Jag är 20 år yngre än min sambo. Han har aldrig haft en så pass mycket yngre partner och trodde aldrig han skulle ha det heller. Vi har ju mötts i några år i jobbet innan vi började dejta.Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?
Givetvis finns det vissa som inte känner oss som tror att han är gubbsjuk och jag en golddigger.
Men folk som känner oss vet ju att inget av det är sant.
Vi började dejta när jag var 35 år. Så jag hade ju ändå varit vuxen många år.
Sambon oroade sig en del för vad jag ska tycka när han blir gammal, när han dör etc.
Jag har alltid varit med "Vi tar det problemet då det kommer!" och känt att iom att vi mår bra ihop och älskar varann så vill jag leva i det även om det kanske kan ta slut snabbare än med en jämnårig. Men även en jämnårig kan ju relationen ta slut med, den kan dö, jag kan dö etc. Men vet ju aldrig.
Ingen av mina vänner eller familj har haft negativ åsikt om vår åldersskillnad. Jag brukar tröttna på män hyfsat fort. Sambon är den jag orkat med längst. Nej, men jag känner inte att jag tröttnat. Mkt är nog för att han ju gjort så mycket intressanta och spännande saker som format honom till en intressant person. Han har ju 20 års försprång i upplevelser, tankar, känslor etc.
Sen är vi ju väldigt lika och vill leva på samma sätt och tycker lika om det som är viktigt.
NU har däremot jag börjat få någon form av separationsångest med rädsla för då han dör. Han är ju pigg och kry utan krämpor. Men jag har fått någon period nu då jag är rädd för att förlora honom, pappa etc. Kanske pga covid, vad vet jag.
Men oavsett vill jag ju hellre leva ihop nu och få plocka ihop mig själv sedan om /när det tar slut.