Könsroller, jämlikhet och BARN

[Vallmo]

Du skriver om sårbarheten och det gör att jag förstår hur illa det verkligen är. Förstår du inte att det du ser som helt normalt är långt ner i helvetet? Förstår du inte hur illa det är att han beter sig som han gör? Du är ju en människa för guds skull. Du skulle behöva vara en robot om du inte skulle må dåligt av att leva som du gör. Hade du levt i ett normalt förhållande och kommit hem till detta så hade du backat ut ur huset och undrat vart du hade hamnat. Du hade inte stannat en enda sekund. Du hade flytt för ditt liv.

Sluta bortförklara dina känslor och upplevelser med att det är dina hjärnspöken. Det du känner och upplever är vad du måste agera på. Du kan inte fortsätta leva såhär. Det spelar ingen roll om han så vore heligheten och godheten själv, du mår inte bra i hans sällskap! Du måste börja ta dig själv på allvar, sätta värde på dig själv och inse att du är värd ett bättre liv.

Jag förstår alltför väl att du är livrädd, förändringar är skitläskiga och du vet vad du har men inte vad du får och allt det där men du får helt enkelt uppbåda mod och gå iallafall. Inget kan vara sämre än det du lever i idag. Går du inte så kan det en dag vara försent. Stannar du så kommer du fortsätta intala dig att han är en bättre förälder än dig och du kommer fortsätta intala dig att dina barn inte far illa av att leva i det helvete som de också tvingas leva i. Hur tror du att det känns för dem att pappa struntar i att laga mat till mamma? Hur tror du att det känns inuti dem när han vräker ur sig elakheter mot dig? Hur tror du det känns i dem när de säger att pappa ska krama mamma?

Visst, han kanske är en vettig pappa när de är själva, det vet jag inget om, men absolut inte när ni lever tillsammans. Jag lovar att om du flyttar så kommer dina barn vara dig evigt tacksamma för att du fick ett slut på eländet. Det påverkar dem massor att leva mitt i det här och det är inget positivt med det alls.

Strunta i om det är misshandel eller inte. Det kommer komma en dag, om du går, då du kommer inse att det verkligen var det. Det behöver du inte inse nu. Det viktiga nu är att ta första steget och sedan fortsätta gå.

Tack för att du tar dig tid och svarar så omsorgsfullt och genomtänkt.
Jag förstår att du är väldigt omtyckt här på Buke, bland annat pga att du har så mycket vettigt att säga och att du verkligen tar dig tiden. Det berömmet ska du verkligen ta till dig.
Nu vet jag ju inte vad/om du jobbar med något, men coach skulle absolut vara något du skulle passa för.

Du har rätt angående förändringar. Det är ytterst jobbigt för mig och jag har verkligen försökt allt men nu ser jag ingen annan utväg.

Jo, jag förstår på ett vis att det är annorlunda för andra par och andra människor.
I somras var det ett sånt påtagligt tillfälle då mina grannar kom hem, de hade gift sig, var lyckliga osv. Vi pratade lite över staketet, jag var i trädgården och det var så härligt att se dem tillsammans.
Sen gick jag in och....ja, middagen var uppäten och jag hade inte ens blivit tillfrågad om jag skulle vara med och laga den.

Jag brast! Kontrasten med mina gulliga grannar blev för stor.

Den gången höll jag på att sparka sönder en dörr, kan jag säga.
Min sambo fick sitta på mig, jag bet honom och slogs som fan.
Det var nog en sundare reaktion än det som är nu.

Jag är helt säker på att vi måste separera nu.
Det finns ingenting annat kvar än massa destruktivt skit. Jag börjar ta in att jag förtjänar bättre, i alla fall inte det här.
Jag har också förstått att det skadar mina barn. Jag har inte tänkt så förut.
Tack vare dig och alla er andra som har peppat och stöttat mig i tråden så har jag lärt mig väldigt, väldigt mycket. Så tack alla!

 

[em-pirre]

Möjligtvis är det så i de cirklar du rör dig i, det betyder inte att det är sanning för alla.

Fast det är väl inte direkt något helt okänt fenomen att män ganska ofta helt enkelt inte är lika intresserade av sina barn, och att detta ses som något helt normalt för att såna är män. Sorgligt men sant.

 

[lil-sis]

Möjligtvis är det så i de cirklar du rör dig i, det betyder inte att det är sanning för alla.

Skulle säga att det är rätt vanligt typ överallt.

Folk lyfter ju papporna som gör som de allra flesta mammor, det är ett ganska tydligt tecken på att det varken är vanligt eller förväntat.

Tyvärr.

 

[MEJ84]

Jag noterar igen hur lyckligt lottad jag är! I mina kretsar är det en pappa som inte har tagit ut föräldrarledighet -och grabbarna låter honom minsann höra att han är stenåldersmänniska! Min sambo har suttit o pratat ivf på många grabbkvällar och han har känt ett starkt stöd! Nu får han tips om det ena o det andra angående hur man är en förälder. Ok, han har tagit en lite mans-roll i att han har byggt, han utför tunga städningen, det kommer att vara han som byter till vinterdäcken i år och jag får göra de lätta delarna av vår vardag, men det tycker jag är rätt gulligt.

Men man blir ju mörkrädd över att läsa hur ni skriver... Tänk om det ändrar helt plötsligt när barnet är fött?!?

 

[TinyWiny]

Tack för att du tar dig tid och svarar så omsorgsfullt och genomtänkt.
Jag förstår att du är väldigt omtyckt här på Buke, bland annat pga att du har så mycket vettigt att säga och att du verkligen tar dig tiden. Det berömmet ska du verkligen ta till dig.
Nu vet jag ju inte vad/om du jobbar med något, men coach skulle absolut vara något du skulle passa för.

Du har rätt angående förändringar. Det är ytterst jobbigt för mig och jag har verkligen försökt allt men nu ser jag ingen annan utväg.

Jo, jag förstår på ett vis att det är annorlunda för andra par och andra människor.
I somras var det ett sånt påtagligt tillfälle då mina grannar kom hem, de hade gift sig, var lyckliga osv. Vi pratade lite över staketet, jag var i trädgården och det var så härligt att se dem tillsammans.
Sen gick jag in och....ja, middagen var uppäten och jag hade inte ens blivit tillfrågad om jag skulle vara med och laga den.

Jag brast! Kontrasten med mina gulliga grannar blev för stor.

Den gången höll jag på att sparka sönder en dörr, kan jag säga.
Min sambo fick sitta på mig, jag bet honom och slogs som fan.
Det var nog en sundare reaktion än det som är nu.

Jag är helt säker på att vi måste separera nu.
Det finns ingenting annat kvar än massa destruktivt skit. Jag börjar ta in att jag förtjänar bättre, i alla fall inte det här.
Jag har också förstått att det skadar mina barn. Jag har inte tänkt så förut.
Tack vare dig och alla er andra som har peppat och stöttat mig i tråden så har jag lärt mig väldigt, väldigt mycket. Så tack alla!

Tack
Jag jobbar tyvärr inte sedan en arbetsplatsolycka 2001 men jag är påväg tillbaka. Jag kom upp ur rullstolen på våren förra året, slutade med allt morfin den sommaren, jag kunde börja köra bil och en massa andra saker igen, jag gick från döende till att faktiskt börja leva igen. Det tar tid att komma tillbaka men det får helt enkelt ta den tid det tar Vad det blir för jobb sedan vet jag inte än men många tankar och funderingar finns.

Jag förstår att kontrasten blev stor och ja, även om jag inte förespråkar våld i någon form så förstår jag lite reaktionen. Bägaren inte bara rann över, den fullkomligt sprutade över.

När normaliseringsprocessen har gått så långt är det svårt att se att relationen inte enbart skadar en själv utan även barnen. Det var därför jag skrev i något av de första inläggen att om du inte kan lämna den destruktiva relationen för din egen skull, vilket kan vara svårt när man är så nedtryckt, så gå för barnens skull. Kämpa för ett bättre liv för dem! Då kan du hänga på den positiva förändringen som en separation i ditt fall ger tills du en dag på riktigt kan känna i varje fiber av din kropp att du också är värd ett bättre liv. Ibland är det så att det kan vara lättare att kämpa för någon annans skull ett tag.

Bra! Gå tillbaka och läs de raderna varje gång du tvekar. Dina barn är värda det bästa precis som du

 

[Amha]

Tack
Jag jobbar tyvärr inte sedan en arbetsplatsolycka 2001 men jag är påväg tillbaka. Jag kom upp ur rullstolen på våren förra året, slutade med allt morfin den sommaren, jag kunde börja köra bil och en massa andra saker igen, jag gick från döende till att faktiskt börja leva igen. Det tar tid att komma tillbaka men det får helt enkelt ta den tid det tar Vad det blir för jobb sedan vet jag inte än men många tankar och funderingar finns.

Jag förstår att kontrasten blev stor och ja, även om jag inte förespråkar våld i någon form så förstår jag lite reaktionen. Bägaren inte bara rann över, den fullkomligt sprutade över.

När normaliseringsprocessen har gått så långt är det svårt att se att relationen inte enbart skadar en själv utan även barnen. Det var därför jag skrev i något av de första inläggen att om du inte kan lämna den destruktiva relationen för din egen skull, vilket kan vara svårt när man är så nedtryckt, så gå för barnens skull. Kämpa för ett bättre liv för dem! Då kan du hänga på den positiva förändringen som en separation i ditt fall ger tills du en dag på riktigt kan känna i varje fiber av din kropp att du också är värd ett bättre liv. Ibland är det så att det kan vara lättare att kämpa för någon annans skull ett tag.

Bra! Gå tillbaka och läs de raderna varje gång du tvekar. Dina barn är värda det bästa precis som du

Det där får mig att tänka på ett ex. Hans föräldrar höll ihop "för barnens skull" alldeles för länge vilket har satt negativa spår i honom så man ska nog inte fastna i det där att man ska hänga ihop för deras skull.

 

[TinyWiny]

Det där får mig att tänka på ett ex. Hans föräldrar höll ihop "för barnens skull" alldeles för länge vilket har satt negativa spår i honom så man ska nog inte fastna i det där att man ska hänga ihop för deras skull.

Nej. Så många kan i efterhand säga att det hade varit bättre om föräldrarna gått skilda vägar. Att växa upp i en miljö där bråken avlöser varandra, elakheter och dålig stämning, nej det är ingen bra miljö för någon och definitivt inte för ett barn. Det skapar en otrygghet och kan ge svårigheter med nära relationer. Att bara ha det i bakhuvudet som vuxen att föräldrarna levde olyckliga i så många år för att de trodde det var bäst för en själv måste vara vidrigt

Många blir också bättre föräldrar när de slipper den energitjuv som ett dåligt förhållande är och istället kan lägga den energin på barnen.

 

[Mabuse]

Uppdaterar mig själv lite.
Sökte på nätet igår om psykisk misshandel och kom in på en sajt dör det var så mycket träffande saker så jag blev alldeles utom mig. Började gråta. Det var länge sen, kan jag säga, men ändå skönt.
@TinyWiny du säger att jag är hjärntvättad och du har rätt. Alla ni andra, ni har som utrtryckt ungefär samma sak, ni har också rätt.

Jag kan fortfarande inte förstå. Varför? Men det kanske spelar mindre roll.

Jag har hela tiden trott att det har med min diagnos och att det är mina hjärnspöken som talar.
Han har naturligtvis dragit nytta av den svaghet som min diagnos innebär och förklarat väldigt, väldigt mycket med den som orsak.
Han använder sig dessutom av crazy making vilket är väldigt effektivt eftersom det ligger en del sanning i det.
Det konstiga är att den här diagnosen "dök upp" när vår relation blev dålig för flera år sedan.
Jag har tidigare levt hela livet med den här sårbarheten, men klarat mig bra.
Jag har till exempel kunnat sköta ALLA jobb jag har haft och min chef var uppriktigt förvånad eftersom hon aldrig "märkt något". Kan säga att jag har en jäkligt bra chef och det är jag SÅ glad över.
Varje gång jag gått på terapi eller varit inlagd så har det blivit bättre. Men så fort jag kommit hem och varit hemma ett tag blir det alltid sämre.
Nu avslutade jag individualterapin för några veckor sedan och jag märker att jag kommer ur gängorna ganska fort.
Framförallt blir jag så försvagad av att göra så mycket hela tiden. Det bryter ner mig och för att jag blir så trött och dessutom får jag mer ångest.

När jag försöker prata med honom, så försöker ofta snacka bort mig och går in i detaljer vad jag har sagt, vad han har sagt, vad jag känner osv. Till slut är jag helt förvirrad.
Jag har själv förklarat det med att jag har "dålig koll" pga mitt psykiska mående.

När jag försöker prata med honom så sitter han alltid med ryggen emot, börjar titta på tv eller gå in på toa. Jag får aldrig hans odelade uppmärksamhet.
Tillfället är aldrig rätt heller.
Jag har aldrig rätt heller. Det går inte att få "rätt" när jag pratar med honom.
Nu har jag slutat med det eftersom det bara blir destruktivt för mig.

Det som jag upplever är att ju bättre mitt mående har blivit desto mer "går han på mig".
Även att jag har slutat prata med honom och försöka få honom att ta del av hushållsuppgifterna mer verkar spela in.
Numera varken kräver jag eller förväntar mig något av honom. Det har varit ett återkommande diskussionsämne och han vidhåller alltid att han för en massa, minst hälften, men han är väldigt vag om vad det är han gör rent konkret.

Allt eftersom barnen blivit större också och underhåller sig själva desto mer har han börjat "kräva" att jag ska göra.
Maten är en sån vanlig order.
Det är i själva verket det enda som han gör hemma och han verkar bli rasande om han upplever att han har gjort mer av det ett tag.
Inga andra hushållsuppgifter räknas in. Det spelar ingen roll om jag har städat, tvättat, jobbat i trädgården, målat osv.
Det som räknas är maten och det ska delas lika (eller jag ska helst göra lite mer för att det inte ska bli sura miner).

Igår var en sån typiskt jobbig dag.
Jag fick hjälp i trädgården med att sätta upp några spaljéer. Tog kanske en timme, högst. Innan det hade han gjort lunch (som vanligt inte till mig). Så 2-0 till honom, alltså.

Sen fortsatte jag i trädgården när han gick in.
Jag har en massa grejer som behöver fixas innan vintern och eftersom hösten kom så jäkla abrupt så kände jag mig lite stressad.
Sen kommer jag in, trött, kall,och ska laga mat till barnen.
En av barnens kompisar ska sova över dessutom. Han vill inte laga mat, däremot lägger han sig i och föreslår en maträtt som mitt ena barn äter men inte det andra, vilket skulle innebära att jag får göra minst tre maträtter om jag ska ha något själv också.

Gick upp och pratade med barnen och kom överens om en rätt som alla tre gillade.

Sen skulle jag leta fram extramadrassen till kompisen som skulle sova över.
Den låg jäkligt långt in i min proppfulla kattvind. Gud vad jag hatar kattvindar!
Det tog väl en timme eller så.
Efter det gick jag ner och lagade mat.
Frågade om sambon skulle ha och han sa att han tar något senare.
Barnen käkade klart och när jag plockat undan allt så kommer han ut från sitt, som vanligt stängda rum och äter upp resten av maten utan att fråga om jag vill ha.
Sen gör jag något till mig själv efter det och sen röjer jag upp allt. Själv, såklart.

Sen går jag upp och bäddar åt barnet som ska sova över.
Någonstans däremellan så upptäcker jag också att kompisen sitter vid mitt skrivbord och kör datorn.
Jag har uttryckligen sagt ifrån att ingen skulle röra mitt bord för jag hade en trasig tavelram där som jag ska limma och massa lösa bitar till den. Jag har också en del viktiga papper som jag inte garderat utan som låg där, ex mitt sjukintyg och lite annat.
Men min sambo brydde sig alltså inte om det.
Den trasiga tavlan var insatt i mitt rum och massor med trasiga bitar låg bredvid på golvet.
Bara en sån sak brukar jag vanligtvis bli rätt arg för men jag bestämde mig för att låta bli att reagera utåt.

Sen ska barnen läggas och det tar ytterligare tid och naturligtvis gör jag det själv också.
Vid det här laget har jag hålla på nog-stop 4-5 timmar sen jag kom in.
I trädgården hade jag också hållit på i 3-4 timmar (fast den räknas aldrig - det är mitt nöje och det ska jag bara vara jävligt glad över att jag får ägna mig åt).
Så jag var rätt trött.

Såna här "straff" brukar vara förekommande om han har hjälpt mig med något som jag inte klarar själv, dvs i det gär fallet att såga och montera spaljéerna. Man behöver fler än två händer, helt enkelt.

Under tiden har han gjort i stort sett ingenting och som vanligt satt sig och kollat på en film medans jag har fart runt hela em-kvällen.

Såhär ser mitt liv ut i stort sett.
Den här dagen var lite tillspetsad, men i det stora hela så är det såhär.

Jaha, det här vart ju jäkligt långt. Ursäkta uppsatsen!

Jag förstår inte riktigt hur du ska kunna bli frisk när du har det så hemma. Jag tycker det låter helt outhärdligt, och jag är frisk i första läget.

 

[Jozze]

Jag har läst denna tråd i det tysta, och är tyvärr inte beredd att lägga ut en genomgående analys av mitt eget förhållande, mest pga av att jag inte tror att sambon skulle uppskatta att bli analyserad på nätet. Men tack alla ni som har delat med er. Jag tror att de samlade inläggen här kan vara ögonöppnare för många. Mig har den gett en del tankeställare, och vi lever hyfsat jämställt om än långt ifrån fullt ut (kan man det?).

Till sist, all lycka och välgång önskar jag dig @Vallmo , och andra i tråden som har det kämpigt. Fortsätt ta hjälp av buke - här finns många fantastiska människor som ger kraft och styrka. ❤

 

[Jozze]

En kommentar angående instagram: jag var tvungen att jämföra mitt och sambons konton. Jag har lagt ut 46% barnbilder och han 10%. Om vi räknar med även barnrelaterade bilder (t.ex. en bild på barnets inskolningsschema) har jag lagt ut 50% och han 20%. Nu är vi väldigt ojämna användare av instagram, och han har ett följarklientel som gör att han inte vill vara alltför privat, men det var ändå lite intressant.

 

[Vallmo]

Tack
Jag jobbar tyvärr inte sedan en arbetsplatsolycka 2001 men jag är påväg tillbaka. Jag kom upp ur rullstolen på våren förra året, slutade med allt morfin den sommaren, jag kunde börja köra bil och en massa andra saker igen, jag gick från döende till att faktiskt börja leva igen. Det tar tid att komma tillbaka men det får helt enkelt ta den tid det tar Vad det blir för jobb sedan vet jag inte än men många tankar och funderingar finns.

Jag förstår att kontrasten blev stor och ja, även om jag inte förespråkar våld i någon form så förstår jag lite reaktionen. Bägaren inte bara rann över, den fullkomligt sprutade över.

När normaliseringsprocessen har gått så långt är det svårt att se att relationen inte enbart skadar en själv utan även barnen. Det var därför jag skrev i något av de första inläggen att om du inte kan lämna den destruktiva relationen för din egen skull, vilket kan vara svårt när man är så nedtryckt, så gå för barnens skull. Kämpa för ett bättre liv för dem! Då kan du hänga på den positiva förändringen som en separation i ditt fall ger tills du en dag på riktigt kan känna i varje fiber av din kropp att du också är värd ett bättre liv. Ibland är det så att det kan vara lättare att kämpa för någon annans skull ett tag.

Bra! Gå tillbaka och läs de raderna varje gång du tvekar. Dina barn är värda det bästa precis som du

Oj! Då har du haft ditt helvete som du varit i, vänt och kämpat dig tillbaka upp. Fantastiskt!

Jag förstår nu, äntligen, att jag inte gör barnen en tjänst genom att stanna kvar.
Växte upp själv under smått dysfunktionella förhållanden och jag kan säga nu i efterhand, ja de skulle också skilt sig.

Mina föräldrar, eller snarare min pappa har skilt sig nu, 71 år gammal.
Han säger själv att det var 30 år försent. Minst!

Jag vill inte fastna som han gjorde.

 

[Vallmo]

Jag förstår inte riktigt hur du ska kunna bli frisk när du har det så hemma. Jag tycker det låter helt outhärdligt, och jag är frisk i första läget.

Nej, det kommer jag inte bli heller. Har fattat det nu.
Det läskiga är att han antagligen är väldigt nöjd med att ha mig där jag är nu.

Jag är delvis lite irriterad på vården, dvs mina behandlare och mina läkare jag haft. Jag har flera gånger annonserat att jag mår dåligt pga relationen.
Det har varit en väldigt central del i terapin som jag hela tiden återkommit till.
Men ingen har gjort något utan koncentrerat sig på min diagnos istället.

Jag menar, om ni, några kloka användare på bukefalos kan sätta fingret på vad som är mitt problem så borde ju dom också gjort det.

Bland annat har han själv suttit på ett "familjemöte" och sagt hur skönt han tyckte det var när jag var inlagd på sjukhuset.

Jag börjar nästan tänka att jag hade aldrig blivit sjuk om det inte var så dåligt hemma. Allt började där. Och nu är jag tillbaka på samma fläck igen. Dock med lite bättre redskap den här gången.

Redan där, för 4-6 år sedan (minns inte riktigt - allt är som bomull i huvudet) började han exkludera mig och använda sig av crazymakiing.
Jag fick massor med skit för att jag höll med skolsköterskan om att det var något "fel"'på vår son. Idag har han en diagnos ur autismspektrat (Aspergers, typ) och tourettes.

Min diagnos har aldrig, aldrig ställt till det för mig tidigare.
Visste inte ens om att jag hade den.
Var ovanligt skötsam som tonåring, jobbade med svårt cancersjuka barn som 18-åring, flyttade till USA en tid osv.
Allt det grejade jag utan problem.

Fördelen är, och det i ser jag nu, den dag jag slipper honom kommer jag vara "frisk".

 

[TinyWiny]

Oj! Då har du haft ditt helvete som du varit i, vänt och kämpat dig tillbaka upp. Fantastiskt!

Jag förstår nu, äntligen, att jag inte gör barnen en tjänst genom att stanna kvar.
Växte upp själv under smått dysfunktionella förhållanden och jag kan säga nu i efterhand, ja de skulle också skilt sig.

Mina föräldrar, eller snarare min pappa har skilt sig nu, 71 år gammal.
Han säger själv att det var 30 år försent. Minst!

Jag vill inte fastna som han gjorde.

Ett i raden Jag har bland annat varit där du är nu. Du skrev om mitt barnperspektiv, det finns en anledning till det med.

Bra! Ta fasta på det. Gå tillbaka och läs dina egna inlägg när du tvekar det minsta. Spara den här tråden. Den kan vara bra att ha.

Vi har bara ett liv. Det livet är vi ansvariga för att leva fullt ut så bra vi bara kan. Livet är för kort för att ödsla det på människor som inte är värda vår tid och ingen kommer tacka en för att man gör det.

Nej du ska inte fastna. Du ska lägga upp en plan, ta den steg för steg och skapa dig det liv du vill ha.

 

[TinyWiny]

Nej, det kommer jag inte bli heller. Har fattat det nu.
Det läskiga är att han antagligen är väldigt nöjd med att ha mig där jag är nu.

Jag är delvis lite irriterad på vården, dvs mina behandlare och mina läkare jag haft. Jag har flera gånger annonserat att jag mår dåligt pga relationen.
Det har varit en väldigt central del i terapin som jag hela tiden återkommit till.
Men ingen har gjort något utan koncentrerat sig på min diagnos istället.

Jag menar, om ni, några kloka användare på bukefalos kan sätta fingret på vad som är mitt problem så borde ju dom också gjort det.

Bland annat har han själv suttit på ett "familjemöte" och sagt hur skönt han tyckte det var när jag var inlagd på sjukhuset.

Jag börjar nästan tänka att jag hade aldrig blivit sjuk om det inte var så dåligt hemma. Allt började där. Och nu är jag tillbaka på samma fläck igen. Dock med lite bättre redskap den här gången.

Redan där, för 4-6 år sedan (minns inte riktigt - allt är som bomull i huvudet) började han exkludera mig och använda sig av crazymakiing.
Jag fick massor med skit för att jag höll med skolsköterskan om att det var något "fel"'på vår son. Idag har han en diagnos ur autismspektrat (Aspergers, typ) och tourettes.

Min diagnos har aldrig, aldrig ställt till det för mig tidigare.
Visste inte ens om att jag hade den.
Var ovanligt skötsam som tonåring, jobbade med svårt cancersjuka barn som 18-åring, flyttade till USA en tid osv.
Allt det grejade jag utan problem.

Fördelen är, och det i ser jag nu, den dag jag slipper honom kommer jag vara "frisk".

Tyvärr är min erfarenhet att när någon fått diagnosen borderline så är allt runt omkring oväsentligt. Allt skylls på diagnosen från alla håll. Både från vårdens, anhörigas och även hen som har fått diagnosen skyller allt på den. Gör man det så kan man aldrig komma någonstans. Jag står fast vid att en diagnos ska vara till för att få redskapen till en fungerande tillvaro, inte för att sätta stämplar på folk att hen är si eller så och det går inte att göra något åt. Alla, precis alla kan må bättre, fungera bättre och ha ett bättre liv om de får rätt redskap.
Att din sambo sa det han gjorde bortförklarades säkerligen med att det är tufft att ha en sjuk partner. Att han helt enkelt behövde avlastning. Du och jag vet att det inte var så han tänkte men jag tror att det var så vården trodde att han menade.

Som sagt, jag tror inte att du faktiskt har den diagnosen.

 

[Vallmo]

Jag har läst denna tråd i det tysta, och är tyvärr inte beredd att lägga ut en genomgående analys av mitt eget förhållande, mest pga av att jag inte tror att sambon skulle uppskatta att bli analyserad på nätet. Men tack alla ni som har delat med er. Jag tror att de samlade inläggen här kan vara ögonöppnare för många. Mig har den gett en del tankeställare, och vi lever hyfsat jämställt om än långt ifrån fullt ut (kan man det?).

Till sist, all lycka och välgång önskar jag dig @Vallmo , och andra i tråden som har det kämpigt. Fortsätt ta hjälp av buke - här finns många fantastiska människor som ger kraft och styrka. ❤

Tack men tar lite illa vid mig också. Jag tror ingen här kräver en genomgående analys av någon.

Mitt syfte var inte att lägga ut mitt förhållande här. Egentligen!
Det bara blev så. Jag har tvärtom tänkt att är det något jag aldrig ska prata om här så är det just det här.
Egentligen hade väl en egen tråd varit mer passande också.
Samtidigt är jag @Hyacinth evigt tacksam som startade den här tråden.
Det blev en riktig ögonöppnare för mig och resultatet har varit att jag har lärt mig otroligt mycket och börjat förstå saker mycket bättre också.

Min sambo skulle säkert inte heller uppskatta att han visste att jag skrev om honom här.
Men det vet han inte. Och jag tror att jag är anonym för i stort sett alla här på forumet. Han också.
Din sambo är antagligen så schysst att det inte finns någon som helst anledningen att "lägga ut honom" heller.

För övrigt, om min sambo skulle läsa det här skulle han aldrig fatta att det handlade om honom. Han skulle antagligen uppröras och tänka "vilken jävla rövhatt".

 

[Vallmo]

Tyvärr är min erfarenhet att när någon fått diagnosen borderline så är allt runt omkring oväsentligt. Allt skylls på diagnosen från alla håll. Både från vårdens, anhörigas och även hen som har fått diagnosen skyller allt på den. Gör man det så kan man aldrig komma någonstans. Jag står fast vid att en diagnos ska vara till för att få redskapen till en fungerande tillvaro, inte för att sätta stämplar på folk att hen är si eller så och det går inte att göra något åt. Alla, precis alla kan må bättre, fungera bättre och ha ett bättre liv om de får rätt redskap.
Att din sambo sa det han gjorde bortförklarades säkerligen med att det är tufft att ha en sjuk partner. Att han helt enkelt behövde avlastning. Du och jag vet att det inte var så han tänkte men jag tror att det var så vården trodde att han menade.

Som sagt, jag tror inte att du faktiskt har den diagnosen.

Tack! Det känns verkligen stärkande!
Och ja, verkligen! Så är det ju, det är en jävla stämpel som helt enkelt har hindrat mig snarare än hjälpt mig. I alla fall här hemma, i min relation.

Det är en jävla skitdiagnos och det finns ingen patientgrupp som blir baktalade så mycket som personer med emotionell instabil personlighetsstörning.
Man är manipulativ, kör slut på sin omgivning, en dålig förälder, svartsjuk, galen, missbrukare, enorma bekräftelsebehov osv.

Kan säga att inget stämmer in på mig själv.
Kör jag slut på någon så är det mig själv.

Har också insett att det är en stor fördel för min sambo att jag har den här diagnosen.
Han kan köra på som han gör och samtidigt adressera alla mina reaktioner till diagnosen. Mycket osunt! Mycket oschysst! Och mycket praktiskt!

 

[Hyacinth]

Tack! Det känns verkligen stärkande!
Och ja, verkligen! Så är det ju, det är en jävla stämpel som helt enkelt har hindrat mig snarare än hjälpt mig. I alla fall här hemma, i min relation.

Det är en jävla skitdiagnos och det finns ingen patientgrupp som blir baktalade så mycket som personer med emotionell instabil personlighetsstörning.
Man är manipulativ, kör slut på sin omgivning, en dålig förälder, svartsjuk, galen, missbrukare, enorma bekräftelsebehov osv.

Kan säga att inget stämmer in på mig själv.
Kör jag slut på någon så är det mig själv.

Har också insett att det är en stor fördel för min sambo att jag har den här diagnosen.
Han kan köra på som han gör och samtidigt adressera alla mina reaktioner till diagnosen. Mycket osunt! Mycket oschysst! Och mycket praktiskt!

Heja! Nu börjar du låta lite arg istället. Det ser jag som positivt.

 

[Hyacinth]

Jag har läst denna tråd i det tysta, och är tyvärr inte beredd att lägga ut en genomgående analys av mitt eget förhållande, mest pga av att jag inte tror att sambon skulle uppskatta att bli analyserad på nätet. Men tack alla ni som har delat med er. Jag tror att de samlade inläggen här kan vara ögonöppnare för många. Mig har den gett en del tankeställare, och vi lever hyfsat jämställt om än långt ifrån fullt ut (kan man det?).

Till sist, all lycka och välgång önskar jag dig @Vallmo , och andra i tråden som har det kämpigt. Fortsätt ta hjälp av buke - här finns många fantastiska människor som ger kraft och styrka. ❤

Jag tror det är rätt hopplöst. I alla fall om man har BARN. Det är lättare utan, man är två "fria" individer med mer lika villkor.

 

[Hyacinth]

Och @Vallmo , använd tråden hur mycket du vill och behöver.

 

[Vallmo]

Heja! Nu börjar du låta lite arg istället. Det ser jag som positivt.

Jag är arg! På honom och på vården.
Den här tråden har fått mig att förstå att jag inte förtjänar det här och att mina reaktioner inte är en sjukdom. Däremot är hans beteende sjukt och manipulativt.
Visar inget utåt bara, men ilskan finns därinne.

Jag känner mig fortfarande handlingsförlamad, men jag får ge det lite tid tror jag.