Ja, hur svårt kan det vara? Vet man att någon ska komma går man väl en runda ändå, för att kolla så att man inte tappat några trosor utanför tvättkorgen t ex. Och är det spontanbesök så tar det väl ca 2 min att göra den där rundan och ta undan ömtåliga saker.
Nä, jag brukar inte gå några rundor innan jag får folk. Jag bor ensam med min hund, och jag vet hur det ser ut hemma ändå. Trosor tex läggs alltid i tvättkorgen, på automatik när jag klär av mig för dusch. Det händer att jag plockar undan saker inför besök, men då kanske det handlar om mat/ben om det ska komma andra hundar för att de inte ska börja slåss om det. Jag kan även plocka undan en del grejer jag är rädd om, men att börja flytta blomsterlådor och gömma fruktskålar ( barn får gärna ta en frukt, men återigen vill jag inte ha exempelvis en kladdig banan eller apelsin i soffan),ta undan alla prydnadssaker som finns i 1 meters höjd, börja tejpa skåpen, sätta hänglås på kyl och frys, samt sätta upp grindar i dörrarna, det känns överdrivet faktiskt. Har alla föräldrar helt fri barnuppfostran idag?
Men vitrinskåp... Jag tror att du ska vara glad att din unghund är en dvärgschnauzer och inte en överentusiastisk labrador. Den hade gjort kristallkross av ditt vitrinskåp på en nanosekund. Och på samma sätt funkar många 1-3-treåringar. Jag vill inte riktigt tänka på vad ett barn i åldern som just börjat resa sig eller just börjat gå kan göra med ett vitrinskåp - i form av skador på sig själv. Det känns lite allvarligare än vitrinskåpet, kan jag tycka.
Jag har inte en dvärgschnauzer, utan en ganska pigg och mycket aktiv schnauzer av mellanstorlek, innan dess hade jag en blandras med schäfer, labrador och golden i sig. Ingen av hundarna har någonsin förstört något från vitrinskåpet trots att jag har/hade lek med dem inomhus. Det är väl självklart att en människa är mer värd än en möbel. Vet inte vad du ville säga med det, men ska jag inte kunna ha vilka möbler jag vill bara för att jag vill ha folk hemma?
Lösningen är då att den förälder man har på besök skuggar ungen till fots under hela besöket och aldrig någonsin släpper fokus på den. Inte så mycket kvalitetsumgänge för oss vuxna, skulle jag säga.
Dessutom blir ett skuggat barn väldigt snabbt ett frustrerat barn, om det inte får gå varken åt ena eller andra hållet och inte peta på ena eller andra prylen. Och frustrerade barn bidrar inte heller till kvalitetsumgänge.
Man behöver varken skugga barnet eller följa det varje meter. Jag vill att man "slänger en blick" på det och säger till dem när de gör något de inte får.Händer en olycka ändå, kan man plocka ihop den sönderslagna prylen, torka upp den spillda saften eller fråga om det är okej det som händer.
Ambitiösa föräldrar bär ju med sig en hög leksaker när de går bort - men hemvanda leksaker är sällan lika spännande som andras prydnadssaker.
Som jag skrev innan. Jag har en hel drös leksaker till hunden ( bollar, pipleksaker, gosedjur mm) som barnen gärna får leka med. Jag har dessutom både ritpapper, en målarbok, pennor och barnkanaler på tv.
Alltså är det bättre att man umgås hemma hos barnfamiljen - och där man kan ju själv lämpligen hjälpa till genom att leka med barnet medan föräldern fixar fika/lunch/middag. Det är inte att "passa någon annans barn" som någon beskärmar sig över i tråden - utan att umgås och hjälpas åt. Jag har nästan aldrig själv stött på problem på den punkten.
Absolut, jag är hos dem också. Men här blir det väldigt konstigt för mig. Visst kan jag leka (passa) deras barn i deras egna hem när föräldrarna gör exempelvis lunch och hjälpa dem på alla sätt och vis. Men varför ska jag ta hand om deras ungar och hjälpa till hos dem, när de inte gör det hos mig? Är det så dessa barnfamiljer tänker? Värdinnan ska säkra sitt hem, hålla reda på barnen och se till att inget händer, samtidigt som man ska fixa fika, mat eller vad det nu är? Men om man är hos dem så ska den värdinnan få stå lugnt i sitt kök medan gästen tar hand om barnet/barnen så inget händer där? JAG tycker det är ganska egoistiskt tänkt faktiskt. Var blev det på lika villkor nu, eller är det bara jag i tråden som ni retar er på att jag tycker såhär?
Slutsats: är man väldigt rädd om sitt hem och inte beredd att barnsäkra det till miniminivå bör man inte ta emot varken småbarn eller labradorer. IMHO.
