Kroppshets

[Lingon]

Hur många gånger ska du påstå att smalas upplevelse inte räknas? Det verkar vara du som hakat upp dig, ingen av dem du svarar har skrivit så.

Återigen... jag diskuterar inte vikten specifikt. Det är för mig ointressant. Det intressanta är att ingen annans åsikt räknas. Sen om det handlar om vikt, längd, bröststorlek, näsans form, skostorlek, hårfärg, hårtyp eller nåt annat spelar ingen roll. All form av kroppshets och komplex som uppstår p.g.a. den är hemskt och det är det vi borde diskutera och inte snöa in så totalt på viktfrågan.

 

[_FiA_]

Jag ligger hemma och är sjuk och har precis sträcktittat på Mia Skäringers nya, fantastiskt viktiga serie Kroppshets (SVT). Den borde vara obligatorisk för alla att se. Jag har både skrattat och gråtit, chockats och imponerats.

Hur hanterar du den kroppshets som finns i dagens samhälle? Känner du av den? Hur påverkar den dig? Vad gör du för att stå ut med den? Har du några komplex gällande din egen kropp, och hur bemöter du i så fall dessa? Vad skulle du vilja säga till någon som mår dåligt idag, någon som går runt fylld av kroppsförakt och självhat?

Jag bryr mig inte ett skvatt om kroppshets, att man blir besatt över hur man ser ut innebär bara att man har en frisk kropp där det finns utrymme för att bry sig om hur utseendet är. Jag skulle göra ALLT för att få en frisk kropp oavsett hur den såg ut, en kropp finns där för att ta en genom livet, att man ska kunna göra de saker man vill, att den fungerar. När den inte fungerar så får man ett wake up call kan jag säga.

 

[Badger]

Jo tack, du pratar med en träningsälskare som tränar 6 dagar i veckan just nu. Jag har ju skrivit många inlägg i tråden om träning och det fantastiska med det. Jag har aldrig sagt att det är negativt att träna tidigt eller att alla gör det på grund av fettförakt, så jag förstår inte varför det ens har blivit en diskussion.

För att du verkade tro att i alla fall majoriteten om än inte alla, ja det lät så, började träna efter en graviditet pga fettförakt.

Speciellt som träning knappt ens är det som ger störst effekt på fettet, men massor på humöret och musklerna så känns det som dubbelt udda. Att inte träna skulle ju i så fall mest vara en symbolisk gest för att visa att man accepterar sin kropp. Så jag tycker det är en sak man inte lägger sig i bara, åt något håll.

Men iofs om du skrev såhär -de flesta utseendebloggande träningskvinnor som är kroppshetsande och irriterande börjar superblogga om sina träningsprogram efter graviditeten pga fettförakt. Då känner jag att jag håller med dig. Det verkar sannolikt om Katrin Zytomierska tex. och det är faktiskt möjligt att det var det du tänkte på.

 

[xfie]

Det här svaret är endast en reflektion utifrån det ursprungliga inlägget om hur man som individ hanterar kroppshetsen.

Jag är normsmal (underviktig enligt BMI) och har sedan barnsben fått höra att jag måste äta mer, att jag är alldeles för smal, att det är äckligt med benrangel, osv. Det här ledde till att jag hade ett extremt problematiskt förhållande till mat där varje mål blev en ångestfylld konflikt och jag åt mindre och mindre.

En dag var jag, kanske 12 år gammal, hos skolsköterskan som vägde och mätte mig och när hon skrev ner min vikt så sade jag någonting i stil med "jag vet att jag är för smal". Då tittade hon upp på mig och sade "vet du, jag tycker du är helt perfekt som du är". Efter det så kunde jag börja äta lite lite mer och jag vågade ha linnen på mig (innan skämdes jag över mina smala, beniga armar). Det blev verkligen en vändpunkt. Jag har fortfarande svårt för mat, den ångesten kommer nog alltid att sitta i, men det hon sade den där dagen gjorde verkligen skillnad för mig. Även om jag inte blev av med matångesten så blev jag i det stora hela fri från de negativa tankarna om min kropps utseende. Idag har jag faktiskt inga sådana negativa tankar kvar, ens i perioder när jag inte äter. Men att som barn alltid bli pumpad med kommentarer om utseende, att man inte duger som man är, tror jag är förödande.

(Angående diskussionen av strukturellt förtryck mot tjocka så är det ett faktum att det ser ut så, och det är lika mycket faktum att smala inte förtrycks på samma sätt. Det har ingenting att göra med att man som (smal) individ fortfarande kan må dåligt över hetsen kring mat och vikt. Man måste ju kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt...)

 

[mandalaki]

Återigen... jag diskuterar inte vikten specifikt. Det är för mig ointressant. Det intressanta är att ingen annans åsikt räknas. Sen om det handlar om vikt, längd, bröststorlek, näsans form, skostorlek, hårfärg, hårtyp eller nåt annat spelar ingen roll. All form av kroppshets och komplex som uppstår p.g.a. den är hemskt och det är det vi borde diskutera och inte snöa in så totalt på viktfrågan.

Igen då: ingen av de du bemöter säger att ingen annans åsikt räknas. Det är du som påstår det. Vad de säger är att det är skillnad på strukturellt förtryck och individuella upplevelser. De betonar t o m att de inte förringar de individuella upplevelserna. Ändå tjatar du om att andras upplevelser/åsikter inte räknas.

 

[Fruentimber]

Att jag skrev "enligt dig" betyder inte att jag inte tror att det förekommer ett strukturellt förtryck mot överviktiga utan att det enligt dig gör att ingen annans upplevelse räknas och att enligt dig kan ingen lida lika mycket av det som just överviktiga.

Jag har aldrig skrivit så. Citera eller sluta ljuga. Så otroligt tramsigt av dig.

 

[Koltrast]

Uttrycket strukturella förtryck togs upp som ett argument mot att smalas upplevelse av kroppshets inte räknades. Kan ni inte skapa en egen tråd för att diskutera det strukturellt förtryck (viktigt ämne!) och sluta med er nedvärderande argumentation mot andra människors upplevelser av kroppshets i den här tråden? Det finns många fler än bara överviktiga som mår dåligt av samhällets skönhetsideal och kroppshets.

Men vi är ju jättemånga som berättat om hur vi påverkas av kroppshets trots normalvikt, utan att känna oss det minsta påhoppade eller ifrågasatta. Vi är många som trots att vi inte hör till den diskriminerade gruppen ändå kan se strukturer av förtryck och som inte vill negligera att det finns samtidigt som vi berättar om hur det i förlängningen drabbar även oss. Att det kan göra oerhört ont för den som får kommentarer om att hen är för smal osv är ju självklart, men det gör det inte till diskriminering.

 

[Singoalla]

För att du verkade tro att i alla fall majoriteten om än inte alla, ja det lät så, började träna efter en graviditet pga fettförakt.

Speciellt som träning knappt ens är det som ger störst effekt på fettet, men massor på humöret och musklerna så känns det som dubbelt udda. Att inte träna skulle ju i så fall mest vara en symbolisk gest för att visa att man accepterar sin kropp. Så jag tycker det är en sak man inte lägger sig i bara, åt något håll.

Men iofs om du skrev såhär -de flesta utseendebloggande träningskvinnor som är kroppshetsande och irriterande börjar superblogga om sina träningsprogram efter graviditeten pga fettförakt. Då känner jag att jag håller med dig. Det verkar sannolikt om Katrin Zytomierska tex. och det är faktiskt möjligt att det var det du tänkte på.

Jag tror man gör en tankevurpa när man tänker att en person tränar antingen på grund av fettförakt ELLER på grund av träningens andra många fördelar. Jag tycker dessutom att begreppet "på grund av" är ganska problematiskt, just eftersom det pekar mot en specifik anledning. Vi är betydligt mer komplexa än så. Jag tror inte att folk generellt sett, nyförlösta mödrar eller inte, springer till gymmet i ren fettpanik på det sättet som Katrin Zytomierska gör. Hon representerar ju någonstans fettföraktets fulaste sida, tänker jag. Så jag vill vara tydlig med att när jag pratar om fettförakt så pratar jag generellt sätt inte om personer som Katrin, hon må vara kanske längst ut i ytterligheten. Även om den typen av människor tyvärr också är ganska vanliga.

Jag är själv påverkad av fettföraktet i samhället, det betyder inte att jag föraktar feta. Men att jag är påtagligt påverkad av att ha växt upp i ett samhälle med ett utbrett fettförakt. Jag har växt upp i en sportfamilj där träning alltid har varit laganda, rörelseglädje, prestation, njutning, personlig utveckling osv. Nu springer jag och storebror marathon nästa år. Att vi älskar träning, på alla sätt som inte har med vikt att göra, betyder ändå inte att en del av träningen inte är kopplat till utseende och vikt. Jag springer inte ut kl. 5.30 på morgonen i snålblåst på grund av att jag vill vara smal, men min näsa skulle växa en halvmeter om jag påstod att det absolut inte spelar in alls. Eftersom jag, liksom alla andra, också har påverkats av samhällets strukturer. När jag säger att mycket beteenden kring träning och kost är sprungna ur fettförakt menar jag inte att det är fel, eller att personer gör fel, eller att de är personer som sitter och hatar feta på det sättet som Katrin gör. Jag tycker att det är problematiskt att måla upp bilden av att fettförakt ser ut så för då missar man den stora bilden. Det jag menar är att det är vanliga människor med vanliga mål som kan ha en sund inställning till utseende, träning och kost. Men att en del beteenden och tankegångar ändå är sprungna ur fettförakt.

Nu läser jag inga utseendehetsande bloggar, utan mina öron fungerar fint här bland alla lattemammor. Jag skrev ett långt inlägg om hur fettföraktet tog sig uttryck på olika sätt, så jag anser som sagt inte att det är helt relevant att snöa fast vid uttrycket "ofta sprunget ur fettförakt". Hur ofta som är ofta osv.

 

[Monsterliter]

Jag ser inte heller i tråden att någon påstått att smala inte utsätts för kroppshets. Varför fortsätta driva det påståendet?

 

[karamelldrottningen]

För att du verkade tro att i alla fall majoriteten om än inte alla, ja det lät så, började träna efter en graviditet pga fettförakt.

Speciellt som träning knappt ens är det som ger störst effekt på fettet, men massor på humöret och musklerna så känns det som dubbelt udda. Att inte träna skulle ju i så fall mest vara en symbolisk gest för att visa att man accepterar sin kropp. Så jag tycker det är en sak man inte lägger sig i bara, åt något håll.

Men iofs om du skrev såhär -de flesta utseendebloggande träningskvinnor som är kroppshetsande och irriterande börjar superblogga om sina träningsprogram efter graviditeten pga fettförakt. Då känner jag att jag håller med dig. Det verkar sannolikt om Katrin Zytomierska tex. och det är faktiskt möjligt att det var det du tänkte på.

Katrin Z är så otroligt okynnig inom ämnet och med en stor dos förakt är det bara sorgligt att höra henne predika.

 

[Badger]

Jag tror man gör en tankevurpa när man tänker att en person tränar antingen på grund av fettförakt ELLER på grund av träningens andra många fördelar. Jag tycker dessutom att begreppet "på grund av" är ganska problematiskt, just eftersom det pekar mot en specifik anledning. Vi är betydligt mer komplexa än så. Jag tror inte att folk generellt sett, nyförlösta mödrar eller inte, springer till gymmet i ren fettpanik på det sättet som Katrin Zytomierska gör. Hon representerar ju någonstans fettföraktets fulaste sida, tänker jag. Så jag vill vara tydlig med att när jag pratar om fettförakt så pratar jag generellt sätt inte om personer som Katrin, hon må vara kanske längst ut i ytterligheten. Även om den typen av människor tyvärr också är ganska vanliga.

Jag är själv påverkad av fettföraktet i samhället, det betyder inte att jag föraktar feta. Men att jag är påtagligt påverkad av att ha växt upp i ett samhälle med ett utbrett fettförakt. Jag har växt upp i en sportfamilj där träning alltid har varit laganda, rörelseglädje, prestation, njutning, personlig utveckling osv. Nu springer jag och storebror marathon nästa år. Att vi älskar träning, på alla sätt som inte har med vikt att göra, betyder ändå inte att en del av träningen inte är kopplat till utseende och vikt. Jag springer inte ut kl. 5.30 på morgonen i snålblåst på grund av att jag vill vara smal, men min näsa skulle växa en halvmeter om jag påstod att det absolut inte spelar in alls. Eftersom jag, liksom alla andra, också har påverkats av samhällets strukturer. När jag säger att mycket beteenden kring träning och kost är sprungna ur fettförakt menar jag inte att det är fel, eller att personer gör fel, eller att de är personer som sitter och hatar feta på det sättet som Katrin gör. Jag tycker att det är problematiskt att måla upp bilden av att fettförakt ser ut så för då missar man den stora bilden. Det jag menar är att det är vanliga människor med vanliga mål som kan ha en sund inställning till utseende, träning och kost. Men att en del beteenden och tankegångar ändå är sprungna ur fettförakt.

Nu läser jag inga utseendehetsande bloggar, utan mina öron fungerar fint här bland alla lattemammor. Jag skrev ett långt inlägg om hur fettföraktet tog sig uttryck på olika sätt, så jag anser som sagt inte att det är helt relevant att snöa fast vid uttrycket "ofta sprunget ur fettförakt". Hur ofta som är ofta osv.

Jo kanske, klart många även har utseendeaspekter i tanken när de tränar, även om de tycker det är roligt.

Så länge det ska vara ok att träna, eller inte, utan att bli kritiserad ur olika vinklar. Även om man är en "mor".

Jag tex störde mig någonting oerhört på en kollega som varje gång jag tränade på lunchen under sommaren sa -vad DUKTIG du är. Ok jag är kanske överkänslig men tolkar självklart det som kritik, för duktig, det är lite "bror duktig" =att vara dryg, det är lite coolare att slappna av och bara klara sig utan att träna. Mentalt och kroppsligt, att liksom bara vara (styrketräning gillar jag inte men jag gillar inte heller - ont i axlarna). För det som skulle vara "duktigt" vore ju sjutton att jobba på min lunch -för det vill jag inte. Och där ser man vad man kan övertolka vad folk säger

Min familj är inte "hurtig" alls, men kroppshetsande faktiskt, (för att inte tala om hjärnhetsande, rakt igenom fyror med enstaka femmor eller VG i betyg är en knappt acceptabel miniminivå.) sedan farmors generation, man ska hålla sig på ett medelvärde som jag ligger över. Du får kritik över och under. Det frustrerande är att jag vuxit upp en bit över detta medelvärde och fått kakfatet handfast undanryckt hela barndomen, för att sedan nu, vid 43, när jag inte är samma storlek som när jag var 21 faktiskt fått höra att jag då var ju så nätt. Så nu kommer jag väl inte i de kläderna. Så dags att kläcka ur sig nu?

 

[Lingon]

Men vi är ju jättemånga som berättat om hur vi påverkas av kroppshets trots normalvikt, utan att känna oss det minsta påhoppade eller ifrågasatta. Vi är många som trots att vi inte hör till den diskriminerade gruppen ändå kan se strukturer av förtryck och som inte vill negligera att det finns samtidigt som vi berättar om hur det i förlängningen drabbar även oss. Att det kan göra oerhört ont för den som får kommentarer om att hen är för smal osv är ju självklart, men det gör det inte till diskriminering.

Återigen, det är varken diskriminering eller förtryck som diskuteras. Här diskuteras kroppshets. I alla dess former.

 

[Badger]

Katrin Z är så otroligt okynnig inom ämnet och med en stor dos förakt är det bara sorgligt att höra henne predika.

Ja hon är ju rätt och slätt elak.

 

[gul_zebra]

Det intressanta är att ingen annans åsikt räknas.

Och ändå är det ingen av er som påstår det som kunnat visa var någon sagt det.

 

[Singoalla]

Jo kanske, klart många även har utseendeaspekter i tanken när de tränar, även om de tycker det är roligt.

Så länge det ska vara ok att träna, eller inte, utan att bli kritiserad ur olika vinklar. Även om man är en "mor".

Jag tex störde mig någonting oerhört på en kollega som varje gång jag tränade på lunchen under sommaren sa -vad DUKTIG du är. Ok jag är kanske överkänslig men tolkar självklart det som kritik, för duktig, det är lite "bror duktig" =att vara dryg, det är lite coolare att slappna av och bara klara sig utan att träna. Mentalt och kroppsligt, att liksom bara vara (styrketräning gillar jag inte men jag gillar inte heller - ont i axlarna). För det som skulle vara "duktigt" vore ju sjutton att jobba på min lunch -för det vill jag inte. Och där ser man vad man kan övertolka vad folk säger

Min familj är inte "hurtig" alls, men kroppshetsande faktiskt, (för att inte tala om hjärnhetsande, rakt igenom fyror med enstaka femmor eller VG i betyg är en knappt acceptabel miniminivå.) sedan farmors generation, man ska hålla sig på ett medelvärde som jag ligger över. Du får kritik över och under. Det frustrerande är att jag vuxit upp en bit över detta medelvärde och fått kakfatet handfast undanryckt hela barndomen, för att sedan nu, vid 43, när jag inte är samma storlek som när jag var 21 faktiskt fått höra att jag då var ju så nätt. Så nu kommer jag väl inte i de kläderna. Så dags att kläcka ur sig nu?

Självklart är det okej att träna, eller inte. Det är okej att träna som nyförlöst mamma enbart på grund av utseende också. Det är okej att vara hur fåfäng som helst, eller inte alls. Jag tycker inte att det är upp till någon annan att bedöma vad man gör med sin tid och med sin kropp. Jag tror problemet är just att man ser det som kritik när man börjar prata om fettförakt. Det är ingen kritik mot individen, utan som jag ser det enbart ett uppmärksammande av någonting problematiskt. Jag är fullkomligt medveten om att jag inte direkt gynnar kroppspositivism i min vänkrets, eller i samhället, när jag tränar så mycket och dessutom är fåfäng. Det sätter säkerligen press på någon i min närhet som börjar jämföra sig eller känner sig dålig som inte tränar lika mycket. Jag anser dock inte att det är mitt livsuppdrag motarbeta kroppshetsen. Jag måste få leva och hanka mig fram mellan normer och vardag precis som alla andra. Däremot försöker jag vara väldigt medveten om hur jag pratar om min kropp, och andras kroppar. Känner jag mig tjock så säger jag det inte till mina vänner. Det finns ingen anledning att dumpa över min kroppshets på dom också. Jag kommenterar inte andras kroppar. Jag försöker prata om kroppar enbart i form av funktion och hur fantastisk träningen är för kropp och själ. Skulle någon belysa att en del av mitt beteende är sprunget ur smalnorm och fettförakt så hade jag svarat "Absolut!", och inte tagit det som kritik. Jag är medveten om det och jag är medveten om problemet med det. Så jag försöker hitta en balansgång, både för min egen del men också för samhällets bästa. Utan att det är varken mitt livsuppdrag eller att jag skiter i det helt.

Jag tycker det är samma med fler strukturer i samhället. Påstår man att någon har gett uttryck för unken kvinnosyn så tar det hus i helvete, i stället för att personen kanske ska fundera igenom vad hen sa och vad det kommer ifrån. Det betyder INTE att man är kvinnohatare, men att vi alla har fått en släng av skadliga strukturer i oss. Jag lyckas också få konstiga tankegångar ibland eller så hoppar det ur någon groda, som man bara vad tusan kommer det där ifrån egentligen?

Å ja, blir också tokig på att alla säger att man är "duktig" när man tränar. Härligt, bra jobbat osv. fungerar hur bra som helst men duktig känns sådär. Jag tycker det låter som att man är "bättre" än andra.

 

[kryddelydd]

Å ja, blir också tokig på att alla säger att man är "duktig" när man tränar. Härligt, bra jobbat osv. fungerar hur bra som helst men duktig känns sådär. Jag tycker det låter som att man är "bättre" än andra.

Det är bra att träna.
Många - däribland jag - tycker att det är jobbigt och tråkigt att träna.
Alltså känns det för mig som att de som faktiskt "lyckas" träna är duktiga(re än jag)...
Även om de personerna - däribland du - tränar för att de tycker att det är roligt.

Ungefär som när någon säger till mig att jag är duktig som stickar tröjor.
Jag tycker inte att jag är duktig, jag tycker att jag gör något som är roligt.
Men inte stör det mig att de tycker att jag är duktig när jag gör något trevligt.

 

[Badger]

Självklart är det okej att träna, eller inte. Det är okej att träna som nyförlöst mamma enbart på grund av utseende också. Det är okej att vara hur fåfäng som helst, eller inte alls. Jag tycker inte att det är upp till någon annan att bedöma vad man gör med sin tid och med sin kropp. Jag tror problemet är just att man ser det som kritik när man börjar prata om fettförakt. Det är ingen kritik mot individen, utan som jag ser det enbart ett uppmärksammande av någonting problematiskt. Jag är fullkomligt medveten om att jag inte direkt gynnar kroppspositivism i min vänkrets, eller i samhället, när jag tränar så mycket och dessutom är fåfäng. Det sätter säkerligen press på någon i min närhet som börjar jämföra sig eller känner sig dålig som inte tränar lika mycket. Jag anser dock inte att det är mitt livsuppdrag motarbeta kroppshetsen. Jag måste få leva och hanka mig fram mellan normer och vardag precis som alla andra. Däremot försöker jag vara väldigt medveten om hur jag pratar om min kropp, och andras kroppar. Känner jag mig tjock så säger jag det inte till mina vänner. Det finns ingen anledning att dumpa över min kroppshets på dom också. Jag kommenterar inte andras kroppar. Jag försöker prata om kroppar enbart i form av funktion och hur fantastisk träningen är för kropp och själ. Skulle någon belysa att en del av mitt beteende är sprunget ur smalnorm och fettförakt så hade jag svarat "Absolut!", och inte tagit det som kritik. Jag är medveten om det och jag är medveten om problemet med det. Så jag försöker hitta en balansgång, både för min egen del men också för samhällets bästa. Utan att det är varken mitt livsuppdrag eller att jag skiter i det helt.

Jag tycker det är samma med fler strukturer i samhället. Påstår man att någon har gett uttryck för unken kvinnosyn så tar det hus i helvete, i stället för att personen kanske ska fundera igenom vad hen sa och vad det kommer ifrån. Det betyder INTE att man är kvinnohatare, men att vi alla har fått en släng av skadliga strukturer i oss. Jag lyckas också få konstiga tankegångar ibland eller så hoppar det ur någon groda, som man bara vad tusan kommer det där ifrån egentligen?

Å ja, blir också tokig på att alla säger att man är "duktig" när man tränar. Härligt, bra jobbat osv. fungerar hur bra som helst men duktig känns sådär. Jag tycker det låter som att man är "bättre" än andra.

Då är vi på helt samma nivå. Bortsett från att jag är lite sämre än du är på att inte sprida mina åsikter om mitt utseende till andra.

Jag håller med om din inblick i kvinnosyn också, inte alla som säger något sunkigt tänker riktigt på vad de säger egentligen.

Jag håller med om att jag älskar att få ett

Härligt, bra jobbat osv. fungerar hur bra som helst men duktig känns sådär. Jag tycker det låter som att man är "bättre" än andra.

De andra kollegorna kör på det och man känner sig stärkt och glad. Men duktig är mer av just det du säger -tror du att du är något.

 

[Saeta]

Jag bryr mig inte ett skvatt om kroppshets, att man blir besatt över hur man ser ut innebär bara att man har en frisk kropp där det finns utrymme för att bry sig om hur utseendet är. Jag skulle göra ALLT för att få en frisk kropp oavsett hur den såg ut, en kropp finns där för att ta en genom livet, att man ska kunna göra de saker man vill, att den fungerar. När den inte fungerar så får man ett wake up call kan jag säga.

Jag tror verkligen inte att alla som är drabbade av kroppshets har en frisk kropp. Min kropp är allt annat än frisk och fytusan så drabbad jag är!

 

[Singoalla]

Det är bra att träna.
Många - däribland jag - tycker att det är jobbigt och tråkigt att träna.
Alltså känns det för mig som att de som faktiskt "lyckas" träna är duktiga(re än jag)...
Även om de personerna - däribland du - tränar för att de tycker att det är roligt.

Ungefär som när någon säger till mig att jag är duktig som stickar tröjor.
Jag tycker inte att jag är duktig, jag tycker att jag gör något som är roligt.
Men inte stör det mig att de tycker att jag är duktig när jag gör något trevligt.

Jag förstår ju hur personerna som säger så tänker, men det blir märkligt eftersom det är min hobby. Om mina kollegor frågar vad jag ska göra på kvällen och jag säger "träna" så svarar de att jag är duktig. Säger min andra kollega att hon ska ut till stallet, som är hennes hobby, så säger ju ingen att hon är duktig. Så jo det stör mig lite eftersom jag upplever att det är lite träningshets i den här stan och att det då sätter ytterligare press på folk genom att säga att det är "duktigt". Sportar man exempelvis, eller är fysiskt aktiv på andra sätt, så är det ju inte nödvändigtvis särskilt viktigt att träna utöver det. Eller kanske ens bra.

 

[Badger]

Det är bra att träna.
Många - däribland jag - tycker att det är jobbigt och tråkigt att träna.
Alltså känns det för mig som att de som faktiskt "lyckas" träna är duktiga(re än jag)...
Även om de personerna - däribland du - tränar för att de tycker att det är roligt.

Ungefär som när någon säger till mig att jag är duktig som stickar tröjor.
Jag tycker inte att jag är duktig, jag tycker att jag gör något som är roligt.
Men inte stör det mig att de tycker att jag är duktig när jag gör något trevligt.

Mja folk reagerar lite olika på olika uttryck och jag använder gärna duktig i andra sammanhang, som vad duktig du var som plockade ur diskmaskinen till man/barn/mig själv . Men just att höra varje gång, tre gånger i veckan, när man går för att träna -vad duktig du är, slet lite på mig. Jag kände mig dålig och som att jag gav folk dåligt samvete och var dryg.

Och jag säger ju inte att hon är duktig när hon spelar fotboll på kvällarna.