kronisk njursvikt hos katt: min katts historia

[Kilauea]

Mest håller jag med @Alexandra_W . Men vissa symptom tycker jag är ok. Jag har en hund med kronisk njursvikt. Hennes symtom är att hon dricker och kissar mer. I övrigt hur pigg och glad som helst. Blodtrycket är stabilt och även övriga värden (utöver njurvärdena). Det tycker jag är ett godtagbart symptom.
Men illamående, smärta eller dyl. Nä, då är det dags att avsluta innan det blir ännu värre.

 

[MissSabbath]

Vad som är försvarbart för mig kanske inte är försvarbart för dig. Vi har kanske lite olika syn på var gränsen går. och vår definition av denna gräns.

jag håller med om att djuret ej skall lida för mycket. Kanske jag tillskriver mer av den mänskliga känslan inför döden. Vad vi gör för våra nära mänskliga är ibland löjligt gränsöverskridande. Så långt är jag ej beredd att gå. Andra saker man räknar in är ålder. Min pojk är bara 8 och har fått denna diagnosen veterinären har sagt att de ej skulle se det som något konstigt om jag valde att avliva honom nu. Detta kommer bli kostsamt och han blir aldrig bra.

Jag känner att pengarna, så länge det inte blir löjligt höga kostnader eller plågsamma behandlingar. Även här en fråga om var man personligen drar gränsen för vad är försvarbart. Vad är för mycket pengar? Hur mycket obehag är försvarbart?

Ett besök hos veterinären är ett stressmoment. Min katt blev fruktansvärt sålig efter första besöket. Han är innekatt och är skräckslagen för utomhus. Vi har försökt med koppel ett par ggr men han skriker som ett brandlarm tills han är tillbaka hemma i trygghet. Så bara att gå till veterinären är fruktanavärt plågsamt. Men jag känner att ta honom dit är försvarbart.

Katter med denna diagnos, nu är jag ganska ny inför detta så korrigera mig om jag har fel. Vanligast är just att de slutar äta och blir därav undernärda. Jo jag tragglar precis som TS för att jobba upp en aptit hos min Leijon. Han är dålig, han lider, han vill inte äta och tankarna väger hela tiden för eller emot. Är det föravarbart att traggla med maten. Ja det är det för mig. Får jag igång hans aptit var det värt tragglandet.

Symtomfri. Nej. Det tycker inte jag är ett måste. Han kan ha bättre dagar, han kan ha sämre dagar. Jag avlivar inte min katt för att han uppvisar symtom. Avgörande är om han uppenbarligen lider större delen av tiden. Lite tröttare kan man leva med men om där uppenbarligen finns en synlig smärta, då dinner jag det ej försvarbart. Men först försöker man att göra vad man kan för att vända trenden.

 

[hagel]

Exempel på vad jag (som veterinär som arbetar med djurskydd!) tycker är oförsvarligt:

Han är dålig, han lider, han vill inte äta och tankarna väger hela tiden för eller emot.

Jag avlivar inte min katt för att han uppvisar symtom. Avgörande är om han uppenbarligen lider större delen av tiden.

Du skriver själv, flera gånger att han lider. Lidande är inte ok! Inte ens om det inte är "större delen av tiden".

Hur mycket obehag är försvarbart?

Min åsikt: ett visst obehag kan vara befogat i vissa tillfällen. Men det ska stå i proportion av vad du kan uppnå med behandlingen. En vaccinspruta är lite småobehagligt (hälsar min katt åtminstone ), men den förebygger mycket värre sjukdommar. Ett brutet ben gör skitont, men om du lyckas med behandlingen får du en glad fyrbening igen.

Att med näbbar och klor hålla liv i ett djur som lider, utan hopp om bättring, är aldrig aldrig okej! Vi som djurägare får inte lägga över vår egen dödsångest på våra husdjur. En katt som lider av sin skada eller sjukdom vet bara att situationen suger, den känner ingen tacksamhet över att ha överlevt en extra dag/månad/år. Den går heller inte runt med ångest över döden. Den vet inte att den sista turen till veterinären är just den sista och jag tvivlar starkt på att den skulle känna sig ledsen eller rädd för döden även om den fattade att allt skulle vara finito inom en timme.

Observera att jag inte uttalar mig om din situation med din katt, jag har ju varken sett katten eller läst journalen . Det är åsikten om livets helighet, på bekostnad av djurs välfärd jag starkt motsätter mig!

Vad folk lägger sina pengar på är för mig helt irrelevant i frågan (angående veterinärkostnaderna).

 

[hagel]

Tillägg:
I en annan tråd skriver du att han har gått ner halva sin kroppsvikt och har värden (kreatinin antar jag då, helt fräckt) på 1200?

I min värld får jag inte ihop det med detta:

Lite tröttare kan man leva med men om där uppenbarligen finns en synlig smärta, då dinner jag det ej försvarbart. Men först försöker man att göra vad man kan för att vända trenden.

Känns som att de symptom du skriver innebär mer än att katten är "lite tröttare" (anemi etc). Du kan behandla så att belastningen blir mindre för njurarna, men även om hans värden förbättras så innebär det inte att trenden har vänt eftersom njurarna är skadade permanent.

Skulle ju inte blanda in din katt i diskussionen, men kunde inte låta bli när jag såg den andra tråden .

 

[Hagens_Zorba]

Jag skrev tidigt i tråden om min katt som var mkt dålig (nu visade det sig att det inte var FIP utan hans kroniska IBD som ställt till det). Pga att han var apatisk i flera dagar efter op och kom inte tillbaka, bokade vi tid för avlivning. Det är inget liv att leva, för han led. Mycket.

Nu kom han ju tillbaka som ett mirakel dagen innan avlivning var bokad, och självklart är jag tacksam för det.
Hade jag tagit bort honom dagen innan, ja då hade han ju varit borta.
Jag lyssnade mycket på vet som ville ge honom ett par dar extra. Hade hon sagt att hon tyckte avlivning var motiverad två dar innan hade jag tatt bort honom då.

Man kan leva med kroniska sjukdomar, men så måste man ju sätta lidandet i förhållande till livskvalitet.
Min katt kommer äta en låg dos kortison varannan dag hela sitt liv. Jag har höjt och sänkt den efter hans mående/beteende för att kunna ha så låg dos som möjligt, men samtidigt hindra att tarmen inflammeras och han får ont. Jag har hellre en lite högre dos och riskerar de följdsjukdomar de kan ge (diabetes, problem med levern mm) och att han får leva ett lite kortare liv men utan att ha ont, än att hålla honom vid liv så långt som möjligt bara för att.
Pratar då och då med vet om råd och kollar hans blodvärden och ultraljud minst en gång om året för att se så inget annat spökar. Drabbas han av en biverkning/följdsjukdom av kortisonet får jag ta ställning till det då, om det går att behandla på ett sätt som gör det värt att leva. Men jag skulle aldrig låta honom gå igenom det han varit med en gång till, både för själva smärtan men inte minst för den psykiska påfrestningen.

 

[athena_arabians]

Vad som är försvarbart för mig kanske inte är försvarbart för dig. Vi har kanske lite olika syn på var gränsen går. och vår definition av denna gräns.

jag håller med om att djuret ej skall lida för mycket. Kanske jag tillskriver mer av den mänskliga känslan inför döden. Vad vi gör för våra nära mänskliga är ibland löjligt gränsöverskridande. Så långt är jag ej beredd att gå. Andra saker man räknar in är ålder. Min pojk är bara 8 och har fått denna diagnosen veterinären har sagt att de ej skulle se det som något konstigt om jag valde att avliva honom nu. Detta kommer bli kostsamt och han blir aldrig bra.

Jag känner att pengarna, så länge det inte blir löjligt höga kostnader eller plågsamma behandlingar. Även här en fråga om var man personligen drar gränsen för vad är försvarbart. Vad är för mycket pengar? Hur mycket obehag är försvarbart?

Ett besök hos veterinären är ett stressmoment. Min katt blev fruktansvärt sålig efter första besöket. Han är innekatt och är skräckslagen för utomhus. Vi har försökt med koppel ett par ggr men han skriker som ett brandlarm tills han är tillbaka hemma i trygghet. Så bara att gå till veterinären är fruktanavärt plågsamt. Men jag känner att ta honom dit är försvarbart.

Katter med denna diagnos, nu är jag ganska ny inför detta så korrigera mig om jag har fel. Vanligast är just att de slutar äta och blir därav undernärda. Jo jag tragglar precis som TS för att jobba upp en aptit hos min Leijon. Han är dålig, han lider, han vill inte äta och tankarna väger hela tiden för eller emot. Är det föravarbart att traggla med maten. Ja det är det för mig. Får jag igång hans aptit var det värt tragglandet.

Symtomfri. Nej. Det tycker inte jag är ett måste. Han kan ha bättre dagar, han kan ha sämre dagar. Jag avlivar inte min katt för att han uppvisar symtom. Avgörande är om han uppenbarligen lider större delen av tiden. Lite tröttare kan man leva med men om där uppenbarligen finns en synlig smärta, då dinner jag det ej försvarbart. Men först försöker man att göra vad man kan för att vända trenden.

Ett djur ska inte lida långsiktigt, punkt. Under en kortare tid tex pga ett läkande trauma kan det var ok så länge man har så bra smärtlindring som möjligt.

Blir någon av mina damer så sjuk att det är en plåga för henne kommer jag att ta bort henne utan tvekan, för hennes skull. Att jag kommer att må skit har ingenting med situationen att göra.

 

[Alexandra_W]

Just när det gäller njursjukdom är det ju extra svårt tycker jag att avgöra vad som är en försämring. Katten blir tröttare, innebär det att den är just bara lite trött. Eller upplevs katten tröttare för den inte mår bra. Katten har lite sämre aptit, är det för den helt enkelt inte är lika hungrig - eller för att den mår illa och därför äter mindre. Osv.

Katter är så grymt mycket svårare att läsa än hundar. Dessutom verkar referensramarna vara annorlunda för många när det gäller katter. Hunden som ligger och sover 23.5 h per dygn skulle alla reagera på, katten som gör detsamma skapar inte samma reaktion.

Så för min misse med kronisk njursvikt har jag lagt ribban högt. Om han ändrar något i sitt beteende, och den ändringen skulle kunna härröra till en försämring av njursvikten - då är det dags att släppa taget. Så skulle han sluta leka, börja sova bakom soffan, äta mindre, kräkas, dricka mer vatten eller liknande så är det min plikt som jag ser det att släppa taget medan livet är värt att leva för honom. Och inte börja slira med att man får vara lite tröttare, det är bara lite mer han dricker etc.

Han ska, förutom att han är lite tunnare än normalt, vara som en normal tolvårig katt helt enkelt. No more, no less. Hitills är det 5 eller 6 år på lånad tid, och jag är medveten om att förr eller senare kommer den ta slut. Och för mig gör den det vid första försämringen. Oavsett hur mycket jag skulle kunna bortförklara den med.

 

[cirkus]

Ett djur ska inte lida långsiktigt, punkt. Under en kortare tid tex pga ett läkande trauma kan det var ok så länge man har så bra smärtlindring som möjligt.
.

Mycket enig! Och dessutom ska djuret rent mentalt klara av den begränsning som djuret kanske måste ha under tiden för läkning. Jag tänker på min kattpojke och vet att ingen av de andra katterna hade klarat den konvalecensen som han haft. De hade troligtvis heller inte klarat bandagebytena och allt annat som han har fixat utan några problem.

 

[MissSabbath]

Tillägg:
I en annan tråd skriver du att han har gått ner halva sin kroppsvikt och har värden (kreatinin antar jag då, helt fräckt) på 1200?

I min värld får jag inte ihop det med detta:



Känns som att de symptom du skriver innebär mer än att katten är "lite tröttare" (anemi etc). Du kan behandla så att belastningen blir mindre för njurarna, men även om hans värden förbättras så innebär det inte att trenden har vänt eftersom njurarna är skadade permanent.

Skulle ju inte blanda in din katt i diskussionen, men kunde inte låta bli när jag såg den andra tråden .

Vi har haft diagnosen sedan i fredags. Så jo vi är i utvärderingsfas. Och vi lär oss varje dag om sjukdomen.

Han uppvisar inte så starka symtom som han borde enligt veterinären. Hon säger att han borde vara så mycket sämre. Men han har svarat otroligt bra på behandling. Annan kost samt medicinen som minskar proteinet (eller hur det nu var) och fantastiskt mycket kel och gos. Jag ser inte en katt som lider i dagsläget, så att behandla och att försöka se vad som kan förbättras har betalat sig. Jag har gjort rätt val. Om trenden fortsatt nedåt är jag helt med på din linje att det är dags. Var jag drar den linjen vet jag ej ännu. Leijon och jag har ej befunnit oss i denna situation tidigare. Som det ser ut idag, imorgon vet jag mer då vi ska ta nytt värde och undersökas. Förra helgen, vi fick diagnos i fredags em och lördag em var jag mer eller mindre övertygad om att det var dags att avliva. Men onekligen, han led innan han blev bättre. Men jag tror han trivs med tillvaron idag. Jag tycker att jag tagit rätt beslut. Får jag inte upp vikten så är det en annan faktor för ny ställningsfråga. Nu är han alldeles för mager. Men gillar nya kosten.

En fråga bara, som veterinär. Känner du aldrig att du blir avtrubbad, tar dessa beslut för lättvindigt?
Jag förstår att man lär sig att känna igen tecknen och sätta en snabb prognos. snabb dom. Men för mig framstår det lite kyligt och jag skulle ta illa vid mig om du mötte mig med denna attityd vid behandlandet av min katt. Jag vill ju gärna tro att min katt och jag har en särskild relation. Även om jag vet att det troligen är en fråga om hur lång tid vi får.

 

[Asko]

Min förra katt avlivades pga att njurarna hade kollapsat. Hon hade haft lite problem med urinen (urinsten) tidigt i sitt liv och åt sedan speciell veterinärfoder resten av sitt liv, tills hon blev nio år gammal.
Jag bodde tyvärr inte hemma då men så fort jag fick höra att hon hade gått ned i vikt och att hennes njurar hade kollapsat så visste jag vad det rätta svaret var för mig - hon skulle inte få lida mera. Just viktminskningen kändes lite som en viktig faktor för mig då hon hade alltid varit lite överviktig innan. Jag var inte där för att kunna se det med mina egna ögon men jag litade på dem som tog hand om henne och att jag hade noterat att något var lite annorlunda under sommaren (detta var på hösten).

Jag har känt dåligt samvete ibland efter det och undrat om jag borde ha försökt mera. Men samtidigt så vet jag att det finns en gräns och hon var en sådan katt som skulle inte alls ha trivits med att bli tvångsmatad med medicin. Det var inte värt det för henne eller för människorna runt henne (då jag inte var där). Det fanns inget botemedel och hon skulle bara bli sämre, typ bättre nu än för sent.

Istället försöker jag tänka på att om vi inte hade valt ut henne bland hennes syskon i den där ladugården så hade hon troligen dött av urinstenarna redan vid 2-3 årsåldern. Nu fick hon sex år till hos oss, och det känns värmande iallafall

 

[hagel]

En fråga bara, som veterinär. Känner du aldrig att du blir avtrubbad, tar dessa beslut för lättvindigt?

Absolut inte .

Jag ser otroligt mycket lidande i jobbet. Det är ju naturligt, då det är jag som åker ut när någon har anmält att grannens hästar svälter, att fårskocken hos bonden Y står i skit upp till magen, att missbrukaren X sparkar sin hund, eller vad det kan vara. Det kan kännas svårt och tragiskt ibland. Folk blir (förståligt nog ) arga när jag kommer och en del är totalt oförstående för att djur har känslor, känner smärta och mår dåligt. Det händer att jag tar beslut om att ett eller flera djur ska avlivas på plats, i de tillfällen där djuret inte ska behöva lida en sekund mer för att det är så illa. I de situationerna så blöder hjärtat, men inte för att jag beslutar om avlivning, utan för att den behövt ha det sådan. När den väl är avlivad så känner jag bara lättnad.

En "vanlig" veterinär tar ju inte dessa beslut i direkt mening. De kan inte tvinga sina kunder, det är mitt jobb. Vi gör det absolut inte lättvindligt, men jag har aldrig tyckt att det är svårt att ta beslutet.

Känner mig aldrig avtrubbad. Självklart släpper man inte fram allt man känner och tycker i situationen eftersom det inte skulle vara så konstruktivt att börja storgråta eller skälla ut folk . Men jag känner mig nog totalt motsatsen av avtrubbad .

Mitt jobb är att förhindra, minska, avsluta djurs lidande. Jag står på djurens sida och för deras talan eftersom de inte själva kan göra det.

Vi har alla som djurägare ett ansvar för att våra djur inte lider. Våra egna känslor får aldrig stå i vägen för detta. Vi har en plikt att sätta djurens väl och ve i första hand, eftersom de inte kan välja själva.

....

Angående din katt så är det ju en ganska annorlunda situation om han precis börjat behandling, vilket inte var den uppfattning jag fick tidigre. Jag hoppas ni får en fin tid tillsammans och att han blir stabil .

 

[athena_arabians]

@hagel:

 

[hagel]

@hagel:

Du gjorde precis min dag mycket bättre !

 

[athena_arabians]

Du gjorde precis min dag mycket bättre !

Så lite så

 

[MissSabbath]

Hans värden går ner så jo det går framåt. Jag har precis klivit in i denna värld av information. Allt är nytt för oss. Man kliver in i ett hav av funderingar och tankar. Existentiella frågor, skam, skuld, ånger, omtanke, välvilja....alltså mitt djur mitt ansvar. Just nu är vi i orienteringsfasen. Värderar varje dag, funderar ut alternativa lösningar för fortgående bra liv. Frågan just nu är hur vi separerar kost mellan två helt olika tillstånd. Greven min andra katt är överviktig och får absolut inte äta Leijons feta mat utan snarare äta dietkost. Vi har alltid haft en full skål framme och det är nu ett good bye! Greven får ju inte bli sjuk för att Leijon ska äta annan kost. Så tanken är att Leijon får bo i mitt sovrum under min arbetstid men även att Greven måste sättas på diet och motion. Uppvaknande! Leijon måste äta fritt och hela tiden ha tillgång till färskt vatten och mat. Han har gått upp 150 g ungefär denna vecka och verkar så mycket piggare efter behandling. Han börjar bli sig själv igen. Han är helt fantastisk denna kisse. Jag bara säger det, har aldrig mött en så genomgo och älskvärd varelse som denna. Dock, han kan vara väldigt påfrestande då han vill sitta och titta dig rakt i ögonen 24/7 och pussas och pussas non stop. Jag har nog lagt en del skam på mig själv i bristande uppmärksamhet gällande noterandet av hans avmagrande. Jag noterade att han gick ner men tänkte att det var dags för seniorkost. Jag känner att jag borde fattat tidigare. Hans värden har gått från högsta 1202 till 879 denna vecka. Han är piggare igen, han är busig, kanske inte orkar lika mycket men glad. Fick se ett riktigt primalt beteende dock när Greven fick mjukmat. Jisses vad svårt det var att hålla Leijon borta. Jag fick hålla under bröstkorfen och försöka skydda mina underarmar i hans kamp att frigöra sig och jaga bort Greven från KÖTT!! Friskhetstecken antar jag.

Jag förstår ditt jobb måste vara hemskt, men viktigt. Jag är glad att någon har befogenhet i att ta dessa beslut när situationer som de du beskrivit uppkommit. Så du gör ett viktigt arbete. Jag är tacksam att du finns. Hoppas du någonstans även får uppskattning för din hårda uppgift.

 

[Alexandra_W]

Angående maten. Köp en HOL på Ikea. Såga upp ett hål och sätt in en kattlucka med endera chiplås alt ett magnetlås.

Om ena katten låter bli andra kattens mat funkar det. Skulle båda två vilja ha den andras mat får du skaffa två lådor men då behöver du ha sådana med chiplås. Här har jag sådan tur att friska katten inte tycker om njurmaten, så bara låsa in friska kattens mat.

 

[MissSabbath]

Anledningen till att jag använde epitet lättvindig. Jag upplevde detta lättvindiga från mitt mellersta besök. Första besöket hade vi en mycket bra veterinär Sara på Valla djursjukhus. Hon lyssnade, var närvarande både för mig och min bebis. Tog sig tid. Vid andra besöket då vi lämnade in Leijon för behandling under dagen träffade vi en veterinär som verkade felinformerad, stressad och lättvindigt sa att det var bättre att lägga ner. Jag kände att jag fick vädja. Nu hade vi samma veterinär för senaste besöket och det var mycket bättre. Hon var cool och såg oss, det holistiska i situationen. Så det vände. Men det är så viktigt med bemötande då det handlar om så många olika faktorer i ett viktigt beslutande om ett liv. Jag tror att mina försiktighetsåtgärder gällande ekonomin kan ha väckt detta lite nonchalanta. Det står i journalen jag begärde ut vid hemgång att jag har begränsade medel. Jag tror hon bara såg det. Vad det rörde sig om var att jg har ingen buffert, sparade medel, så jag var tydlig med att vi har 2-3000 att spendera denna månad, lika mycket nästa men det får ej överskridas så hjälp mig att ge bästa vård för vad jag har. I journalen står det begränsade medel. En inläggning över bara lördagen hade kostat 9-10 000 och då hade allt jag hade att lägga på vård gått direkt inklusive försäkringen som täcker 75% Jag förstår att veterinärer möter detta ofta och att det måste vara hemskt. Att se ett lidande djur och en husse matte som inte ens har råd att avliva. Detta är inte mitt fall, men jag tror att veterinären trodde det.

 

[MissSabbath]

Angående maten. Köp en HOL på Ikea. Såga upp ett hål och sätt in en kattlucka med endera chiplås alt ett magnetlås.

Om ena katten låter bli andra kattens mat funkar det. Skulle båda två vilja ha den andras mat får du skaffa två lådor men då behöver du ha sådana med chiplås. Här har jag sådan tur att friska katten inte tycker om njurmaten, så bara låsa in friska kattens mat.

Aha!!! Jag har funderat i dessa vägar. Kanske vore något i framtida tankebanor att ordna. Smart!

 

[MissSabbath]

http://www.kattstatus.se/sida119.html

 

[Mummelhumla]

Sv: kronisk njursvikt hos katt: min katts historia

Jag blir illa berörd av vad ni skriver, tänk er själva. har du barn mackan kan du tänka dig hur du hade känt om någon sagt så till dig? (när ditt barn dessutom mådde bra just nu men sannolikt bara har några veckor eller månader kvar?)... Men jag vet inte om jag skrev tydligt nog. givetvis är det bättre att avliva en katt som mår dåligt. Men jag vet inte om jag var tydlig nog.

givetvis funderade jag över det! vi har varit timmar ifrån vid två tillfällen- men så har det vänt! Har alltid satt hennes välmående först! Hennes sjukdom är inte att det är konstant dåligt utan väldigt upp och ner. när det är dålig (som det varit totalt under 2-3 veckor) är det illa. När hon mår bra (totalt 5 månader sedan diagnosen) är det precis som vanligt!


Den första "planen" när hon blivit så dålig första gången var att bara ta hem henne max två dagar för att sedan avliva henne. men så började hon ju äta och blev bättre och bättre. Vi hade tät kontakt med veterinären också och jag minns att jag var orolig över ifall hon mådde sämre än vad jag trodde. katter visare ju först att dem mår dåligt när det är RIKTIGT illa...

Sen var det bra i en månad tills blodprovet. Tog ca en vecka tills hon mådde bättre igen och nu har hon mått bra och varit glad i 4 månader. vi har även flyttat så hon kan få springa runt på landet, jagar fåglar och är lycklig (har alltid varit innekatt vilket jag alltid haft dåligt samvete över. ni behöver inte påpeka det också.) så jag tror på ett sätt att hon har sin bästa tid i livet just nu. Det enda som är jobbigt för henne är förstoppningen (men det hjälps med laktuloset inom några timmar) och illamåendet. Men illamåendet håller bara i sig någon timme-ett par timmar ca 2 dagar i veckan. Resten av tiden äter hon normalt. Så jag anser absolut att hon har ett värdigt liv nu. Mackan som verkar mena att kronisk njursvikt över lag är hemskt för en katt kanske har erfarenhet av det? Vår veterinär säger att hon sannolikt mår väldigt bra som hon gör idag.

Innan var jag och min sambo överrens om att inte tvinga i henne någon mat igen utan låta förloppet ha sin gång för att inte plåga henne mer. Men nu är det ändå 4 fina månader som gått. Hade varit helt annorlunda om hon bara mådde bra i en månad för att sedan behövas tvångsmatas och bli inlagd

Ang bodprovet: har i efterhand hört att vissa veterinärer anser att det är helt okej för dem att inte fasta före blodprov. det gör mig ännu mer förbannad på den veterinären vi gick till. Jag frågade flera gånger om det verkligen var nödvändigt men hon sa att det var det eftersom gifterna i blodet kan ändras precis efter måltid eller nåt.


under de senaste 4 månaderna har vi alltså inte behövt tvångsmata henne förutom ca 2 gånger i veckan enbart för att få i henne medicin (2 ml mat ungefär) och hon tycker inte att det är jobbigt alls utan är avslappnad och slickar i sig. hade varit helt anat om det verkligen var nåt hon avskydde.
lakulos får hon kasnke 2 ggr i månaden.
primperan ca 2 ggr i veckan- äter ofta det själv.
resten av tiden mår hon bra och äter normalt.

Jag tycker du gjort det mycket bra och behöver inte alls besvara såna påhopp som skriver om avlivning, alltför många engagerar sig inte och är alltför snabba att avliva ett djur som är familjemedlem och som kan återfå sin livskraft och välmående, ditt syfte var att informera och det är jätteviktigt att få ta del av, stort tack från djupet av mitt hjärta .