Könsroller, jämlikhet och BARN

[Petruska]

ok då vet jag.

Det försvårar ju diskussionen rätt mycket. Det är väl det som gör att man/jag ens noterar det.

 

[Badger]

nej jag uppfattar klart och tydligt att vår ojämställdhet beror på saker jag gjort/inte gjort. som sagt, du är inte den första som påpekar det.

Hm du menar att jag tydligt sagt att just din familjs tidigare ojämställdhet berodde på saker som just du gjort? Ok vad kan jag säga, så var det inte.

Däremot nu när jag läst dina inlägg tillbaka (som jag knappt hade gjort när jag skrev mina inlägg riktade till ngt slags allmänsvensk diskussion) så verkar du anse dig ha påverkat din situation och tipsar om att mannen behöver få vara hemma och föräldraledig. (eller pushar för ganska hårt)

(Då kan jag vara orimlig och säga typ Jasså- du menar att om mannen inte är hemma och är föräldraledig, DE kvinnorna, de får minsann skylla sig själva. (det anser inte jag heller, jag tycker också mannen ska vara jämställd även om omständigheterna gör att kvinnan måste vara hemma hela tiden. Men jag håller med dig om att det kan vara en väg att gå om man har chansen. Din väg att gå var att dela föräldraledighet, min väg att gå vara att skippa en del projektledning och hushållskrav. Båda tipsen borde kunna få existera som just tips, på någonting som fungerade för just oss. Men som kanske inte fungerar för någon annan. Utan att anklaga någon.)

 

[Petruska]

Men det är heller inte konstigt att du mår dåligt i förhållandet. Det du berättar om hur han agerar är inte klokt. Även från en objektiv synvinkel förtrycker han dig.

Så klart! Den absolut mest troliga anledningen till att @Vallmo beskriver sin man som hon gör, är så klart att han är sådan och gör sådant som hon skriver att han gör. Den mest troliga anledningen till att vi upplever att någon gör något, är ju att den gör just det.

 

[mandalaki]

Så klart! Den absolut mest troliga anledningen till att @Vallmo beskriver sin man som hon gör, är så klart att han är sådan och gör sådant som hon skriver att han gör. Den mest troliga anledningen till att vi upplever att någon gör något, är ju att den gör just det.

Jodå, jag var bara rädd att @Vallmo var på väg mot "det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det" vilket är typ det mest kräkframkallande jag vet.

 

[lil-sis]

bebisar spiller ju inte direkt, de kräks, dregglar eller skiter ned sig.

Vad äckligt.

 

[Vallmo]

Herregud, inser nu, i detta tillfälle, att min äldsta son börjar ta efter honom.
Ibland när jag försöker säga något (ofta helt ok saker) så avbryter han bara hela tiden, jag får inte prata klart, han säger att jag skapar dålig stämning och att han inte vill lyssna på mig osv, osv. Barnet är 10 år.

Ja, det är hemskt.
Barnet har dessutom Aspbergers vilket gör att han är extra känslig för allt sånt där.
Han lär sig saker genom att ta efter andra. Både bra och dåliga.
Jag har märkt att han har lite svårare än andra när det gäller att avgöra själv vad som är "lämpligt" och inte.

Jag vet, det är inte bra alls!
Det positiva är också att han har lätt att ta in det mesta. När jag är ensam med honom försöker jag vara en bra förebild och en kärleksfull mamma.
Jag vet att jag har lyckats i viss mån.
Han kan inte somna om jag inte stoppar honom på ett speciellt sett.
Min sambo är ofta helt oförstående för sonens sömnsvårigheter, till exempel. Han säger bara till honom att gå upp på rummet osv.
Där har jag hittat en bra ingång till honom och det känns fantastiskt bra att få vara den personen som faktiskt får honom lugn så han kan komma till ro och sova.

 

[lil-sis]

Jag har tänkt som så att jag har samma standard för barnen som för mig själv. Om jag är fullt nöjd med att gå ut i gredelinprickigt och skotskrutigt utan tanke på vad som passar ihop, eller om det är rent, så kan ju barnen också göra det. Men om jag själv tänker att det där skär sig eller är för smutsigt, det får jag byta, då klär jag inte barnen på det sättet heller. Varför ska de gå i knasigare, lortigare eller trasigare kläder än vad jag tycker är ok för egen del?

Och samma för pappan, om han inte själv går i kläder som är smutsiga, trasiga och inte alls passar ihop, så uppenbart är han kapabel att matcha ihop något som ser ok ut, och borde alltså kunna göra detsamma för barnen.

Knasigt = ok.
Lortigt som i solkigt eller illaluktande = inte ok.
Trasigt = inte ok.

En liten fläck man ser när man åkt = ingen katastrof i min värld. Det lär komma fler under dagen.

 

[Och_Aye]

Vad äckligt.

 

[Pontevecchio]

Det försvårar ju diskussionen rätt mycket. Det är väl det som gör att man/jag ens noterar det.

Fler än mig i denna tråden delar med sig av sin kamp, här är Badgers svar på det

"Men att mannen helt ska köra exakt på kvinnans projekt blir lite orättvist och då måste hon vara projektledare för bara hon vet hur drömmen ser ut. Han kan/får inte välja gardinerna själv, hans smak när han matchar barnens kläder är fel."

Tycker du att hon fångar essensen av debatten här?
Själv tycker jag det är rent hånfullt.

 

[Vallmo]

Stopp nu. Sluta släta över. Att inte varje ord som kommer ur hans mun är elakt betyder inte att han är trevlig eller snäll. Elaka ord och handlingar ska inte ens förekomma i ett förhållande. Du måste se hela perspektivet. När förhållandet är som sämst (och det ska inte vara många procent av tiden) så ska det ändå vara så bra att något annat än stanna är otänkbart och då inte av någon annan orsak än kärlek. Tänk efter, hur många fina stunder ihop med honom kan du få ihop på de sista åren? Hur många gånger har han betett sig illa? Ställ de emot varandra så kommer du inse, om du är ärlig, att det finns ingen anledning att stanna där du är! Det spelar ingen roll vad du gör. Det är han som har valt att bete sig illa mot dig. Det finns ingen logik. Han är elak! Släpp de där frågorna och koncentrera dig på det som är viktigt och det viktiga nu är att komma därifrån! Din son har börjat ta efter, om inte annat så ta dig därifrån för hans skull, så att han slipper växa upp i tron att det är såhär ett förhållande ska vara. Så att han slipper utsätta eller bli utsatt av någon annan i tron att det är helt normalt och så det ska vara.

Jag tror inte en endaste millisekund att det är tanken på hur du ska klara dig ekonomiskt som hindrar honom från att göra slut. Du är hans slasktratt och hushållerska och det trivs han utmärkt med.

Släpp självföraktet. Du har inte gjort något fel. Det är honom du ska förakta för att han beter sig så vidrigt illa. Du är offret här, inte han.

Hade jag kunnat så hade jag åkt och hämtat dig och rent handgripligen tagit dig därifrån. Du är helt hjärntvättad och ser på dig själv med hans ögon och det är inget konstigt, det är vad som händer när man blir utsatt för sådant här. Du måste lämna honom och när du har gjort det så kommer det så sakteliga gå upp för dig att hans sätt att bete sig och se på dig inte är det rätta, att du inte alls förtjänar att bli så illa behandlad.

Det spelar ingen roll om du så slår tio knutar på dig själv, det kommer aldrig "duga" i hans ögon ändå för han trivs med det här, han trivs med att vara elak mot dig. Han kommer alltid hitta något som är "fel".

Gå därifrån!

Du är helt fantastisk på att peppa!

Du har naturligtvis rätt, ett snällt ord gör inte två elaka ord rätt.

Jag tror också att han börjar se mig som hushållerska och slasktratt.
I början var det nog inte alls så, jag tror verkligen att han ville göra slut.
Nu har han märkt att det funkar. Jag "bråkar" inte längre eller får hysteriska panikattacker, så det finns ingenting som egentligen stör honom.
Jag går också undan när jag har ångest och lägger mig i mitt sovrum (vi delar inte längre för att "jag snarkar"). Han har aldrig, i alla fall inte de senaste åren knackat på och kollat läget.

Jag har bråkat och tjafsat massor tidigare, men varje gång slutade med att jag hade ännu mer "fel" och dessutom blev det så jobbigt att hantera allt psykiskt, så för min egen skull slutade jag.

Nu har jag lärt mig att gå undan och aldrig börja tjafsa och det är efter det som hans beteende trappats upp. Han klagar på mig fast det inte längre finns något att klaga på.
Jag sköter allt, ber aldrig om hjälp längre med tvätt, städning och liknande.
Sen började han klaga på att jag lagade mat till barnen för sällan och nu försöker jag undvika såna klagomål också.

Jag märker ju själv hur rubbat det låter när jag skriver det.

 

[Ullmerkott]

Vad händer om du helt enkelt låter bli? Tvätta inte hans kläder, låt hans mjölkpaket stå där han lämnat dem (eller ställ dem på hans skrivbord om du stör dig på dem)
Har han ett IQ på 150 lär han väl märka när kalsongerna tar slut.

Det finns ingen anledning till att du ska ta hand om hans skit.

 

[Mabuse]

Smutsiga och trasiga behöver man ju inte erbjuda dem, men att de från ganska låg ålder själva väljer sina kläder om de vill, kan ju resultera i ganska udda kombinationer som de dock är helt nöjda med själva. Där är det väl mer kläder efter väder, som vuxna kan behöva hålla lite koll på.

Jag är mest van vid att barn från mycket tidig ålder har väldigt starka åsikter om vad de ska ha på sig, och då har jag inte funnit det mödan värt att försöka matcha efter mina preferenser.

Många tonåringar klär sig ju också extremt - knasigt, tokigt om man så vill - efter egna preferenser och det tillåter uppenbarligen deras föräldrar, och jag tillät det. Dock utan att själv klä mig på samma vis.

Nej, om barnen från tidig ålder har starka åsikter om kläderna skulle jag inte heller välja den fighten, utan nöja mig med att sortera bort de smutsiga och trasiga kläderna, och låta barnen gå runt som hej kom och hjälp mig hellre än addera den fighten till morgonbestyren.

Och där är ju barn verkligen olika, mina har varit ganska nöjda med att låta vuxna styra klädvalen mer eller mindre, och då har jag heller inte uppmuntrat till egna klädval tidigt utan varit rätt nöjd med att inte väcka den björn som sover, så att säga. Jag har all förståelse för att hos andra så är den björnen vaken från dag ett.

Och om nu barnen är sådana att de villigt accepterar föräldrarnas klädval, så skulle jag i princip förvänta mig av min partner att hen inte bryr sig mindre om barnens utstyrsel än sin egen.

 

[lil-sis]

Du är helt fantastisk på att peppa!

Du har naturligtvis rätt, ett snällt ord gör inte två elaka ord rätt.

Jag tror också att han börjar se mig som hushållerska och slasktratt.
I början var det nog inte alls så, jag tror verkligen att han ville göra slut.
Nu har han märkt att det funkar. Jag "bråkar" inte längre eller får hysteriska panikattacker, så det finns ingenting som egentligen stör honom.
Jag går också undan när jag har ångest och lägger mig i mitt sovrum (vi delar inte längre för att "jag snarkar"). Han har aldrig, i alla fall inte de senaste åren knackat på och kollat läget.

Jag har bråkat och tjafsat massor tidigare, men varje gång slutade med att jag hade ännu mer "fel" och dessutom blev det så jobbigt att hantera allt psykiskt, så för min egen skull slutade jag.

Nu har jag lärt mig att gå undan och aldrig börja tjafsa och det är efter det som hans beteende trappats upp. Han klagar på mig fast det inte längre finns något att klaga på.
Jag sköter allt, ber aldrig om hjälp längre med tvätt, städning och liknande.
Sen började han klaga på att jag lagade mat till barnen för sällan och nu försöker jag undvika såna klagomål också.

Jag märker ju själv hur rubbat det låter när jag skriver det.

Det kommer bli bra!
Du har ju sett och ser nu.
Då kommer du också finna styrkan att lämna.

 

[MiniLi]

(Då kan jag vara orimlig och säga typ Jasså- du menar att om mannen inte är hemma och är föräldraledig, DE kvinnorna, de får minsann skylla sig själva. (det anser inte jag heller, jag tycker också mannen ska vara jämställd även om omständigheterna gör att kvinnan måste vara hemma hela tiden. Men jag håller med dig om att det kan vara en väg att gå om man har chansen. Din väg att gå var att dela föräldraledighet, min väg att gå vara att skippa en del projektledning och hushållskrav. Båda tipsen borde kunna få existera som just tips, på någonting som fungerade för just oss. Men som kanske inte fungerar för någon annan. Utan att anklaga någon.)

Fast jag har extremt svårt att se att föräldraskapet alls kan bli jämställt om inte mannen är hemma ungefär lika mkt som kvinnan. Det blir ju inte jämställt för att man totalt sett delar på arbetsbördan!

 

[mandalaki]

Har han ett IQ på 150 lär han väl märka när kalsongerna tar slut.

 

[TeamLundVer]

I vår familj står jag faktiskt för alla klädinköp men det beror på att mannen är färgblind samtidigt som jag är oerhört känslig för skarpa färger (får migrän). Däremot klär han oftast på sonen då han lämnar mån-tors. Det händer att det inte matchar men vem bryr sig?

 

[Mabuse]

Du är helt fantastisk på att peppa!

Du har naturligtvis rätt, ett snällt ord gör inte två elaka ord rätt.

Jag tror också att han börjar se mig som hushållerska och slasktratt.
I början var det nog inte alls så, jag tror verkligen att han ville göra slut.
Nu har han märkt att det funkar. Jag "bråkar" inte längre eller får hysteriska panikattacker, så det finns ingenting som egentligen stör honom.
Jag går också undan när jag har ångest och lägger mig i mitt sovrum (vi delar inte längre för att "jag snarkar"). Han har aldrig, i alla fall inte de senaste åren knackat på och kollat läget.

Jag har bråkat och tjafsat massor tidigare, men varje gång slutade med att jag hade ännu mer "fel" och dessutom blev det så jobbigt att hantera allt psykiskt, så för min egen skull slutade jag.

Nu har jag lärt mig att gå undan och aldrig börja tjafsa och det är efter det som hans beteende trappats upp. Han klagar på mig fast det inte längre finns något att klaga på.
Jag sköter allt, ber aldrig om hjälp längre med tvätt, städning och liknande.
Sen började han klaga på att jag lagade mat till barnen för sällan och nu försöker jag undvika såna klagomål också.

Jag märker ju själv hur rubbat det låter när jag skriver det.

Det låter verkligen destruktivt, för båda.

Framförallt om barnen börjar ta efter hans syn på kvinnan i familjen som allmän slasktratt och tjänstehjon, det känns verkligen som något man vill avbryta genast, för sin egen och deras skull. Om det är jobbigt nu, så kan man ju tänka att det blir ännu värre när barnen blir större och du inte bara har en utan en hel familj som behandlar dig så. Man fick väl vara skapt som en gås för att inte ta illa vid sig och tappa självkänslan av det.

 

[Mabuse]

Just sådant kan ju också vara anledningen till tokmatchningar. Spyr barnet ner överdelen behöver man ju inte byta den matchande underdelen också, om man inte har OCD. Man hugger väl en ny tröja vilken som helst i högen av rent.

Man gör som man hade gjort med sig själv om bebisen kräkts på tröjan - man hugger det första som passar ihop på ett ungefär. Ofta har man ju mer än en överdel som passar med en underdel, och vice versa.

 

[mandalaki]

Man gör som man hade gjort med sig själv om bebisen kräkts på tröjan - man hugger det första som passar ihop på ett ungefär. Ofta har man ju mer än en överdel som passar med en underdel, och vice versa.

Ja, du gör det. Men jag skulle ha svårt att lasta någon som inte brydde sig om hur det passade ihop.

 

[Mabuse]

Vad äckligt.

Inte så farligt som det låter, eftersom de går på mjölkdiet i den åldern. Tack och lov.