till läkaren. Om man inte förmedlar hela sitt mående så blir det svårare att ställa en korrekt diagnos.
Den här läkaren såg dessutom förbi foten (det bästa för foten hade varit att gipsa) och såg patientens ångest över en eventuell gipsning som en viktigare bit. Därmed slapp hon gipset. Nu har patienten ångest över andra saker istället som vad som skrevs i journalen (gråt istället för panik tex) var det verkligen rätt att inte gipsa osv. Patienten vill dessutom inte bli behandlad för sin ångest och oro så då blir det ju väldigt svårt. Jag har väldigt svårt att se en situation/scenario här där patienten blivit nöjd. Möjligen om man kunde resa i tiden och foten ej skadats, men då hade det antagligen funnits annat att ha ångest över, det gör det när man har sådana problem tyvärr.

 

[Lilla]

Allt detta på de 20-30 minuter man har på sig på ett återbesök? Jag tror du har en väldig övertro på vad sjukvården kan erbjuda. Många av mina läkarbesök har varit mindre än 10 minuter långa. Inom humanvård bygger mycket av diagnostiseringen på vad patienten upplever och förmedlar till läkaren. Om man inte förmedlar hela sitt mående så blir det svårare att ställa en korrekt diagnos.
Den här läkaren såg dessutom förbi foten (det bästa för foten hade varit att gipsa) och såg patientens ångest över en eventuell gipsning som en viktigare bit. Därmed slapp hon gipset. Nu har patienten ångest över andra saker istället som vad som skrevs i journalen (gråt istället för panik tex) var det verkligen rätt att inte gipsa osv. Patienten vill dessutom inte bli behandlad för sin ångest och oro så då blir det ju väldigt svårt. Jag har väldigt svårt att se en situation/scenario här där patienten blivit nöjd. Möjligen om man kunde resa i tiden och foten ej skadats, men då hade det antagligen funnits annat att ha ångest över, det gör det när man har sådana problem tyvärr.

Jag var lugn under hela besöket och sa klart och tydligt två ggr att om han tyckte att det var dumt att inte gipsa så går jag så klart med på det!
Jag sa samma sak till läkaren gången innan. Han var förstående och trygg men bestämd i sin åsikt.
Och skriv inte saker du inte vet! Du har ingen aning om hur mkt jag har försökt behandla min ångest!
Och sen kan man faktiskt vara orolig för en fysisk skada utan att ha psykiska problem! Jag har dessutom dålig fysik i från födseln så jag hoppar inte runt på kryckor som dom flesta!
Och nej jag har inte ångest över att det stod att jag grät. Jag är irriterad när det står felaktigheter!
Dessutom handlar tråden om språkbrister.
Glömde att jag var på buke så jag var inte tydlig.
Jag villa lyfta språkbrister och höra andras erfarenheter.
Och så ville jag veta vad till smärtgräns betyder.
Detta har jag fått bra åsikter om.

 

[kryddelydd]

Fast ska man verkligen som patient behöva berätta för läkaren hur man vill bli bemött? Ligger det verkligen på patienten att göra det? Har inte läkaren eget ansvar i att veta hur han/hon ska bemöta människor? Jag menar..läkaren har en lång utbildning bakom sig o troligen några år i praktisk verksamhet, det borde rent logiskt vara så att läkaren har diskuterat hur man ska möta patienter under utbildningens gång och sedan också skaffat sig en viss praktisk erfarenhet. Hela utbildningen och yrket handlar ju ändå om kunskapen om människan o hur hon fungerar. Lägga allt ansvar på patienten...nä..känns väldigt beklämmande om vi är på väg åt det hållet. Det är nog tufft idag som det är att vara sjuk.

Nu läser inte jag till läkare utan ett annat område inom vården o nog banne mig pratar vi o har pratat enormt mkt om hur jag i min professionella roll ska bemöta människor. Om hur viktigt det faktiskt är. Hur mkt mitt bemötande påverkar patienten i mitt kroppsspråk, vad jag säger, etc. Man får som professionell tänka lite själv..varför gick inte det här mötet bra? Vad hade jag kunnat gjort bättre?

Men absolut att jag håller med dig om att som patient underlättar det för alla om man kommer förberedd. Att ha funderat igenom inför besöket vad det är jag vill ta upp, skrivit min lista, har med mig alla papper som rör sjukdom och historiken med den, ha med dig någon utomstående. Bra för minnet och det är bra eftersom att man som patient lätt känner sig i underläge. Personligen har jag fått uppskattning av läkare att jag haft med mig mina papper, varit förberedd o haft någon anhörig med mig.

Jag tänker så här:
om man har särskilda behov i mötet (vilket TS verkar ha utifrån denna och förra tråden) så kan det vara klokt att berätta det.
Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Nej, det är inte självklart hur man ska hantera en person som beter sig mer eller mindre hysteriskt över något som i medicinskt perspektiv är okomplicerat.
Utifrån TS trådar, och utifrån vad TS själv skriver, så tror jag inte att det varit enkelt för läkarna att hantera situationen där TS vinglar än hit, än dit i sina önskemål. Ville inte ha gips, ville ha gips. Fick panik över att ha gips. Ringt och frågat, frågat om, måste hon ha gips? Får panik om hon ska ha gips men kanske vill ha det ändå.

Dessutom i en situation där gips eller inte gips är valbara alternativ och i en verklighet där en väg sällan är den enda valbara.

 

[Lilla]

Jag tänker så här:
om man har särskilda behov i mötet (vilket TS verkar ha utifrån denna och förra tråden) så kan det vara klokt att berätta det.
Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Nej, det är inte självklart hur man ska hantera en person som beter sig mer eller mindre hysteriskt över något som i medicinskt perspektiv är okomplicerat.
Utifrån TS trådar, och utifrån vad TS själv skriver, så tror jag inte att det varit enkelt för läkarna att hantera situationen där TS vinglar än hit, än dit i sina önskemål. Ville inte ha gips, ville ha gips. Fick panik över att ha gips. Ringt och frågat, frågat om, måste hon ha gips? Får panik om hon ska ha gips men kanske vill ha det ändå.

Dessutom i en situation där gips eller inte gips är valbara alternativ och i en verklighet där en väg sällan är den enda valbara.

Jag har inte ngn gång betett mig hysteriskt. På akuten kom tårarna och då berättade jag att jag har ont av sjukhusmiljö och att jag var orolig för hur jag skulle klara mig tre veckor med gips. Sköterskorna var mkt förstående.
Därefter har jag förvånat mig själv och varit lugn och saklig vid dom andra besöken.
Jag använde ordet panik men sa lugnt och dessutom två ggr att jag går med på gips om han tycker att det är det enda riktiga.
Jag har inte vinglat ngn gång angående gips! Jag har inte velat ha det någon gång! Men det är inte jag som är läkare och jag har varit tydlig med att läkaren måste bestämma!
Och jag tycker inte att det är särskilt konstigt att vara lite orolig när man kommer hem ogipsad men inte har förstått om det faktiskt var ok för läkaren.
Jag anser inte att jag har haft särskilda behov. Men du kanske räknar in att förstå en läkare som inte förstår/kan göra sig förstådd?
Du får tro vad du vill men det var språket som var problemet.

 

[Vinur]

Jag tänker så här:
om man har särskilda behov i mötet (vilket TS verkar ha utifrån denna och förra tråden) så kan det vara klokt att berätta det.
Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Nej, det är inte självklart hur man ska hantera en person som beter sig mer eller mindre hysteriskt över något som i medicinskt perspektiv är okomplicerat.
Utifrån TS trådar, och utifrån vad TS själv skriver, så tror jag inte att det varit enkelt för läkarna att hantera situationen där TS vinglar än hit, än dit i sina önskemål. Ville inte ha gips, ville ha gips. Fick panik över att ha gips. Ringt och frågat, frågat om, måste hon ha gips? Får panik om hon ska ha gips men kanske vill ha det ändå.

Dessutom i en situation där gips eller inte gips är valbara alternativ och i en verklighet där en väg sällan är den enda valbara.

Precis. Jag har en del speciella behov, bland annat svårt med att folk rör mig, men det är ju enbart upp till mig att se till att nämna det. Om man inte har speciella behov så behöver man ju självklart inte säga något, men vill man bli behandlad på ett visst sätt kan man ju inte vänta sig att läkaren är tankeläsare.

 

[mamman]

men så vill jag ha så tydliga svar som möjligt. Det tror jag nog inte att jag är ensam om.

Förr var det ofta så att läkarna sa "så här är det ..... och så här ska jag göra" idag är det vanligare med "så här är det .... vi kan göra så här, så här eller så här - vad tycker du?". Patienten involveras mycket mer i de olika alternativ som finns och får vara mer delaktig i vården. Då blir det inte så tydliga svar. I ditt fall verkar det finnas flera behandlingsalternativ. Ibland är det bra att patienten involveras i val av behandling eftersom den då kan skräddarsys så att den passar just den patienten så bra som möjligt. Men det kan också kännas enklare och tryggare att inte själv behöva ta ansvar för alla olika val som kan göras och att få tydligare svar från läkaren.

 

[Lilla]

Förr var det ofta så att läkarna sa "så här är det ..... och så här ska jag göra" idag är det vanligare med "så här är det .... vi kan göra så här, så här eller så här - vad tycker du?". Patienten involveras mycket mer i de olika alternativ som finns och får vara mer delaktig i vården. Då blir det inte så tydliga svar. I ditt fall verkar det finnas flera behandlingsalternativ. Ibland är det bra att patienten involveras i val av behandling eftersom den då kan skräddarsys så att den passar just den patienten så bra som möjligt. Men det kan också kännas enklare och tryggare att inte själv behöva ta ansvar för alla olika val som kan göras och att få tydligare svar från läkaren.

Ja jag får bara lita på att det är ok att vara försiktig utan gips.

 

[Modest]

Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Det har förändrats en hel del, skulle jag tro. Just för att man sett att anmälningar ofta beror på missförstånd och/eller bristande kommunikation och mer sällan medicinska felbedömningar. De fyra första terminerna lades väldigt mycket fokus på samtalskonst.

Med det inte sagt att man alltid kan hantera alla patienter och deras önskemål, givetvis.

 

[mamman]

Det sa han inte! Det läste jag i journalen.
Han kunde inte säga hur jag skulle förflytta mig utan jag fick visa med händerna om det var vanlig gång och när han inte verkade mena det frågade jag om jag skulle stegmarkera. Då tittade han på mig och då fick jag visa hur jag hade gått. Ja det var så verkade det som. Sen frågade jag hur mkt fot i golvet och då fick jag först visa en gång och nej inte så mkt. Och när jag visade lite mindre verkade det bra.
Journalen var ett helt annat språk än det han talade.

Om det är till någon tröst så tror jag inte att jag hade klarat av att visa/förklara på något annat sätt än det som du gjorde oavsett om läkaren haft svenska som modersmål eller inte. Jag tycker att det är påtagligt ofta som man får ta till visa/peka/försöka. För hur beskriver man med ord exakt hur man ska/kan/får sätta ner foten och är säker på att båda menar samma sak? För att inte tala om hur svårt det är att beskriva smärta.
Så även om du tycker att ni hade kommunikationsproblem p g a läkarens bristande svenska så är det inte säkert att det hade varit så mycket annorlunda med en "ursvensk" läkare. Men du hade förmodligen känt dig tryggare eftersom du hade kunnat sortera bort språkproblem som ev felkälla (och sluppit behöva oroa dig för att ngt skulle bli fel av den orsaken). Det är i a f så jag tolkar dina inlägg?

 

[Petruska]

Men eftersom varje person är unik och speciellt när man bemöter personer med psykiska problem som är inne för behandling av fysiska problem kan det bli väldigt otydligt för den behandlande läkaren vad som egentligen är problemet om man inte berättar att man har psykiska problem också. För inget av det @MarieJ berättar om här har egentligen med behandlingen av hennes fot att göra. Det är helt och hållet hennes obehandlade ångest som sätter käppar i hjulet för henne. Hur ska läkaren som träffar henne för första gången vet om att hon har den och att läkaren ska förhålla sig till ångesten?

Jag tycker att dina inlägg är kloka, resonerande och att man kan lära sig ganska mycket både om ångest och om ångesthantering av att läsa dem. Jag menar lärdomar på ett generellt plan, tillämpliga på många personer och situationer som kan ge upphov till ångest.

Allt sådant kräver ju dock att man är någorlunda överens om att det är ångesten som är problemet. För egen del är jag helt inne på att ångesten är ett eget problem, så att säga, även vid de tillfällen då ångesten gäller sådant som faktiskt är farligt på något sätt. Det vill säga, en reaktion dominerad av ångest, är oftast inte till hjälp. Tvärtom, när det verkligen är fara å färde, är det ju särskilt viktigt att klara av att hantera dels ångesten, dels det där som är farligt - och att inte blanda ihop de två sakerna.

Jag har aldrig någonsin lyckats förklara det för någon som inte redan själv tänkte på det viset, och i de fallen är det ju egentligen onödigt annat än som bekräftelse och ömsesidig förståelse.

 

[CillaW]

Jag tänker så här:
om man har särskilda behov i mötet (vilket TS verkar ha utifrån denna och förra tråden) så kan det vara klokt att berätta det.
Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Nej, det är inte självklart hur man ska hantera en person som beter sig mer eller mindre hysteriskt över något som i medicinskt perspektiv är okomplicerat.
Utifrån TS trådar, och utifrån vad TS själv skriver, så tror jag inte att det varit enkelt för läkarna att hantera situationen där TS vinglar än hit, än dit i sina önskemål. Ville inte ha gips, ville ha gips. Fick panik över att ha gips. Ringt och frågat, frågat om, måste hon ha gips? Får panik om hon ska ha gips men kanske vill ha det ändå.

Dessutom i en situation där gips eller inte gips är valbara alternativ och i en verklighet där en väg sällan är den enda valbara.

 

[CillaW]

Ja jag får bara lita på att det är ok att vara försiktig utan gips.

Vilket är vad jag har sagt hela tiden.

 

[Petruska]

Jag tänker så här:
om man har särskilda behov i mötet (vilket TS verkar ha utifrån denna och förra tråden) så kan det vara klokt att berätta det.
Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Nej, det är inte självklart hur man ska hantera en person som beter sig mer eller mindre hysteriskt över något som i medicinskt perspektiv är okomplicerat.
Utifrån TS trådar, och utifrån vad TS själv skriver, så tror jag inte att det varit enkelt för läkarna att hantera situationen där TS vinglar än hit, än dit i sina önskemål. Ville inte ha gips, ville ha gips. Fick panik över att ha gips. Ringt och frågat, frågat om, måste hon ha gips? Får panik om hon ska ha gips men kanske vill ha det ändå.

Dessutom i en situation där gips eller inte gips är valbara alternativ och i en verklighet där en väg sällan är den enda valbara.

Det där är lite intressant, tycker jag. Det är ju enkelt att förstå att oroliga patienter gärna vill ha väldigt klara och entydiga besked, samtidigt som ju verkligheten väldigt ofta är sådan att man kan göra antingen si eller så och att det är en sammanvägning som kan ge svar på om si eller så är det bästa.

Personligen gillar jag det. Jag hade snarare blivit lite otrygg av väldigt säkra besked och bestämda order, då jag lätt hade upplevt det som att läkaren ville vara auktoritär. Och jag har lågt förtroende för auktoritära personer, jag litar mycket mer på den som resonerar.

Ett av mina bästa läkarbesök någonsin var när jag undrade om jag möjligen var allergisk mot nötter, eftersom jag hade haft ett par lite för kraftiga allergiska reaktioner efter att ha ätit just nötter. Test visade att jag inte är allergisk mot nötter, läkaren och jag var helt eniga om detta. Vi var också eniga om att jag hade haft svåra allergiska reaktioner. Läkaren rundade av det hela med att säga att jag givetvis ändå bör ha kortisonsprutor om jag skulle få allergiska reaktioner mot nötter igen. Den motsägelsen var trygghetsskapande för mig. En så flexibel sjukvård är verkligen på min sida, som jag upplever det.

 

[Lilla]

Någon som är duktig på rehab?
Foten ska belastas men inte så det gör ont. Det går inte ihop för lite ont gör det.
Övar på att gå utan kryckor. Har svårt med balansen så det känns jobbigt.
På onsdag har det gått 10 v.
Röntgade efter 9 v då stod det "fläckigt urkalkat skelett förenligt med inaktivitetsurkalkning. Adekvat frakturläge. Läkning pågår"
Läkaren ringde men hade även denna gången svårt att förstå honom. Så jag vet inte hur läkt det är utan bara att det ser bra ut.
Han sa att det var bra att belasta men att det inte får göra ont. Det går som sagt inte ihop för mig för lite ont gör det.
Ska träffa ny sjukgymnast på ons men tar gärna del av era erfarenheter.
Någon som vet när man kan börja cykla?

 

[Kattennizze]

Jag tänker så här:
om man har särskilda behov i mötet (vilket TS verkar ha utifrån denna och förra tråden) så kan det vara klokt att berätta det.
Sjukvårdspersonal är inte maskiner - inte heller är läkare proffs på samtalsteknik.
Läkare är välutbildade medicinskt-naturvetenskapligt men inte i samtalsteknik (om det nu inte ändrats radikalt på de ca 20 år som gått sedan jag gick utbildningen) eller "bemötande".
Läkare har lätt att lära teori, och medicinskt kunnande ligger högst upp på agendan.

Nej, det är inte självklart hur man ska hantera en person som beter sig mer eller mindre hysteriskt över något som i medicinskt perspektiv är okomplicerat.
Utifrån TS trådar, och utifrån vad TS själv skriver, så tror jag inte att det varit enkelt för läkarna att hantera situationen där TS vinglar än hit, än dit i sina önskemål. Ville inte ha gips, ville ha gips. Fick panik över att ha gips. Ringt och frågat, frågat om, måste hon ha gips? Får panik om hon ska ha gips men kanske vill ha det ändå.

Dessutom i en situation där gips eller inte gips är valbara alternativ och i en verklighet där en väg sällan är den enda valbara.

Dessutom ska man verkligen ta i beaktande att man också har en synnerligen tidsbrist inom vården och krav på att producera ett visst antal patienter. Det heter faktiskt produktion inom mitt landsting, vilket jag i sig tycker är ett synnerligen olyckligt ordval. Tidsbristen påverkar ju också bemötandet dessvärre.

 

[skerper]

Jag är varken språkbegåvad eller språkbegränsad skulle jag gissa. Men jag har extremt mycket svårare att förstå en norrman eller dansk, än någon som pratar svenska med brytning. Kan säker ha att göra med att jag är uppvuxen i ett multikulturella område med en pappa som bryter. Norska och danska hörde jag första gången "på riktigt" i vuxen ålder.
Vad som är svårt eller lätt att förstå tror jag är väldigt individuellt och har nog mycket med erfarenheter att göra.

För min del förstår jag det mesta av danska norska är inga problem alls då jag har många norska vänner .Det jag har lärt mig är att dom inte har samma ordföljd som vi lika när jag försöker lära mig thai så om man lyssnar ordentligt så brukar det fungera för mig även invadrare går att förstå man får bara tänka lite på vad dem menar !

 

[skerper]

Fast ska man verkligen som patient behöva berätta för läkaren hur man vill bli bemött? Ligger det verkligen på patienten att göra det? Har inte läkaren eget ansvar i att veta hur han/hon ska bemöta människor? Jag menar..läkaren har en lång utbildning bakom sig o troligen några år i praktisk verksamhet, det borde rent logiskt vara så att läkaren har diskuterat hur man ska möta patienter under utbildningens gång och sedan också skaffat sig en viss praktisk erfarenhet. Hela utbildningen och yrket handlar ju ändå om kunskapen om människan o hur hon fungerar. Lägga allt ansvar på patienten...nä..känns väldigt beklämmande om vi är på väg åt det hållet. Det är nog tufft idag som det är att vara sjuk.

Nu läser inte jag till läkare utan ett annat område inom vården o nog banne mig pratar vi o har pratat enormt mkt om hur jag i min professionella roll ska bemöta människor. Om hur viktigt det faktiskt är. Hur mkt mitt bemötande påverkar patienten i mitt kroppsspråk, vad jag säger, etc. Man får som professionell tänka lite själv..varför gick inte det här mötet bra? Vad hade jag kunnat gjort bättre?

Men absolut att jag håller med dig om att som patient underlättar det för alla om man kommer förberedd. Att ha funderat igenom inför besöket vad det är jag vill ta upp, skrivit min lista, har med mig alla papper som rör sjukdom och historiken med den, ha med dig någon utomstående. Bra för minnet och det är bra eftersom att man som patient lätt känner sig i underläge. Personligen har jag fått uppskattning av läkare att jag haft med mig mina papper, varit förberedd o haft någon anhörig med mig.

Det rådet fick jag av sköterskan när jag skulle till min ortoped .Hon sa det är enklast att skriva sina frågor i lugn och ro innan man ska dit annars glömmer man bort 50% av det man ville ha reda på och lika vilka symtomen var så man inte missar något viktigt ortopeden bör få veta .För i regel blir man lite stressad när man sitter där och en del saker blir missat