Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

[sox]

Anonymt nick.

Sedan 25 år tillbaka har jag haft en stor kärlek i mitt liv.

Det var en himlastormande tonårsrelation på något år med allt vad det innebar av svartsjuka, passion, osäkerhet, blygsel, sexuella erfarenheter och djup, djup vänskap.

Efter ett par år blev vi ihop igen och det var återigen en passionerad och stark relation, men med mycket drama då vi var eldfängda båda två.

Ytterligare nästan tio år senare så träffades vi och hade en natt tillsammans, men den spirande kärleken dog ut. Livet var komplicerat för oss båda.

Ytterligare ett par år senare sågs vi igen, men då hade jag en relation och ytterligare några år senare så sågs vi igen. Då fanns barn med i bilden och vår träff var en platonisk kopp kaffe.

Nu har han gift sig och skaffat barn.

Vi är alltså båda gifta med barn på var sitt håll - men har sporadiskt hållit kontakt via mail.

Nu har kontakten blossat upp igen, med all kraft och jag är knockad. Jag har hamnat i en slags kris, sörjer att jag inte fattat bättre. Att jag borde fattat andra beslut och att det liv jag lever inte är det jag vill leva. Jag har mitt livs kärlek, det finns bara en.

Men nu sitter vi båda fast i relationer. Jag vill inte acceptera det, jag vill leva med min första kärlek, jag vet att han och jag är ämnade för varandra och kalla mig gärna barnslig och naiv, men jag vet att man bara får en chans i livet.

Snälla Buke, hur skall jag komma över detta?

 

[tanten]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Hur väl känner ni varann idag? Vet du vem han är, numera?

Kan det vara så att det är drömmen du är kär i? Personen du tror han är?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Hur väl känner ni varann idag? Vet du vem han är, numera?

Kan det vara så att det är drömmen du är kär i? Personen du tror han är?

Jag vet mycket väl vem han är. Samma person, med ett annat djup, en annan mognad än förr.

De samtal vi har idag är mindre polariserade, inte så fulla av prestige (som då) och fortfarande med samma humor.
Han är mer nostalgisk än vad jag är och han tycker om att prata minnen, medan jag vill se framåt.

Vi är överens om att ingen annan person i våra respektive liv har varit viktigare för oss än just oss själva.

 

[Lejonelle]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Jag har hamnat i en slags kris, sörjer att jag inte fattat bättre. Att jag borde fattat andra beslut och att det liv jag lever inte är det jag vill leva.

jag vill leva med min första kärlek, jag vet att han och jag är ämnade för varandra och kalla mig gärna barnslig och naiv, men jag vet att man bara får en chans i livet.

Snälla Buke, hur skall jag komma över detta?

Med lite i ögonen säger jag (med värme och vänligt menat):
Komma över vad? Det är tre helt olika saker du säger i citaten ovan.

1. Du har fattat fel beslut, du lever inte det liv du vill leva.
2. Du vill leva med din första kärlek som du tycker är din rätta kärlek
3. Du vill komma över din första kärlek.

Jag tänker att om man inte lever det liv man vill leva och kan vara sig själv fullt ut så har man ett ansvar att ändra på det. Annars riskerar man att plötsligt inse att man aldrig levt sitt eget liv utan någon annans.

Detta är absolut inte samma sak som att man måste skiljas och byta partner. Vad är det som säger att livet med den här partnern blir bättre på ett enda sätt? Vad är det som gör att du tror att du är halv i livet utan honom?

Det är inte han som ska göra ditt liv helt, det är du. Hur kan du bli hel i ditt eget liv? Fundera på vad som saknas, vem du är och hur du vill leva. Gärna med hjälp av en psykolog eller varför inte tillsammans med din partner hos en familjerådgivare. Då kan du komma fram till om det går att vara hel i din nuvarande relation eller om det är dags att avsluta den. Vem du i så fall vill leva med kan vara ett senare kapitel.

Kärlek är inte som ett sudoko som bara har en enda lösning och alla andra är fel. Det är inte något på förhand givet. Visst finns det människor som det är lättare eller svårare att leva lycklig tillsammans med, men finns viljan kan de mest omaka paren fungera.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Tack! Vad rar du är. Du har rätt - visst är jag motsägelsefull!

Jag tänker att om man inte lever det liv man vill leva och kan vara sig själv fullt ut så har man ett ansvar att ändra på det. Annars riskerar man att plötsligt inse att man aldrig levt sitt eget liv utan någon annans.

hmmm.... tänkvärt. Men frågan är vad man vill då? Hur vet man det? När vet man det?

Detta är absolut inte samma sak som att man måste skiljas och byta partner. Vad är det som säger att livet med den här partnern blir bättre på ett enda sätt? Vad är det som gör att du tror att du är halv i livet utan honom?

För att jag saknar honom som samtalspartner, vän, rolig kompis och också faktisk den fysiska attraktion som alltid varit något alldeles speciellt. Normalt sett är jag inte så intresserad av sex. Med honom har jag alltid varit det.

Det är inte han som ska göra ditt liv helt, det är du. Hur kan du bli hel i ditt eget liv? Fundera på vad som saknas, vem du är och hur du vill leva. Gärna med hjälp av en psykolog eller varför inte tillsammans med din partner hos en familjerådgivare. Då kan du komma fram till om det går att vara hel i din nuvarande relation eller om det är dags att avsluta den. Vem du i så fall vill leva med kan vara ett senare kapitel.

Klokt och tänkvärt. Jag har funderat i de banorna också. Att vara själv och komma på vem jag vill vara i sällskap av mig själv. jag har alltid varit ihop med någon, alltid varit rädd för att vara singel.

Kärlek är inte som ett sudoko som bara har en enda lösning och alla andra är fel. Det är inte något på förhand givet. Visst finns det människor som det är lättare eller svårare att leva lycklig tillsammans med, men finns viljan kan de mest omaka paren fungera.

Det vet jag förstås, men just min första kärlek, han är allt jag önskar mig i en man. Även hans dåliga sidor är ok, för någonstans så beundrar jag det som jag också retat mig på.

 

[Mixoman]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Than är allt jag önskar mig i en man. Även hans dåliga sidor är ok, för någonstans så beundrar jag det som jag också retat mig på.

Så hur kommer det sig då att ni trots flera försök inte kunde hålla ihop?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Så hur kommer det sig då att ni trots flera försök inte kunde hålla ihop?

Vi var unga och väldigt svart/vita. Det var viktigt att ha rätt och vi hade en slags maktkamp. Vi var båda väldigt självständiga, men ville att den andra skulle vara mer följsamma.

Vad gäller det som hände i 30-årsåldern (tredje försöket), då var vi båda i ganska dåligt skick efter usla förhållanden som vi haft då. Det var ett halvhjärtat försök att få någon slags tröst, tror jag. Men vi visste också hur mycket vi bråkat "förr i tiden" och var nog rädda för vad vi skulle sätta igång.

Alla andra träffar har varit sorgliga och bitterljuva. Vi har varit upptagna på varsitt håll och även om vi uppskattat varandra mycket och laddningen mellan oss varit högst påtaglig så har vi respekterat att var och en har ansvar gentemot sin partner. Det har alltså inte varit fråga om egentlig otrohet. (bortsett en situation till när jag tänker efter)

Sedan det kom barn med i bilden så har vi gett upp varandra, men mellan raderna i de sporadiska mail vi skickat genom åren, så finns en längtan efter att hitta "hem". Herregud, låter patetiskt och barsnligt, men det är det närmaste jag kan beskriva det.

Men nu är jag drabbad och utom mig. Vad har jag gjort?! Varför har vi varit sådana idioter? varför har det varit så besvärligt?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Inser att jag låter sm en förälskad tonåring och det här är riktigt jobbigt. Var är den diskbänksrealism som är soooo me, i vanliga fall?

Jag är också lite rädd för mig själv, för jag är redo att släppa det jag har, ett långt förhållande och familjeliv för denna person.

Tanken svindlar över hur mycket som måste ordnas i så fall med alla inblandade och jag vill inte äventyra barnens väl och ve heller. Men jag känner mig som en fånge i nuvarande situation.

Trots att livet är klart enklare att leva som man "brukar" än att falla hals över huvud för någon.

Ett alternativ är att vänta tills barnen vuxit upp, men livet är så förtvivlat kort.

 

[golit]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Anonymt nick.

Sedan 25 år tillbaka har jag haft en stor kärlek i mitt liv.

Det var en himlastormande tonårsrelation på något år med allt vad det innebar av svartsjuka, passion, osäkerhet, blygsel, sexuella erfarenheter och djup, djup vänskap.

Efter ett par år blev vi ihop igen och det var återigen en passionerad och stark relation, men med mycket drama då vi var eldfängda båda två.

Ytterligare nästan tio år senare så träffades vi och hade en natt tillsammans, men den spirande kärleken dog ut. Livet var komplicerat för oss båda.

Ytterligare ett par år senare sågs vi igen, men då hade jag en relation och ytterligare några år senare så sågs vi igen. Då fanns barn med i bilden och vår träff var en platonisk kopp kaffe.

Nu har han gift sig och skaffat barn.

Vi är alltså båda gifta med barn på var sitt håll - men har sporadiskt hållit kontakt via mail.

Nu har kontakten blossat upp igen, med all kraft och jag är knockad. Jag har hamnat i en slags kris, sörjer att jag inte fattat bättre. Att jag borde fattat andra beslut och att det liv jag lever inte är det jag vill leva. Jag har mitt livs kärlek, det finns bara en.

Men nu sitter vi båda fast i relationer. Jag vill inte acceptera det, jag vill leva med min första kärlek, jag vet att han och jag är ämnade för varandra och kalla mig gärna barnslig och naiv, men jag vet att man bara får en chans i livet.

Snälla Buke, hur skall jag komma över detta?

Varför måste du komma över det?

Varför måste du bara ha en relation ditt liv ?

(vad den sen innehåller är en annan sak)

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Varför måste du komma över det?

Varför måste du bara ha en relation ditt liv ?

(vad den sen innehåller är en annan sak)

Bra frågor. Jag vill inte komma över det, jag skriver så - men jag vill inte det. Jag inser att jag aldrig mer vill vara utan honom. Dessa sporadiska mail har varje gång rört upp känslor och jag har varit deppad i minst en vecka.

Så, nej jag kommer inte komma över det. Han kommer ha samma effekt på mig resten av mitt liv. Jag vet det.

Jag måste inte bara ha en relation, så klart inte. Men jag kan inte ha en intim relation med första kärleken och leva med min man och han med sin fru. Det skulle inte fungera. Jag känner hur lite jag attraheras av min egen relation bara jag tänker på den första kärleken.

Så, om jag skulle ha en vänskapsrelation med den förste (som jag de facto haft), så är det komplicerat. Visst kan vi ses och fika osv, men jag är alldeles för kär i honom.

 

[Ramona]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Så vad är det du vill då?

Separera och satsa på den första killen? Försöka glömma honom och satsa på din egna relation?

Just nu är du ju i en twilight zone du inte tar dig ur ifall du inte reder ut dina känslor. Du säger att du gärna ser framåt och att det är han som snackar gamla minnen, men jag tycker nog att dina inlägg i denna tråden inte säger någonting om framtiden utan bara om hur det har varit.

Vad säger din man om det hela? Har du pratat med honom om detta? Vad säger den förste killen om det hela? Vad vill han?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Så vad är det du vill då?

Separera och satsa på den första killen? Försöka glömma honom och satsa på din egna relation?

Jag vill ha spänning och passion, tror jag.

Just nu är du ju i en twilight zone du inte tar dig ur ifall du inte reder ut dina känslor. Du säger att du gärna ser framåt och att det är han som snackar gamla minnen, men jag tycker nog att dina inlägg i denna tråden inte säger någonting om framtiden utan bara om hur det har varit.

Det är ännu ganska nytt, men vi planerar att träffas. Jag är skräckslagen och nyfiken på samma gång.

Vad säger din man om det hela? Har du pratat med honom om detta? Vad säger den förste killen om det hela? Vad vill han?

Jag kan inte nämna första kärleken för mannen. Han skulle bli galen.

 

[Ramona]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Jag kan inte nämna första kärleken för mannen. Han skulle bli galen.

Pratar ni två över huvud taget?
Normalt sett vet man väl att den man är tillsammans med inte var oskuld när man träffades? Hur hade du tänkt att lösa det ifall du kommer fram till att ni ska separera?

Är han farlig på något vis? Vad innebär "galen"?

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Pratar ni två över huvud taget?
Normalt sett vet man väl att den man är tillsammans med inte var oskuld när man träffades? Hur hade du tänkt att lösa det ifall du kommer fram till att ni ska separera?

Är han farlig på något vis? Vad innebär "galen"?

Alltså, han skulle bli väldigt svartsjuk. den första kärleken har poppat upp som samtalsämne några gånger under vår relation så han vet att den personen var något speciellt.

Om vi skall separera eller ej är frågan. det är mycket praktiskt med det och kanske har jag bara en dipp nu? Jag vet inte. Mannen vill absolut inte det, han är nöjd med relationen.

Men jag är inte det.

 

[Ramona]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Men är du inte nöjd med relationen så har du ju tre val. Antingen lever du kvar i det som det är och lider i det tysta, eller så styr du upp det så att du får det som du vill ha det, eller så avslutar du relationen.

Det finns inte så många andra alternativ.

Däremot förtjänar din man att vara med i din process, så att du inte helt plötsligt en dag meddelar att du vill separera och redan har alltign klart. Är du inte nöjd med relationen är det där du måste börja tillsammans med din man. Kan ni inte komma fram till en lösning separerar man, men det är väldigt orättvist att gå igenom den processen utan att involvera sin partner. Han förtjänar bättre faktiskt.

Sen om det blir någonting med den andre får visa sig senare. Först tar du uti med din nuvarande relation och ser vad som kan göras åt den.

 

[Livet]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Man skapar sig ofta en fantasibild om någon som kanske är helt annorlunda i vardagen. Man söker kanske lite spänning i tråkiga vardagen och nu kommer du ihåg mest av det spännande och fantastiska med era tidigare förhållanden, (som inte höll)
Var säker på att det är mannen som han är nu som lockar och inte en fantasi. Tänk även på följderna med resp, barn mm.

 

[Lejonelle]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

jag har alltid varit ihop med någon, alltid varit rädd för att vara singel.

Då är det inte så konstigt att du "behöver" en förälskelse för att komma ur en stelnad relation. Men akta så att det verkligen är den mannen du ser och inte din egen spegelbild. Förälskelse är alltid till stor del en fråga om projektion.

Om gamla kärleken kan vara en impuls till att förändra och förnya ditt liv är ju det jättebra men det säger egentligen ingenting om den kärleken håller att bygga ett liv på. Börja där du är, red ut hur du vill ha det i ditt liv, vad du vill kunna göra och vara, så visar det sig om du kan fortsätta i ditt äktenskap eller inte. Skilsmässor är blodiga (nästan alltid) och har konsekvenser (alltid). När du sitter där skild och fattig är det inte alls säkert att mannen i fråga har genomdrivit sin skilsmässa eller ens har planer på det.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Men är du inte nöjd med relationen så har du ju tre val. Antingen lever du kvar i det som det är och lider i det tysta, eller så styr du upp det så att du får det som du vill ha det, eller så avslutar du relationen.

Ja, det är det rationella sättet att se det. Du har såklart rätt.

Det finns inte så många andra alternativ.

Däremot förtjänar din man att vara med i din process, så att du inte helt plötsligt en dag meddelar att du vill separera och redan har alltign klart. Är du inte nöjd med relationen är det där du måste börja tillsammans med din man. Kan ni inte komma fram till en lösning separerar man, men det är väldigt orättvist att gå igenom den processen utan att involvera sin partner. Han förtjänar bättre faktiskt.

Absolut, och han är "involverad" så tillvida att jag sagt att jag inte finner att vår relation är tillräckligt djup. Att vi inte liksom möts i de samtal jag skulle vilja ha med honom. Men HAN är nöjd, han tycker det är en helt ok nivå som vi kommunicerar på. Han förstår inte vad jag saknar. Men hur säger man det utan att såra någon?

Sen om det blir någonting med den andre får visa sig senare. Först tar du uti med din nuvarande relation och ser vad som kan göras åt den.

Det är väl där jag tvekar. Min relation är inte så dålig att jag är beredd att ge upp den för "ingenting", om du förstår vad jag menar. Jag vill i så fall vara med min första kärlek. På så sätt är jag inte så ädel.

 

[sox]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Då är det inte så konstigt att du "behöver" en förälskelse för att komma ur en stelnad relation. Men akta så att det verkligen är den mannen du ser och inte din egen spegelbild. Förälskelse är alltid till stor del en fråga om projektion.

Det finns risk att det är en spegelbild. Stor risk till och med. Vi är lika (för lika?), samtidigt är det hans annorlunda sätt att tänka och uttrycka sig som engagerar mig. Gamla kärleken har en integritet som jag inte riktigt "rår på", en självständighet som är väldigt attraktiv.

Är det så att jag söker självständighet med honom? jag vet inte. det är en slags frihet med honom, men som också är en samhörighet. Äh, jag vet inte...

Om gamla kärleken kan vara en impuls till att förändra och förnya ditt liv är ju det jättebra men det säger egentligen ingenting om den kärleken håller att bygga ett liv på.

Nej, och där kommer mitt kontrollbehov och alla lampor lyser illrött...

Börja där du är, red ut hur du vill ha det i ditt liv, vad du vill kunna göra och vara, så visar det sig om du kan fortsätta i ditt äktenskap eller inte. Skilsmässor är blodiga (nästan alltid) och har konsekvenser (alltid). När du sitter där skild och fattig är det inte alls säkert att mannen i fråga har genomdrivit sin skilsmässa eller ens har planer på det.

Jag är rädd att upptäcka att jag går igenom allt steg för steg, bit för bit med mig själv, men så fegar gamla kärleken och stannar i sin relation. Jag hade varit otröstlig (sorry för självömkan!).

 

[skuggi]

Sv: Kommer inte över första kärleken - det går bara inte

Det är väl där jag tvekar. Min relation är inte så dålig att jag är beredd att ge upp den för "ingenting", om du förstår vad jag menar. Jag vill i så fall vara med min första kärlek. På så sätt är jag inte så ädel.

Här ser jag en liknelse med hur jag hade det med mitt ex, det var inte bra, men inte så dåligt att man tyckte att det var "skäl nog" att riva upp allt, flytta, skaffa ny bostad osv.
Om han inte varit otrogen tillslut, så hade jag kanske inte haft kraft att ta mig ur det. I efterhand kan jag inte FATTA att det inte var "skäl nog" att jag inte trivdes i relationen varför leva ihop med någon om man inte njuter av det? Varför slösa bådas tid?

Jag tror att du kanske "använder" den första kärleken för att samla kraft för ett uppbrott, och du kanske behöver lämna din nuvarande relation. Men jag tror absolut att du ska se till att få tid för dig själv sedan, innan du går vidare i något annat. Skaffa eget boende, dejta kanske den första kärleken och se om känslorna verkligen består. Men se till att leva med dig själv också, först. Det är så man hittar sig själv enligt min erfarenhet.