Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ska bidra med en gammal;
Min ponny var ganska nyligen inkörd, men inte inriden. Det var mitt i vintern, en tid på året då jag oftast sitter inne och hackar tänder och gråter varje gång det snöar.
Det hade kommit mycket snö, och jag fick en brinnande lust att tolka! -Jag som aldrig tolkat i hela mitt liv! Jag åkte skidor en gång som barn, men lovade mig själv att aldrig göra om det.
Så..hur går man då till väga när man är ensam med en oinriden ponny? Jo, man syr en tolksele. Till sig själv. Så mycket kunde jag ju räkna ut att jag inte skulle kunna hålla både draglinor och tömmar med händerna...
Så jag svängde ihop en sele som gick runt magen och över axlarna, och mitt fram satte jag en panikhake där draglinorna skulle fästas!
Testade många gånger, och justerade haken så att den satt exakt där jag ville ha den. - Säkerhet framför allt!
Så rotade jag rätt på ett par miniskidor (minns ni dom? Väldigt trendiga på 80-talet).
Förväntansfull och trotsande pojkvännens negativa attityd om att "det kommer aldrig att gå" gick jag ut och gjorde i ordning ponny.
Med sele på mig och ponny, och skidorna under armen studsade vi iväg till en liten plogad skogsväg. Ponnyn sprängfylld av energi eftersom vi inte kunnat köra på ett tag pga snön.
Väl inne på vägen spände jag på mig skidorna, stapplade iväg på ostadiga ben tills jag stod bakom ponny, och satte fast mig i draglinorna. Ett djupt andetag, och en försiktig smackning. Ponny börjar gå.
När linorna sträcks och han får lite tryck i selen blir han tveksam, så jag smackar lite till.
Ponny exploderar! Brallar iväg som en rodeohäst så snön yr om öronen på mig, och skjuter sedan fart! Huj, vad det gick!
Efter några hundra meter svänger vägen kraftigt och i hela kurvan liggen en upplogad snövall. Ponny ser vallen, och har visst glömt bort att jag hänger efter bakom - och hoppar!
Över vallen och in mellan träden med mig kanande på mage efter, vilt trevande efter panikhaken!
Naturligtvis hittade jag den inte eftersom min sele vid det laget satt uppe under armhålorna, och haken strax under hakan!
Många bulor och blåmärken senare stannade ponny, vrider på huvudet, och med glittrande ögon ser han på det snötäckta bylte som föreställde matte; "Vad kul vi har" sa ögonen - "Vi gör det en gång till"!
En något darrig matte trasslade sig loss från linor och skidor, och lommade haltande hemåt med en lycklig liten ponny.
Lika hemskt som roligt!
Tro mig; Det var hemskt!
Jag hade ingen hjälm! Ponny kunde brutit benen av sig! Jag kunde brutit nacken!Osv osv...
Men jag medger att det är ganska kul att tänka på så här långt efteråt, och jag funderar fortfarande på om det skulle funkat bättre om jag gjort min sele lite annorlunda. Har ingen större lust att prova dock.
Skönt i alla fall att få berätta om sin största dumhet, då det varit min hemlighet i så många år.
På dåvarande pojkvännens fråga om hur det gick, svarade jag bara "Fort". Så tack till er, bukare, för er positiva respons! Nu blir dumheten lite lättare att bära.
Men ojsan, hur såg det fölet ut!??! Kan nästan förstå att ridläraren inte blev glad, hihi.