Könsroller, jämlikhet och BARN

[Petruska]

Tanken att jag lämnar ut min man slog även mig, folk här vet vem vi är.
Men samtidigt, jag har bara redogjort för vad han gjorde och hur det kändes för mig. Samma saker som jag sagt till honom hemma och som jag pratat med honom om.
Jag står för det jag skriver, om han inte gillar det så är det trist men situationen då var som den var och det får han stå för. Jag tänker inte släta över hans beteende.

Precis! Jag tror att det är jättebra tänkt, och det sättet att tänka möjliggör också att man byter erfarenheter med varandra. Det är tex det enda sättet att få veta att även andra män som man hade gott hopp om innan barnen kom, fallerade mer eller mindre när barnen var ett faktum.

Det är något så gräsligt att ens tänka sig att ens man gör något mot en och att man sedan efter att han har gjort fel skulle vara skyldig att skydda honom genom att inte berätta för andra om det. Om det nu är hemskt att det kommer ut, varför gjorde han då det där från början? (Jag tänker inte på just din man här, utan fenomenet.)

 

[Hyacinth]

Precis! Jag tror att det är jättebra tänkt, och det sättet att tänka möjliggör också att man byter erfarenheter med varandra. Det är tex det enda sättet att få veta att även andra män som man hade gott hopp om innan barnen kom, fallerade mer eller mindre när barnen var ett faktum.

Det är något så gräsligt att ens tänka sig att ens man gör något mot en och att man sedan efter att han har gjort fel skulle vara skyldig att skydda honom genom att inte berätta för andra om det. Om det nu är hemskt att det kommer ut, varför gjorde han då det där från början? (Jag tänker inte på just din man här, utan fenomenet.)

Det minskar dessutom risken att ännu fler kvinnor tar på sig skulden och skäms för att deras män inte lever upp till rollen som förälder.

 

[Raderad medlem 6459]

Tacka fan för det. Han har social fobi så barnen är en utmärkt ursäkt för honom att slippa umgås med vuxna.

Alltså din partner verkar vara så fruktansvärt jävla genomelak och jag tycker att det är så befriande att läsa den här tråden och se hur du stärkt du blir av att faktiskt INSE vad det är han gör mot dig. Sorgligt såklart att du lever i det, missförstå mig inte!, men samtidigt skönt att se att du blir arg, att du ser ditt värde, att du kommer ta dig ur det.

Men - smirka inte över det faktum att han har social fobi. Tro mig, det är ett helvete att leva med. Det kan lika gärna sitta andra här på forumet som har just social fobi så till er vill jag bara säga: man FÅR tackla släktträffar genom att umgås med barnen eller djuren eller ingen alls, om det känns lättare.

 

[Vallmo]

Alltså din partner verkar vara så fruktansvärt jävla genomelak och jag tycker att det är så befriande att läsa den här tråden och se hur du stärkt du blir av att faktiskt INSE vad det är han gör mot dig. Sorgligt såklart att du lever i det, missförstå mig inte!, men samtidigt skönt att se att du blir arg, att du ser ditt värde, att du kommer ta dig ur det.

Men - smirka inte över det faktum att han har social fobi. Tro mig, det är ett helvete att leva med. Det kan lika gärna sitta andra här på forumet som har just social fobi så till er vill jag bara säga: man FÅR tackla släktträffar genom att umgås med barnen eller djuren eller ingen alls, om det känns lättare.

Du har rätt, det var absolut fel att över hans sociala fobi. Känner mig jättedum!
Förlåt, snälla om det är någon som har det problemet och tagit illa vid sig.

Det jag menade var att alla ser honom som en som offrar sig, fokuserar på barnen, sätter dom i främsta rummet istället för att roa sig med andra vuxna på fester och så.
För honom tjänar det ett dubbelt syfte; han slipper umgås och folk tycker han är en sjuhelvetes bra pappa.

Min egen syrra säger emot mig när jag försöker berätta om våra problem och hans beteende.
Hon ser ju bara den biten när vi har familjeteäffar.
Jag tror därav att jag skrev för att det är så jävla typiskt att en man som tar hand om sina barn blir höjd till skyarna. Och att det dessutom berättigar brister i beteende mot sina fruar, sambos och i det här fallet mig.
Jag tror att som @Petruska säger så är det jätteviktigt att vi slutar hålla vår män om ryggen på vår egen bekostnad.

 

[Squie]

Jag kunde inte det eftersom jag har/hade diagnosen och hade väldigt svårt att se vad som var vad.
Jag hade under terapin uppenbara problem med att beskriva mina känslor och själv se vad som orsakade dem.
Det som funkade bäst var den skapande biten, dvs när jag målade.

Jag var dessutom väldigt sjuk, kanske för sjuk egentligen för att gå på en sån här krävande terapi.
Dessutom var jag och blir fortfarande hjärntvättad av min sambo, har jag förstått nu i efterhand.
Han har inte alltid varit såhär heller som han är nu. När jag var riktigt sjuk så gick han inte på mig i samma grad som han gör nu.

Så får mig har det varit i stort sett varit omöjligt att se kopplingarna och veta vad som är vad.
Antagligen var det också en bidragande orsak till att mina behandlare inte riktigt förstod HUR illa det var hemma.

Jag har just börjat förstå, nu är jag är "frisk" och den här tråden har varit min ögonöppnare.
Nu kan jag se vad han har gjort och förstått att det har bidragit mycket till att jag blev sjuk. Kanske den utlösande orsaken också, dessutom.
Därför har det betydit så mycket för mig att alla ni har skrivit här och fått mig att förstå så mycket mer.
Det har såklart varit jobbigt, men oerhört värdefullt.

Nä...vem kan det? Det kunde inte jag heller. Idag kan jag se det..när jag är på andra sidan..men då...nä. Då, förr i terapin, tar man upp vad man tror är felet. Visst är väl målandet helt otroligt bra o spännande?! Håller helt med dig där. Målar du något idag om vad du har inom dig?

Jag säger snarare helt tvärt emot @niphredil. Snirkandet över hans sociala fobi, vet du..för mig är det ett gott tecken och sunt på något vis. Vi människor är sociala och agerar på vissa olika sätt beroende på situationen. Att du reagerar o agerar på de sätt du gör...är för mig helt normalt o inget som du behöver be om ursäkt för eller känna ågren över. O vill någon ta illa vid sig av det...är det deras bekymmer. Head up!

/Squie - som haft social fobi, agora fobi o tung tung utmattningsdepression (utmattningssyndrom idag).

 

[Raderad medlem 6459]

@Squie Alltså för min del kan @Vallmo få hacka på precis exakt vad hon vill över den här bedrövliga människan. Men - här på forumet är det fler som läser och just social fobi känns som en onödig grej att 'håna' (OBS Vallmo jag förstår att det inte var det du gjorde eller ville göra! Försöker bara förklara vad jag ursprungligen reagerade på!).

Vi behöver inte tjafsa om det här, jag ville bara flika in det i fall att nån läser och känner igen sig.

 

[Vallmo]

@Squie Alltså för min del kan @Vallmo få hacka på precis exakt vad hon vill över den här bedrövliga människan. Men - här på forumet är det fler som läser och just social fobi känns som en onödig grej att 'håna' (OBS Vallmo jag förstår att det inte var det du gjorde eller ville göra! Försöker bara förklara vad jag ursprungligen reagerade på!).

Vi behöver inte tjafsa om det här, jag ville bara flika in det i fall att nån läser och känner igen sig.

Snälla, jag hackar inte på honom..... Jag är ledsen för hans beteende mot mig.
Det låter bedrövligt när du skriver att "jag får hacka på honom". Det gör jag inte, varken här eller irl. Men det är tyvärr precis det han gör mot mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Snälla, jag hackar inte på honom..... Jag är ledsen för hans beteende mot mig.
Det låter bedrövligt när du skriver att "jag får hacka på honom". Det gör jag inte, varken här eller irl. Men det är tyvärr precis det han gör mot mig.

Nej nej jag menar inte att du gör det! Jag menar att för min del får du hemskt gärna göra det om du vill.

Jag skrev parentesen för att förtydliga just det men ser nu att det var otydligt i alla fall. Sorry!

 

[Vallmo]

Nä...vem kan det? Det kunde inte jag heller. Idag kan jag se det..när jag är på andra sidan..men då...nä. Då, förr i terapin, tar man upp vad man tror är felet. Visst är väl målandet helt otroligt bra o spännande?! Håller helt med dig där. Målar du något idag om vad du har inom dig?

Jag säger snarare helt tvärt emot @niphredil. Snirkandet över hans sociala fobi, vet du..för mig är det ett gott tecken och sunt på något vis. Vi människor är sociala och agerar på vissa olika sätt beroende på situationen. Att du reagerar o agerar på de sätt du gör...är för mig helt normalt o inget som du behöver be om ursäkt för eller känna ågren över. O vill någon ta illa vid sig av det...är det deras bekymmer. Head up!

/Squie - som haft social fobi, agora fobi o tung tung utmattningsdepression (utmattningssyndrom idag).

Tack!
Nä, jag målar faktiskt inte idag. Var länge sen nu. Men när jag målade - vilka underliga bilder det blev.
Det bara hände, liksom. Det var hjärnan direkt i penseln, så att säga. Jättekonstigt! Vissa bilder var rätt skrämmande faktiskt. Jag tänkte ofta, "hur gick det där till?"

Jag håller på med mycket annat skapande.
Bland annat keramik, min trädgård och inredning hemma, typ målar, tapetserar och syr.
Det är avstressande för mig men tyvärr lite av en flykt också från relationen.
Men, jag tror jag behöver det så jag låter mig hållas.

 

[Vallmo]

Nej nej jag menar inte att du gör det! Jag menar att för min del får du hemskt gärna göra det om du vill.

Jag skrev parentesen för att förtydliga just det men ser nu att det var otydligt i alla fall. Sorry!

Det är lugnt!

 

[Raderad medlem 6459]

Det är lugnt!

Bra, då kan jag somna nu (hade dåligt samvete och då går det ju liksom inte) .

 

[Vallmo]

Bra, då kan jag somna nu (hade dåligt samvete och då går det ju liksom inte) .

Nej, nej, det behöver du inte ha!
Godnattkram!

 

[Vallmo]

Förresten, jag har tagit till mig tipsen som många av er skrivit.
Bland annat har jag pratat med min pappa idag.
Jag har inte exakt beskrivit situationen, men han vet att vi ska/jag vill separera och vi har pratat om hans möjligheter att hjälpa till med det han kan.,

Han har också erbjudit mig att komma över och stanna ett par dagar hos honom och frun i deras gästrum.
Dom är hitbjudna i helgen (+ min ena syrra och familj)'så jag vill inte säga för mycket innan. Kan bli lite jobbigt då, tänker jag.
Men efter så tänker jag nog tala om hur det är.

Min pappa och jag har inte alltid haft världens bästa relation. Man kan snarare säga att den har varit direkt bedrövlig stora delar av mitt liv.
Jag har varit jättearg och skällt och gapat på honom massor med gånger nu när jag var sjuk pga saker han gjort mot mig och för att han lämnat mamma.
Varje gång han ringde fick han en utskällning, men han gav aldrig upp utan fortsatte ringa till mig, prata med mig och bjuda in mig. Gång på gång!

Och idag sa han "att det är på tiden att jag hjälper dig nu" så det kändes väldigt bra.

Och han tror på mig. Bara en sån sak. När fick jag höra det sist?
Jag har en dröm om att få bygga (med hantverkare) mitt eget, lilla hus och han säger att det fixar jag. Han skulle avråda alla mina syskon , men inte mig.
Han tror jag fixar det för jag har mycket "byggerfarenhet" från renoveringar, andra projekt, att jag är händig mm.

Med det har jag lärt mig att det är aldrig försent för att ändra på saker till det bättre.
Han har visat att man kan skilja sig om man har det dåligt tillsammans. (Tillägger att mamma verkar må bättre hon också).
Och ni har gett mig modet att börja prata om det.

Jag hoppas också att jag kommer våga göra de förändringar jag behöver göra för att mitt liv ska bli bättre.

 

[Sar]

Förresten, jag har tagit till mig tipsen som många av er skrivit.
Bland annat har jag pratat med min pappa idag.
Jag har inte exakt beskrivit situationen, men han vet att vi ska/jag vill separera och vi har pratat om hans möjligheter att hjälpa till med det han kan.,

Han har också erbjudit mig att komma över och stanna ett par dagar hos honom och frun i deras gästrum.
Dom är hitbjudna i helgen (+ min ena syrra och familj)'så jag vill inte säga för mycket innan. Kan bli lite jobbigt då, tänker jag.
Men efter så tänker jag nog tala om hur det är.

Min pappa och jag har inte alltid haft världens bästa relation. Man kan snarare säga att den har varit direkt bedrövlig stora delar av mitt liv.
Jag har varit jättearg och skällt och gapat på honom massor med gånger nu när jag var sjuk pga saker han gjort mot mig och för att han lämnat mamma.
Varje gång han ringde fick han en utskällning, men han gav aldrig upp utan fortsatte ringa till mig, prata med mig och bjuda in mig. Gång på gång!

Och idag sa han "att det är på tiden att jag hjälper dig nu" så det kändes väldigt bra.

Och han tror på mig. Bara en sån sak. När fick jag höra det sist?
Jag har en dröm om att få bygga (med hantverkare) mitt eget, lilla hus och han säger att det fixar jag. Han skulle avråda alla mina syskon , men inte mig.
Han tror jag fixar det för jag har mycket "byggerfarenhet" från renoveringar, andra projekt, att jag är händig mm.

Med det har jag lärt mig att det är aldrig försent för att ändra på saker till det bättre.
Han har visat att man kan skilja sig om man har det dåligt tillsammans. (Tillägger att mamma verkar må bättre hon också).
Och ni har gett mig modet att börja prata om det.

Jag hoppas också att jag kommer våga göra de förändringar jag behöver göra för att mitt liv ska bli bättre.

Så härligt att höra om stödet du får från din pappa, kan tänka mig att det är guld värt såsom situationen ser ut idag!

 

[Alanis]

***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Jag saknar verkligen männen i den här tråden. Jag lever i ett förhållande som är lika jämställt som innan vi fick barn, då hade vi en massa djur nu har vi barn. Mannen har alltid lagt mer tid på djuren, barnen och hushållsarbetet sedan barnen blev stora nog att inte alltid vilja ha mamma. Det blev nog som vi trodde innan tror jag.
Det jag reagerar på är att vi ju tillhör en ny generation där männen i många fall tar lika stort /eller större ansvar för barnen och hushållet än kvinnorna och vad våra föräldrar (generellt) gjorde. Jag har märkt att min bekantskapskrets liksom i min familj finns det ändå kvinnor som tycker att de har ett tolkningsföreträde om hur saker ska göras.
Min man lagar mat, köper kalaspresenter, går på föräldramöten, åker på utflykter och köper vinterskor till barnen. Han städar, sorterar tvätt och nattar. Det gör jag också. Inte en enda gång har han kritiserat mig om hur jag gör saker, är mot barnen eller vad jag gör. Jag kritiserar honom för det blir lite tokigt ibland. Jag tror att de män som verkligen vill var jämställda i barn och hushåll inte bara för att vi bestämt så utan för att det är naturligt att göra dessa saker kan ha det svårare. Vi har med oss våra föräldrars sätt att göra och vara, samhället och närområdets värderingar vilket såklart påverkar oss på en massa sätt. I min värld verkar det ge kvinnan rätt att vara den som vet bäst om hem och hushåll. Jag kan t ex kritisera min man för att han ger barnen en viss maträtt lite ofta som inte är jättenyttig. Jag kanske lagar PK-mat 2 dagar i veckan och den tredje orkar jag inte och serverar snabbmat. Jag är inte konsekvent och våra olikheter som människor påverkar hur vi är. Mina väninnor verkar till viss del vara i samma "my way or the highway-dilemma" där de kritiserar männen för att de tar ett övervägande ansvar för barnen, hushållet och gör saker men inte på "rätt sätt". Jag jobbar på det, eller rättare sagt vi jobbar på det. Det är inte ett jätteproblem men något som för mig oväntat dök upp när vi fick barn. Hästarna var ju mina från början så där visste jag ju faktiskt bättre än han vad som behövdes, men barnen, varför borde jag veta bättre än han?
Fler som funderat på detta?

 

[lil-sis]

Jag saknar verkligen männen i den här tråden. Jag lever i ett förhållande som är lika jämställt som innan vi fick barn, då hade vi en massa djur nu har vi barn. Mannen har alltid lagt mer tid på djuren, barnen och hushållsarbetet sedan barnen blev stora nog att inte alltid vilja ha mamma. Det blev nog som vi trodde innan tror jag.
Det jag reagerar på är att vi ju tillhör en ny generation där männen i många fall tar lika stort /eller större ansvar för barnen och hushållet än kvinnorna och vad våra föräldrar (generellt) gjorde. Jag har märkt att min bekantskapskrets liksom i min familj finns det ändå kvinnor som tycker att de har ett tolkningsföreträde om hur saker ska göras.
Min man lagar mat, köper kalaspresenter, går på föräldramöten, åker på utflykter och köper vinterskor till barnen. Han städar, sorterar tvätt och nattar. Det gör jag också. Inte en enda gång har han kritiserat mig om hur jag gör saker, är mot barnen eller vad jag gör. Jag kritiserar honom för det blir lite tokigt ibland. Jag tror att de män som verkligen vill var jämställda i barn och hushåll inte bara för att vi bestämt så utan för att det är naturligt att göra dessa saker kan ha det svårare. Vi har med oss våra föräldrars sätt att göra och vara, samhället och närområdets värderingar vilket såklart påverkar oss på en massa sätt. I min värld verkar det ge kvinnan rätt att vara den som vet bäst om hem och hushåll. Jag kan t ex kritisera min man för att han ger barnen en viss maträtt lite ofta som inte är jättenyttig. Jag kanske lagar PK-mat 2 dagar i veckan och den tredje orkar jag inte och serverar snabbmat. Jag är inte konsekvent och våra olikheter som människor påverkar hur vi är. Mina väninnor verkar till viss del vara i samma "my way or the highway-dilemma" där de kritiserar männen för att de tar ett övervägande ansvar för barnen, hushållet och gör saker men inte på "rätt sätt". Jag jobbar på det, eller rättare sagt vi jobbar på det. Det är inte ett jätteproblem men något som för mig oväntat dök upp när vi fick barn. Hästarna var ju mina från början så där visste jag ju faktiskt bättre än han vad som behövdes, men barnen, varför borde jag veta bättre än han?
Fler som funderat på detta?

För att samhället säger att det är kvinnans (medfödda) domäner och det är _svårt_ att bryta normer även när man är medveten.

 

[Squie]

*fortsättning.....*

För att samhället säger att det är kvinnans (medfödda) domäner och det är _svårt_ att bryta normer även när man är medveten.

...som grundades sig runt 1850-talet....

 

[Vallmo]

L

Så härligt att höra om stödet du får från din pappa, kan tänka mig att det är guld värt såsom situationen ser ut idag!

Ja, och det är ett jättestort steg för mig.
Min pappa har "hjälpt till" jättemycket med att upprepade gånger säga till att han finns där och även specifikt gett mig olika förslag på saker han kan hjälpa till med.
Till slut vågade jag säga att, ja jag behöver nog lite hjälp.....

Helt seriöst så har jag aldrig bett om hjälp med något.
Jag har inte heller varit helt ärlig med hur jag verkligen har det. Lite har väl sipprat ut, men inte mer än så.

Tvärtom, så har jag varit väldigt lojal utåt mot min sambo gentemot min familj (mamma, pappa, syskon med familjer osv). Jag har gjort precis som @Petruska nämnde angående att vi inte talar om de problem vi har med våra män.
Mina föräldrar är inte helt bekväm med honom av lite olika skäl och det har gjort att jag har istället överkompenserat, eller vad man ska säga.

Så jag har känt mig så himla ensam och inte kunnat prata med någon om hur vi har det.
Det har också i kombination med min sårbarhet gjort att jag inte riktigt vetat om det är normalt, om det beror på mig, eller vad man kan kräva osv.

Lite har jag pratat med min granne, eller snarare hon med mig.
Hon ser ju att det är jag som är den som är ute och jobbar med att måla, köra jord och grus, rensa, gräva osv. Eftersom hon är 83 år är hon väl lite gammaldags och tycker att allt det där är absolut inget "kvinnogöra".
Hon har blivit så jäkla arg och hon sparar inte på krutet, så att säga.
Det har nästan blivit lite jobbigt att ta emot hennes (fullt normala) reaktioner så även där har jag försökt släta över.
Det är också jobbigt för på det viset att jag blir så smärtsamt medveten....
Men hon är fantastisk. Hon peppar mig massor också och lyssnar på mig när jag behöver prata.

Nu har jag ju skrivit så mycket här och fått väldigt mycket respons tillbaka vilket gör det lättare för mig att acceptera mina känslor.
Ibland är det väldigt bra med ett forum. Det är lättare att skriva än prata, tycker jag.
Man är anonym (iaf jag) och det gör att man kan vara mer ärlig. Man har inget att förlora, liksom.

 

[Vallmo]

*fortsättning.....*



...som grundades sig runt 1850-talet....

Ja, verkligen! Det är sorgligt!

Man blir inte gladare av att läsa om hur det är i resten av världen heller.
Fy fan, det finns så himla mycket att göra. Jag önskar att jag i något sammanhang kan vara med och förbättra i världen även för andra.
Jag tänker på länder där kvinnor verkligen blir förtryckta pga av helt sjuka samhällsstrukturer.
Kvinnlig omskärelse till exempel. Sånt kan göra mig galen!

Som kvinna känner jag att det är en av de absolut viktigaste sakerna som jag vill göra i mitt liv, i mitt eget och andras. Jag hoppas jag kommer kunna omsätta det i något sammanhang.

 

[Mabuse]

Fast barnet kanske gillar det du tycker är knasiga matchningar?

Som sagt, är de tokiga kläderna resultatet av ett barn som tycker klädvalet är väldigt viktigt och föräldrar som väljer andra strider är det en sak.

Men om föräldrarna valt, eller snarare struntat i att välja utan bara tagit det som låg överst, så tycker jag att det är respektlöst mot barnet att låta det gå runt som Dulle Griet för att det är för litet för att förstå.