En person som var mig nära i barndomen fyller snart 90 år. Vi har inte haft någon kontakt på många år men när jag träffade hen innan jul var det såklart väldigt roligt att få prata en stund. Då såg tyvärr mina ena förälder sin chans att glänsa (nej vi har ingen normal relation för er som inte vet) och kom snart med önskemål om att jag skulle skriva ihop något om födelsedagsbarnet till hens födelsedag, typ barndomsminnen, som min förälder kunde ta med när hen gratulerade. Hen poängterade att "alla kommer ju läsa det". Visst, det kan jag såklart göra, jag ser hellre att människor får veta hur värdefulla de är medans de lever men det skulle tvärtemot vad min förälder tror inte se särskilt bra ut för dem och förmodligen skulle det väcka sorgsna minnen till liv för hen som fyller år.
Personen som fyller år var den jag ofta gick till mitt i natten, vanligtvis framåt fyra på morgonen. Som varligt, utan att utåt döma mina föräldrar sa åt mig att gå hem igen innan de vaknade hemma när jag hade fått något att äta och fått prata en stund. Hen var en av väldigt få som tog lite hand om mig, såg mig och brydde sig när ingen annan gjorde det. Som lät mig hänga där med hens hästar, hundar och diverse andra djur. Hen lät mig vara men hade ändå ett öga på mig. När jag var där mest var jag 3-7 år gammal och hen bodde någon kilometer från där vi bodde.
Så, vad gör jag? Helst hade jag velat gratulera hen själv men det verkar inte vara något alternativ. Bara skriva ett grattiskort och tacka för fina barndomsminnen utan att precisera? Hen vet ju ändå och kanske har hen glömt de sorgliga och bara minns de fina? Gör jag så så lär min förälder bli sur. Hen vill ju visa upp och att bara skriva så blir ju inget att visa upp. Skriver jag istället om några av alla minnena lär ju alla andra fatta hur illa det faktiskt var, hen som fyller år kanske blir ledsen av minnena men det är inte säkert att min förälder förstår utan blir nöjd. Skriver jag bara om hölass och glass i solen känns det falskt och fel för hen var så mycket mer för mig. Jäkla dilemma Jag bryr mig egentligen inte om ifall föräldern inte blir nöjd. Det känns bara så fel hur jag än skulle göra. Så, vad är rätt och vad är fel?
Personen som fyller år var den jag ofta gick till mitt i natten, vanligtvis framåt fyra på morgonen. Som varligt, utan att utåt döma mina föräldrar sa åt mig att gå hem igen innan de vaknade hemma när jag hade fått något att äta och fått prata en stund. Hen var en av väldigt få som tog lite hand om mig, såg mig och brydde sig när ingen annan gjorde det. Som lät mig hänga där med hens hästar, hundar och diverse andra djur. Hen lät mig vara men hade ändå ett öga på mig. När jag var där mest var jag 3-7 år gammal och hen bodde någon kilometer från där vi bodde.
Så, vad gör jag? Helst hade jag velat gratulera hen själv men det verkar inte vara något alternativ. Bara skriva ett grattiskort och tacka för fina barndomsminnen utan att precisera? Hen vet ju ändå och kanske har hen glömt de sorgliga och bara minns de fina? Gör jag så så lär min förälder bli sur. Hen vill ju visa upp och att bara skriva så blir ju inget att visa upp. Skriver jag istället om några av alla minnena lär ju alla andra fatta hur illa det faktiskt var, hen som fyller år kanske blir ledsen av minnena men det är inte säkert att min förälder förstår utan blir nöjd. Skriver jag bara om hölass och glass i solen känns det falskt och fel för hen var så mycket mer för mig. Jäkla dilemma Jag bryr mig egentligen inte om ifall föräldern inte blir nöjd. Det känns bara så fel hur jag än skulle göra. Så, vad är rätt och vad är fel?