Jag har väl egentligen inga råd att komma med, men jag tror att det är ganska vanligt att den där första himlastormande tonårsförälskelsen är lite speciell, och att den personen alltid betyder något speciellt för en.
Jag såg faktiskt min första kärlek idag, för första gången på flera år. Och ja, det hugger alltid till lite när jag ser honom. Även om jag inte skulle vilja leva med honom. Även om det inte blev något seriöst av oss då, och förmodligen inte skulle bli bra nu heller. Men han är en fin människa som en gång i tiden faktiskt har betytt väldigt mycket för mig, och jag önskar honom allt gott (vilket jag definitivt inte kan säga om rötäggen som passerat efter honom).
Dessutom är det så mycket som påminner om ett generellt lyckligare liv när jag ser honom/tänker på honom. Och med handen på hjärtat kanske det inte är honom jag saknar och vill ha tillbaka, det är det livet jag hade då. Personer som inte finns, saker jag gjorde som jag aldrig kan få tillbaka, val som fattades fel på vägen.
Man gör val i livet. Och jag tror att på ett eller annat sätt så gör de där valen i slutändan att det blir bra. Ett val kanske var klockrent för tio år sen, nu undrar man vad i h-lvete man tänkte på. I ditt fall kanske det är så att det ändå är meningen att det ska vara ni, nu som vuxna? Eller så var det helt rätt att bryta när ni gjorde?
Personligen tycker jag inte att två vuxna människor som träffas för en fika eller en lunch är att gå över gränsen, även om det har varit andra känslor inblandade innan. Varför inte träffa killen på ett "normalt" sett, och prata med honom? Reda upp lite frågetecken?
