V
Vildvittra
Vi har haft vår dotter (fyller två snart) på dagis i ett år nu till hösten. Jag tyckte från början att det var väldigt svårt att veta vilket dagis man skulle önska (frågade många som hade barn), vad man skulle kolla när man var där etc. Sen tyckte jag, som många andra första-mammor tror jag, att inskolningen var ganska jobbig (inte min dotter som trivdes bra från början...). Tyckte det var jobbigt att ge över kontrollen av mitt barn och hennes välbefinnande till nån helt okänd, ja ni vet hur jag menar.
Nu när hon varit så pass länge på dagis har väl den känslan släppt mer och mer men jag är ändå väldigt kluven till dagis och vill på nåt sätt egentligen inte ha min dotter där (för mycket). Känner att många av lärarna har helt andra värderingar än mig (oss) vad det tex gäller mat, godis, glass etc. Det känns jobbigt att ta upp såna grejer också dels för att man känner sig som nån jävla präktig gnällkärring när man inte vill att ungen ska äta glass varenda dag (nåja varenda dag är det väl inte men ibland kan det ju bli väldigt ofta när det är många som fyller år etc) och dels vet jag ju att de inte kan påverka hur mycket som helst eftersom det är ett kommunalt dagis.
Sen tycker jag att det ofta känns som om de inte ser barnen ordentligt (alltså inte bara min dotter). De får ofta vara ute på gården själva och ibland går de små runt och stortjuter för nåt och ingen vuxen är där och kan kolla vad som händer. Har sett det själv flera gånger när jag varit och lämnat tex, senast idag. Då håller någon av lärarna oftast på och klär på några ungar inne och de andra sitter och "planerar" (dricker kaffe). Jag brukar själv om jag kan, stanna ett tag ute på gården i "ren protest" för att jag tycker det är oansvarigt. När man påpekar nåt nån gång så avfärdar de det alltid som en bagatell, får en och känna sig som om man är ett känsligt nervvrak typ. "Ja men vi är ju på väg ut nu", "dörren är öppen, vi ser vad som händer" etc, kan det låta. Får en och känna sig som om man inte förstår eftersom jag ju inte har deras otroliga erfarenhet och utbildning
Kan tillägga att vi bor ett litet samhälle och dagiset ligger lite avsides i ett villaområde så det är inte Sthlm vi pratar om där det kanske är rent av livsfarligt att låta ungarna vara ute själva. Men ändå.
Som tur är så är min dotter jättetuff av sig och klarar sig bra själv, leker själv eller med någon annan och bryr sig inte så mycket. Men jag gillar inte slappheten. Samtidigt kan jag förstå att de inte hinner.
Drömmen vore ju ju givetvis att vara ekonomiskt oberoende och inte behöva förlita sig på ett system som man egentligen inte gillar. Eller hitta det perfekta föräldrakooerativet där man kan påverka jättemycket. Det finns tyvärr bara ett här som ligger alldeles för långt bort.
Samtidigt vet jag ju (och tycker) att dagis är bra för min dotter, hon behöver leka med andra barn och så.
Det var mycket svammel men undrar lite hur ni tänker/känner kring dagis. Är det bara jag som är ett kontrollfreak eller finns det fler som känner sig maktlösa och trampade på ibland??
Vildvittra
Nu när hon varit så pass länge på dagis har väl den känslan släppt mer och mer men jag är ändå väldigt kluven till dagis och vill på nåt sätt egentligen inte ha min dotter där (för mycket). Känner att många av lärarna har helt andra värderingar än mig (oss) vad det tex gäller mat, godis, glass etc. Det känns jobbigt att ta upp såna grejer också dels för att man känner sig som nån jävla präktig gnällkärring när man inte vill att ungen ska äta glass varenda dag (nåja varenda dag är det väl inte men ibland kan det ju bli väldigt ofta när det är många som fyller år etc) och dels vet jag ju att de inte kan påverka hur mycket som helst eftersom det är ett kommunalt dagis.
Sen tycker jag att det ofta känns som om de inte ser barnen ordentligt (alltså inte bara min dotter). De får ofta vara ute på gården själva och ibland går de små runt och stortjuter för nåt och ingen vuxen är där och kan kolla vad som händer. Har sett det själv flera gånger när jag varit och lämnat tex, senast idag. Då håller någon av lärarna oftast på och klär på några ungar inne och de andra sitter och "planerar" (dricker kaffe). Jag brukar själv om jag kan, stanna ett tag ute på gården i "ren protest" för att jag tycker det är oansvarigt. När man påpekar nåt nån gång så avfärdar de det alltid som en bagatell, får en och känna sig som om man är ett känsligt nervvrak typ. "Ja men vi är ju på väg ut nu", "dörren är öppen, vi ser vad som händer" etc, kan det låta. Får en och känna sig som om man inte förstår eftersom jag ju inte har deras otroliga erfarenhet och utbildning
Kan tillägga att vi bor ett litet samhälle och dagiset ligger lite avsides i ett villaområde så det är inte Sthlm vi pratar om där det kanske är rent av livsfarligt att låta ungarna vara ute själva. Men ändå.
Som tur är så är min dotter jättetuff av sig och klarar sig bra själv, leker själv eller med någon annan och bryr sig inte så mycket. Men jag gillar inte slappheten. Samtidigt kan jag förstå att de inte hinner.
Drömmen vore ju ju givetvis att vara ekonomiskt oberoende och inte behöva förlita sig på ett system som man egentligen inte gillar. Eller hitta det perfekta föräldrakooerativet där man kan påverka jättemycket. Det finns tyvärr bara ett här som ligger alldeles för långt bort.
Samtidigt vet jag ju (och tycker) att dagis är bra för min dotter, hon behöver leka med andra barn och så.
Det var mycket svammel men undrar lite hur ni tänker/känner kring dagis. Är det bara jag som är ett kontrollfreak eller finns det fler som känner sig maktlösa och trampade på ibland??
Vildvittra