Konsten att omplacera

[kolblakkur]

Haft ett fantastiskt penionärspar på besök för att träffa en av mina hundar. Hunden skulle få det otroligt bra hos dem, men det som gnager i mig är: ska vi verkligen aldrig ses igen? Känner att jag går under av tanken. Har svårt att sova på natten och gråter till och från.

Behöver pepp och solskenshistorier från er som omplacerat känner jag. Jag vet att detta kan bli hur bra som helst men fan vad det gör ont.

 

[Gnist]

Jag har genom åren omplacerat några hundar av olika anledningar och hittills så har det blivit hur bra som helst.

Inte för att hundarna inte hade ett bra liv här för det har de haft, men ibland får de faktiskt ett bättre liv hos någon annan.

 

[nullo-modo]

Omplacerade första smålandsstövaren och sista hanen. Jätte trevlig hund på alla sätt men jakten fungerade inte här för han då det är centralt för att vara jaktmarker och han lite för intressant av att jaga löptikar mer än hare.

Ett ungt par från mer lantlig ställe fick möjlighet till en redan injagad hund som första jakthund. Hörde bara av dom en gång efter åt men var så nöjda med hunden.
Vi visste att han fungerade på marker som inte var så centrala som här så var ingen chansning på något sätt.

 

[geting]

Vi tog över min förra hund. De saknade honom något enormt, men det fungerade bara inte i ett hushåll med flera småbarn - han var galet uppmärksamhet- och tidskrävande! Han blev så mycket gladare i ett hem där han kunde få ALL uppmärksamhet och aldrig behövde vara ensam.

När vi åkte på semester var de hundvakt till honom så det behöver faktiskt inte heller vara aldrig igen!

 

[Stergo]

Haft ett fantastiskt penionärspar på besök för att träffa en av mina hundar. Hunden skulle få det otroligt bra hos dem, men det som gnager i mig är: ska vi verkligen aldrig ses igen? Känner att jag går under av tanken. Har svårt att sova på natten och gråter till och från.

Behöver pepp och solskenshistorier från er som omplacerat känner jag. Jag vet att detta kan bli hur bra som helst men fan vad det gör ont.

En fd kollega till mig behövde omplacera sin hund pga tidsbrist och att det inte fungerade med jobbet efter en skilsmässa. Han var hundvakt nr 1 efter omplaceringen, så säger som geting. Du kan träffa hunden igen.

 

[tuaphua]

Haft ett fantastiskt penionärspar på besök för att träffa en av mina hundar. Hunden skulle få det otroligt bra hos dem, men det som gnager i mig är: ska vi verkligen aldrig ses igen? Känner att jag går under av tanken. Har svårt att sova på natten och gråter till och från.

Behöver pepp och solskenshistorier från er som omplacerat känner jag. Jag vet att detta kan bli hur bra som helst men fan vad det gör ont.

Jag har inte omplacerat. Men jag har tagit emot 5 omplaceringar genom åren. Jag har sagt till tidigare ägare att de gärna får hälsa på om de vill. Fd ägare till två första hundar brydde sig inte, den andra har jag varit och hälsat på med de två hundarna och den tredje bor långt bort och det blev därför knepigt att få till det.
Hon som bodde för långt bort var jättetight med den hunden jag köpte. Men de hade kennel och när det blev fler hundar blev min lite stressad av behov att ha koll på alla. Hunden var barnbarn till en av mina tidigare hundar som just gick bort.
"Min" uppfödare som avlat fram båda hundarna pratade med ägaren och sa att hon skulle lätt släppa vilken som helst av sina hundar till mig igen. Då kände ägaren att hon kunde testa på prov iaf om vi funkade ihop. När det funkade så släppte hon sin favorithund för hundens skull. Hos mig fick hon vara ensam, fick vara med mig typ 24/7 hemma i stall, på jobb etc. Vi hade ganska tät kontakt och jag vet hur otroligt svårt det var för henne i början. Men med tid blev det lättare och hon säger att hon aldrig ångrat sig. Det var skitjobbigt för henne ett tag. Men det var en sådan lättnad att hunden hade det bra.
Varje nyår brukar jag klippa ihop en massa bilder på hunden/det hunden gjort från det gångna året och skicka till uppfödararen och då jag hade den andra hunden även till den ägaren.

Så det behöver ju inte vara tvärslut i kontakten om du, nya ägare etc tycker det känns ok att ses igen.

 

[Fibusen]

Haft ett fantastiskt penionärspar på besök för att träffa en av mina hundar. Hunden skulle få det otroligt bra hos dem, men det som gnager i mig är: ska vi verkligen aldrig ses igen? Känner att jag går under av tanken. Har svårt att sova på natten och gråter till och från.

Behöver pepp och solskenshistorier från er som omplacerat känner jag. Jag vet att detta kan bli hur bra som helst men fan vad det gör ont.

Jag har fått lov att omplacera en hund (pga separation, hunden skulle få för mycket ensamtid som mitt liv såg ut då) och har tagit emot två omplaceringar. Det är klart det var superjobbigt att lämna sin hund, men jag vet att hon fick det mycket bättre där. Sällskap hela dagarna, och nya ägarna var dessutom intresserad av agility, vilket jag tyckte var väldigt passande för hunden. Hon flyttade långt, så jag visste att vi inte skulle ses mer. Fanns sökande närmare, men jag ville ju ha det bästa möjliga för hunden.

Omplaceringarna jag själv har tagit emot har fått ett bättre hem här än vad dom kom ifrån. Det har dock varit ganska ”akut” båda gångerna där jag ena dagen inte hade någon större tanke på hund, för att i nästa flyttar det in någon. Det har blivit bra ändå. Ena hunden var avlivningshotad och kom till mig som 10 månader, han skulle fylla 11 år när spondylosen sa ifrån helt. Andra hunden hade mest setat instängd i en lägenhet i någon form av valpfabrik, hon fick jag hem när hon nyligen fyllt 4, nu fyller hon snart 12.

Jag kan då känna att jag gav hunden som jag omplacerade, och hundarna jag tagit emot, ett bättre liv. Det är det som är det enda viktiga.

 

[bollen__]

Jag är i läget att omplacera och det känns så jobbigt. Min hund är då en tik jag ärvt efter min far och jag förstår ju att mycket av känslorna har med sorgen efter min far att göra. Men jag har verkligen inte klarat av att tänka tanken trots att min man länge påtalat att tiken nog skulle må bättre hos någon annan då hon inte funkar så bra i flock och våra pojkar också blir annorlunda med henne i flocken.
Nu verkar det som att lösningen är att hon flyttar till min brors svärföräldrar och det kan ju förstås inte bli bättre. Hon får vara ensamhund och bli bortskämd, och jag och min bror vet hur hon har det. Det är inte klart än men jag hoppas att det går vägen detta. Kommer dock gråta floder när hon flyttar för jag tycker ju ändå om henne..
Vill också läsa solskenshistorier!

 

[Red_Chili]

Jag har haft omplaceringar och hjälpt till att omplacera andras hundar. Det har blivit hur bra som helst, hundarna har älskat sina nya hem, och i de fall då tidigare ägare eller uppfödare önskat kontakt så har alla inblandade hållit kontakten. Det har också hänt att tidigare ägare varit hundvakt vid vissa tillfällen (dock inte med de jag tog över).

Vid alla tillfällen så har det blivit väldigt lyckat. Två personer som jag parat ihop med omplaceringshundar har tack vare fortsatt kontakt med uppfödare osv sedan skaffat fler hundar av samma ras, den ena blev dessutom engagerad i rasklubben osv. Hundarna har fått kanonbra hem och haft långa, lyckliga liv.
Och de hundarna jag tagit, jag är otroligt glad att tidigare ägare valde att omplacera. Båda var riktiga once in a lifetime-hundar för mig. Både min första saluki, tant Zala, som lärde mig vad en saluki verkligen var och som la grunden till hela mitt nuvarande salukiliv och min fantastiska lilla Aysu... Tror de flesta som varit aktiva på hundbuke några år har sett min Aysu, och jag kan fortfarande inte ens skriva hennes namn utan att börja gråta... Hon hamnade i fel hem först. Det var här hon hörde hemma.

 

[service]

Båda våra är omplaceringar
Tog dom som 2 och 3 år
Idag är dom 13 och 15

Kontakt med förra ägarna någon gång ibland.
Ena ägaren bodde jag granne med dennas mamma så vi sågs naturligt ibland

 

[Unafraid]

Jag har haft en omplacering, en schäfer som kom till mig när han var (11!). Han levde tills han var drygt 13 och fick två fina år. Polisen hade hämtat honom då husse dött. Han och en katt hade varit ensamma i cirka två veckor. Han var inte direkt välskött, men hämtade sig bra. En person som hade hand om honom direkt polisen hämtar honom hörde av sig till mig, då han tyckte att han var för fin och fräsch för att avlivas.

 

[lilstar]

Jag har en omplacerad hund, en släkting har två. Alla kommer från varsina jättebra hem där det helt enkelt inte funkat med just den hunden av olika anledningar. De har anpassat sig otroligt snabbt till förändringen och det som inte passade i det förra hemmet har fungerat bra i det nya. Jag har inte så mycket kontakt med min hunds förra ägare men hon följer mig på instagram. Jag fick med ett litet häfte om min hund, alltifrån vad han gillar att leka med till vad han har varit med om i sitt liv. Det var väldigt värdefullt i början och jag tror det var skönt för förra ägaren att kunna lämna över allt hon kunde ge på det sättet.

 

[Lingon]

Jag känner några som har haft två omplaceringar. De har varit otroligt nöjda och hundarna har varit väldigt älskade och fått bra liv!

 

[Silver Girl]

Jag omplacerade min omplacering...

Jag köpte en drygt ett-årig hund från uppfödaren då det visat sig finnas genetisk sjukdom i hundens släkt och hon skulle därför inte gå i avel som det varit tänkt. Hon hade då levt med uppfödarens flock hela livet. När hon kom till mig och blev ensam hund visade hon sig vara rejält osäker. Hon gjorde utfall mot både barn och andra hundar. Ensamhetsträningen gick mycket dåligt. Efter ett år insåg jag att det blev för mycket, just att inte kunna lämna henne funkade inte för mig som bor själv. Att alltid behöva skaffa hundvakt för att kunna göra något utöver jobbet (då jag hade passning) blev för mycket.
Hon fick flytta till en familj med tonåringar, där pappa jobbade hemma och där grannen hade två av samma ras och kunde ta hand om henne med om det behövdes. Mamman i familjen var överlycklig att få en fin utställningshund och kunna följa med sin vän (grannen) på utställningar. Detta var sju år sedan och hon bor där än, mår bra och jag ser lite bilder på facebook ibland.

 

[snorp]

Jag har både omplacerat och tagit emot omplaceringar. Det har blivit hur bra som helst i alla fallen

 

[Åsa A]

Jag har tagit emot 4 omplaceringshundar och själv omplacerat 3 hundar (varav den ena var en som kom till mig som omplacering - hon flyttade dock till en av mina närmaste vänner då hon helt enkelt trivdes bättre där så det var lite av ett specialfall).

Några av hundarna jag tog emot var vad man skulle kunna benämna som problemhundar och åtminstone en av de jag själv omplacerat fick flytta för att det inte funkade hos oss pga rädslor och jag skulle nog benämna henne som en problemhund pga det.

Oavsett vilket så har nog alla hundarna hamnat i minst lika bra eller bättre hem för just den individen.

Men det är inte helt lätt, känslomässigt alltså, att lämna ifrån sig en hund, oavsett att man vet att hunden får det minst lika bra eller bättre i nya hemmet.

 

[bollen__]

Nu har hon bott en vecka hos min brors svärföräldrar och de tycker att hon är helt fantastisk. Hundmöten fungerar mycket bra, hon tittar inte ens på mötande hund (här skrek hon och gick på bakbenen). Hon har tytt sig till mannen i huset, är som ett plåster på honom men om frun i huset lagar mat då sitter hon som klistrad bredvid henne! Blir ledsen då de tar sina lunchpåsar för att lämna henne ensam men överlycklig när de kommer hem igen. Blir superglad när det är dags för promenad. Och gosar, gosar, gosar.
Mina hundar hemma är lugnare. Det är mindre stök, även om de förstås stökar lite vid mattid, men de river inte huset. Det är lugnare när man ska hämta dom i hundgården även om Lemmy fortfarande står och skäller.
Jag saknar henne oerhört. Men jag kan ju inte göra mig av med mina tre pojkar för att behålla henne bara för att hon var pappas hund. Men det känns ju som att hon tydligt visat att hon vill bo själv med en egen familj att inte dela med flera hundar och katter. På det sättet känns det bra. Som att jag tagit rätt beslut framförallt för henne, men också för oss som är kvar här.