Könsroller, jämlikhet och BARN

[Intejag]

Allt kompliceras ju också eftersom jag har barn

Det gjorde det för mig med , det var det som fick mig att stanna mååånga år mer än jag borde
och det är nog ett feltänk både män och kvinnor i ett förhållande kan ha ( "tänk på barnen")
Jag tror att det är en vanlig fälla- att man tror att man kämpar för att barnen ska ha två föräldrar i ett förhållande ( gifta eller sambos)
När det tvärtom kan vara att de får just TVÅ föräldrar när föräldrarna är var för sig ( var det inte det tråden handlade om egentligen?)

 

[Vallmo]

Det gjorde det för mig med , det var det som fick mig att stanna mååånga år mer än jag borde
och det är nog ett feltänk både män och kvinnor i ett förhållande kan ha ( "tänk på barnen")
Jag tror att det är en vanlig fälla- att man tror att man kämpar för att barnen ska ha två föräldrar i ett förhållande ( gifta eller sambos)
När det tvärtom kan vara att de får just TVÅ föräldrar när föräldrarna är var för sig ( var det inte det tråden handlade om egentligen?)

Jo, så är det ju.
Vi hade nog inte varit tillsammans idag om vi inte haft barnen.

Men det jag menar är att just i min situation som är det inte bara att "dra".
Jag har ett ansvar gentemot barnen och även om barnens far beter sig illa mot mig så kan jag ju inte "bara dra" och lämna barnen med honom.
Inte för att han inte är en bra pappa, för det är han (dock inte lika bra som han tror själv) men de behöver ju sin mamma också.
Det är svårt att lösa boende och umgänge om jag hyr rum, eller flyttar till min pappa som bor 1 1/2 timme bort.
Ibland brukar han ha uppdrag som innebär långt resande och boende på annan ort.
Jag ska be till Gud att något sånt dyker upp. Det löser alla mina problem tillfälligtvis. Att ha hela ansvaret över barnen är piece of cake dom (alltför få) gångerna han är bortrest.

 

[Intejag]

en det jag menar är att just i min situation som är det inte bara att "dra".

allt du skriver i tråden att han är en så bra pappa ger dig faktiskt all rätt i världen att dra asap
De får ju då både sin "perfekta" pappa OCH sin mamma - eller hur ?
du är INTE mamma åt ditt ( soon-to -be- ex) bara till dina barn
right ?

edit:
att dra inte = att skita i barnen
utan att ta de tid du ska , vare sig det är på hel eller halvtid som förälder
Och tar exet sin del av halva tiden som förälder efter separation så ?

 

[TinyWiny]

Jag kan absolut svara på det. Försöka i alla fall.
Jag vet faktiskt inte varför jag har svårt att ta mig själv på allvar. Det är nog något som ligger väldigt djupt och långt bort.
Självskadebeteendet var länge sen, om man bortser från relationen nu.
Jag har svårt att se mitt eget värde utan jag värderar mig själv utifrån vad jag åstadkommer och inte vem jag är.
Min sambo bekräftar mig inte på något sätt och det gör att mår väldigt dåligt, men det gör väl alla tänker jag, men för mig är det lite mer. Jag är helt enkelt beroende av att bli bekräftad i någon mån för att må bra. Jag har väldigt svårt att skapa det själv. Därav den ökade sårbarheten. Det blir ett stort hål, bara.

Äsch, det är väl lika bra att jag kör med öppna kort.......
Jag har ju ändå skrivit så jäkla mycket som jag aldrig trodde jag skulle kunna lämna ut om mig själv.
Jag har varit förundrad och imponerad när andra har gjort det och ja - nu gör jag det själv. Måste vara något jävligt smittsamt bukevirus.

Ok,..... jag har..... Emotionell instabil personlighetsstörning, borderline alltså.
Det har säkert flera av er redan räknat ut så här långt.
Men what a fuck, det blir lättare att förklara och jag tror det är lättare för er att fatta varför jag hamnat i detta och varför det blir så svårt att ta sig ur.

Jag är otroligt glad över allt stöd jag fått och får här.
Särskilt med tanke på att jag själv är smidig som en elefant ibland, så....
Men jag märker när det behövs, ja då fokuserar alla på att hjälpa.

Som ett förhållande, så som det borde vara med min sambo.

Jag vacklar fortfarande i tanken. Ska ringa upp min läkare imorgon. Men vad säger man, liksom? Jag har lätt för att känna mig oerhört pinsam.
Tyvärr har jag ju avslutat min MBT annars hade jag haft hela MBT-teamet att tillgå och det är mycket bättre på alla sätt och vis.

Jag längtar efter att bo själv, att kunna umgås med de underbara nätverket jag har runt mig.
Äta egenodlade mat, ge barnen bra mat och inte färdigmat (som min sambo började med och nu vill dom inte ha något annat).
Kunna ha ett eget hem som ingen annan stökar till, få ha mina grejer ifred. Det får jag aldrig ha i stort sett. Börja gå i kyrkan, kanske.
Orka vara med mina barn istället för att bara passa upp på sambo+barn.
Jag vet i alla fall hur jag vill att mitt liv ska vara.

Alla, precis alla behöver någon form av bekräftelse. De flesta tänker inte ens på det eftersom de får det helt naturligt i sitt liv genom jobb och relationer. Du är nog inte mer sårbar än andra i det avseendet. Se bara hur många som går i pension som mår skitdåligt för att de inte längre får bekräftelsen de är vana vid från jobbet. Eller de som blir långtidssjukskrivna och har ett jobb med en chef som inte bryr sig om att kolla läget. Helt friska människor som aldrig ens har reflekterat över att de behöver bekräftelse.
Bekräftelse är viktigt. Interaktion med andra människor är ett av våra behov som varande flockdjur. Det värsta man kan göra mot en annan människa är att isolera, stänga ute och ignorera. Att vara ensam av val kan vara skönt men att vara utestängd, att inte räknas är hemskt.
När endel tänker på bekräftelse tänker de att vissa har behov av att överösas med superlativ 24/7 men det är inte vad bekräftelse handlar om. Det är att bli uppskattad, att bli sedd och få vara med. Det kan göra vem som helst helt förtvivlad att inte få det och det är inte sällan de inte förstår varför de mår så dåligt när bekräftelsen försvinner.
Lycka kan man däremot skapa sin egen men visst behöver vi andra människor! Det är liksom inget konstigt! Som en klok vän sa en gång, "en människa är ingen ö".
Att se sitt eget värde bara för den man är har många svårt med. Vi bedöms alltför ofta utifrån det vi presterar och människan bakom glöms bort. Där kan man däremot göra något själv. Att bry sig om sig själv, att lyssna på sig själv och sina behov och ta sig själv på allvar.

Ja jag gissade att det var den diagnosen du har fått och jag tror fortfarande att den diagnosen kan tas bort när du har lämnat och läkt. Jag vet flera som har levt i destruktiva relationer och har de haft kontakt med psykvården då så är den den diagnosen som ligger närmast till hands. Släpp det, låt inte diagnosen rättfärdiga att du har en dålig relation för det är faktiskt vad den gör.

Bra att du vet hur du vill att ditt liv ska vara. Sätt upp det som en mental målbild och ta dig dit!

Jag brukar inte säga/skriva att någon ska lämna men i de fall där det uppenbart förekommer misshandel i någon form, där finns det inget val. Personen måste därifrån.

 

[Squie]

Är det verkligen så, att det blir värre när man slutat protestera. Ja, jag märker ju det själv här hemma. Men jag har inte fattat att det faktiskt ÄR så.
Men i såna fall förklarar det en del.

Jag har fortfarande svårt att fatta.
Är det verkligen misshandel? Kan vi vara helt säkra på det? Tänk om jag anklagar honom för något hemskt och sen visar det sig att jag har helt fel.
Jag är ju dessutom störd redan, så varför skulle det jag känner och säger vara rätt? Dom tankarna far i mitt huvud.

Det är så svårt att tänka om bara.

I fem år har felet varit mitt.
Jag har gjort allt för att bli frisk och jag funkar verkligen bättre. Jag skriker inte och bråkar utan försöker vara saklig, jag lyssnar in barnens behov och får det att funka för det mesta.
Det var min sambos största kritik att jag var en dålig förälder och han satt på piedestalen. Ibland har jag plockat ner han därifrån och det har inte varit poppis.
Men mest har jag faktiskt gått in för att vara bra med barnen genom att vara bra själv och inte kritisera honom.
Han underminerar dock väldigt mycket av det jag säger till barnen och det gör ju att konflikterna med barnen ökar.
Särskilt illa är det ju med barnet som har Aspergers när det blir så.
Det är galet svårt att vara i den här situationen och med min sårbarhet så blir det ännu värre. Jag blir som helt handlingsförlamad. Jag slutar fungera och tänka helt enkelt.

Jag förstår att det är svårt att tänka om. Jag förstår också att allt det här är nytt. Att ditt liv liksom har kommit i ett annat ljus. Det tar liksom ett tag att bearbeta det hela.

Googlar man "psykisk misshandel test" så dyker det upp en del frågeställningar på olika sidor som man kan ta ställning till. På den ena står det t om så att det krävs få/några "ja-svar" för att det ska räknas som psykisk misshandel. Sen får du avgöra själv om du vid själva slutet kommer att säga något om att du är misshandlad eller inte. Det är ju en avvägningsfråga om det ens är värt det.

 

[Petruska]

Du säger att han är en bra pappa, och det kanske han är. Men i din närvaro lär han ju barnen en massa saker som inte tyder på att han är en bra pappa. Genom alla de konstiga elakheter han gör mot dig - bara det där med att inte laga mat åt dig räcker ju för att man ska höja både ett och två ögonbryn.

Finns det överhuvudtaget något som tyder på att ni är bättre föräldrar, någon av er, tillsammans på det här sättet än var för sig?

Utifrån det du skriver är det obegripligt för mig att du framställer skilsmässa som en så stor sak i relation till barnen, jämfört med att fortsätta på det här viset.

 

[cirkus]

@Vallmo jag vill bara skriva att jag tänker mycket på dig och hur dammluckorna har öppnat sig iom denna tråd.

Du får så mycket bra stöd och råd att jag blir helt tårögd. Detta kommer att gå bra.

 

[Pontevecchio]

Lite tillbaka till trådens start. Kollade på instagram, alla mammor delar bilder på sina barn hela tiden (så även jag). Papporna däremot.. Selfies eller kort med kompisarna. Barnen förekommer mer sällan än bilen. Jag tror inte det är jämställda förhållanden.

 

[FengurLaugar]

Lite tillbaka till trådens start. Kollade på instagram, alla mammor delar bilder på sina barn hela tiden (så även jag). Papporna däremot.. Selfies eller kort med kompisarna. Barnen förekommer mer sällan än bilen. Jag tror inte det är jämställda förhållanden.

Var tvungen att kolla min och makens instagram nu och jag lägger absolut mest upp bilder på djuren, framförallt hästarna. Lägger även upp på barnen men inte lika ofta.
Maken är inte lika aktiv med att lägga upp bilder men av de han lagt upp är det mest på barnen och djuren. Någon enstaka på en bil och traktorn.

Men jag håller med dig om att det är vanligast att mammor lägger upp bilder på barnen och papporna på helt andra saker.

 

[Vallmo]

Alla, precis alla behöver någon form av bekräftelse. De flesta tänker inte ens på det eftersom de får det helt naturligt i sitt liv genom jobb och relationer. Du är nog inte mer sårbar än andra i det avseendet. Se bara hur många som går i pension som mår skitdåligt för att de inte längre får bekräftelsen de är vana vid från jobbet. Eller de som blir långtidssjukskrivna och har ett jobb med en chef som inte bryr sig om att kolla läget. Helt friska människor som aldrig ens har reflekterat över att de behöver bekräftelse.
Bekräftelse är viktigt. Interaktion med andra människor är ett av våra behov som varande flockdjur. Det värsta man kan göra mot en annan människa är att isolera, stänga ute och ignorera. Att vara ensam av val kan vara skönt men att vara utestängd, att inte räknas är hemskt.
När endel tänker på bekräftelse tänker de att vissa har behov av att överösas med superlativ 24/7 men det är inte vad bekräftelse handlar om. Det är att bli uppskattad, att bli sedd och få vara med. Det kan göra vem som helst helt förtvivlad att inte få det och det är inte sällan de inte förstår varför de mår så dåligt när bekräftelsen försvinner.
Lycka kan man däremot skapa sin egen men visst behöver vi andra människor! Det är liksom inget konstigt! Som en klok vän sa en gång, "en människa är ingen ö".
Att se sitt eget värde bara för den man är har många svårt med. Vi bedöms alltför ofta utifrån det vi presterar och människan bakom glöms bort. Där kan man däremot göra något själv. Att bry sig om sig själv, att lyssna på sig själv och sina behov och ta sig själv på allvar.

Ja jag gissade att det var den diagnosen du har fått och jag tror fortfarande att den diagnosen kan tas bort när du har lämnat och läkt. Jag vet flera som har levt i destruktiva relationer och har de haft kontakt med psykvården då så är den den diagnosen som ligger närmast till hands. Släpp det, låt inte diagnosen rättfärdiga att du har en dålig relation för det är faktiskt vad den gör.

Bra att du vet hur du vill att ditt liv ska vara. Sätt upp det som en mental målbild och ta dig dit!

Jag brukar inte säga/skriva att någon ska lämna men i de fall där det uppenbart förekommer misshandel i någon form, där finns det inget val. Personen måste därifrån.

Många kloka ord och mycket tänkvärt.

Just det där med att diagnosen rättfärdigar en dålig relation var något som jag stannade upp och tänkte på. Jo, så är det och jag tror att både han och jag skyller mycket på min diagnos.
För övrigt när jag var "färdigbehandlad" så uppfyllde jag inte kriterierna för diagnosen längre.
Men det innebär ju inte att sårbarheten inte finns där ändå.
Förut kunde han göra lite eller ingenting för att sätta mig ur spel.
Nu behövs det mer.
Jag är också osäker på om det är det han gör eller om det är jag som har hjärnspöken.

Börjar man prata om såna här saker och har den diagnosen jag har, ja då blir man bemött som en person som överreagerar, är impulsiv, vill ha uppmärksamhet, ljuger osv osv.
Tyvärr vet jag av egen erfarenhet, på jobbet, att dom här patienterna helt enkelt får en lägre trovärdighet och inte alltid ett så proffesionellt bemötande.

Jag får aldrig bekräftelse från honom. Aldrig!
Enda gången det möjligtvis kan ske är om någon annan berömmer oss för trädgården till exempel, så säger han att det är jag som har gjort det mesta. Det är det närmaste han har kommit när det gäller bekräftelse.
Jag har blivit så himla van vid det så jag räknar inte med något annat nu.

Insikten att han verkligen inte bryr sig ett dugg om mig känns så sorglig.
Jag tror inte han skulle märka ens om jag skulle göra något destruktivt mot mig själv hemma.
Så illa är det.

Idag har jag tvivel igen. Är osäker på om det verkligen är misshandel.
Har inte ringt ett enda samtal. Känner mig handlingsförlamad och fruktansvärt uppstressad hela tiden. Jag är på helspänn.

 

[Petruska]

Många kloka ord och mycket tänkvärt.

Just det där med att diagnosen rättfärdigar en dålig relation var något som jag stannade upp och tänkte på. Jo, så är det och jag tror att både han och jag skyller mycket på min diagnos.
För övrigt när jag var "färdigbehandlad" så uppfyllde jag inte kriterierna för diagnosen längre.
Men det innebär ju inte att sårbarheten inte finns där ändå.
Förut kunde han göra lite eller ingenting för att sätta mig ur spel.
Nu behövs det mer.
Jag är också osäker på om det är det han gör eller om det är jag som har hjärnspöken.

Börjar man prata om såna här saker och har den diagnosen jag har, ja då blir man bemött som en person som överreagerar, är impulsiv, vill ha uppmärksamhet, ljuger osv osv.
Tyvärr vet jag av egen erfarenhet, på jobbet, att dom här patienterna helt enkelt får en lägre trovärdighet och inte alltid ett så proffesionellt bemötande.

Jag får aldrig bekräftelse från honom. Aldrig!
Enda gången det möjligtvis kan ske är om någon annan berömmer oss för trädgården till exempel, så säger han att det är jag som har gjort det mesta. Det är det närmaste han har kommit när det gäller bekräftelse.
Jag har blivit så himla van vid det så jag räknar inte med något annat nu.

Insikten att han verkligen inte bryr sig ett dugg om mig känns så sorglig.
Jag tror inte han skulle märka ens om jag skulle göra något destruktivt mot mig själv hemma.
Så illa är det.

Idag har jag tvivel igen. Är osäker på om det verkligen är misshandel.
Har inte ringt ett enda samtal. Känner mig handlingsförlamad och fruktansvärt uppstressad hela tiden. Jag är på helspänn.

En sak förstår jag inte. På vilket sätt spelar det egentligen så himla stor roll om han är precis sådan som du beskriver honom eller om det är du som "har hjärnspöken" eller på annat vis reagerar "överdrivet"? Och i linje med det, på vilket vis spelar det någon roll om det här är psykisk misshandel eller inte?

Dels, du mår dåligt i den här relationen. Det är ju skäl nog att avsluta den (när det nu inte tycks vara möjligt att förbättra den).

Dels, vad menar du att "misshandel" exakt är för något? Tänker du att det måste vara psykisk misshandel i lagens mening för att faktiskt vara misshandel? Jag tänker att du känner dig misshandlad och du visar "symtom" och beteenden som är rätt typiska för personer som utsätts för misshandel, varför räcker inte det? Du mår ju så här och det är tillsammans med honom du mår så här.

Jag fattar att en viss förståelse av det hela och svar på en massa "varför" och så där är en nödvändig del av din bearbetning, men jag kan inte se att hans exakta roll i det hela är avgörande för hur du ska se på saken och för vad du ska göra. Du mår ju så här dåligt med honom.

 

[Petruska]

Lite tillbaka till trådens start. Kollade på instagram, alla mammor delar bilder på sina barn hela tiden (så även jag). Papporna däremot.. Selfies eller kort med kompisarna. Barnen förekommer mer sällan än bilen. Jag tror inte det är jämställda förhållanden.

Nej, det tror inte jag heller. Jag tycker att väldigt många saker tyder på att det är rätt vanligt att pappor helt enkelt bryr sig mindre om sina barn än vad mammor gör. Tyvärr är det också vanligt att mammorna försvarar dessa bristfälliga pappor och säger att de är så bra och fantastiska. Men det är väl tyvärr mammornas egen skam som talar i de fallen. Det är så djävla deppigt alltihopa.

 

[MEJ84]

Många kloka ord och mycket tänkvärt.

Just det där med att diagnosen rättfärdigar en dålig relation var något som jag stannade upp och tänkte på. Jo, så är det och jag tror att både han och jag skyller mycket på min diagnos.
För övrigt när jag var "färdigbehandlad" så uppfyllde jag inte kriterierna för diagnosen längre.
Men det innebär ju inte att sårbarheten inte finns där ändå.
Förut kunde han göra lite eller ingenting för att sätta mig ur spel.
Nu behövs det mer.
Jag är också osäker på om det är det han gör eller om det är jag som har hjärnspöken.

Börjar man prata om såna här saker och har den diagnosen jag har, ja då blir man bemött som en person som överreagerar, är impulsiv, vill ha uppmärksamhet, ljuger osv osv.
Tyvärr vet jag av egen erfarenhet, på jobbet, att dom här patienterna helt enkelt får en lägre trovärdighet och inte alltid ett så proffesionellt bemötande.

Jag får aldrig bekräftelse från honom. Aldrig!
Enda gången det möjligtvis kan ske är om någon annan berömmer oss för trädgården till exempel, så säger han att det är jag som har gjort det mesta. Det är det närmaste han har kommit när det gäller bekräftelse.
Jag har blivit så himla van vid det så jag räknar inte med något annat nu.

Insikten att han verkligen inte bryr sig ett dugg om mig känns så sorglig.
Jag tror inte han skulle märka ens om jag skulle göra något destruktivt mot mig själv hemma.
Så illa är det.

Idag har jag tvivel igen. Är osäker på om det verkligen är misshandel.
Har inte ringt ett enda samtal. Känner mig handlingsförlamad och fruktansvärt uppstressad hela tiden. Jag är på helspänn.

Det spelar väl ingen roll vad man kallar det. Du mår inte bra i din relation vilket betyder att dina barn inte mår bra. Du måste alltså gå oavsett! Sorry om jag låter hård, men på det du beskriver är det bara att packa!

 

[MEJ84]

Lite tillbaka till trådens start. Kollade på instagram, alla mammor delar bilder på sina barn hela tiden (så även jag). Papporna däremot.. Selfies eller kort med kompisarna. Barnen förekommer mer sällan än bilen. Jag tror inte det är jämställda förhållanden.

Fast jag tror inte att bilder på nätet får att mäta det med. Jag lägger aldrig ut några bilder medan min man sätter ut många på oss tillsammans. Det betyder inte att jag inte älskar honom lika mycket!

 

[Vallmo]

Du säger att han är en bra pappa, och det kanske han är. Men i din närvaro lär han ju barnen en massa saker som inte tyder på att han är en bra pappa. Genom alla de konstiga elakheter han gör mot dig - bara det där med att inte laga mat åt dig räcker ju för att man ska höja både ett och två ögonbryn.

Finns det överhuvudtaget något som tyder på att ni är bättre föräldrar, någon av er, tillsammans på det här sättet än var för sig?

Utifrån det du skriver är det obegripligt för mig att du framställer skilsmässa som en så stor sak i relation till barnen, jämfört med att fortsätta på det här viset.

Vet du, det värsta är att jag inte reagerar på det själv längre. Varken det där med maten eller hans underminerande kommentarer.
Jag tror inte han ser sig själv som elak heller. Jag vet faktiskt inte vad han tänker och jag vet inte om det är någon ide att försöka prata heller.

Numera gör vi aldrig saker tillsammans.
Det är antingen han och barnen eller jag och barnen.
Oftare är det han och barnen då jag är hemma och städar, tvättar och gör annat i hemmet.
Där kommer han in som den bättre föräldern. Han åker och simmar med barnen, åker skridskor, skidor och annat kul.
Naturligtvis framstår han som en engagerad och bättre förälder än jag. Jag har inget att komma med där och min självkänsla där är absolut noll, tyvärr.

En skilsmässa tror jag inte skulle förändra särskilt mycket för barnen.
Däremot att flytta och bo på två ställen tror jag blir en väldigt stor omställning för dom.

Min äldsta son har också börjat behandla mig som skit.
Han kräver uppassning och service, att jag ska komma på direkten och hjälpa honom. När jag sen gör det så får jag ofta stå och vänta på att han ska göra klart något med telefonen, datorn eller nåt annat.
Påpekar jag det blir det ett jävla liv.
Jag vet faktiskt inte om det beror på vår sambon indirekt eller på att sonen har Aspergers. Jag känner mig helt dränerad, faktiskt.

Fy, vad deppigt det låter!

 

[Vallmo]

En sak förstår jag inte. På vilket sätt spelar det egentligen så himla stor roll om han är precis sådan som du beskriver honom eller om det är du som "har hjärnspöken" eller på annat vis reagerar "överdrivet"? Och i linje med det, på vilket vis spelar det någon roll om det här är psykisk misshandel eller inte?

Dels, du mår dåligt i den här relationen. Det är ju skäl nog att avsluta den (när det nu inte tycks vara möjligt att förbättra den).

Dels, vad menar du att "misshandel" exakt är för något? Tänker du att det måste vara psykisk misshandel i lagens mening för att faktiskt vara misshandel? Jag tänker att du känner dig misshandlad och du visar "symtom" och beteenden som är rätt typiska för personer som utsätts för misshandel, varför räcker inte det? Du mår ju så här och det är tillsammans med honom du mår så här.

Jag fattar att en viss förståelse av det hela och svar på en massa "varför" och så där är en nödvändig del av din bearbetning, men jag kan inte se att hans exakta roll i det hela är avgörande för hur du ska se på saken och för vad du ska göra. Du mår ju så här dåligt med honom.

Jag vet!
Det är en väldigt bra tanke som jag inte skulle kunna komma fram till själv. Alls!
Jag är helt irrationell där.
Återigen tror jag inte att det räcker med min egen upplevelse utan jag tror att det krävs att jag kan rada upp en hel massa bevis.

Naturligtvis har du helt rätt!

Du fick mig något att tänka på och jag ska låta det sjunka in lite.

 

[TinyWiny]

Många kloka ord och mycket tänkvärt.

Just det där med att diagnosen rättfärdigar en dålig relation var något som jag stannade upp och tänkte på. Jo, så är det och jag tror att både han och jag skyller mycket på min diagnos.
För övrigt när jag var "färdigbehandlad" så uppfyllde jag inte kriterierna för diagnosen längre.
Men det innebär ju inte att sårbarheten inte finns där ändå.
Förut kunde han göra lite eller ingenting för att sätta mig ur spel.
Nu behövs det mer.
Jag är också osäker på om det är det han gör eller om det är jag som har hjärnspöken.

Börjar man prata om såna här saker och har den diagnosen jag har, ja då blir man bemött som en person som överreagerar, är impulsiv, vill ha uppmärksamhet, ljuger osv osv.
Tyvärr vet jag av egen erfarenhet, på jobbet, att dom här patienterna helt enkelt får en lägre trovärdighet och inte alltid ett så proffesionellt bemötande.

Jag får aldrig bekräftelse från honom. Aldrig!
Enda gången det möjligtvis kan ske är om någon annan berömmer oss för trädgården till exempel, så säger han att det är jag som har gjort det mesta. Det är det närmaste han har kommit när det gäller bekräftelse.
Jag har blivit så himla van vid det så jag räknar inte med något annat nu.

Insikten att han verkligen inte bryr sig ett dugg om mig känns så sorglig.
Jag tror inte han skulle märka ens om jag skulle göra något destruktivt mot mig själv hemma.
Så illa är det.

Idag har jag tvivel igen. Är osäker på om det verkligen är misshandel.
Har inte ringt ett enda samtal. Känner mig handlingsförlamad och fruktansvärt uppstressad hela tiden. Jag är på helspänn.

Du skriver om sårbarheten och det gör att jag förstår hur illa det verkligen är. Förstår du inte att det du ser som helt normalt är långt ner i helvetet? Förstår du inte hur illa det är att han beter sig som han gör? Du är ju en människa för guds skull. Du skulle behöva vara en robot om du inte skulle må dåligt av att leva som du gör. Hade du levt i ett normalt förhållande och kommit hem till detta så hade du backat ut ur huset och undrat vart du hade hamnat. Du hade inte stannat en enda sekund. Du hade flytt för ditt liv.

Sluta bortförklara dina känslor och upplevelser med att det är dina hjärnspöken. Det du känner och upplever är vad du måste agera på. Du kan inte fortsätta leva såhär. Det spelar ingen roll om han så vore heligheten och godheten själv, du mår inte bra i hans sällskap! Du måste börja ta dig själv på allvar, sätta värde på dig själv och inse att du är värd ett bättre liv.

Jag förstår alltför väl att du är livrädd, förändringar är skitläskiga och du vet vad du har men inte vad du får och allt det där men du får helt enkelt uppbåda mod och gå iallafall. Inget kan vara sämre än det du lever i idag. Går du inte så kan det en dag vara försent. Stannar du så kommer du fortsätta intala dig att han är en bättre förälder än dig och du kommer fortsätta intala dig att dina barn inte far illa av att leva i det helvete som de också tvingas leva i. Hur tror du att det känns för dem att pappa struntar i att laga mat till mamma? Hur tror du att det känns inuti dem när han vräker ur sig elakheter mot dig? Hur tror du det känns i dem när de säger att pappa ska krama mamma?

Visst, han kanske är en vettig pappa när de är själva, det vet jag inget om, men absolut inte när ni lever tillsammans. Jag lovar att om du flyttar så kommer dina barn vara dig evigt tacksamma för att du fick ett slut på eländet. Det påverkar dem massor att leva mitt i det här och det är inget positivt med det alls.

Strunta i om det är misshandel eller inte. Det kommer komma en dag, om du går, då du kommer inse att det verkligen var det. Det behöver du inte inse nu. Det viktiga nu är att ta första steget och sedan fortsätta gå.

 

[Pontevecchio]

Fast jag tror inte att bilder på nätet får att mäta det med. Jag lägger aldrig ut några bilder medan min man sätter ut många på oss tillsammans. Det betyder inte att jag inte älskar honom lika mycket!

Det är självklart ett trubbigt sätt att mäta men still, mammorna sätter barnet i fokus, pappan sig själv.

 

[vallhund]

Det är självklart ett trubbigt sätt att mäta men still, mammorna sätter barnet i fokus, pappan sig själv.

Möjligtvis är det så i de cirklar du rör dig i, det betyder inte att det är sanning för alla.

 

[Pontevecchio]

Mina cirklar? Pratar om öppna konton på instagram, främst kändisar. Det är en generell observering, precis som att det saknas pappor här på Buke.