Kär i chefen, vad gör man?

[Blandrastik]

"Tjära Bukes relationsråd, jag har ett problem!"
Nytt jobb sen ett halvår tillbaka, en chef som jag känt länge då både han och jag har varit i samma bransch i över tio år. Vi har jobbat på var sitt företag men mot samma kund i entreprenads-branschen.
Nu är han regionchef och jag avdelningschef på samma företag. Det funkar väldigt bra mellan oss, vi har samma tänk, är både resultatinriktade på samma sätt. Nu börjar jag känna att det är lite för bra.
Vi sitter jämt i samma rum och diskuterar idéer. Och jag börjar komma på mig själv med att sakna honom när han är borta. Gör mig en jäkla massa ärenden till hans rum, som jag säkert hade kunnat lösa på annat sätt. Han gör helt klart samma sak. Det har aldrig hänt nåt. Utan det är mera modell "Freud slips" från hans sida.
Han säger saker som "Vi kan ta vår bil till mötet" När han menar sin. Han sa häromdagen nåt i stil med: "Men det kommer inte att påverka vårat förhållande...ehh..jag menar relation..eller ja du fattar"
Själv börjar jag ha svårt att koncentrera mig på möten när han är i samma rum. Ger värsta "blondin-svaren" på enkla frågor. Och beter mig sådär skitfjantigt i min ögon. Till saken hör att han är gift, om än särbo och jag är singel. Men även om båda vore singlar så tror inte jag på den här typen av förhållande. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig ur situationen och skärpa till mig. Eller om jag ens vill skärpa till mig.
Vad gör man?
Tar semester, ligger runt i sommar och hoppas det har gått över till efter semestern?
Tar upp det med honom och förtydligar att båda borde nog kamma till sig?
Göra ingenting..
Hjälp!

 

[the_connemara]

Ignorera är ju inte min grej så jag hade absolut tagit ett ärligt snack med honom och sett vad det lett till. Som du skriver här!

 

[mamman]

Få arbetsplatser accepterar förhållanden där den ena är chef till den andra (i linjen). Min erfarenhet är att när sådana parförhållanden uppstår är det hon som får se sig om efter ett nytt jobb (vilket kan ha att göra med att det oftare är han som är överordnad).

 

[Blandrastik]

Få arbetsplatser accepterar förhållanden där den ena är chef till den andra (i linjen). Min erfarenhet är att när sådana parförhållanden uppstår är det hon som får se sig om efter ett nytt jobb (vilket kan ha att göra med att det oftare är han som är överordnad).

Nä jag vet. Nu har inte vår arbetsplats någon sådan policy, men det gör det ju inte mindre korkat. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur det.

 

[Ramona]

Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur det.

Jo, det vet du, du har svaret själv:

Tar semester, ligger runt i sommar och hoppas det har gått över till efter semestern?​

​

Tar upp det med honom och förtydligar att båda borde nog kamma till sig?​

Orkar du vänta så väljer du första alternativet och ligger runt i sommar och hoppas på det bästa. Orkar du inte så tar du dig ett snack med honom och kollar läget hur han känner. För känner han inte samma sak är det ju enklare att göra alternativ ett.

 

[athena_arabians]

"Tjära Bukes relationsråd, jag har ett problem!"
Nytt jobb sen ett halvår tillbaka, en chef som jag känt länge då både han och jag har varit i samma bransch i över tio år. Vi har jobbat på var sitt företag men mot samma kund i entreprenads-branschen.
Nu är han regionchef och jag avdelningschef på samma företag. Det funkar väldigt bra mellan oss, vi har samma tänk, är både resultatinriktade på samma sätt. Nu börjar jag känna att det är lite för bra.
Vi sitter jämt i samma rum och diskuterar idéer. Och jag börjar komma på mig själv med att sakna honom när han är borta. Gör mig en jäkla massa ärenden till hans rum, som jag säkert hade kunnat lösa på annat sätt. Han gör helt klart samma sak. Det har aldrig hänt nåt. Utan det är mera modell "Freud slips" från hans sida.
Han säger saker som "Vi kan ta vår bil till mötet" När han menar sin. Han sa häromdagen nåt i stil med: "Men det kommer inte att påverka vårat förhållande...ehh..jag menar relation..eller ja du fattar"
Själv börjar jag ha svårt att koncentrera mig på möten när han är i samma rum. Ger värsta "blondin-svaren" på enkla frågor. Och beter mig sådär skitfjantigt i min ögon. Till saken hör att han är gift, om än särbo och jag är singel. Men även om båda vore singlar så tror inte jag på den här typen av förhållande. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig ur situationen och skärpa till mig. Eller om jag ens vill skärpa till mig.
Vad gör man?
Tar semester, ligger runt i sommar och hoppas det har gått över till efter semestern?
Tar upp det med honom och förtydligar att båda borde nog kamma till sig?
Göra ingenting..
Hjälp!

Är du säker på att det verkligen är en riktig romantisk förälskelse och inte en attraktion som bygger på att ni synkar sjukt bra i jobbet?

Jobbar jag med någon som jag funkar riktigt bra ihop med kan jag känna mig förälskad (det kvittar vilket kön de har). Jag bryr mig inte så himla mycket i det, jag vet ju att det är för att jobbet flyter på så bra och att det inte är fråga om något "riktigt", dvs det har inget att göra med hur jag känner för min särbo.

Om jag vore du skulle jag testa att hålla lite avstånd under semestern, ligga runt lite om du hittar några vettiga kandidater och se hur det känns efter det. Jag hade inte tagit upp något med honom innan jag är helt säker på vad det är jag känner. Det finns för mycket att förlora: jobbposition och flytet ni har i jobbet. Ibland är det givetvis bra att prata igenom saker men ibland får man faktiskt reda ut sina känslor själv. Han kan mycket väl också känna en attraktion baserat på hur ni jobbar tillsammans, inte något mer utöver det.

 

[Seabaz]

Ohh detta ger minnen. Den där pirriga känslan att gå som katten runt het gröt. LOVE IT!

Men faktumet att han är gift samt att ni jobbar på samma jobb så hade jag gjort ingenting. Eller ja, ta semester och ligga runt låter roligt.

Jag har haft liknande detta scenario 2 gånger. En gång ledde det till mer. Vilket var ok (stort företag, vi jobbade inte på samma avdelning och sågs på jobbet kanske nån gång i veckan. Och då menar jag typ gick förbi varandra i korridoren). Vi var kk i 2 år hur bra somhelst och sen blev vi tillsammans och det var såå dåligt. Gjorde slut efter 9 månader. Spänningen var borta


Den andra gången detta har hänt var med en chef och vi jobbade nära varandra på litet företag. Super flörtigt periodvis och lunch ute tillsammans osv... han gift med barn, jag singel.
Vi gjorde aldrig något men känslan fanns där. En firmafestkväll frågade han om han fick följa med mig hem.
Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit i sånna här sammanhang. Jag sa nej, både du och jag skulle ångra det i morgon.

Jag pratade med honom på söndagen och han sa att han inte mindes nåt men bad om ursäkt och tackade för att jag hade sagt nej.

 

[monster1]

Jag tänker att man ofta blir attraherade av andra människor man fungerar bra med, man behöver inte göra mer av det än så.

 

[Kilauea]

Vad vill du, vill du ha ett förhållande med honom? I så fall prata, tycker jag. Ni kanske inte alls tänker lika och i så fall kan du ju försöka släppa honom sen.

 

[Hermelin]

Jag håller med flera andra. Sommaren gör kanske att du kan komma tillbaka till hösten med lite ökad distans. Känn efter vad det skulle innebära om ni faktiskt går in i ett förhållande? Det kan ju vara värt det, oavsett konsekvenser på jobbet. Men jag tror att det är svårt att "skärpa sig". Är man kär är man kär.

Känns det sen likadant efter semestern. Ja, då får ni kanske prata om det.

 

[mars]

Vill du vara delaktig i att förstöra hans äktenskap? Visst det är hans ansvar gentemot frun.
Även om inte policyn finns så lär nog en av er få byta arbetsplats.
Står lite på spel så jag hade tagit semestern till att fundera ordentligt på konsekvenserna.

 

[Lovisaleonora]

Vill du vara delaktig i att förstöra hans äktenskap? Visst det är hans ansvar gentemot frun.

Tja, det tog ändå 11 inlägg innan guilt trippen började distribueras.

Kan vi inte alla enas om att de enda två som har med någons relation att göra är de två som är inblandade?

 

[_Taggis_]

Jag tänker att man ofta blir attraherade av andra människor man fungerar bra med, man behöver inte göra mer av det än så.

Så tänker jag med, men jag är inte en romantiker. Jag prioriterar kärlek och liknande på i bästa fall 10e plats i mitt liv.
Senaste tiden har jag kommit till insikt om att jag är fullständigt nöjd med att kolla på avstånd och hålla det där. Vara nöjd med en fling, ett trevligt samtal ibland, lite blickar and thats it. Det har hittills aldrig varit så att något blivit bättre de gånger saker tagits vidare från det, så jag håller gärna kvar den känslan. Ffa skulle jag aldrig riskera nåt i min yrkesroll för en fling.

 

[mars]

Tja, det tog ändå 11 inlägg innan guilt trippen började distribueras.

Kan vi inte alla enas om att de enda två som har med någons relation att göra är de två som är inblandade?

Du får tycka precis vad du vill, det gör nämligen jag. Tycker det är illa att ge sig in i något där man är fullt medveten att den andre är gift. Men buke i ett nötskal.

 

[Lingon]

Jag hade tyckt att det faktum att han är gift var avtändande. Jag gillar inte drama och hade aldrig gett mig i ett sånt drama som det ofrånkomligt skulle utvecklas till. Hade jag varit i din sits TS hade jag tyckt att vill han inte vara gift längre så får han fatta det beslutet på egen hand utan att blanda in mig. Det är inte ok att vara otrogen bara för att man inte är lycklig i sitt äktenskap. Sen om han blir singel igen så hade jag kunnat börja fundera över det.

Sen vet jag inte om jag någonsin hade kunnat lita helt på en person som varit otrogen även om det var med mig hen var det.

Men det är jag det. Vad som är rätt för dig TS vet bara du.

 

[_Taggis_]

Du får tycka precis vad du vill, det gör nämligen jag. Tycker det är illa att ge sig in i något där man är fullt medveten att den andre är gift. Men buke i ett nötskal.

Jag tänker att ffa för egen del är det ju en risk att ge sig in i nåt där en vet att den andre har en relation. Det finns stor risk att en blir sårad. Äktenskap och liknande får skötas av de som ingår i det, men det är ju inte jätteovanligt att både vilja äta och ha kakan kvar. Därav hade jag inte lagt kraft på att ge mig in i nåt med en upptagen person.

 

[Malibu_Stacy]

"Tjära Bukes relationsråd, jag har ett problem!"
Nytt jobb sen ett halvår tillbaka, en chef som jag känt länge då både han och jag har varit i samma bransch i över tio år. Vi har jobbat på var sitt företag men mot samma kund i entreprenads-branschen.
Nu är han regionchef och jag avdelningschef på samma företag. Det funkar väldigt bra mellan oss, vi har samma tänk, är både resultatinriktade på samma sätt. Nu börjar jag känna att det är lite för bra.
Vi sitter jämt i samma rum och diskuterar idéer. Och jag börjar komma på mig själv med att sakna honom när han är borta. Gör mig en jäkla massa ärenden till hans rum, som jag säkert hade kunnat lösa på annat sätt. Han gör helt klart samma sak. Det har aldrig hänt nåt. Utan det är mera modell "Freud slips" från hans sida.
Han säger saker som "Vi kan ta vår bil till mötet" När han menar sin. Han sa häromdagen nåt i stil med: "Men det kommer inte att påverka vårat förhållande...ehh..jag menar relation..eller ja du fattar"
Själv börjar jag ha svårt att koncentrera mig på möten när han är i samma rum. Ger värsta "blondin-svaren" på enkla frågor. Och beter mig sådär skitfjantigt i min ögon. Till saken hör att han är gift, om än särbo och jag är singel. Men även om båda vore singlar så tror inte jag på den här typen av förhållande. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig ur situationen och skärpa till mig. Eller om jag ens vill skärpa till mig.
Vad gör man?
Tar semester, ligger runt i sommar och hoppas det har gått över till efter semestern?
Tar upp det med honom och förtydligar att båda borde nog kamma till sig?
Göra ingenting..
Hjälp!

Gå på semester, lev livet, drick vinet och se hur det känns när du kommer tillbaka. Om du inte kunnat släppa tankarna på honom när du varit iväg och du fortfarande känner som du gör (eller mer) när du kommer åter och du känner samma sak från hans håll så prata med honom om det
Kan tillägga att jag själv träffade min sambo på jobbet, som då var i en annan relation. Den avslutades dock för att kunna inleda något med mig. Så visst händer sådant också. Jag var tydlig med att jag inte vill inleda något med en upptagen person och sambon kände lika dvs ville inte ha någon annan vid sidan av och avslutade därför sitt dåvarande (mycket långvariga) förhållande.
Dock var vi inte i beroendeställning till varandra på arbetsplatsen (chef/anställd).

 

[Cambrie]

Jag har också den där erfarenheten, kom väldigt nära min gamla chef. Nu var vi båda gifta och något mer kändes inte aktuellt på grund av det. Dels ville jag inte förstöra mitt eget förhållande (det är ju liksom helt ok, och framförallt har mina barn redan gått igenom en jobbig separation från deras pappa, en till från ett ändå väl fungerande förhållande vill jag inte utsätta dem för) och jag vill heller inte förstöra hans och skapa det drama det innebär (barn inblandat där också, det är så jädra enkelt att sitta och säga att det bara är ts och den här mannen det berör när det är barn inblandat). Jag resonerade som så att visst är det HAN som är ansvarig för sitt förhållande och vill han bryta upp ska han ju göra det, men utan min inblandning för jag vill inte vara fittkärringen som gjort att han bryter upp från barnens mamma, i barnens ögon då.

Det blev ingenting, men en flirt på jobbet är ju alltid trevligt liksom. Vi är fortfarande goda vänner, den där förälskelsen gick över när vi båda bytta jobb av helt andra skäl.

 

[Happimess]

Jag röstar inte för att prata med honom, åtminstone inte än på länge. Låter som en ypperlig ide att gå på semester och låta situationen coola ner sig lite. Jag tänker att det är förenat med mycket risker att öppet prata om hur du känner, i form av att han kan känna sig trängd och att ni då kan förlora det bra jobbsamarbetet ni har eller till och med att han börjar lobba för att du ska flytta på dig. Att du är i beroendeställning hos honom kan ju väcka rätt mycket rädsla hos honom för hur det ska uppfattas/tolkas/se ut i andras ögon. Då tycker jag nästan att ett oskyldigt "flörtande" kan vara bättre för att se om han svarar upp mot det. Gör han, ja då är ju situationen lite annorlunda.

Jag låter kanske väldigt oromantisk men bara för att man fungerar bra och klickar väl på jobbet så betyder det ju inte att man behöver fungera väl ihop utanför.

Jag hade en miniliten fling med en kollega häromåret, vi jobbade tight ihop och kunde vara väldigt öppenhjärtliga med varandra. Vi pratade en del sex och relationer och han erkände vid något tillfälle att han fann mig attraktiv. Men det var liksom absolut inget mer än så - det vara bara najs att ha något lite pulshöjande på jobbet då och då. Ingen av oss ville mer än så, det är jag övertygad om.

Lite senare började jag dejta en "kollega" (vi hade kontor några meter ifrån varandra på samma våning men jobbade långt ifrån varandra uppgiftsmässigt). Vi hade aldrig delade ärenden på jobbet men när det tog slut på ett osnyggt sätt var det en PINA att vara på jobbet. Min hjärna lade av helt och jag kände mig som en darrig tonåring. Samtidigt skedde en liten omorganisering som innebar att jag skulle behöva jobba mer nära honom. Jag fick prata med min chef att det inte skulle fungera. Chefen var kolugn och förstående med situationen.

Senaste två åren har jag jobbat i ett litet projekt där jag egentligen bara haft två andra kollegor. De blev fulla på en AW, gick hem och låg med varandra, blev störtkära, tyckte allt var skitjobbigt och sade upp sig både från jobbet och kontakten med varandra. Ensam kvar blev jag

Så min erfarenhet av liknande grejer är att det är kul och spännande när det fortfarande bara är "spänning i luften", inte lika jävla kul när det faktiskt realiseras.

 

[Happimess]

Du får tycka precis vad du vill, det gör nämligen jag. Tycker det är illa att ge sig in i något där man är fullt medveten att den andre är gift. Men buke i ett nötskal.

Buke i ett nötskal att tycka att männen får ta eget ansvar för sina relationer?