...sade min mamma när jag ringde och berättade att min häst måste avlivas idag.
Jag har haft ett långt hästliv, men detta är något av det svåraste jag har gjort. Denna häst har jag fött upp, uppfostrat och ridit in. Vi har haft 12 fantastiskt fina år och mycket glädje tillsammans, men nu är det alltså slut. Jag sitter här och väntar på trotjänaravlivningen, och jag mår verkligen skit.
Igår var jag på klinik och röntgade, och fick bekräftat en kraftig hovbensrotation på båda framhovarna. Han kan aldrig få ett bra hästliv, så detta är bäst för honom.
Men ändå... ni som har tvingats avliva hästar som ni har varit väldigt fästa vid. Hur går ni vidare? Vad gör man för att bearbeta sorgen?
Detta är inte den första häst som jag har tvingats att avliva, och visst har jag varit ledsen förut. Men nu känns det som om sorgen äter upp mig inifrån på något sätt, och just nu känns det inte som någon tröst att jag ändå har två högt älskade hästar kvar.
Jag ville nog bara skriva av mig lite. Tack för att du orkade läsa ända hit.
Jag har haft ett långt hästliv, men detta är något av det svåraste jag har gjort. Denna häst har jag fött upp, uppfostrat och ridit in. Vi har haft 12 fantastiskt fina år och mycket glädje tillsammans, men nu är det alltså slut. Jag sitter här och väntar på trotjänaravlivningen, och jag mår verkligen skit.
Igår var jag på klinik och röntgade, och fick bekräftat en kraftig hovbensrotation på båda framhovarna. Han kan aldrig få ett bra hästliv, så detta är bäst för honom.
Men ändå... ni som har tvingats avliva hästar som ni har varit väldigt fästa vid. Hur går ni vidare? Vad gör man för att bearbeta sorgen?
Detta är inte den första häst som jag har tvingats att avliva, och visst har jag varit ledsen förut. Men nu känns det som om sorgen äter upp mig inifrån på något sätt, och just nu känns det inte som någon tröst att jag ändå har två högt älskade hästar kvar.
Jag ville nog bara skriva av mig lite. Tack för att du orkade läsa ända hit.