Könsroller, jämlikhet och BARN

[Mabuse]

Ja, du gör det. Men jag skulle ha svårt att lasta någon som inte brydde sig om hur det passade ihop.

Jag skulle inte lasta någon som själv klädde sig likadant, men om man klär sig själv med större omsorg, så skulle jag nog lasta dem för att de brydde sig om hur de själva såg ut, men inte hur deras barn såg ut. Såvida inte barnets utstyrsel var ett utslag av barnets bestämda vilja när det kom till klädval.

Jag tror att det för mig har lite med värdighet att göra. Om man inte själv är kapabel att välja kläder (för att man t ex är för liten, eller sjuk, eller funktionshindrad), så tycker jag att de som väljer kläder i ens ställe ska göra det på ett sådant sätt att det ser ok ut. Inte säga sig själva att "Äh, x är ändå så liten/förvirrad/whatever, hen märker ingen skillnad, låt henom gå runt sådär även om jag själv aldrig skulle göra det."

 

[Petruska]

Fler än mig i denna tråden delar med sig av sin kamp, här är Badgers svar på det

"Men att mannen helt ska köra exakt på kvinnans projekt blir lite orättvist och då måste hon vara projektledare för bara hon vet hur drömmen ser ut. Han kan/får inte välja gardinerna själv, hans smak när han matchar barnens kläder är fel."

Tycker du att hon fångar essensen av debatten här?
Själv tycker jag det är rent hånfullt.

Jag förväntar mig inte att varje inlägg ska summera diskussionens essens.

Jag tycker att det här projektledarproblemet som plågar så många par/familjer inklusive mitt eget mellan varven, är en väldigt svår och mångfacetterad historia, som jag har svårt att riktigt få rätsida på ens i teorin. Och jag tycker mig se att delar av det problemet i en del fall handlar om vad jag skulle uppfatta som överdrivet kontrollerande av vad jag ser som struntsaker. Men det är inte alls hela svaret på frågan om projektledarproblemet.

Jag ser inte det hånfulla.

 

[mandalaki]

Jag skulle inte lasta någon som själv klädde sig likadant, men om man klär sig själv med större omsorg, så skulle jag nog lasta dem för att de brydde sig om hur de själva såg ut, men inte hur deras barn såg ut. Såvida inte barnets utstyrsel var ett utslag av barnets bestämda vilja när det kom till klädval.

Jag tror att det för mig har lite med värdighet att göra. Om man inte själv är kapabel att välja kläder (för att man t ex är för liten, eller sjuk, eller funktionshindrad), så tycker jag att de som väljer kläder i ens ställe ska göra det på ett sådant sätt att det ser ok ut. Inte säga sig själva att "Äh, x är ändå så liten/förvirrad/whatever, hen märker ingen skillnad, låt henom gå runt sådär även om jag själv aldrig skulle göra det."

Fast varför då, egentligen? Tror du att omgivningen skulle fördöma barnet? Jag skulle aldrig reagera på "fy vad omatchad den där ungen är". Däremot händer det faktiskt att jag reagerar på FÖR matchade barnutstyrslar, jag är inte säker på att det är funktionaliteten som får styra där. Jag är lite allergisk mot designerbarn som mest verkar ska passa in i en perfekt helhet. Och nu säger jag inte att det inte finns en jättelång gråskala mellan extremerna, jag säger bara vilket jag brukar reagera på.

 

[Mabuse]

Fast varför då, egentligen? Tror du att omgivningen skulle fördöma barnet? Jag skulle aldrig reagera på "fy vad omatchad den där ungen är". Däremot händer det faktiskt att jag reagerar på FÖR matchade barnutstyrslar, jag är inte säker på att det är funktionaliteten som får styra där. Jag är lite allergisk mot designerbarn som mest verkar ska passa in i en perfekt helhet. Och nu säger jag inte att det inte finns en jättelång gråskala mellan extremerna, jag säger bara vilket jag brukar reagera på.

Nej, jag själv skulle tycka att det såg lite kärlekslöst och respektlöst ut om mina barn gick så. Varför ska barnen få mindre omsorg än den förälder som klätt dem ger sig själv?

Vad folk ska tro är jag inte så bekymrad över, de flesta har alldeles för mycket eget i huvudet för att bekymra sig särskilt mycket om hur främmande barn är klädda.

 

[mandalaki]

Nej, jag själv skulle tycka att det såg lite kärlekslöst och respektlöst ut. Varför ska barnen få mindre omsorg än den förälder som klätt dem ger sig själv?

Vad folk ska tro är jag inte så bekymrad över, de flesta har alldeles för mycket eget i huvudet för att bekymra sig särskilt mycket om hur främmande barn är klädda.

Fast då reagerar du alltså själv på barns kläder och kan tycka att det ser kärlekslöst ut. Samtidigt bekymrar du dig inte om vad andra ska tro. Låter lite motsägelsefullt.

 

[Mabuse]

Fast då reagerar du alltså själv på barns kläder och kan tycka att det ser kärlekslöst ut. Samtidigt bekymrar du dig inte om vad andra ska tro. Låter lite motsägelsefullt.

Nä, jag tror att de flesta inte noterar det alls, och av det fåtal som noterar det så tänker säkert en del som du och tycker det är härligt med kläder som inte passar ihop eftersom det är ett tecken på att barnet fått välja själv. Återstår ett litet fåtal som tänker som jag, och det gör väl inget? Man blir ju paranoid om man ständigt ska försöka rätta sig efter vad eventuellt någon kanske skulle kunna tänka, eftersom folk tycker så olika. Rimligare är väl i så fall att man rättar sig efter vad man själv tycker är rätt eller viktigt. Och för enkelhetens skull väljer en partner med ungefär samma värderingar.

 

[TinyWiny]

Du är helt fantastisk på att peppa!

Du har naturligtvis rätt, ett snällt ord gör inte två elaka ord rätt.

Jag tror också att han börjar se mig som hushållerska och slasktratt.
I början var det nog inte alls så, jag tror verkligen att han ville göra slut.
Nu har han märkt att det funkar. Jag "bråkar" inte längre eller får hysteriska panikattacker, så det finns ingenting som egentligen stör honom.
Jag går också undan när jag har ångest och lägger mig i mitt sovrum (vi delar inte längre för att "jag snarkar"). Han har aldrig, i alla fall inte de senaste åren knackat på och kollat läget.

Jag har bråkat och tjafsat massor tidigare, men varje gång slutade med att jag hade ännu mer "fel" och dessutom blev det så jobbigt att hantera allt psykiskt, så för min egen skull slutade jag.

Nu har jag lärt mig att gå undan och aldrig börja tjafsa och det är efter det som hans beteende trappats upp. Han klagar på mig fast det inte längre finns något att klaga på.
Jag sköter allt, ber aldrig om hjälp längre med tvätt, städning och liknande.
Sen började han klaga på att jag lagade mat till barnen för sällan och nu försöker jag undvika såna klagomål också.

Jag märker ju själv hur rubbat det låter när jag skriver det.

Du behöver all pepp du kan få!

Det värsta som kan hända i ett förhållande är att den ene blir tyst. Om det händer är det hög tid att gå. Att som din sambo totalt knäcka dig, inse att han har knäckt dig och fortsätta köra på, det är så vidrigt att jag faktiskt mår fysiskt illa.

Bara att du tänker "be om hjälp" visar hur skevt alltihopa är. I ett hem gör alla sin del, drar sitt strå till stacken. Ingen ska behöva be någon annan om hjälp med sysslor som är bådas.

Du har gjort och gör allt du möjligtvis kan och nu vet du att det inte hjälper. Han är inte ute efter att "uppfostra" dig till att bli den i hans ögon perfekta kvinnan, (det hade självklart varit fel det med!) han är ute efter att vara elak. Han njuter av att spotta och trampa på dig. Låt honom inte göra det mer!

 

[lil-sis]

Inte så farligt som det låter, eftersom de går på mjölkdiet i den åldern. Tack och lov.

Jag vet. Jag har jobbat som barnflicka med barn från ca 4 månader och uppåt

 

[Vallmo]

Helt ärligt så verkar ni må jättedåligt båda två.
Ni måste bort från varandra på något vis.
För allas skull.

Jag tror faktiskt inte han mår dåligt alls.
Han verkar väldigt nöjd och harmonisk. Han gör det han vill, går och tränar när han vill (frågar aldrig) han behöver inte göra några betungande hushållssysslor, han är ekonomiskt oberoende och han har ett jobb han är bra på och trivs med.
Barnen ser upp till honom, andra föräldrar ser upp till honom för att han är en sån bra och engagerad förälder.
Han ville ha barn och det har han fått. Jag var mer tveksam, faktiskt.
Missförstå mig inte nu, jag älskar mina ungar och vill inte ha dom ogjorda.

När han fått sina barn så tröttnade han på mig. Det kan jag ta. Det är ok, det kan man göra.
Men det han gör nu är inte ok. Han försöker ta barnen ifrån mig - varje dag.
Det känns som jag förlorat allt, honom, mina barn, mitt utseende (jag var smal och vacker innan barn + sjukdom), mitt jobb och mig själv.

Han mår inte dåligt! Jag lovar!
Han mår bra - på min bekostnad.
Han vill inte ändra på vår relation, eller snarare icke relation. Han klarar inte och vill inte ha en relation med en annan vuxen människa.
Det tog tid för mig att inse det. Jag trodde jag bara behövde ändra mig så skulle allt bli bra. Jag har gjort allt! Jag lovar!

Jag är så himla ledsen. Jag blev det när jag skrev det här.

 

[Vallmo]

Men det är heller inte konstigt att du mår dåligt i förhållandet. Det du berättar om hur han agerar är inte klokt. Även från en objektiv synvinkel förtrycker han dig.

Och jag fattar inte hur det kunde bli så.
Jag är en av de där starka kvinnorna som aldrig tar skit om du frågar andra vad dom tror om mig.

Jag behöver komma bort från honom.
Att skriva här har gjort allt så verkligt. Jag står inte ut.

 

[TygerTyger]

Jag är så himla ledsen. Jag blev det när jag skrev det här.

Den enda vägen är upp från den här punkten.

 

[mandalaki]

Jag tror faktiskt inte han mår dåligt alls.
Han verkar väldigt nöjd och harmonisk. Han gör det han vill, går och tränar när han vill (frågar aldrig) han behöver inte göra några betungande hushållssysslor, han är ekonomiskt oberoende och han har ett jobb han är bra på och trivs med.
Barnen ser upp till honom, andra föräldrar ser upp till honom för att han är en sån bra och engagerad förälder.
Han ville ha barn och det har han fått. Jag var mer tveksam, faktiskt.
Missförstå mig inte nu, jag älskar mina ungar och vill inte ha dom ogjorda.

När han fått sina barn så tröttnade han på mig. Det kan jag ta. Det är ok, det kan man göra.
Men det han gör nu är inte ok. Han försöker ta barnen ifrån mig - varje dag.
Det känns som jag förlorat allt, honom, mina barn, mitt utseende (jag var smal och vacker innan barn + sjukdom), mitt jobb och mig själv.

Han mår inte dåligt! Jag lovar!
Han mår bra - på min bekostnad.
Han vill inte ändra på vår relation, eller snarare icke relation. Han klarar inte och vill inte ha en relation med en annan vuxen människa.
Det tog tid för mig att inse det. Jag trodde jag bara behövde ändra mig så skulle allt bli bra. Jag har gjort allt! Jag lovar!

Jag är så himla ledsen. Jag blev det när jag skrev det här.

Men du framstår som mer och mer klarsynt ju mer du skriver.

Han mår nog inte så bra som det verkar. Isåfall hade han inte behövt förtrycka dig. Harmoniska människor gör inte det. Du säger det ju själv - han mår (skenbart) bra på bekostnad av dig.

 

[Vallmo]

Det kommer bli bra!
Du har ju sett och ser nu.
Då kommer du också finna styrkan att lämna.

Tack!
Jag har nog sett det här väldigt länge - egentligen, men det går upp och ner i olika etapper, eller vad man ska säga.
Det värsta är ekonomin. Hade det inte varit för den så hade jag lämnat för länge sen.

Jag tror jag kanske måste tänka om på något vis.

 

[Och_Aye]

Jag tror att det för mig har lite med värdighet att göra. Om man inte själv är kapabel att välja kläder (för att man t ex är för liten, eller sjuk, eller funktionshindrad), så tycker jag att de som väljer kläder i ens ställe ska göra det på ett sådant sätt att det ser ok ut. Inte säga sig själva att "Äh, x är ändå så liten/förvirrad/whatever, hen märker ingen skillnad, låt henom gå runt sådär även om jag själv aldrig skulle göra det."

Så kan jag tänka ibland. Eller, vissa kläder som vi har fått till lillfia känns nästan direkt förnedrande att sätta på henne. Fast att hon nog inte förstår det.

Det handlar mer om typ ankrump-tights, Hyacinth-dräkter eller dumma texter, och så ska folk skratta åt henne för att hon ser fånig och gullig ut. Fy!
. Inte om en prickig body och en randig bralla.

 

[Vallmo]

Vad händer om du helt enkelt låter bli? Tvätta inte hans kläder, låt hans mjölkpaket stå där han lämnat dem (eller ställ dem på hans skrivbord om du stör dig på dem)
Har han ett IQ på 150 lär han väl märka när kalsongerna tar slut.

Det finns ingen anledning till att du ska ta hand om hans skit.

Hans begåvning är väldigt ojämn, om man säger så!
Jag har börjat slänga in hans grejer på hans rum och stänga dörren.
Har slutat städa där också.

Förra helgen drog han faktiskt fram dammsugaren och började byta lakan.
Jag blev jätteglad och trodde att nu, nu händer det.
Det hände inte! Han städade sitt sovrum/arbetsrum, den toalett han använder och bytte sina lakan. Punkt!

Jag har funderat på att kategoriskt skita i hans tvätt.
Jag har svårt för det pga miljöaspekten. Men jag kanske skulle förbise det för sakens skull.

 

[Vallmo]

Jodå, jag var bara rädd att @Vallmo var på väg mot "det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det" vilket är typ det mest kräkframkallande jag vet.

Hur menar du? Jag hänger inte riktigt med men om jag tror jag vet hur du menar så håller jag med.

 

[inverterad]

Så kan jag tänka ibland. Eller, vissa kläder som vi har fått till lillfia känns nästan direkt förnedrande att sätta på henne. Fast att hon nog inte förstår det.

Det handlar mer om typ ankrump-tights, Hyacinth-dräkter eller dumma texter, och så ska folk skratta åt henne för att hon ser fånig och gullig ut. Fy!
. Inte om en prickig body och en randig bralla.

Prickigt och randigt ihop ser jag som synnerligen välmatchat! Det är mer gulröd body och rosagröna byxor ihop med blålila strumpor som får det att ila i mig. Men strängt taget hade jag inte brytt mig alls bara det framgick att min unge var klädd efter NÅN typ av tanke. Den där typen av tanke som han lägger på sin egen klädsel. Och mer tid ihop för bara de två verkar ha stimulerat såna ansträngningar.

 

[Vallmo]

Det låter verkligen destruktivt, för båda.

Framförallt om barnen börjar ta efter hans syn på kvinnan i familjen som allmän slasktratt och tjänstehjon, det känns verkligen som något man vill avbryta genast, för sin egen och deras skull. Om det är jobbigt nu, så kan man ju tänka att det blir ännu värre när barnen blir större och du inte bara har en utan en hel familj som behandlar dig så. Man fick väl vara skapt som en gås för att inte ta illa vid sig och tappa självkänslan av det.

Jag försöker verkligen lära barnen att man plockar upp efter sig och att man ska hjälpas åt.
Min äldsta hjälper mig ofta med tunga saker och med att vika tvätt och sånt.

Båda två säger att "pappa är lat" och att han ska hjälpa mig mer. OBS, det är inget jag sagt till dom alls.
Vår stora son brukar även "tvinga" min sambo att han ska krama mig "för att han inte gör det tillräckligt ofta".
När jag har gjort mig fin (smink +kläder) så får jag alltid komplimanger av mina barn. Det känns på sätt och vis hoppfullt att dom verkar ha någon egen, inre slags kompass.
Dock uteblir allt sånt från sambon...
Det låter som jag överdriver, men det är verkligen så....
Jag kan bara se det på följande sätt, antingen hatar han mig, eller så märker han ingenting i största allmänhet eller också är det ett (o)medvetet val han gör för att hålla mig nere.

 

[Och_Aye]

Prickigt och randigt ihop ser jag som synnerligen välmatchat!.

Jaha! Det trodde jag var ett supermisstag

Mvh trendkatastrof.

 

[mandalaki]

Hur menar du? Jag hänger inte riktigt med men om jag tror jag vet hur du menar så håller jag med.

Jag var säkert luddig men jag ville bara understryka att det inte bara är din subjektiva upplevelse det handlar om, utan att han även utifrån sett, objektivt, förtrycker dig.