Känslor vs. förnuft... vad väljer man?

[besq]

Ok... fick just reda på att jag är oplanerat gravid. Och det är med blandade känslor jag tar emot det.
Känslomässigt tänker jag " vad roligt"
men sen kommer verkligheten krypande inpå.
Verkligheten är att jag har en sjukdom. Sjukdomen kommer inte påverka eller överföras till barnet. Men- jag undrar hur jag ska orka. Jag är så pass frisk idag så jag jobbar ca 75 % och jag fungerar i vardagen. Men- jag äter en del mediciner som jag inte kommer kunna fortsätta med under graviditet/amning. Det innebär att jag kommer ha ständigt ont.
Jag funderar också på hur man ska lösa situationen rent praktiskt. Dvs jag är fumlig. Jag kan tappa mkt saker i perioder och är klumpig och fumlig. Hur tar jag hand om barnet då dvs hade vi varit rika hade ju båda föräldrarna kunnat vara föräldralediga samtidigt men det kommer inte fungera. Vi har en ok ekonomi annars men en kommer behöva jobba.

Jag ska förstås prata med läkaren. Och jag förstår att ingen här kan säga vad jag ska göra. Men hur väljer man mellan känslor och förnuft?
Låter man hjärta eller hjärna styra?
Hur blir det om jag inte orkar? Kommer det bli hög belastning för pappan och tufft för barnet?

Pappan är vettig. Men lite förvirrad då vi inte hade tänkt skaffa barn pga mig. Men nu är det i ett annat läge.
Vi är båda runt 40 så detta känns som vår chans i såna fall.

 

[Petronilla]

Grattis till ert underverk, allt går ju att lösa och det kanske är bättre att pappan är föräldraledig och att du jobbar.

Vi satte oss ner och tittade över ekonomin precis när vi blev gravida. Då strök vi allt onödigt och till sist så kunde vi vara hemma i 1,5 år med föräldraförsäkringen. Så allt går om man bara vill och väljer bara det nödvändigaste, jag handlade alla barnkläder på secondhand och lånade ihop utrustningen.

Grattis än en gång

 

[mandalaki]

Grattis till ert underverk, allt går ju att lösa och det kanske är bättre att pappan är föräldraledig och att du jobbar.

Vi satte oss ner och tittade över ekonomin precis när vi blev gravida. Då strök vi allt onödigt och till sist så kunde vi vara hemma i 1,5 år med föräldraförsäkringen. Så allt går om man bara vill och väljer bara det nödvändigaste, jag handlade alla barnkläder på secondhand och lånade ihop utrustningen.

Grattis än en gång

Eh, läste du TS inlägg? Det handlade om oro för sjukdom. För att hon ska få ont utan mediciner, för att inte klara att hantera bebisen, för att båda inte har råd att vara hemma samtidigt vilket isåfall skulle behövas. Därför har hon kluvna känslor.

Då är väl Grattis till underverket och Allting går hurtigt i överkant?

@besq Hoppas du kan komma fram till en hållbar lösning tillsammans med din läkare.

Råda kan jag inte (och ingen annan heller).

 

[Petruska]

Jag tänker att man kanske inte är behjälpt av att göra den skillnad mellan känsla och förnuft som du gör, där "känsla" står för bra/gulliga saker med barn och "förnuft" står för jobbiga saker.

Att de där "förnuftsmärkta" sakerna framstår som jobbiga, är också känslor. Jobbighet och oro är känslor.

Det här är så klart inget råd kring hur du ska göra, och jag vill eller kan inte heller ge sådana råd. Men jag tror att man i allmänhet gör sig en otjänst om man tänker att känslor är det ostyrbara och liksom "fina", medan förnuftet är resten, och att dessa är distinkt skilda åt.

Jag tänker nog mer att det finns argument - både av känslokaraktär och andra - både för och emot, och att det är de som får vägas mot varandra. Resultatet av det har jag ingen aning om, men jag vill betona att jag inte ser abort som någon större grej. Att få barn är däremot en större grej.

 

[Petruska]

Grattis till ert underverk, allt går ju att lösa och det kanske är bättre att pappan är föräldraledig och att du jobbar.

Vi satte oss ner och tittade över ekonomin precis när vi blev gravida. Då strök vi allt onödigt och till sist så kunde vi vara hemma i 1,5 år med föräldraförsäkringen. Så allt går om man bara vill och väljer bara det nödvändigaste, jag handlade alla barnkläder på secondhand och lånade ihop utrustningen.

Grattis än en gång

Hur i all världen kan du skriva grattis till TS i det här läget?

 

[Teilani]

Hur det kommer att bli för just er är såklart omöjligt att svara på. Även om man är frisk så är det en omställning att få barn. Men jag tyckte nog det var mer en psykisk ansträngning än en fysisk. Bebisar är små när de föds och känner man sig osäker på att bära så finns det selar och vagnar. Att du är fumlig tror jag inte kommer att påverka din bebishantering, man anpassar vad man gör så det inte blir farligt.

Däremot kan jag känna att det är extra viktigt att du och mannen är med på tåget båda två. Att han vet om dina begränsningar och är beredd att stötta dig om det blir för tungt. Att ni inte blundar för att det kan bli tufft för er i början.

Med öppna ögon klarar man de flesta motgångar och då är den stora frågan: vill ni ha barn?

 

[mandalaki]

Råda kan jag inte (och ingen annan heller).

Får förtydliga att jag inte menade det där som kritik mot din tråd. Det handlade om andra som kanske tror att de kan ge dig bra råd. Bara du, läkare och sambo kan nog komma framåt i det här. Men jag förstår att du vill bolla det.

@besq

 

[athena_arabians]

Ok... fick just reda på att jag är oplanerat gravid. Och det är med blandade känslor jag tar emot det.
Känslomässigt tänker jag " vad roligt"
men sen kommer verkligheten krypande inpå.
Verkligheten är att jag har en sjukdom. Sjukdomen kommer inte påverka eller överföras till barnet. Men- jag undrar hur jag ska orka. Jag är så pass frisk idag så jag jobbar ca 75 % och jag fungerar i vardagen. Men- jag äter en del mediciner som jag inte kommer kunna fortsätta med under graviditet/amning. Det innebär att jag kommer ha ständigt ont.
Jag funderar också på hur man ska lösa situationen rent praktiskt. Dvs jag är fumlig. Jag kan tappa mkt saker i perioder och är klumpig och fumlig. Hur tar jag hand om barnet då dvs hade vi varit rika hade ju båda föräldrarna kunnat vara föräldralediga samtidigt men det kommer inte fungera. Vi har en ok ekonomi annars men en kommer behöva jobba.

Jag ska förstås prata med läkaren. Och jag förstår att ingen här kan säga vad jag ska göra. Men hur väljer man mellan känslor och förnuft?
Låter man hjärta eller hjärna styra?
Hur blir det om jag inte orkar? Kommer det bli hög belastning för pappan och tufft för barnet?

Pappan är vettig. Men lite förvirrad då vi inte hade tänkt skaffa barn pga mig. Men nu är det i ett annat läge.
Vi är båda runt 40 så detta känns som vår chans i såna fall.

Jag har också en sjukdom och medicinering som absolut inte är förenlig med graviditet/amning och är strax över 40 nu. Jag bestämde mig ganska snart efter att jag fått diagnosen att det blir inga barn här (min sjukdom eller iaf förutsättningarna för att få den går ofta i arv dessutom). Det betyder att jag gör abort om jag skulle bli med barn (nu är det rätt akademiskt för jag är nog på väg in i klimakteriet). Jag berättar det här så du förstår att jag har brottats med samma problem och är medveten om att det finns inget rätt eller fel, bara det som fungerar för en själv. Det är verkligen inte ett lätt beslut.

VILL du ha barn? Det tror jag är det viktigaste att reda ut och för det krävs det både hjärta och hjärna.

 

[besq]

Grattis till ert underverk, allt går ju att lösa och det kanske är bättre att pappan är föräldraledig och att du jobbar.

Vi satte oss ner och tittade över ekonomin precis när vi blev gravida. Då strök vi allt onödigt och till sist så kunde vi vara hemma i 1,5 år med föräldraförsäkringen. Så allt går om man bara vill och väljer bara det nödvändigaste, jag handlade alla barnkläder på secondhand och lånade ihop utrustningen.

Grattis än en gång

Tack.

Problemet är att jag känner att det inte är så enkelt som att allt går att lösa.
Eller kanske att lösningarna inte är självklara.
Det handlar om huruvida man får ett bra liv- hur bra liv erbjuder jag barnet? Kommer jag tex inte kunna hålla mitt barn i famnen eller inte våga hålla i barnet pga jag är rädd att tappa det?
Hur blir livet för mig själv och pappan?
Kommer jag ha kontstant dåligt samvete för att jag pga sjukdom inte är den förälder som jag vill vara?
Kommer pappan få ta en orimlig börda?

Menar du att ni var båda hemma i 1,5 år?
För om jag ska vara krass så tror jag att det bästa hade varit om pappan hade kunnat vara hemma samtidigt med mig. Och visst kan jag jobba och han vara hemma. Men- kanske ett halvår eller nio månader hade jag nog velat vara hemma. Och då handlar det om ekonomi dvs att leva bara på föräldrapenning för en person samt sparade pengar. Det är inte så hög inkomst.

 

[besq]

Jag tänker att man kanske inte är behjälpt av att göra den skillnad mellan känsla och förnuft som du gör, där "känsla" står för bra/gulliga saker med barn och "förnuft" står för jobbiga saker.

Att de där "förnuftsmärkta" sakerna framstår som jobbiga, är också känslor. Jobbighet och oro är känslor.

Det här är så klart inget råd kring hur du ska göra, och jag vill eller kan inte heller ge sådana råd. Men jag tror att man i allmänhet gör sig en otjänst om man tänker att känslor är det ostyrbara och liksom "fina", medan förnuftet är resten, och att dessa är distinkt skilda åt.

Jag tänker nog mer att det finns argument - både av känslokaraktär och andra - både för och emot, och att det är de som får vägas mot varandra. Resultatet av det har jag ingen aning om, men jag vill betona att jag inte ser abort som någon större grej. Att få barn är däremot en större grej.

Bra inlägg. Ja det är intressant hur jag gör uppdelningen mellan känsla och förnuft.
Jag har nog omedvetet gjort den uppdelningen för jag tänker att det vettiga i detta läge och det jag någonstans borde göra- är att inte skaffa några barn. Det är det hjärnan säger till mig.
Och min vilja att få barn tänker jag inte är logisk och inte vettig. Så då kopplar jag det till känslor..Sen kan väl känslor vara vettiga också....
men ja...detta blir rörigt när jag börjar fundera över vad jag vill och ska göra...

 

[anhe]

Mellan raderna låter det ju som att du vill ha barn. Jag kan ha fel, men jag tolkar det så. Vill man så får man väl se över hur det kan lösa sig på bästa sätt. Det finns ju människor med alla möjliga förutsättningar som skaffar barn. Huruvida det fungerar i ert fall kan nog bara du, den i så fall blivande pappan, och läkaren avgöra. Lycka till oavsett hur ni gör!

 

[skuggi]

Bra inlägg. Ja det är intressant hur jag gör uppdelningen mellan känsla och förnuft.
Jag har nog omedvetet gjort den uppdelningen för jag tänker att det vettiga i detta läge och det jag någonstans borde göra- är att inte skaffa några barn. Det är det hjärnan säger till mig.
Och min vilja att få barn tänker jag inte är logisk och inte vettig. Så då kopplar jag det till känslor..Sen kan väl känslor vara vettiga också....
men ja...detta blir rörigt när jag börjar fundera över vad jag vill och ska göra...

Jag kan inte riktigt relatera till just barn, men jag har också en jobbig kropp med mycket smärta.
Jag vill verkligen ha hästar, så det har jag och löser det på olika sätt så att det funkar. Och det är värt det, för jag älskar hästarna och allt jag gör med dem, även om vissa delar såklart är asjobbiga och jag skulle antagligen ha mindre ont i kroppen och mer ork om jag inte hade dem.
Hästarna skulle säkert bli ridna på ett bättre sätt osv också med en frisk matte.

Men, jag vet inte om livet någonsin blir perfekt liksom, jag tror att man får prioritera det man vill så långt det går.
Man får ju försöka bedöma hur svårt det blir om man gör det man vill, tex skulle jag helst ha typ 5 hästar, men det vet jag att kroppen inte pallar, då skulle det inte vara värt det.

Så, ja, ni behöver prata om hur det skulle bli, vad man kan göra för att underlätta och om det skulle räcka.
Fundera också på om din sjukdom kan förvärras dramatiskt av graviditeten, det kanske inte känns värt om man sedan kanske blir permanent sängliggande efteråt.

Det där med om man kommer orka vara den mamma man vill vara är också en svår nöt. Med värk kommer ju ofta att man är trött och lättirriterad, såklart är det lätt att känna att man inte räcker till då. Fast jag tror kanske att de flesta mammor känner (ibland) att de inte räcker till, det hör kanske till?

Finns det någon stödorganisation kring din sjukdom så kanske det finns folk där att prata med, hur andra gjort med den här frågan?

Lycka till!

 

[athena_arabians]

@besq: Jag vill tillägga att min moster har tre barn. Några år innan hon fick barn utvecklade hon reumatism som tyvärr blev sämre rätt snabbt. Hon har alltid haft ont under den tid hon haft barn och graviditeterna har varit tuffa för henne (speciellt som det blev tvillingar sista gången).

Det har fungerat. Barnen har vetat om att deras mamma kan ha väldigt ont ibland och det har inte varit konstigt för dem. Hon har speciella knivar, burköppnare osv för att underlätta. Hon gör och har gjort så mycket hon orkat. Barnen har varit aktiva på fritiden och jag upplever inte att de känt sig begränsade av sin mamma. Deras far har varit närvarande men de skiljde sig när tvillingarna var kanske 2-3 år och de har bott större delen av tiden hos min moster.

"Barnen" är nu vuxna och ett av dem har barn i sin tur.

 

[tanten]

Jag tänker såhär.
Det finns knappt någon förälder som anser sig perfekt. Man saknar väsentliga delar lite till mans.

Är det inte fysiskt så är det mentalt. Man räcker inte till i något avseende.

För den fysiska biten finns hjälpmedel och tekniker som underlättar. Kvinnor som sitter i rullstol föder barn och sköter dem. Kvinnor som saknar någon del av kroppen förder barn och sköter dem.

Jag vill inte negligera några problem men däremot uppmana till att se möjligheter. Ta reda på vad det finns för hjälpmedel. Tala med någon kunnig (mödrahälsovården borde kunna ge råd om vem?) för att se hur praktiska fysiska problem kan avhjälpas.

Kanske finns möjlighet att få hjälp via någon form av boendestöd/hemsjukvård/hemtjänst -ellervaddetkantänkasheta (@Görel hohoo, vet du nåt?) i besvärliga perioder?

Det är lättare att fatta bra beslut om man har hela bilden klar med vad man kan få hjälp med och vad som finns att tillgå. Kanske väger TS egna fysiska bekymmer över och hon väljer att avstå. Fine. Men fatta inga beslut innan hela bilden är klar.

Tycker
tanten

 

[AgentCarter]

Tack.

Problemet är att jag känner att det inte är så enkelt som att allt går att lösa.
Eller kanske att lösningarna inte är självklara.
Det handlar om huruvida man får ett bra liv- hur bra liv erbjuder jag barnet? Kommer jag tex inte kunna hålla mitt barn i famnen eller inte våga hålla i barnet pga jag är rädd att tappa det?
Hur blir livet för mig själv och pappan?
Kommer jag ha kontstant dåligt samvete för att jag pga sjukdom inte är den förälder som jag vill vara?
Kommer pappan få ta en orimlig börda?

Menar du att ni var båda hemma i 1,5 år?
För om jag ska vara krass så tror jag att det bästa hade varit om pappan hade kunnat vara hemma samtidigt med mig. Och visst kan jag jobba och han vara hemma. Men- kanske ett halvår eller nio månader hade jag nog velat vara hemma. Och då handlar det om ekonomi dvs att leva bara på föräldrapenning för en person samt sparade pengar. Det är inte så hög inkomst.

Var hemma när barnet är större? De blir tåligare och tåligare hela tiden. Nu kan också ligga i sängen och mysa

 

[Görel]

Kanske finns möjlighet att få hjälp via någon form av boendestöd/hemsjukvård/hemtjänst -ellervaddetkantänkasheta (@Görel hohoo, vet du nåt?) i besvärliga perioder?

En helt vanlig familj har inte det. Har man sådana problem så att man ingår i LSS personkrets kan man söka stöd där. För hemtjänst och annat måste man ha diagnoser/läkarintyg. Socialtjänsten går inte in och täcker upp för en förälders bristande förmåga, man anser att den får kompenseras av den andra föräldern. Ansöker man ändå om stöd från socialtjänsten har de fyra månader på sig att utreda föräldraförmågan, och det man erbjuds om man anses behöva stöd i föräldrarollen är stödsamtal, inte praktisk hjälp.

 

[TinyWiny]

En helt vanlig familj har inte det. Har man sådana problem så att man ingår i LSS personkrets kan man söka stöd där. För hemtjänst och annat måste man ha diagnoser/läkarintyg. Socialtjänsten går inte in och täcker upp för en förälders bristande förmåga, man anser att den får kompenseras av den andra föräldern. Ansöker man ändå om stöd från socialtjänsten har de fyra månader på sig att utreda föräldraförmågan, och det man erbjuds om man anses behöva stöd i föräldrarollen är stödsamtal, inte praktisk hjälp.

Nja. Självklart behöver man läkarintyg men visst finns praktisk hjälp att få även om det ofta krävs mycket krigande innan man får sina rättigheter uppfyllda. Jag har en bekant som har EDS. Hon har fått personlig assistent för att klara av barnen när andra föräldern jobbar eller är iväg. Jag vet flera som har hjälp ifrån hemtjänsten när den andre föräldern arbetar för att klara av att ta hand om barnet/barnen så jag skulle inte utesluta praktisk hjälp ifrån samhället. Även som funktionshindrad har man rätt att bli förälder och få den hjälpen man behöver för att kunna ta hand om barnet när den andre föräldern inte är närvarande. Ena föräldern kan av olika orsaker försvinna ur ekvationen och då har den funktionshindrade föräldern rätt till den hjälpen hen behöver för att kunna ta hand om barnet ensam. Sen är det tyvärr som alltid att det låter bättre på pappret än vad det är i verkligheten men visst kan man få praktisk hjälp även om det oftast innebär att man får kämpa hårt för den.

 

[Görel]

Nja. Självklart behöver man läkarintyg men visst finns praktisk hjälp att få även om det ofta krävs mycket krigande innan man får sina rättigheter uppfyllda. Jag har en bekant som har EDS. Hon har fått personlig assistent för att klara av barnen när andra föräldern jobbar eller är iväg. Jag vet flera som har hjälp ifrån hemtjänsten när den andre föräldern arbetar för att klara av att ta hand om barnet/barnen så jag skulle inte utesluta praktisk hjälp ifrån samhället. Även som funktionshindrad har man rätt att bli förälder och få den hjälpen man behöver för att kunna ta hand om barnet när den andre föräldern inte är närvarande. Ena föräldern kan av olika orsaker försvinna ur ekvationen och då har den funktionshindrade föräldern rätt till den hjälpen hen behöver för att kunna ta hand om barnet ensam. Sen är det tyvärr som alltid att det låter bättre på pappret än vad det är i verkligheten men visst kan man få praktisk hjälp även om det oftast innebär att man får kämpa hårt för den.

I vilket fall som helst får du inte hjälp av IFO, den del av socialtjänsten jag jobbar inom. Som funktionshindrad får du inte praktisk hjälp av oss. Vi kan stötta i föräldrarollen och i yttersta fall placera barnet i ett annat hem.

 

[TinyWiny]

I vilket fall som helst får du inte hjälp av IFO, den del av socialtjänsten jag jobbar inom. Som funktionshindrad får du inte praktisk hjälp av oss. Vi kan stötta i föräldrarollen och i yttersta fall placera barnet i ett annat hem.

Nej det får man av biståndshandläggaren som beslutar om all sorts hjälp i hemmiljö.

 

[tanten]

Tack @TinyWiny och @Görel