Könsroller, jämlikhet och BARN

[Mabuse]

Jag försöker verkligen lära barnen att man plockar upp efter sig och att man ska hjälpas åt.
Min äldsta hjälper mig ofta med tunga saker och med att vika tvätt och sånt.

Båda två säger att "pappa är lat" och att han ska hjälpa mig mer. OBS, det är inget jag sagt till dom alls.
Vår stora son brukar även "tvinga" min sambo att han ska krama mig "för att han inte gör det tillräckligt ofta".
När jag har gjort mig fin (smink +kläder) så får jag alltid komplimanger av mina barn. Det känns på sätt och vis hoppfullt att dom verkar ha någon egen, inre slags kompass.
Dock uteblir allt sånt från sambon...
Det låter som jag överdriver, men det är verkligen så....
Jag kan bara se det på följande sätt, antingen hatar han mig, eller så märker han ingenting i största allmänhet eller också är det ett (o)medvetet val han gör för att hålla mig nere.

Alltså, jag tvivlar inte på att du gör ditt bästa för att ge barnen bra värderingar. Men det blir ju lite att kämpa i motvind när de lever i en relation som den du beskriver mellan dig och pappan. Och lite sorgligt på sitt sätt att de tar på sig en del av de saker pappan borde göra, typ säga att du är fin när du gjort dig i ordning eller säga till pappan att han borde hjälpa till mer. Även om det såklart är bra att de inte tar efter pappan i allt.

 

[athena_arabians]

Och jag fattar inte hur det kunde bli så.
Jag är en av de där starka kvinnorna som aldrig tar skit om du frågar andra vad dom tror om mig.

Jag behöver komma bort från honom.
Att skriva här har gjort allt så verkligt. Jag står inte ut.

Du är inte den första eller den sista starka kvinnan som hamnat i den här situationen. Det är den styrkan du ska använda nu för att ta dig ut

 

[Petruska]

Alltså, jag tvivlar inte på att du gör ditt bästa för att ge barnen bra värderingar. Men det blir ju lite att kämpa i motvind när de lever i en relation som den du beskriver mellan dig och pappan. Och lite sorgligt på sitt sätt att de tar på sig en del av de saker pappan borde göra, typ säga att du är fin när du gjort dig i ordning eller säga till pappan att han borde hjälpa till mer. Även om det såklart är bra att de inte tar efter pappan i allt.

Ja, det skär lite i mig över det där. När barnen gör det de har förstått att pappan borde göra. Jag tror inte att det är bra för barn att känna att de ska skyla över en förälders svagheter.

 

[Flixon]

Vilken fantastisk tråd detta blev, och sorglig på samma gång. Jag hoppas av hela mitt hjärta att @Vallmo orkar ta till sig alla kloka råd och allt stöd och lämna den där rövhatten!

Jag är en av de (få?) som upplever att vi har ett jämställt föräldraskap. Jag var skiträdd(!) innan att det inte skulle bli så, att jag skulle bli den typiska projektledaren och att maken skulle ha svårt att knyta an/glida med på en räkmacka. Jag trodde inte det, men jag var rädd för det eftersom det är så jävla vanligt. Men jag oroade mig uppenbarligen i onödan, för han blev förälder redan under graviditeten (tidigare än jag, tror jag). När vi låg på BB tog han dottern och gick ut en stund så jag kunde vila lite, och när vi kom hem tog han oftast henne på promenad på morgonen så jag kunde sova ut. Han har lika bra koll som jag på vad som finns/behöver finnas i skötväskan, vi lagar mat ungefär lika ofta, han handlar kläder åt henne oftare än vad jag gör och är enormt känslomässigt engagerad.

Amningstiden kände jag mig väldigt låst samtidigt som jag uppskattade närheten och enkelheten. Vår dotter började vägra flaska när hon var ca 3 månader och åt ofta så det var svårt för mig att vara borta längre stunder. Av bla den anledningen slutade jag amma ganska omedelbart när hon börjat äta mat, strax efter 6 månader. Det funkade ju (pga mina jobbtider) inte heller att amma till sömns etc så det var lika bra att sluta, kände jag.

Något jag tror underlättat för oss är bland annat att han pluggade under hennes första halvår, och därmed var hemma ofta (uppsatsskrivande, så väldigt fritt). Jag började jobba halvtid efter 6 månader men var pga utbildning tvungen att rivstarta med en kurs på heltid i två veckor, så han fick lösa det. Därefter jobbade jag kväll och natt, så nattningar blev för hans del något självklart (även om vi delade någorlunda på det innan med). Idag jobbar jag heltid och han är hemma på heltid.

Nu däremot, har han fått jobb och måste börja om två veckor. Han är ledsen för att han missar FL-tid med dottern och jag är ledsen för att jag måste gå hem från jobbet. Alternativet är att han går från FL till arbetslöshet i januari så det är ju inget egentligt alternativ, men det känns ändå sugigt. Jag hoppas att vi lyckas behålla balansen vi har idag, även om själva föräldraledigheten blir ojämnt fördelad. Vi är åtminstone medvetna om det och förhoppningsvis kan det hjälpa.

 

[Vallmo]

Men du framstår som mer och mer klarsynt ju mer du skriver.

Han mår nog inte så bra som det verkar. Isåfall hade han inte behövt förtrycka dig. Harmoniska människor gör inte det. Du säger det ju själv - han mår (skenbart) bra på bekostnad av dig.

Precis så har jag också upplevt och skrivit till andra i liknande trådar. Det med klarsynthet, alltså.
Och det är nog så att insikterna kommer med en viss fördröjning när man pratar (skriver) om det.
Jag känner mig både mer klarsynt och förvirrad på samma gång.
Jag vet inte ens vad jag har skrivit i inläggen bakåt. Har säkert skrivit samma saker flera gånger.

Det kanske är så att han inte mår så bra egentligen.
Men det sitter väldigt, väldigt långt inne i sådana fall. I princip saknar han helt självkritik om det inte gäller ett tillfälligt, väldigt obetydligt misstag som vem som helst kan göra ibland.
Mår han dåligt så brukar han för det mesta adressera det till mig.

 

[Vallmo]

Jag var säkert luddig men jag ville bara understryka att det inte bara är din subjektiva upplevelse det handlar om, utan att han även utifrån sett, objektivt, förtrycker dig.

Jag är med!

 

[Kattennizze]

Ja, det skär lite i mig över det där. När barnen gör det de har förstått att pappan borde göra. Jag tror inte att det är bra för barn att känna att de ska skyla över en förälders svagheter.

Nä Gud nej nej nej. Det blir så ledsna och sorgsna barn av det där beteendet. Jag vill inte kasta sten på börda @Vallmo men du måste ta dig ur det här, framförallt för dina barns skull. Jag fullkomligen övertygad om att du är en fantastisk förälder, vilket rövhatten absolut inte är även om han gärna vill att du och omgivningen ska tro det.

 

[Vallmo]

Alltså, jag tvivlar inte på att du gör ditt bästa för att ge barnen bra värderingar. Men det blir ju lite att kämpa i motvind när de lever i en relation som den du beskriver mellan dig och pappan. Och lite sorgligt på sitt sätt att de tar på sig en del av de saker pappan borde göra, typ säga att du är fin när du gjort dig i ordning eller säga till pappan att han borde hjälpa till mer. Även om det såklart är bra att de inte tar efter pappan i allt.

Svarar både dig och @Petruska jo lite skär det, när man tänker efter och det är nog ganska sorgligt också.
Men visst, det är ju bra ändå att dom snappar upp lite sociala koder, särskilt för min son med det neuropsykiatriska funktionshindret. Han brukar för övrigt säga till min sambo "att nu ska du krama mamma"..

Det värsta är ändå, för mig, när jag brister mot barnen.
Oftast är jag så trött och slutkörd, frustrerad, arg och oharmonisk på grund av hela situationen och ibland går det ut över barnen.
Den biten är nog det som är mest svårt att acceptera hos mig själv. Eller ja, det är egentligen oacceptabelt.

 

[Flixon]

Det är ju inte konstigt, @Vallmo, att det brister ibland. Men det är också ytterligare en anledning att bryta dig loss förr snarare än senare...

 

[Vallmo]

Du är inte den första eller den sista starka kvinnan som hamnat i den här situationen. Det är den styrkan du ska använda nu för att ta dig ut

Tack!
Det är det som håller mig uppe.
Jag vet att tar jag mig bara loss så kommer mitt liv bli bra.

Fast ibland, inte ofta men ibland, tänker jag åt andra hållet och det skrämmer mig.
Förut tyckte jag det kunde kvitta eftersom jag ändå var en sån dålig mamma och person. Det var mycket tack vare vårdpersonalens "tjat" som gjorde att jag aldrig tog bakvägen.

 

[Vallmo]

Nä Gud nej nej nej. Det blir så ledsna och sorgsna barn av det där beteendet. Jag vill inte kasta sten på börda @Vallmo men du måste ta dig ur det här, framförallt för dina barns skull. Jag fullkomligen övertygad om att du är en fantastisk förälder, vilket rövhatten absolut inte är även om han gärna vill att du och omgivningen ska tro det.

Tyvärr känner jag mig inte som världens bästa förälder. Jag är nog helt ok, men varken mer eller mindre.
Jag tror mina barn har det rätt bra ändå.
Och nu verkar jag antagligen fullkomligt knasig, men han ÄR en bra pappa. Det är han så länge jag inte är med.
Han brister mot mig men mot barnen är han så gott som alltid bra.
Antagligen är det samma med mig också.
Trots att vi bor på samma ställe så lever vi rätt åtskilda. Det är antingen han och barnen eller jag och barnen.

Fan, det låter ju helrubbat det med.

 

[Vallmo]

Du behöver all pepp du kan få!

Det värsta som kan hända i ett förhållande är att den ene blir tyst. Om det händer är det hög tid att gå. Att som din sambo totalt knäcka dig, inse att han har knäckt dig och fortsätta köra på, det är så vidrigt att jag faktiskt mår fysiskt illa.

Bara att du tänker "be om hjälp" visar hur skevt alltihopa är. I ett hem gör alla sin del, drar sitt strå till stacken. Ingen ska behöva be någon annan om hjälp med sysslor som är bådas.

Du har gjort och gör allt du möjligtvis kan och nu vet du att det inte hjälper. Han är inte ute efter att "uppfostra" dig till att bli den i hans ögon perfekta kvinnan, (det hade självklart varit fel det med!) han är ute efter att vara elak. Han njuter av att spotta och trampa på dig. Låt honom inte göra det mer!

Tack!
Jag har så svårt att tro bara att någon vill vara elak.
Jag tänker att det kanske är jag som gör något, har någon tråkig min eller ser trött ut eller något som gör att han blivit som han är nu.

Det har verkligen eskalerat bara de senaste veckorna.
Jag tror mycket är min egen noja, faktiskt.
Idag stod han och fixade med maten och jag kom in till ett gäng klädhögar i hallen.
Jag började fixa med kläderna, sortera för tvätt och sånt man gör när man har två barn som skitar ner sig, har gympa osv.
Tvättstugan ligger precis vid köket så vi båda kunde se vad den andre gjorde.
Han sa inget om att han fick fixa maten, MEN jag kände mig extremt stressad som stod och fixade med kläderna istället för att hjälpa till i köket. Jag ser inte ens möjligheten längre att tvätten skulle vara ett gemensamt ansvar.
Bara en sån sak! Så funkar min hjärna nu och tyvärr gör det mig stressad och stress gör mig trött.

Jag tror för övrigt att han har märkt att jag har varit väldigt "off" dom senaste dagarna då det blivit så intensivt med den här tråden.
Men han frågar ingenting. Det är också jobbigt för då börjar jag noja över att han tycker jag beter mig konstigt, drar ner stämningen eller nå't.

Oftast när vi sitter och äter tillsammans hela familjen eller bara han och jag, så är jag tyst. Jag är ofta tyst.
Egentligen är jag en ganska pratsam person, tror jag.
Sen vet jag inte hur han upplever situationen heller. Han är inte särskilt pratig, snarare ganska introvert. Han kanske inte märker något alls.
Jag vet inte alls. Ibland känns det bara som det som händer pågår i min hjärna och inte på riktigt.

Gud, vilket svammel!

 

[Petruska]

Tyvärr känner jag mig inte som världens bästa förälder. Jag är nog helt ok, men varken mer eller mindre.
Jag tror mina barn har det rätt bra ändå.
Och nu verkar jag antagligen fullkomligt knasig, men han ÄR en bra pappa. Det är han så länge jag inte är med.
Han brister mot mig men mot barnen är han så gott som alltid bra.
Antagligen är det samma med mig också.
Trots att vi bor på samma ställe så lever vi rätt åtskilda. Det är antingen han och barnen eller jag och barnen.

Fan, det låter ju helrubbat det med.

Ja, allt mellan er låter rubbat. Men det är ju jättebra att han funkar som pappa. Då har du ett bekymmer mindre vid kommande separation.

 

[Vallmo]

Det är ju inte konstigt, @Vallmo, att det brister ibland. Men det är också ytterligare en anledning att bryta dig loss förr snarare än senare...

Jag vet!
Förut hade jag en tioårsplan. Sen en tvåårsplan. Nu är planen nere i några månader. Tack vare er alla!
Jag tänker att jag måste göra det även om det ger avkall på bekvämlighet och närhet till kompisar och skola.
För en gångs skull ska jag välja det jag vill. Det får gå ändå! Sånt praktiskt får lösa sig. Jag vet var jag vill bo (ungefär, jag är ganska flexibel) och hur jag vill ha mitt liv.
Jag går på husvisningar för att komma närmare känslan, möjligheten att förändra även om jag inte kommer kunna flytta nu.
Men det hjälper mig att stå ut.

 

[Vallmo]

Ja, allt mellan er låter rubbat. Men det är ju jättebra att han funkar som pappa. Då har du ett bekymmer mindre vid kommande separation.

Låter det verkligen så illa? Det var hårda ord!

Ja, så tänker jag också när det gäller separationen.
Han kommer fortsätta vara en bra pappa. Förmodligen kommer det vara ostädat och otvättat, men det är hans problem och antagligen inget barnen kommer lida så mycket av.
Och jag kommer definitivt bli en bättre mamma. Och jag kommer få mycket mindre tvätt och städning.

 

[Amha]

@Vallmo
Du skrev något om att vi enbart har "din version". För mig är det helt ointressant att fråga efter "båda sidor", som ofta kommer upp i trådar om dåliga förhållanden.

Grejen är ju att när man mår som du mår och säger sådant som du säger, då ÄR man i fel förhållande. Det kvittar om han gör fel, du gör fel, han ser annorlunda på det, han är den onda eller ingen är ond.

Relationen med honom är riktigt djävla dålig för dig oavsett. Du mår ju inte alls bra med honom. Så om du "överreagerar" eller är "skyldig", vad spelar det för roll? Du mår ju inte bra med honom.

Det du beskriver är din upplevelse och den är hemsk!

Vilken trevlig tanke. Med det där i huvudet behöver man ju inte känna sig orättvis heller.

 

[TinyWiny]

Tack!
Jag har så svårt att tro bara att någon vill vara elak.
Jag tänker att det kanske är jag som gör något, har någon tråkig min eller ser trött ut eller något som gör att han blivit som han är nu.

Det har verkligen eskalerat bara de senaste veckorna.
Jag tror mycket är min egen noja, faktiskt.
Idag stod han och fixade med maten och jag kom in till ett gäng klädhögar i hallen.
Jag började fixa med kläderna, sortera för tvätt och sånt man gör när man har två barn som skitar ner sig, har gympa osv.
Tvättstugan ligger precis vid köket så vi båda kunde se vad den andre gjorde.
Han sa inget om att han fick fixa maten, MEN jag kände mig extremt stressad som stod och fixade med kläderna istället för att hjälpa till i köket. Jag ser inte ens möjligheten längre att tvätten skulle vara ett gemensamt ansvar.
Bara en sån sak! Så funkar min hjärna nu och tyvärr gör det mig stressad och stress gör mig trött.

Jag tror för övrigt att han har märkt att jag har varit väldigt "off" dom senaste dagarna då det blivit så intensivt med den här tråden.
Men han frågar ingenting. Det är också jobbigt för då börjar jag noja över att han tycker jag beter mig konstigt, drar ner stämningen eller nå't.

Oftast när vi sitter och äter tillsammans hela familjen eller bara han och jag, så är jag tyst. Jag är ofta tyst.
Egentligen är jag en ganska pratsam person, tror jag.
Sen vet jag inte hur han upplever situationen heller. Han är inte särskilt pratig, snarare ganska introvert. Han kanske inte märker något alls.
Jag vet inte alls. Ibland känns det bara som det som händer pågår i min hjärna och inte på riktigt.

Gud, vilket svammel!

Visst är det det! Man relaterar ju till sig själv och om det för en själv är otänkbart att göra något av elakhet blir det ännu svårare att förstå att någon kan göra det. Man letar anledningar som inte finns. Varför skulle det vara en anledning att bete sig som han gör om du såg trött ut? Och vadå tråkig min? Du har ingen skyldighet att gå omkring och le. Du har din fulla rätt att vara som du är och känna som du gör! I ett förhållande klankar man inte ner på någon som inte är på topp, då frågar man hur det är.

Som sagt så är du helt hjärntvättad. Din reaktion är helt normal om än väldigt osund. Han har gjort dig osäker på allt och du har under så lång tid tassat omkring på tå för att inte förarga honom att det har blivit det normala. Det tar enorma mängder energi att leva så, energi som du hade kunnat lägga på bättre och roligare saker.

Men alltså, drar ner stämningen? Släpp! Du har ingen skyldighet att hålla honom på bra humör. Du har ansvar för dig själv och för dina barn (inte för att du har någon skyldighet att hålla barnen på bra humör hela tiden heller men du förstår). Han är vuxen. Du är vuxen. Ni har båda ett val hur ni vill/inte vill leva. Ingen tvingar honom att stanna. Mår han enligt sin egen definition dåligt så är det hans ansvar att förändra sin livssituation precis som det är ditt ansvar att förändra din.

Nej du svamlar inte. Du funderar, ser med perspektiv på din situation och det är inte bara hans syn på ert förhållande och på dig som gäller längre. Du har fått bekräftat om och om igen att ert förhållande är osunt och processen har gått igång på allvar och det är så ovant att det känns overkligt. Det blir många tankar och funderingar. Men, och det är viktigt, det finns ljus i tunneln. Det finns ett annat liv som väntar på dig. Du behöver inte leva såhär, du kan ta dig därifrån! Gör det!

 

[Vallmo]

Nä Gud nej nej nej. Det blir så ledsna och sorgsna barn av det där beteendet. Jag vill inte kasta sten på börda @Vallmo men du måste ta dig ur det här, framförallt för dina barns skull. Jag fullkomligen övertygad om att du är en fantastisk förälder, vilket rövhatten absolut inte är även om han gärna vill att du och omgivningen ska tro det.

Grejen är tyvärr att han tycker, eller åtminstone tyckte, att barnen tar skada av att vara med mig och det du säger i princip skulle kunna var en uppmaning till honom.
Det känns helt främmande för mig att tänka att barnen tar skada av honom.
Det är nästan alldeles nyligen jag märker att han inte är den totalperfekta föräldern. Det är helt nytt för mig att upptäcka att saker och ting med barnen funkar bättre med mig i lbland.
Att han har varit en kass make (sambo) har jag varit medveten om länge.
Ganska nyligen har jag kommit underfund med att det inte är jag som "gjort honom sån".

 

[Amha]

Det där med matcha skrev någon annan också om, men spelar roll! Huvudsaken är väl att ungen har kläder som passar för ändamålet just då.
Jag ser ofta ungar som har typ lilablommiga leggings till grönrutig jacka med rödprickig tröja under och jag tycker bara det är gulligt, för då har ungen förmodligen valt själv och det blev det allra finaste i garderoben

Ungar som ser ut som stylistens våta dröm tycker jag är mer ledsamt, isåfall.

Jag såg för någon dag sedan bilder på min äldsta, då ca 2.5, iklädd rosa joggingbrallor, lila kjol med bling och volang och hela faderullan och något mer neutral tröja. Då skulle kjolar alltid vara på och gärna flera stycken "jag måste ha hooool" sa hon varje morgon.

@Vallmo kan inte mäklaren ta med en av dina bilder på trädgården? Eller att du förstorar och ramar in och hänger på en strategisk plats i huset?

 

[Sunshine]

Vallmo din historia är så sorglig och din sambo låter väldigt lik min pappa. Mina föräldrar var gifta i över trettio år och det knäckte nästan min mamma psykiskt. Faktum är att hon kommer nog aldrig bli som hon en gång var. Det tog henne tre år att våga be om skilsmässa men hon gjorde det och idag tio år senare så uppskattar hon fortfarande sin "frihet" varje dag.
Min pappa var (är) dessutom en usel pappa så där har du ju en sak mindre att oroa dig för, det är bra! Men du måste verkligen försöka ta dig ur förhållandet, för såhär kan du inte ha det.

Jag ville egentligen fortsätta på Amhas inlägg om trädgårdsbilder: jag har varit på många vintervisningar där man haft en laptop på strategisk plats med rullande bilder på trädgård i sommarskrud (säljarens egna bilder) så att man kan se hur det kommer att se ut. Det är väldigt effektivt.