Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

[Ramona]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Absolut, och han är "involverad" så tillvida att jag sagt att jag inte finner att vår relation är tillräckligt djup. Att vi inte liksom möts i de samtal jag skulle vilja ha med honom. Men HAN är nöjd, han tycker det är en helt ok nivå som vi kommunicerar på. Han förstår inte vad jag saknar. Men hur säger man det utan att såra någon?

Fast du måste ju vara ärlig. Inte köra med något tjafs om att ni inte är tillräckligt djupa i er kommunikation. Det är ju inte det detta handlar om. Det handlar om att ni inte har den passionen du vet att du kan ha med någon annan.

Exakt vad var det som fick dig att bli kär i din man? Vad var det för du föll?

Min relation är inte så dålig att jag är beredd att ge upp den för "ingenting", om du förstår vad jag menar. Jag vill i så fall vara med min första kärlek. På så sätt är jag inte så ädel.

Jag skiter fullständigt i hur ädel du är eller vad du tycker att ärlighet är. Det är skitsamma för min del och borde nog vara lite skitsamma för din del. Det viktiga är att du ska vara lycklig!!

Är du verkligen lycklig i ditt nuvarande förhållande med din man? Är det så du kan tänka dig att leva resten av ditt liv? Om det inte är det så behöver du göra någonting åt saken, oavsett om det finns andra män i ditt liv eller inte.

Livet är alldeles för kort för att inte göra det absolut bästa av det.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Här ser jag en liknelse med hur jag hade det med mitt ex, det var inte bra, men inte så dåligt att man tyckte att det var "skäl nog" att riva upp allt, flytta, skaffa ny bostad osv.
Om han inte varit otrogen tillslut, så hade jag kanske inte haft kraft att ta mig ur det. I efterhand kan jag inte FATTA att det inte var "skäl nog" att jag inte trivdes i relationen varför leva ihop med någon om man inte njuter av det? Varför slösa bådas tid?

Jag tror att du kanske "använder" den första kärleken för att samla kraft för ett uppbrott, och du kanske behöver lämna din nuvarande relation. Men jag tror absolut att du ska se till att få tid för dig själv sedan, innan du går vidare i något annat. Skaffa eget boende, dejta kanske den första kärleken och se om känslorna verkligen består. Men se till att leva med dig själv också, först. Det är så man hittar sig själv enligt min erfarenhet.

Sant. Jag har dåligt samvete också gentemot min man som ju också kunde haft en bättre relation, men kankse är det dumt att tänka så. Han är ju nöjd. Men visst har jag fått kraft nu. Jag har ifrågasatt han inställning mer, sett till att få mer frihet. Han vill ha en kvinna som ser familjen som det enda, som inte "drabbas" av att vilja träffa vänner etcetera.

Jag jobbar och han gör det inte. hans liv är mycket mer hemmet och mitt är utåtriktat. Det är inte särskilt synkat.

Men det är barnen - jag oroar mig för barnen och allt det innebär när föräldrar går isär. Det finns risk att han flyttar långt bort dessutom och det är en hel del skuldkänslor i att man skapar oreda för barnen.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Fast du måste ju vara ärlig. Inte köra med något tjafs om att ni inte är tillräckligt djupa i er kommunikation. Det är ju inte det detta handlar om. Det handlar om att ni inte har den passionen du vet att du kan ha med någon annan.

Exakt vad var det som fick dig att bli kär i din man? Vad var det för du föll?

Jag trodde nog att jag var kär. Han är ganska lik första kärleken. Absolut en person med både intellekt och integritet. Men om jag egentligen föll? nej, jag har inte fallit för någon som den första. Visst har jag varit attraherad - men jag tror jag mer velat ha det så än att jag varit kär.

Jag skiter fullständigt i hur ädel du är eller vad du tycker att ärlighet är. Det är skitsamma för min del och borde nog vara lite skitsamma för din del. Det viktiga är att du ska vara lycklig!!

Men det är samvetet som gnager. Om man haft en relation med någon i 14 år så skall man väl ändå vara seriös när man avslutar den? Den känns som om jag kan vara "nöjd" med honom. Det är egentligen fel. Jag är inte direkt olycklig. jag vill bara ha mer av passion, mer av engagemang och egentligen - för att skippa allt BS, kärleken. DEN saknas!

Är du verkligen lycklig i ditt nuvarande förhållande med din man? Är det så du kan tänka dig att leva resten av ditt liv? Om det inte är det så behöver du göra någonting åt saken, oavsett om det finns andra män i ditt liv eller inte.

Som jag skrev ovan. jag lider verkligen inte. Han är en bra person. Livet är helt ok. Men det är trist.

Livet är alldeles för kort för att inte göra det absolut bästa av det.

Jag vet. Guuuuuuud så jag vet det.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Man skapar sig ofta en fantasibild om någon som kanske är helt annorlunda i vardagen. Man söker kanske lite spänning i tråkiga vardagen och nu kommer du ihåg mest av det spännande och fantastiska med era tidigare förhållanden, (som inte höll)
Var säker på att det är mannen som han är nu som lockar och inte en fantasi. Tänk även på följderna med resp, barn mm.

Det är ingen fantasibild. Jag har träffat honom som "vuxen". Jag menar vi har hållt kontakten under många år och visst har han förändrats, precis som jag.

Och jag tänker på följderna. allt har ett pris.

 

[Raja]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Jag är inte så säker på att det inte är en fantasibild. Mycket vatten har runnit under broarna sedan ni var tonåringar. Att påstå att man känner någon efter några träffar med många års mellanrum tror jag inte på. Att sitta på ett fik och prata om gamla tider är långt ifrån en vardag ihop med mina, dina och våra barn (även om "våra barn" inte blir verklighet). Där finns fd partners, barn som ska pendla o s v.

Jag är kanske tråkig, men jag tror att relationen kommer att falla på att varken du eller han är den ni tror ni är och när det bitter-ljuva ersätts av vardagsbestyr så är det inte så fantastiskt mer.

Du skriver att de gånger ni träffats efter er första tid har alltid haft något störande moment. Även er första tid kantades av bråk och stridigheter. Har ni verkligen förändrat er grundpersonlighet? Varför har ni då inte funnit styrka i er relation när ni träffats senare när ni så att säga skulle vara klokare och mognare, trots svårigheter runt om er? Vad är det som säger att ni skulle göra det nu när ännu fler (barn) är inblandade?

Så tyvärr - jag är skeptisk. Därmed inte sagt att du ska stanna i den relation du är. Den ska du lämna för att du inte vill vara med den personen mer, inget annat.

 

[Niceperson]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Det här låter som intrigen till en sådan där riktigt dålig novell i någon veckotidning! Jag har läst många sådana i min ungdom. Så jag vet hur dom slutar!

 

[Lavendo]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Som jag känner igen mig! Jag ska försöka att så kortfattat som möjligt berätta min historia.

Jag träffade min stora kärlek för drygt 25 år sedan. Han hade två små barn och jag var väldigt ung. Vi höll ihop i flera år, men till slut valde jag att avsluta. Jag visste att jag i framtiden ville ha barn. Han hade redan två och ville inte ha fler.

Strax därefter träffade jag en ny man som jag sedan fick barn och gifte mig med. Det var aldrig samma sak som med min tidigare relation, men jag övertygade mig själv om att det räckte så.

Så, för drygt tre år sedan stötte jag åter ihop med min stora kärlek. Jag kunde inte tänka mig att lämna min man, tyckte fortfarande att det fungerade. Jag kunde stå ut. Men, jag kunde inte släppa tanken på den andre. Jag tänkte naivt att om jag bara träffar honom några gånger, så kommer jag att lugna mig och sedan kunna fortsätta mitt liv med min man. Det fick totalt motsatt effekt… Min man listade ganska snart ut hur det låg till, men ville trots allt försöka rädda vårt äktenskap. Det gick inte, jag kunde inte.

Nu lever jag sedan ett par år ihop med mitt livs kärlek och är oerhört lycklig. Min skilsmässa blev inte någon snygg historia, och min före detta man gör fortfarande allt han kan för att förstöra mitt liv. Trots allt, kan jag inte ångra någonting. Jag har fått den jag alltid innerst inne har velat ha, och vi har det fantastiskt ihop!

Jag lyckades lura mig själv i 18 år att livet jag hade räckte för mig. Lura inte dig själv.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Som jag känner igen mig! Jag ska försöka att så kortfattat som möjligt berätta min historia.

Jag träffade min stora kärlek för drygt 25 år sedan. Han hade två små barn och jag var väldigt ung. Vi höll ihop i flera år, men till slut valde jag att avsluta. Jag visste att jag i framtiden ville ha barn. Han hade redan två och ville inte ha fler.

Strax därefter träffade jag en ny man som jag sedan fick barn och gifte mig med. Det var aldrig samma sak som med min tidigare relation, men jag övertygade mig själv om att det räckte så.

Så, för drygt tre år sedan stötte jag åter ihop med min stora kärlek. Jag kunde inte tänka mig att lämna min man, tyckte fortfarande att det fungerade. Jag kunde stå ut. Men, jag kunde inte släppa tanken på den andre. Jag tänkte naivt att om jag bara träffar honom några gånger, så kommer jag att lugna mig och sedan kunna fortsätta mitt liv med min man. Det fick totalt motsatt effekt… Min man listade ganska snart ut hur det låg till, men ville trots allt försöka rädda vårt äktenskap. Det gick inte, jag kunde inte.

Nu lever jag sedan ett par år ihop med mitt livs kärlek och är oerhört lycklig. Min skilsmässa blev inte någon snygg historia, och min före detta man gör fortfarande allt han kan för att förstöra mitt liv. Trots allt, kan jag inte ångra någonting. Jag har fått den jag alltid innerst inne har velat ha, och vi har det fantastiskt ihop!

Jag lyckades lura mig själv i 18 år att livet jag hade räckte för mig. Lura inte dig själv.

Det är väl det jag vet. Jag kan inte lura mig själv. men hur har du hanterat den ledsamma skilsmässan? jag antar att barnen drabbats av det?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Jag är inte så säker på att det inte är en fantasibild. Mycket vatten har runnit under broarna sedan ni var tonåringar. Att påstå att man känner någon efter några träffar med många års mellanrum tror jag inte på. Att sitta på ett fik och prata om gamla tider är långt ifrån en vardag ihop med mina, dina och våra barn (även om "våra barn" inte blir verklighet). Där finns fd partners, barn som ska pendla o s v.

Fast det där med dina/mina barn och ex, det är ju nytt i vilken realtion man än har. Det tror jag inte man kan "öva" på innan?

Jag är kanske tråkig, men jag tror att relationen kommer att falla på att varken du eller han är den ni tror ni är och när det bitter-ljuva ersätts av vardagsbestyr så är det inte så fantastiskt mer.

Kankse är jag naiv, men jag tänker att vardagsbestyren inte är fullt så grå när man har en relation som verkligen betyder något. Där kärleken är drivkraften och inte "projektet familj". Alltså, dammråttor och tvätt är ganska trist i nuvarande relation också, och där saknas gnistan, attraktionen.

Du skriver att de gånger ni träffats efter er första tid har alltid haft något störande moment. Även er första tid kantades av bråk och stridigheter. Har ni verkligen förändrat er grundpersonlighet? Varför har ni då inte funnit styrka i er relation när ni träffats senare när ni så att säga skulle vara klokare och mognare, trots svårigheter runt om er? Vad är det som säger att ni skulle göra det nu när ännu fler (barn) är inblandade?

Kanske är det så att det är först nu vi vågar sänka garden lite? Jag inser att livet är kort. Det slog mig liksom i huvudet den här gången. Innan har jag mer haft känslan att "någon dag, senare, så blir det vi". Nu inser jag att denna dag inte kommer av sig själv, att livet hinner rinna en förbi.

Grundpersonligheterna är desamma, men jag tror att vi (då) inte såg på vilket sätt de faktiskt var gemensamma. Vi hade och har många gemensamma värderingar, men har slipat av "jag skall ha rätt"-attityden en hel del.

Så tyvärr - jag är skeptisk. Därmed inte sagt att du ska stanna i den relation du är. Den ska du lämna för att du inte vill vara med den personen mer, inget annat.

hmm.

 

[Mixoman]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Lavendos berättelse är jättefin på sitt sätt, roligt när det blir så. Men det finns också ett stort antal berättelser som säger något helt annat, när det inte alls funkar i den nya relationen och sen med lite perspektiv omvärderas den förra relationen och man inser att problemet kanske var lite annorlunda än man trodde då.

Hur du ska göra kan bara du svara på och kanske vore det bäst att ta professionell hjälp för att reda ut vad du tänker, känner och vilka värden som du innerst inne tycker är viktigast för dig. När du skriver att det saknas passion och attraktion så undrar jag vad du själv har gjort för att skapa just passion och attraktion? När du skriver att det inte går att komma över din ungdomskärlek så är det förståeligt eftersom du aktivt har hållit den vid liv genom möten, kontakt och genom det fortsätta att tänka och drömma.

Fortsätt så så kommer du garanterat aldrig komma över honom. Livet handlar om val och bortval och tyvärr får vi inte facit i förhand. En skilsmässa innebär konsekvenser och i ditt fall finns det barn med i bilden också. Då kan det vara värt att ägna lite tid, pengar och energi åt att faktiskt ta hjälp och reda ut så mycket som går innan så att du oavsett hur du gör kan se dig själv i ögonen och veta att du gjorde det som stod i din makt för att ta rätt beslut.

 

[Lavendo]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Jag har ett barn (nästan vuxen) och vi har en bra relation. Eftersom han var (är) såpass stor, har vi alltid kunnat ha en egen kontakt, utan att blanda in min före detta. Detta är ju naturligtvis svårare om barnen är små.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Jag har ett barn (nästan vuxen) och vi har en bra relation. Eftersom han var (är) såpass stor, har vi alltid kunnat ha en egen kontakt, utan att blanda in min före detta. Detta är ju naturligtvis svårare om barnen är små.

Skulle du stannat om ditt barn var mindre?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Hur du ska göra kan bara du svara på och kanske vore det bäst att ta professionell hjälp för att reda ut vad du tänker, känner och vilka värden som du innerst inne tycker är viktigast för dig. När du skriver att det saknas passion och attraktion så undrar jag vad du själv har gjort för att skapa just passion och attraktion? När du skriver att det inte går att komma över din ungdomskärlek så är det förståeligt eftersom du aktivt har hållit den vid liv genom möten, kontakt och genom det fortsätta att tänka och drömma.

Nej, vad har jag gjort? Jag är ganska usel faktiskt. Jag har inte värderat relationen jag har tillräckligt högt. Dessutom "borde" jag kanske brutit helt med första kärleken. Periodvis har det varit helt dött också. Det var kanske ett mail 2006. Ett 2008, några 2011. Ingenting igen på ett par år... Jag har nöjt mig med min relation som ju inte är dålig. Bara ok.

Fortsätt så så kommer du garanterat aldrig komma över honom. Livet handlar om val och bortval och tyvärr får vi inte facit i förhand. En skilsmässa innebär konsekvenser och i ditt fall finns det barn med i bilden också. Då kan det vara värt att ägna lite tid, pengar och energi åt att faktiskt ta hjälp och reda ut så mycket som går innan så att du oavsett hur du gör kan se dig själv i ögonen och veta att du gjorde det som stod i din makt för att ta rätt beslut.

Fast om jag redan vet att jag inte älskar min partner? alltså, jag tar gärna hjälp från professionell för att reda ut allt praktiskt. Jag tror inte vi klarar det själva utan en massa bråk. Men kärleken. Nej, den saknar jag i min nuvarande relation. Vi är vänner. That's all.

 

[No1]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Och jag tänker på följderna. allt har ett pris.

Priset behöver inte innehålla ont, det kan även bara innehålla gott.
Priset behöver inte vara att något blir sämre, det kan lika gärna bara bli annorlunda.


Om det är barnen du oroar dig för så är det bara du kan sia om vad du har att förvänta dig som resultat efter ev uppbrott.
Om ni är en fungerande sund familj där din och barnens pappa har en god och sund relation så är iaf oddsen på er sida.

När det gäller barnens reaktion på separationer är det i allra högsta grad beroende på föräldrarnas uppförande.


Ska jag dra en egen parallell så var mina föräldrars separation det bästa som kunde hända. Relationen var död och kärlekslös. Att de fick en möjlighet att hitta lycka på varsitt håll gjorde dem helt klart till trevligare föräldrar.



Den enda varningen är väl egentligen påminnelse om generalfelet dvs folk som kastar in handduken och i efterhand ångrar sig. Det är ett fullkomligt idiotiskt beteende. Först tar man reda på vad man verkligen vill och det beslutet skall komma från en själv och inte stå/falla med frestelser utifrån.

 

[No1]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Fast om jag redan vet att jag inte älskar min partner? alltså, jag tar gärna hjälp från professionell för att reda ut allt praktiskt. jag tror inte vi klarar det själva utan en massa bråk. Men kärleken. Nej, den saknar jag.

Tar hjälp gör man, enligt mig, när man älskar men inte kommer överens.
Kärleken är i det fallet motivationen till att fortsätta vilja försöka rädda något som går att rädda.

Kärleken kan möjligen vara i ett vilande och behjälpligt tillstånd men om man som du uttrycker att den inte finns/är död - sluta plåga hunden, skjut den.

 

[Mixoman]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Fast om jag redan vet att jag inte älskar min partner? alltså, jag tar gärna hjälp från professionell för att reda ut allt praktiskt. jag tror inte vi klarar det själva utan en massa bråk. Men kärleken. Nej, den saknar jag.

Om du med "kärlek" menar känslan kärlek så kommer du bli besviken även på den nya relationen eftersom känslor kommer och går, så om man inte vill nöja sig med relationer som varar i 6-18 månader, eller i undantagsfall 3 år så får man titta lite djupare på det.

Vad "älska" är kan man också fundera på, ifall det i ditt fall är något som antingen är eller inte är och att när det försvunnit är omöjligt att få tillbaka så har du ju redan svaret på ditt dilemma. Annars blir det svårare. Om du är medveten om att du själv inte agerat för att skapa passion, attraktion, glädje osv så ligger problemet kanske hos dig själv och drömmen om den "sanna stora kärleken som är lösningen på allt" blir då gärna så mycket starkare.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Om du med "kärlek" menar känslan kärlek så kommer du bli besviken även på den nya relationen eftersom känslor kommer och går, så om man inte vill nöja sig med relationer som varar i 6-18 månader, eller i undantagsfall 3 år så får man titta lite djupare på det.

Jag har älskat samma person i 25 år.

Vad "älska" är kan man också fundera på, ifall det i ditt fall är något som antingen är eller inte är och att när det försvunnit är omöjligt att få tillbaka så har du ju redan svaret på ditt dilemma. Annars blir det svårare. Om du är medveten om att du själv inte agerat för att skapa passion, attraktion, glädje osv så ligger problemet kanske hos dig själv och drömmen om den "sanna stora kärleken som är lösningen på allt" blir då gärna så mycket starkare.

Jag tror jag omedvetet jämfört min nuvaranade partner i allt väsentligt med första kärleken. På många sätt har nuvarande relation varit lugnare och tryggare (jag har dessutom vuxit upp) och jag saknar givetvis inte alla tvära kast i min ungdomspassion.

Men jag saknar en djupare innerlighet som jag alltid haft/har med den första. Denna innerliga kärlek, nästan på ett syskonplan, är något jag aldrig upplevt med någon annan.

Jag har tex inte heller varit så intresserad av sex i någon anna relation än min första. Ingen sexuell upplevelse mäter sig med den. Det är en annan form/nivå av relation helt enkelt.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Tar hjälp gör man, enligt mig, när man älskar men inte kommer överens.
Kärleken är i det fallet motivationen till att fortsätta vilja försöka rädda något som går att rädda.

Kärleken kan möjligen vara i ett vilande och behjälpligt tillstånd men om man som du uttrycker att den inte finns/är död - sluta plåga hunden, skjut den.

sant. sant. sant.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Priset behöver inte innehålla ont, det kan även bara innehålla gott.
Priset behöver inte vara att något blir sämre, det kan lika gärna bara bli annorlunda.


Om det är barnen du oroar dig för så är det bara du kan sia om vad du har att förvänta dig som resultat efter ev uppbrott.
Om ni är en fungerande sund familj där din och barnens pappa har en god och sund relation så är iaf oddsen på er sida.

När det gäller barnens reaktion på separationer är det i allra högsta grad beroende på föräldrarnas uppförande.


Ska jag dra en egen parallell så var mina föräldrars separation det bästa som kunde hända. Relationen var död och kärlekslös. Att de fick en möjlighet att hitta lycka på varsitt håll gjorde dem helt klart till trevligare föräldrar.



Den enda varningen är väl egentligen påminnelse om generalfelet dvs folk som kastar in handduken och i efterhand ångrar sig. Det är ett fullkomligt idiotiskt beteende. Först tar man reda på vad man verkligen vill och det beslutet skall komma från en själv och inte stå/falla med frestelser utifrån.

Hur gammal var du när de skildes?

Mina barn har en mycket vettig pappa och han kommer inte vilja skada dem.

 

[No1]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Hur gammal var du när de skildes?

Mina barn har en mycket vettig pappa och han kommer inte vilja skada dem.

¨

12 år, mitt syskon 8 år.

Jag var medveten om föräldrarnas mindre sympatiska relation och lättad över beslutet.
Mitt syskon medveten om att mina föräldrar inte gillade att krama varandra och aldrig verkade ha roligt ihop. Där fanns dock en rädsla över att förlora kontakten med någon av dem, oro för att behöva välja sida samt skuldbeläggande dvs behövde en hel del bekräftelse och medvetenhet från mina föräldrar varav bara en klarade av det ansvaret vilket fick konsekvenser.