Uppdaterar mig själv lite.
Sökte på nätet igår om psykisk misshandel och kom in på en sajt dör det var så mycket träffande saker så jag blev alldeles utom mig. Började gråta. Det var länge sen, kan jag säga, men ändå skönt.
@TinyWiny du säger att jag är hjärntvättad och du har rätt. Alla ni andra, ni har som utrtryckt ungefär samma sak, ni har också rätt.
Jag kan fortfarande inte förstå. Varför? Men det kanske spelar mindre roll.
Jag har hela tiden trott att det har med min diagnos och att det är mina hjärnspöken som talar.
Han har naturligtvis dragit nytta av den svaghet som min diagnos innebär och förklarat väldigt, väldigt mycket med den som orsak.
Han använder sig dessutom av crazy making vilket är väldigt effektivt eftersom det ligger en del sanning i det.
Det konstiga är att den här diagnosen "dök upp" när vår relation blev dålig för flera år sedan.
Jag har tidigare levt hela livet med den här sårbarheten, men klarat mig bra.
Jag har till exempel kunnat sköta ALLA jobb jag har haft och min chef var uppriktigt förvånad eftersom hon aldrig "märkt något". Kan säga att jag har en jäkligt bra chef och det är jag SÅ glad över.
Varje gång jag gått på terapi eller varit inlagd så har det blivit bättre. Men så fort jag kommit hem och varit hemma ett tag blir det alltid sämre.
Nu avslutade jag individualterapin för några veckor sedan och jag märker att jag kommer ur gängorna ganska fort.
Framförallt blir jag så försvagad av att göra så mycket hela tiden. Det bryter ner mig och för att jag blir så trött och dessutom får jag mer ångest.
När jag försöker prata med honom, så försöker ofta snacka bort mig och går in i detaljer vad jag har sagt, vad han har sagt, vad jag känner osv. Till slut är jag helt förvirrad.
Jag har själv förklarat det med att jag har "dålig koll" pga mitt psykiska mående.
När jag försöker prata med honom så sitter han alltid med ryggen emot, börjar titta på tv eller gå in på toa. Jag får aldrig hans odelade uppmärksamhet.
Tillfället är aldrig rätt heller.
Jag har aldrig rätt heller. Det går inte att få "rätt" när jag pratar med honom.
Nu har jag slutat med det eftersom det bara blir destruktivt för mig.
Det som jag upplever är att ju bättre mitt mående har blivit desto mer "går han på mig".
Även att jag har slutat prata med honom och försöka få honom att ta del av hushållsuppgifterna mer verkar spela in.
Numera varken kräver jag eller förväntar mig något av honom. Det har varit ett återkommande diskussionsämne och han vidhåller alltid att han för en massa, minst hälften, men han är väldigt vag om vad det är han gör rent konkret.
Allt eftersom barnen blivit större också och underhåller sig själva desto mer har han börjat "kräva" att jag ska göra.
Maten är en sån vanlig order.
Det är i själva verket det enda som han gör hemma och han verkar bli rasande om han upplever att han har gjort mer av det ett tag.
Inga andra hushållsuppgifter räknas in. Det spelar ingen roll om jag har städat, tvättat, jobbat i trädgården, målat osv.
Det som räknas är maten och det ska delas lika (eller jag ska helst göra lite mer för att det inte ska bli sura miner).
Igår var en sån typiskt jobbig dag.
Jag fick hjälp i trädgården med att sätta upp några spaljéer. Tog kanske en timme, högst. Innan det hade han gjort lunch (som vanligt inte till mig). Så 2-0 till honom, alltså.
Sen fortsatte jag i trädgården när han gick in.
Jag har en massa grejer som behöver fixas innan vintern och eftersom hösten kom så jäkla abrupt så kände jag mig lite stressad.
Sen kommer jag in, trött, kall,och ska laga mat till barnen.
En av barnens kompisar ska sova över dessutom. Han vill inte laga mat, däremot lägger han sig i och föreslår en maträtt som mitt ena barn äter men inte det andra, vilket skulle innebära att jag får göra minst tre maträtter om jag ska ha något själv också.
Gick upp och pratade med barnen och kom överens om en rätt som alla tre gillade.
Sen skulle jag leta fram extramadrassen till kompisen som skulle sova över.
Den låg jäkligt långt in i min proppfulla kattvind. Gud vad jag hatar kattvindar!
Det tog väl en timme eller så.
Efter det gick jag ner och lagade mat.
Frågade om sambon skulle ha och han sa att han tar något senare.
Barnen käkade klart och när jag plockat undan allt så kommer han ut från sitt, som vanligt stängda rum och äter upp resten av maten utan att fråga om jag vill ha.
Sen gör jag något till mig själv efter det och sen röjer jag upp allt. Själv, såklart.
Sen går jag upp och bäddar åt barnet som ska sova över.
Någonstans däremellan så upptäcker jag också att kompisen sitter vid mitt skrivbord och kör datorn.
Jag har uttryckligen sagt ifrån att ingen skulle röra mitt bord för jag hade en trasig tavelram där som jag ska limma och massa lösa bitar till den. Jag har också en del viktiga papper som jag inte garderat utan som låg där, ex mitt sjukintyg och lite annat.
Men min sambo brydde sig alltså inte om det.
Den trasiga tavlan var insatt i mitt rum och massor med trasiga bitar låg bredvid på golvet.
Bara en sån sak brukar jag vanligtvis bli rätt arg för men jag bestämde mig för att låta bli att reagera utåt.
Sen ska barnen läggas och det tar ytterligare tid och naturligtvis gör jag det själv också.
Vid det här laget har jag hålla på nog-stop 4-5 timmar sen jag kom in.
I trädgården hade jag också hållit på i 3-4 timmar (fast den räknas aldrig - det är mitt nöje och det ska jag bara vara jävligt glad över att jag får ägna mig åt).
Så jag var rätt trött.
Såna här "straff" brukar vara förekommande om han har hjälpt mig med något som jag inte klarar själv, dvs i det gär fallet att såga och montera spaljéerna. Man behöver fler än två händer, helt enkelt.
Under tiden har han gjort i stort sett ingenting och som vanligt satt sig och kollat på en film medans jag har fart runt hela em-kvällen.
Såhär ser mitt liv ut i stort sett.
Den här dagen var lite tillspetsad, men i det stora hela så är det såhär.
Jaha, det här vart ju jäkligt långt.
Ursäkta uppsatsen!
