Könsroller, jämlikhet och BARN

[Vallmo]

Och @Vallmo , använd tråden hur mycket du vill och behöver.

 

[TinyWiny]

Tack! Det känns verkligen stärkande!
Och ja, verkligen! Så är det ju, det är en jävla stämpel som helt enkelt har hindrat mig snarare än hjälpt mig. I alla fall här hemma, i min relation.

Det är en jävla skitdiagnos och det finns ingen patientgrupp som blir baktalade så mycket som personer med emotionell instabil personlighetsstörning.
Man är manipulativ, kör slut på sin omgivning, en dålig förälder, svartsjuk, galen, missbrukare, enorma bekräftelsebehov osv.

Kan säga att inget stämmer in på mig själv.
Kör jag slut på någon så är det mig själv.

Har också insett att det är en stor fördel för min sambo att jag har den här diagnosen.
Han kan köra på som han gör och samtidigt adressera alla mina reaktioner till diagnosen. Mycket osunt! Mycket oschysst! Och mycket praktiskt!

Jag ska inte säga vad jag tycker om den diagnosen men den förstör så fruktansvärt mycket Det är så fruktansvärt tragiskt att vården på det sättet bidrar till att någon stannar i en usel relation. Ibland undrar jag varför en sådan diagnos ens finns? Något bör ju ha inträffat i ens liv om man mår så dåligt, varför inte reda ut det istället för att beskylla den som mår dåligt för allt möjligt. Det gör ju ingen friskare.

 

[Squie]

Jag känner mig fortfarande handlingsförlamad, men jag får ge det lite tid tror jag.

Det är en process...så ge det tid så ska du se allt faller på plats. En dag bara VET du hur du ska agera o vad du själv VILL. När man som människa kommer till det stadiet kan INGET, verkligen INGET får en att ändra sig. Så va trygg i att du genomgår en process o att allt har sin tid.

*pepp*

 

[Vallmo]

Jag ska inte säga vad jag tycker om den diagnosen men den förstör så fruktansvärt mycket Det är så fruktansvärt tragiskt att vården på det sättet bidrar till att någon stannar i en usel relation. Ibland undrar jag varför en sådan diagnos ens finns? Något bör ju ha inträffat i ens liv om man mår så dåligt, varför inte reda ut det istället för att beskylla den som mår dåligt för allt möjligt. Det gör ju ingen friskare.

Ja, både och kan jag tycka.
Många har ju den här diagnosen och det möjliggör ju att få behandling och hjälp med att hantera svårigheter som kommer med diagnosen.
Det möjliggör också långvarig sjukskrivning vilket FK annars skulle ha oerhört svårt att släppa igenom.
Alla har ju inte heller problem med rövhattar till män heller utan mår dåligt av andra skäl. Terapin hjälper faktiskt till att reda ut många av dom sakerna.

Problemet som i mitt fall är ju att jag inte fattade att det var min sambo som var mitt största problem. Har fortfarande svårt att tänka så.
Han skulle ju däremot se mig som sitt problem och sig själv som felfri. Det är ofta så han beskriver sig själv (fast inte just med dom orden). Skulle han ha något problem, så beror det på mig.

Jag har fått jättebra verktyg från min terapi som har hjälpt mig mycket. Jag tror också framförallt den dagen jag blir "fri" så kommer det ha väldigt stor betydelse för mina val i framtiden.
Jag tror att jag kommer ha ett betydligt rikare och mer glädjefyllt liv än honom.
Han kommer sitta där på sin tron och blicka ner på de flesta lite halvt föraktfullt och det kan nog bli jävligt ensamt och trist i längden. Dessutom har han social fobi så hans umgänge är och kommer bli ännu mer begränsat.

Däremot tycker ju jag i mitt fall att dom (vården) faktiskt har lagt för in för mycket i diagnosen och glömt bort att titta på hela bilden.
Det är ju ganska uppenbart, ser jag nu i efterhand hur mönstret varit. Jag mår dåligt, får vård, blir bättre, skickas hem, mår sämre, får vård osv.
Där tycker jag diagnosen har hindrat mina vårdgivare och inte sett skogen för alla träd, så att säga.
Däremot har jag personligen inte upplevt att jag blivit sämre bemött av vården pga min diagnos. Men jag vet att det förekommer.
Där jag behandlas ges endast vård till sjukvårdspersonal, vilket gör det lite speciellt och väldigt, väldigt mycket bättre än den vård jag själv jobbar i.

Jag kommer kontakta min läkare (har inte orkat riktigt ännu) och prata om det här och försöka se till att jag faktiskt får den hjälp jag behöver just här och nu.
Jag skriver säkert mycket som uppfattas som handlingskraftigt i tråden, men i själva verket är jag handlingsförlamad, trött, har ångest och vet inte riktigt vart jag ska börja.

Och mitt i allt känner jag mig dessutom lite pinsam? Hur trött kan man bli på sig själv, egentligen?

 

[Jozze]

Tack men tar lite illa vid mig också. Jag tror ingen här kräver en genomgående analys av någon.

Mitt syfte var inte att lägga ut mitt förhållande här. Egentligen!
Det bara blev så. Jag har tvärtom tänkt att är det något jag aldrig ska prata om här så är det just det här.
Egentligen hade väl en egen tråd varit mer passande också.
Samtidigt är jag @Hyacinth evigt tacksam som startade den här tråden.
Det blev en riktig ögonöppnare för mig och resultatet har varit att jag har lärt mig otroligt mycket och börjat förstå saker mycket bättre också.

Min sambo skulle säkert inte heller uppskatta att han visste att jag skrev om honom här.
Men det vet han inte. Och jag tror att jag är anonym för i stort sett alla här på forumet. Han också.
Din sambo är antagligen så schysst att det inte finns någon som helst anledningen att "lägga ut honom" heller.

För övrigt, om min sambo skulle läsa det här skulle han aldrig fatta att det handlade om honom. Han skulle antagligen uppröras och tänka "vilken jävla rövhatt".

Förlåt, det var verkligen inte meningen att du skulle ta illa vid dig! Det jag menade var att jag inte vill prata i detalj om honom på nätet utan hans vetskap. Jag kan nog iofs peka ut både ett och tre strukturella problem som vi står inför, men när jag skrev inlägget var jag om inte annat inte mogen för det. En genomgående analys var överdrivet formulerat: det var en ofärdig tanke i mitt huvud om att jag inte analyserat mitt förhållande färdigt nog för att kunna komma med så mycket i tråden. Äsch, jag vet inte om jag svamlar.

En och annan här på buke vet vem både jag och min sambo är. Det hindrar mig nog kanske lite också skall erkännas.

 

[Kattennizze]

Ja, både och kan jag tycka.
Många har ju den här diagnosen och det möjliggör ju att få behandling och hjälp med att hantera svårigheter som kommer med diagnosen.
Det möjliggör också långvarig sjukskrivning vilket FK annars skulle ha oerhört svårt att släppa igenom.
Alla har ju inte heller problem med rövhattar till män heller utan mår dåligt av andra skäl. Terapin hjälper faktiskt till att reda ut många av dom sakerna.

Problemet som i mitt fall är ju att jag inte fattade att det var min sambo som var mitt största problem. Har fortfarande svårt att tänka så.
Han skulle ju däremot se mig som sitt problem och sig själv som felfri. Det är ofta så han beskriver sig själv (fast inte just med dom orden). Skulle han ha något problem, så beror det på mig.

Jag har fått jättebra verktyg från min terapi som har hjälpt mig mycket. Jag tror också framförallt den dagen jag blir "fri" så kommer det ha väldigt stor betydelse för mina val i framtiden.
Jag tror att jag kommer ha ett betydligt rikare och mer glädjefyllt liv än honom.
Han kommer sitta där på sin tron och blicka ner på de flesta lite halvt föraktfullt och det kan nog bli jävligt ensamt och trist i längden. Dessutom har han social fobi så hans umgänge är och kommer bli ännu mer begränsat.

Däremot tycker ju jag i mitt fall att dom (vården) faktiskt har lagt för in för mycket i diagnosen och glömt bort att titta på hela bilden.
Det är ju ganska uppenbart, ser jag nu i efterhand hur mönstret varit. Jag mår dåligt, får vård, blir bättre, skickas hem, mår sämre, får vård osv.
Där tycker jag diagnosen har hindrat mina vårdgivare och inte sett skogen för alla träd, så att säga.
Däremot har jag personligen inte upplevt att jag blivit sämre bemött av vården pga min diagnos. Men jag vet att det förekommer.
Där jag behandlas ges endast vård till sjukvårdspersonal, vilket gör det lite speciellt och väldigt, väldigt mycket bättre än den vård jag själv jobbar i.

Jag kommer kontakta min läkare (har inte orkat riktigt ännu) och prata om det här och försöka se till att jag faktiskt får den hjälp jag behöver just här och nu.
Jag skriver säkert mycket som uppfattas som handlingskraftigt i tråden, men i själva verket är jag handlingsförlamad, trött, har ångest och vet inte riktigt vart jag ska börja.

Och mitt i allt känner jag mig dessutom lite pinsam? Hur trött kan man bli på sig själv, egentligen?

Ett råd i all välmening, skit i rövhattens kommande liv, lägg ingen energi på att tänka på hur rövhattens liv kommer att gestalta sig, fokusera endast på dig och dina barn. Du är skyldig dina barn ett bättre liv än de har med rövhatten, jag lovar. Kämpa för dem. Du kan. Du är jättestark som redan skrivit om detta, det är första steget att erkänna hur jävligt det faktiskt är. Och det ÄR skitpinsamt men nu är det värsta gjort. Och vet du, INGEN tycker att du är pinsam. ALLA tycker att din sambo är en stor fet rövhatt.

 

[Vallmo]

Förlåt, det var verkligen inte meningen att du skulle ta illa vid dig! Det jag menade var att jag inte vill prata i detalj om honom på nätet utan hans vetskap. Jag kan nog iofs peka ut både ett och tre strukturella problem som vi står inför, men när jag skrev inlägget var jag om inte annat inte mogen för det. En genomgående analys var överdrivet formulerat: det var en ofärdig tanke i mitt huvud om att jag inte analyserat mitt förhållande färdigt nog för att kunna komma med så mycket i tråden. Äsch, jag vet inte om jag svamlar.

En och annan här på buke vet vem både jag och min sambo är. Det hindrar mig nog kanske lite också skall erkännas.

Det är lugnt!

 

[Squie]

Däremot tycker ju jag i mitt fall att dom (vården) faktiskt har lagt för in för mycket i diagnosen och glömt bort att titta på hela bilden.

Det är, som jag har förstått det, helt normalt. Lyssnade på en föreläsning av en läkare och han gav helt klart kritik till sin egen profession att missa helheten. Att bara fokusera på det lilla.
Det som slog mig under föreläsningen och även när det gäller dig...de kanske inte arbetar i team så att alla professioner kan kolla upp patienten o ge sin puzzelbit till puzzlet. Vilket får mig att undra om du har träffat en sjukgymnast och/eller en arbetsterapeut?

 

[Vallmo]

....vill bara förtydliga mig själv lite till och hur det går till när man får såna här diagnoser.
Jag har och har haft den här diagnosen, alltså emotionell instabil personlighetsstörning. Numera uppfyller jag inte alla diagnoskriterier och jag skulle förmodligen inte få diagnosen idag om det gjordes en utredning (scid). Det skulle troligen visa att jag ligger på gränsen (har gjort såna tester under hela behandlingen) vilket jag också gör.

Däremot har jag alltid varit högfungerande. Det är faktiskt många som är det och lever till synes normala liv och presterar bra och över medel också. Dom personerna tänker man aldrig på som "borderlinepatienter".
Diagnosen har inte hindrat mig att leva ett liv fullt ut så att säga innan.
Hade inte min situation hemma varit så usel så kanske det kanske aldrig visat sig heller.

Så för att summera, en diagnos är både bra och dåligt.
Men det man läser om man googlar är i stort sett bara en massa stigmatiserande skit. Och den skiten förstör verkligen för oss "normala" med emotionell instabil personlighetsstörning.

 

[Petruska]

Förlåt, det var verkligen inte meningen att du skulle ta illa vid dig! Det jag menade var att jag inte vill prata i detalj om honom på nätet utan hans vetskap. Jag kan nog iofs peka ut både ett och tre strukturella problem som vi står inför, men när jag skrev inlägget var jag om inte annat inte mogen för det. En genomgående analys var överdrivet formulerat: det var en ofärdig tanke i mitt huvud om att jag inte analyserat mitt förhållande färdigt nog för att kunna komma med så mycket i tråden. Äsch, jag vet inte om jag svamlar.

En och annan här på buke vet vem både jag och min sambo är. Det hindrar mig nog kanske lite också skall erkännas.

Jag spinner vidare lite på det där. Det är absolut inte riktat mot dig @Jozze på något som helst sätt, utan du bara tog upp en tanketråd här som jag ofta tänker på.

Jag har ganska ofta mött bland väninnor att de på olika sätt när de pratar om sina förhållanden uttrycker att de är väldigt, väldigt noga med att inte lämna ut sina män, som de uttrycker det. Jag tolkar i stort sett alltid det som att förhållandet är i bästa fall halvroligt och att de på olika sätt är missnöjda med sina män - säkert oftast på grund av männens brister när det gäller ansvar för barnen och insatser i hushållet.

För mig är det något djupt obehagligt i den typen av lojalitet. Som att vara lojal mot en överordnad. Som att inte kunna tala öppet om sitt eget liv, därför att någon annan - mannen - på något sätt måste skyddas. Att känna att man inte uppriktigt och öppet kan tala om sin man, sitt förhållande, tyder för mig att på att det finns rätt mycket skit där. Som man då ålägger sig att sitta helt ensam med, för det är viktigare att inte "lämna ut" sin man än att tala ärligt om sitt eget liv. Den lojaliteten - eller vad det är - gör att kvinnor inte kan se mönster när det gäller misslyckade försök till jämställda förhållanden, till exempel, för om det är fel att "lämna ut" sin man kan man inte prata om det.

Ja, jag tycker att det där är problematiskt.

Nu är ju inte den sortens samtal exakt samma sak som att skriva om saker på ett öppet forum, så klart. Men ändå. Något lurt är det med det hela.

 

[Vallmo]

Det är, som jag har förstått det, helt normalt. Lyssnade på en föreläsning av en läkare och han gav helt klart kritik till sin egen profession att missa helheten. Att bara fokusera på det lilla.
Det som slog mig under föreläsningen och även när det gäller dig...de kanske inte arbetar i team så att alla professioner kan kolla upp patienten o ge sin puzzelbit till puzzlet. Vilket får mig att undra om du har träffat en sjukgymnast och/eller en arbetsterapeut?

Ja i mitt fall har dom missat helheten. Kanske inte missat, men inte förstått hur illa det faktiskt är hemma. Dom och även jag, har definitivt inte fattat vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag har gått på något som heter MBT terapi och där har man ett team med läkare, arbetsterapeut och psykoterapeut runt sig.
Dels har jag haft gruppterapi, gestaltande skapande terapi (måla, keramik), gjort mindfullnesövningar och sen träffat läkaren för medicinska frågor och sjukskrivning.
Det här teamet hade träffar själva minst en gång i veckan då de gick igenom oss alla (8 pers i gruppen) och vi hade även utvecklingssamtal själva med teamet 2 gånger per termin.
Detta pågick under 18 månader, tre tillfällen per vecka. Alltså en ganska lång, krävande och kostsam behandling.
Dom flesta i gruppen var medelålders, välutbildade kvinnor som arbetade och var högfungerande. Kanske inte det man tänker på när man hör ordet "borderline"

Jisses, jag trodde aldrig att jag skulle sitta här en dag och berätta om det här så öppet. Häftigt!

 

[Vallmo]

Jag spinner vidare lite på det där. Det är absolut inte riktat mot dig @Jozze på något som helst sätt, utan du bara tog upp en tanketråd här som jag ofta tänker på.

Jag har ganska ofta mött bland väninnor att de på olika sätt när de pratar om sina förhållanden uttrycker att de är väldigt, väldigt noga med att inte lämna ut sina män, som de uttrycker det. Jag tolkar i stort sett alltid det som att förhållandet är i bästa fall halvroligt och att de på olika sätt är missnöjda med sina män - säkert oftast på grund av männens brister när det gäller ansvar för barnen och insatser i hushållet.

För mig är det något djupt obehagligt i den typen av lojalitet. Som att vara lojal mot en överordnad. Som att inte kunna tala öppet om sitt eget liv, därför att någon annan - mannen - på något sätt måste skyddas. Att känna att man inte uppriktigt och öppet kan tala om sin man, sitt förhållande, tyder för mig att på att det finns rätt mycket skit där. Som man då ålägger sig att sitta helt ensam med, för det är viktigare att inte "lämna ut" sin man än att tala ärligt om sitt eget liv. Den lojaliteten - eller vad det är - gör att kvinnor inte kan se mönster när det gäller misslyckade försök till jämställda förhållanden, till exempel, för om det är fel att "lämna ut" sin man kan man inte prata om det.

Ja, jag tycker att det där är problematiskt.

Nu är ju inte den sortens samtal exakt samma sak som att skriva om saker på ett öppet forum, så klart. Men ändå. Något lurt är det med det hela.

Men så mycket klokt du skriver. Jag fattar inte hur jag missat det förut.

Det är ju PRECIS så det är.
Vi är så lojala, vi vill inte stå där med vår egen skam för att vi inte är jämställda och samtidigt skyddar vi mannen och "överdriver" deras förtjänster. De enda vi lurar är oss själva och väninnorna.
Alla går säkert hem ifrån sån träff och känner sig misslyckad utifrån ett jämställdhetsperspektiv.

Hur många gånger har inte jag försvarat min sambo trots att han är en oempatisk, arrogant slöfock?
Hur många gånger har inte min syrra sagt "ja, men han är ju SÅ bra med barnen för att han fixar allt med dom på släktträffar"?
Tacka fan för det. Han har social fobi så barnen är en utmärkt ursäkt för honom att slippa umgås med vuxna.
Dessutom, hur många gånger har jag inte sagt till min sambo att min syrra talar så väl om dig och alltid när jag tar upp ett problem så svarar hon "men han är ju så bra med barnen".
Det jag INTE har sagt är att när jag berättar detta för min sambo så svarar han alltid genom att släppa en nedlåtande kommentar om min syrra som han anser vara både ointelligent och förutsägbar. Hon arbetar som chef på en av de större företagen i Sverige och har så gjort i olika befattningar i 20 år.
Trots omfattande nedskärningar så har alltid min "osmarta" syrra fått vara kvar.

Kanske dags för mig att bli lite mer ärlig?

 

[LenaH]

Och VILL du ha en egen så kan vi fixa det också. Heja dig!

 

[Vallmo]

Och VILL du ha en egen så kan vi fixa det också. Heja dig!

Får se om jag vågar mig på det. Har aldrig startat en tråd!

 

[Vallmo]

eller som i mitt fall är/ var det så att exet hade full koll på vad som skrevs på nätet
han visste precis vad jag hette ( heter) här på buke och på fb och varje stavelse som ens andades kritik mot honom ( eller för den delen att jag skulle försöka föra fram mig som bättre förälder -för att ta ett hyfsat närliggande exempel . kanelbullens dag 4/10 då jag faktiskt tagit kort på plåtar med bullar något år innan ) kommentar vad håller du på med ???
Försöker du få folk att tro att du bakar och är en djävla bullmorsa eller ?????
Nu gäller detta inte för i år , men andra år innan
Jag har ju inte ens vågat knysta öppet om min relation på forumet här innan- just för att jag VET att han läser allt jag skriver på nätet på de nick han kände till
han gick gärna in på min dator och kollade både på buke och fb allt jag skrev och på pm
Började därför i början på 2015 ändra lösenord varje vecka samt vara noga med att aldrig vara inloggad jämt/ kom ihåg mig
Han tog dessutom varje chans att läsa sms på min telefon och hittade han något där så ville han genast vända det mot mig ( nu handlar det inte om otrohet alls för tydlighetens skull)- men andra saker
"AHA du har varit i stallet !!!??? igen ?? "
" Men vad fan !!!!!!! Skriver du ( i privata sms med min bästa vän - bara så ingen tror nåt annat )
att du tycker det är jobbigt med att jag inte städar !!!!???? "
Men vad fan du som inte ens kan ta hand om barnen - och du släpar med dem till stallet- det är ju för fan barnmisshandel !"
De skulle bara veta vad du är för en typ !!
osv osv


Jag fick en stor påminnelse i somras/ våras att han fortfarande har koll på vad jag skriver här under detta nicket då han började hota med att ta ensam vårdnad om barnen för jag är inte helt klok ( mycket komprimerad sammanfattning) och inte hade något jobb= inte råd att ha barnen och ge dem mat tex
och detta kom efter att jag faktiskt vågade berätta öppet hur jag upplevt vårt förhållande under vår/ sommaren här på buke
Kan berätta att det är en av få gånger jag pm:at moderator i panik och bett den att radera mina inlägg
Så starkt jobbigt var det ( och så stor makt har exet fortfarande över mig i att jag känner mig som en "dålig mamma")
Har bara vågat innan att berätta i konversationer / pm under lång tid
Sedan så tror jag inte att någon vill "hänga ut" någon på nätet så sett ?
Skillnad om man skriver namn eller som på fb då många ( alla?) vet vilka det handlar om
I vilket fall så har aldrig någonsin min intention varit att hänga ut exet- utan mer att situationen varit av den karaktären att man helt enkelt måste få ventilera den nånstans

Fy, fan! Han låter ju inte riktigt klok.
Jag klagar på min sambo, men....sådär skulle han aldrig göra.
Man kan aldrig säga aldrig, men jag skulle bli ytterst förvånad.

Det där är stalking och inget annat!

 

[Intejag]

Fy, fan! Han låter ju inte riktigt klok.
Jag klagar på min sambo, men....sådär skulle han aldrig göra.
Man kan aldrig säga aldrig, men jag skulle bli ytterst förvånad.

Det där är stalking och inget annat!

jo jag vet och jag har alltid ansett honom vara en "bra pappa"
you know ?

Men visst han kom på mig med att ljuga att jag jobbade när jag egentligen var i stallet
Det var liksom mitt ( dåliga) sätt att slippa få det jobbigt hemma och det hände inte ofta men nån gång i månaden
(jag hade bra hjälp med mina hästar men jag ville ju träffa dem iaf ibland och nån gång så behövdes det ju att jag såg till dem för ingen annan kunde )
exet jobbade ju dygn så oavsett så fattar jag inte hur han ens skulle tro att jag skulle kunna lösa det ?
typ att åka ut till stallet supersnabbt för att se att de stod på alla fyra benen och mådde bra samt hade mat och vatten

men just det där att jag faktiskt ljög har satt stora spår i mig med
för det är INTE jag ( undantaget i ulvlekar dårå - ibland )
men IRL så nej
Och det har fått mig riktigt på defensiven totalt sett då och under vår separaration

 

[Vallmo]

jo jag vet och jag har alltid ansett honom vara en "bra pappa"
you know ?

Men visst han kom på mig med att ljuga att jag jobbade när jag egentligen var i stallet
Det var liksom mitt ( dåliga) sätt att slippa få det jobbigt hemma och det hände inte ofta men nån gång i månaden
(jag hade bra hjälp med mina hästar men jag ville ju träffa dem iaf ibland och nån gång så behövdes det ju att jag såg till dem för ingen annan kunde )
exet jobbade ju dygn så oavsett så fattar jag inte hur han ens skulle tro att jag skulle kunna lösa det ?
typ att åka ut till stallet supersnabbt för att se att de stod på alla fyra benen och mådde bra samt hade mat och vatten

men just det där att jag faktiskt ljög har satt stora spår i mig med
för det är INTE jag ( undantaget i ulvlekar dårå - ibland )
men IRL så nej
Och det har fått mig riktigt på defensiven totalt sett då och under vår separaration

Jag förstår!
Ljuger man och man vanligtvis inte brukar göra det så tycker jag i alla fall att det är ett tecken på att "bli trängd".

Ulvlekar har jag inte testat, men de går väl ut på att man ljuger hela tiden?

Det är ju helt gräsligt att han inte kunde ta hand om barnen någon gång för att du skulle få utöva dina intressen.
Jag tycker det låter som hans största "trigger" verkade vara att ha kontroll.
Du har ju beskrivit lite förut också att han ständigt verkade vilja ha koll på dig här, jobbet, hemmet osv.

Tack och lov är min inte sån, men......

Han "tar" gärna barnen en hel dag medans jag köper kläder åt dom, handlar, jobbar i trädgården eller liknande.
Eftersom han har haft det såå jobbigt med att "ta hand" om dom hela dagen (de har varit ute hela dagen - själva - och spelat Pokémon) så återstår matlagning, tvätt, eventuell städning, rengöra barnen och få dom i säng. För mig, alltså.

Idag la han några hamburgare på grillen (jag fick faktiskt en också ) till dagens middag.
Efter det tyckte han att han gjort sitt och satt i soffan i tre timmar medans jag fixade tvätt, kök, disk, sopor, barn i säng osv.

Jag förstår ärligt talat inte mig på mannen som jag levt med i femton år.

Väldigt, väldigt jämlikt för att återknyta till trådstarten.
Men det är väl så här en viss användare här (vill inte tagga med risk för att hen dyker upp) vill att vi ska leva som man och uppassare f'låt hustru så alla blir så djävla nöjda, glada och lyckliga.
Framförallt barnen, vilka förebilder de får om hela jävla idén om kärnfamiljen.

Jag kan säga att man ska nog vara väldigt säker på att inte den privilegierade parten missbrukar sitt ekonomiska överläge. Kan man någonsin vara det?

Jag hade aldrig i mitt liv kunnat drömma om det scenariot jag befinner mig i nu.

 

[Squie]

Ja i mitt fall har dom missat helheten. Kanske inte missat, men inte förstått hur illa det faktiskt är hemma. Dom och även jag, har definitivt inte fattat vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag har gått på något som heter MBT terapi och där har man ett team med läkare, arbetsterapeut och psykoterapeut runt sig.
Dels har jag haft gruppterapi, gestaltande skapande terapi (måla, keramik), gjort mindfullnesövningar och sen träffat läkaren för medicinska frågor och sjukskrivning.
Det här teamet hade träffar själva minst en gång i veckan då de gick igenom oss alla (8 pers i gruppen) och vi hade även utvecklingssamtal själva med teamet 2 gånger per termin.
Detta pågick under 18 månader, tre tillfällen per vecka. Alltså en ganska lång, krävande och kostsam behandling.
Dom flesta i gruppen var medelålders, välutbildade kvinnor som arbetade och var högfungerande. Kanske inte det man tänker på när man hör ordet "borderline"

Jisses, jag trodde aldrig att jag skulle sitta här en dag och berätta om det här så öppet. Häftigt!

Nu inte sagt att det har varit så i ditt fall eller i någons annans fall, som jag upplever det så här i efterhand när det gäller min resa som sjuk så hängde mkt på vad jag själv kunde berätta som var fel. Alltså att jag själv var så medveten om kopplingar mellan mitt dåliga mående och min omgivning och på så vis berätta om det till vården för att de skulle hänga med. Visst låter det galet? Förhoppningsvis är det inte så vanligt.

 

[Pontevecchio]

Jag spinner vidare lite på det där. Det är absolut inte riktat mot dig @Jozze på något som helst sätt, utan du bara tog upp en tanketråd här som jag ofta tänker på.

Jag har ganska ofta mött bland väninnor att de på olika sätt när de pratar om sina förhållanden uttrycker att de är väldigt, väldigt noga med att inte lämna ut sina män, som de uttrycker det. Jag tolkar i stort sett alltid det som att förhållandet är i bästa fall halvroligt och att de på olika sätt är missnöjda med sina män - säkert oftast på grund av männens brister när det gäller ansvar för barnen och insatser i hushållet.

För mig är det något djupt obehagligt i den typen av lojalitet. Som att vara lojal mot en överordnad. Som att inte kunna tala öppet om sitt eget liv, därför att någon annan - mannen - på något sätt måste skyddas. Att känna att man inte uppriktigt och öppet kan tala om sin man, sitt förhållande, tyder för mig att på att det finns rätt mycket skit där. Som man då ålägger sig att sitta helt ensam med, för det är viktigare att inte "lämna ut" sin man än att tala ärligt om sitt eget liv. Den lojaliteten - eller vad det är - gör att kvinnor inte kan se mönster när det gäller misslyckade försök till jämställda förhållanden, till exempel, för om det är fel att "lämna ut" sin man kan man inte prata om det.

Ja, jag tycker att det där är problematiskt.

Nu är ju inte den sortens samtal exakt samma sak som att skriva om saker på ett öppet forum, så klart. Men ändå. Något lurt är det med det hela.

Tanken att jag lämnar ut min man slog även mig, folk här vet vem vi är.
Men samtidigt, jag har bara redogjort för vad han gjorde och hur det kändes för mig. Samma saker som jag sagt till honom hemma och som jag pratat med honom om.
Jag står för det jag skriver, om han inte gillar det så är det trist men situationen då var som den var och det får han stå för. Jag tänker inte släta över hans beteende.

 

[Vallmo]

Nu inte sagt att det har varit så i ditt fall eller i någons annans fall, som jag upplever det så här i efterhand när det gäller min resa som sjuk så hängde mkt på vad jag själv kunde berätta som var fel. Alltså att jag själv var så medveten om kopplingar mellan mitt dåliga mående och min omgivning och på så vis berätta om det till vården för att de skulle hänga med. Visst låter det galet? Förhoppningsvis är det inte så vanligt.

Jag kunde inte det eftersom jag har/hade diagnosen och hade väldigt svårt att se vad som var vad.
Jag hade under terapin uppenbara problem med att beskriva mina känslor och själv se vad som orsakade dem.
Det som funkade bäst var den skapande biten, dvs när jag målade.

Jag var dessutom väldigt sjuk, kanske för sjuk egentligen för att gå på en sån här krävande terapi.
Dessutom var jag och blir fortfarande hjärntvättad av min sambo, har jag förstått nu i efterhand.
Han har inte alltid varit såhär heller som han är nu. När jag var riktigt sjuk så gick han inte på mig i samma grad som han gör nu.

Så får mig har det varit i stort sett varit omöjligt att se kopplingarna och veta vad som är vad.
Antagligen var det också en bidragande orsak till att mina behandlare inte riktigt förstod HUR illa det var hemma.

Jag har just börjat förstå, nu är jag är "frisk" och den här tråden har varit min ögonöppnare.
Nu kan jag se vad han har gjort och förstått att det har bidragit mycket till att jag blev sjuk. Kanske den utlösande orsaken också, dessutom.
Därför har det betydit så mycket för mig att alla ni har skrivit här och fått mig att förstå så mycket mer.
Det har såklart varit jobbigt, men oerhört värdefullt.