Nu har jag gått och irriterat mig mer och mer och funderar på att byta BM. Har inget förtroende alls för min BM.
Kommer man med ett påstående, säger hon alltid tvärtom, eller börjar bläddra i sina böcker, hon kan liksom inget om fortplantning utantill. Frågar man något, får man ett luddigt svar (nu har jag inte haft några allvarliga frågor, utan mest varit nyfiken), eller så vet hon inte och börjar bläddra i sina böcker. De mest elementära sakerna borde väl en BM kunna.
Jag är tveksam till om hon tagit rätt prover, tillvägagångssättet är lite annorlunda än förra gången jag var gravid, nu var ju inte det så länge sedan, men ändå. Bl.a har jag inte fått tagit något blodtypningsprov, trots att dom var ganska noga med det förra gången pga att jag är Rh-, om inte annat för att säkerställa att jag verkligen är Rh-. Får väl se om det blir immuniseringsprov nästa gång, det borde vara dags. Inte en gång har jag fått höra om hon tagit något sockerprov, bara Hb. Hon hade visst "glömt", eller "hoppat över" några blodprover på inskrivningen, som hon tog vid nästa besök (är det inte mer praktiskt att sticka en gång och ta alla prov, istället för att ta blodprov varje gång).
Hon är fullständigt förfasad över min viktuppgång, som börjar närma sig 10 kg (är i v. 27). Jag var inte överviktig innan graviditeten, men hade två kilo kvar till vikten innan första graviditeten. Viktuppgången var likadan då. Men hon verkar definitivt tro att jag lever på pizza, gräddsås, potatisgratäng och godis, när jag säger att jag äter rätt så normalt (för mig, där jag håller vikten någotsånär, tänker mig för, men är inte övernoggrann), tillräckligt för att gå upp något kilo i fett, säkert, jag bantar inte, men inte tillräckligt för att gå upp 6-7 kg i fett. Enligt henne så ska man ju inte gå upp mer än 7 kg på hela graviditeten, så jag är redan helt åt skogen. Tycker det skulle vara större oro över dom som verkligen är överviktiga när de blir gravida, men tydligen inte.
Men min största anledning till förtroendebrist är att hon i princip anklagade mig sist för att om inte vara sprutnarkoman, så åtminstone ha levt ett promiskuöst liv mellan graviditeterna. Detta bottnar i att jag har en utläkt Hepatit C (som jag känt till i snart tio år), som jag inte har den blekaste lilla aning om var jag kan ha fått ifrån, då jag varken haft många sex partners (och de jag haft varit testade) eller blivit sucken med ohygieniska kanyler som jag vet om. Kvarstår regelrätt blodsmitta, sår mot sår då, men ingen jag vet om.
Nåväl, jag är i alla fall fullständigt immun mot Hepatit C av den typ jag haft (den absolut vanligaste), jag smittar inte, och det är inga andra konstigheter övht. Teoretiskt kan jag förstås bli smittad av den andra typen av hepatit C som finns, men oddsen för det är ju inte speciellt stora. Men där kan hon absolut inte ta mig på mitt ord, trots att det ligger ett utlåtande från min läkare på infektionskliniken i min förra grav. journal om att jag är som vem som helst, nya prover är överflödiga om det inte finns någon speciell anledning till misstanke osv (vi tog reda på allt ordentligt då, plus gjorde en ny screening för säkerhets skull, så jag är dubbelt kollad).
Nu måste min nuvarande BM absolut konsultera med "sin" läkare (borde ju vara bättre att ringa infektionsläkare som kan sjukdomen), hon har inte bestämt sig för om hon ska ta prov för Hepatit C, trots att jag säger att det är meningslöst, för jag kommer vara positiv på de normala proverna, eftersom jag har antikroppar. Men hon kan inte få in i sitt huvud att det är speciellt prov som infektion har hand om, om man ska veta om det försigår något aktivt i kroppen. Blir så trött på människan. Så då frågar hon mig gång på gång om jag är säker på att jag inte kan ha den andra varianten av hepatit C, säker, kan man ju aldrig vara, blodsmitta från någon annan där inte jag vet vad den bär på kan jag ju aldrig garantera mig från (det kan ju ingen), men hon ger sig inte förrän jag uttryckligen säger att jag inte är knarkare eller ligger med halva stans manliga befolkning, eller på annat vis blivit utsatt vad jag känner till (det är alltså 1½ år sedan jag sist gjorde de här proverna under förra grav, så det är ingen lång tidsperiod heller). Frågar hon alla på det här kränkande viset eller, jag är ju säkrare än många andra, eftersom jag redan haft den vanligaste typen och är helt immun mot den, men känner mig behandlad som kontaminerat avfall. Hon nöjde sig inte med det svaret i alla fall, utan ska nu konsultera "sin" läkare. Så skulle vi bestämma till nästa gång hur vi ska göra med blodprover.
Jag kanske överreagerar, men jag känner mig kränkt faktiskt. Ska man stå ut, gå dit och ta sina prover och hoppas på en problemfri graviditet, eller byta direkt?
Kommer man med ett påstående, säger hon alltid tvärtom, eller börjar bläddra i sina böcker, hon kan liksom inget om fortplantning utantill. Frågar man något, får man ett luddigt svar (nu har jag inte haft några allvarliga frågor, utan mest varit nyfiken), eller så vet hon inte och börjar bläddra i sina böcker. De mest elementära sakerna borde väl en BM kunna.
Jag är tveksam till om hon tagit rätt prover, tillvägagångssättet är lite annorlunda än förra gången jag var gravid, nu var ju inte det så länge sedan, men ändå. Bl.a har jag inte fått tagit något blodtypningsprov, trots att dom var ganska noga med det förra gången pga att jag är Rh-, om inte annat för att säkerställa att jag verkligen är Rh-. Får väl se om det blir immuniseringsprov nästa gång, det borde vara dags. Inte en gång har jag fått höra om hon tagit något sockerprov, bara Hb. Hon hade visst "glömt", eller "hoppat över" några blodprover på inskrivningen, som hon tog vid nästa besök (är det inte mer praktiskt att sticka en gång och ta alla prov, istället för att ta blodprov varje gång).
Hon är fullständigt förfasad över min viktuppgång, som börjar närma sig 10 kg (är i v. 27). Jag var inte överviktig innan graviditeten, men hade två kilo kvar till vikten innan första graviditeten. Viktuppgången var likadan då. Men hon verkar definitivt tro att jag lever på pizza, gräddsås, potatisgratäng och godis, när jag säger att jag äter rätt så normalt (för mig, där jag håller vikten någotsånär, tänker mig för, men är inte övernoggrann), tillräckligt för att gå upp något kilo i fett, säkert, jag bantar inte, men inte tillräckligt för att gå upp 6-7 kg i fett. Enligt henne så ska man ju inte gå upp mer än 7 kg på hela graviditeten, så jag är redan helt åt skogen. Tycker det skulle vara större oro över dom som verkligen är överviktiga när de blir gravida, men tydligen inte.
Men min största anledning till förtroendebrist är att hon i princip anklagade mig sist för att om inte vara sprutnarkoman, så åtminstone ha levt ett promiskuöst liv mellan graviditeterna. Detta bottnar i att jag har en utläkt Hepatit C (som jag känt till i snart tio år), som jag inte har den blekaste lilla aning om var jag kan ha fått ifrån, då jag varken haft många sex partners (och de jag haft varit testade) eller blivit sucken med ohygieniska kanyler som jag vet om. Kvarstår regelrätt blodsmitta, sår mot sår då, men ingen jag vet om.
Nåväl, jag är i alla fall fullständigt immun mot Hepatit C av den typ jag haft (den absolut vanligaste), jag smittar inte, och det är inga andra konstigheter övht. Teoretiskt kan jag förstås bli smittad av den andra typen av hepatit C som finns, men oddsen för det är ju inte speciellt stora. Men där kan hon absolut inte ta mig på mitt ord, trots att det ligger ett utlåtande från min läkare på infektionskliniken i min förra grav. journal om att jag är som vem som helst, nya prover är överflödiga om det inte finns någon speciell anledning till misstanke osv (vi tog reda på allt ordentligt då, plus gjorde en ny screening för säkerhets skull, så jag är dubbelt kollad).
Nu måste min nuvarande BM absolut konsultera med "sin" läkare (borde ju vara bättre att ringa infektionsläkare som kan sjukdomen), hon har inte bestämt sig för om hon ska ta prov för Hepatit C, trots att jag säger att det är meningslöst, för jag kommer vara positiv på de normala proverna, eftersom jag har antikroppar. Men hon kan inte få in i sitt huvud att det är speciellt prov som infektion har hand om, om man ska veta om det försigår något aktivt i kroppen. Blir så trött på människan. Så då frågar hon mig gång på gång om jag är säker på att jag inte kan ha den andra varianten av hepatit C, säker, kan man ju aldrig vara, blodsmitta från någon annan där inte jag vet vad den bär på kan jag ju aldrig garantera mig från (det kan ju ingen), men hon ger sig inte förrän jag uttryckligen säger att jag inte är knarkare eller ligger med halva stans manliga befolkning, eller på annat vis blivit utsatt vad jag känner till (det är alltså 1½ år sedan jag sist gjorde de här proverna under förra grav, så det är ingen lång tidsperiod heller). Frågar hon alla på det här kränkande viset eller, jag är ju säkrare än många andra, eftersom jag redan haft den vanligaste typen och är helt immun mot den, men känner mig behandlad som kontaminerat avfall. Hon nöjde sig inte med det svaret i alla fall, utan ska nu konsultera "sin" läkare. Så skulle vi bestämma till nästa gång hur vi ska göra med blodprover.
Jag kanske överreagerar, men jag känner mig kränkt faktiskt. Ska man stå ut, gå dit och ta sina prover och hoppas på en problemfri graviditet, eller byta direkt?