Känslan av att "jag ska inte föda barn"?

[Nelumbo]

Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny, uppenbarligen föll det på det sistnämnda ..

Jag har de senast 10 åren haft flera upprepade missfall. Nu är jag gravid och har BF i slutet på november.

Jag har fått frågan från barnmorskan hur jag tänker kring förlossningen (och också då om jag vill/ska ha någon med mig utifrån att pappan inte är närvarande) och min spontana känsla och spontana svar till henne var "jag ska inte föda barn". Jag förstår rent logiskt att jag måste föda barnet, men jag kan inte visualisera mig det. Jag kan utan problem visualisera hur bebis ligger i sin vagn, hur bebis sover i sin säng osv. Jag har en jätte stark känsla till bebis och känner verkligen att jag längtar efter hen. Jag vill poängtera att jag inte har någon som helst rädsla eller skräck inför det. Jag har inga problem med sjukhus, läkare, blod, smärta osv.
Jag har tittat på flera förlossnings-videos, följer flera olika konton på bland annat instragram från tex förlossningsavdelningar osv, men jag känner ingenting, jag kan inte se, känna eller visualisera mig själv som i att föda barn. Det enda jag tänker är typ "jaha, men det där behöver jag inte göra" Min känsla kring det hela är att jag kommer vakna en morgon och så har det gått över, precis som med en förkylning. Oavsett om ajg försöker se både vaginal förlossning eller kejsarsnitt så känns det lika främmande. Barnmorskan hade ett resonemang om det inte är jätte konstigt att mitt huvud tänker så iom att det är så alla mina tidigare graviditeter har slutat - att jag inte behövt göra något... Hon har skickat remis till psykologen på MVC...

Finns det någon mer här som känt på liknande sätt - dvs att du inte skulle/ska föda barn eller finns det någon som har någon bra idé på vad man gör?

 

[PathOfClovers]

Kan inte säga att jag kände det så tydligt som du beskriver, men tänker först att det är en svår grej att visualisera sig när man aldrig gjort det även om jag fattar att din fråga berör nåt djupare.

Jag hade ett missed abortion innan jag blev gravid med dottern, och det gjorde att det tog säkert till v. 25-30 innan jag ens kunde tänka att "det kanske ska komma ett barn ändå nu?". Och förlossningen började jag tänka på väldigt sent, och inte ens då tänkte jag på det så mycket då det var svårt att föreställa sig nåt man inte vet om/när/hur det ska hända, hur det kommer kännas osv.

Är väl bra att du får prata med någon mer om det! Vi gick även en online-kurs typ 1 månad innan (just den var i Föda utan rädsla), kanske något sånt kan hjälpa till? Eller läsa någon bok I ämnet?

Det är ju också ändå ett tag kvar för dig, dels kanske det känns mer verkligt när du närmar dig. Och så har du ju tid på dig att fortsätta se videos/läsa/prata om det för att kanske inse att det kommer att ske på ett eller annat sätt!

 

[Blyger]

Jag vet inte om jag hade någon stark bild/tanke/känsla inför första barnet. Visste inte att man behövde ha det?
Ut kommer dom liksom. Tror inte min BM såg det som något problem?
Noll visualisering (men kanske var det ditt spontana svar som oroade BM?).
Hade gått föräldrautbildning på BVC men ingen annan förberedelse, inte läst någon bok, gått någon föda-kurs, inte kollat youtube.
Jag var inte direkt rädd, snarare.. ointresserad?

 

[Lingon]

Mår du dåligt av det?

Annars är det väl bara att ta det som det kommer. Hantera det på ett logiskt sätt (istället för känslomässigt) om det är det som känns bra. D.v.s. gå på de utbildningar som erbjuds, planera för det men ta det sen som det kommer. Barnmorskorna kommer hjälpa dig igenom det när det är dags. Det är ändå så otroligt svårt att föreställa sig det innan man upplevt det.

 

[McFlurry]

Så länge man inte känner någon rädsla inför förlossningen tänker jag att det nästan kan vara en fördel att inte föreställa sig hur allt ska gå utan ta det som det kommer istället. För det är sällan det går som man föreställer sig, och har man då haft en väldigt tydlig plan är ju risken att man tycker att det blir en sämre upplevelse om det inte går exakt enligt planen.

Bebisen ska ju ut och det är mycket som kroppen gör helt av sig själv under en förlossning.

 

[Efwa]

Många har nog rädslor inför sin första förlossning. Hur mycket kommer det göra ont? Klarar jag smärtan, klarar kroppen av det?
Och det är förutom allt annat som kan hända.

För mig var det smärtorna och i vilken ordning allt kan tänkas komma, trots kursen man går. Man vet fan inte hur det kommer att kännas. Det man inte vet är det läskiga. Jag menar, man får ju veta i förväg att det kommer att göra ont och jag tror att det är problemet egentligen. Även om det givetvis är så det ska gå till.
Som att sätta sig i en bil och veta att man ska krocka i nästa korsning och att man kommer ha jäkligt ont ett tag. Undrar om man skulle sätta sig i bilen då?

Men min mor sa till mig att hon hade exakt samma rädslor som jag och för henne hjälpte det med att tänka på att föda barn har kvinnor gjort i alla tider och inte bara där vård finns. Att om den eller den (någon hon aldrig kunde tänka sig klara av något sådant) klarade det så skulle nog hon också göra det.

Det hjälpte mig också.

Är det värre än så, så skulle jag ta det, som någon skrev, med psykolog.

 

[Dorinda]

Jag hade inte klar bild av hur det skulle gå till.
Lyssnade på en en timmas kurs från BVC, det var bra att jag fattat de olika faserna med öppningsskeden osv.
Men BVC sköterska tyckte inte det var konstigt att jag inte hade mer koll eller kunde visualisera hur det skulle vara.

Jag tänkte att de på förlossningen har koll och jag behöver faktiskt inte veta mer. Jag åker dit och gör som de säger typ

 

[Dorinda]

Däremot tycker jag det är bra att de skickade dig vidare så du får prata igenom det
Om du vill får du gärna uppdatera med om hur det känns efter det samtalet

 

[Andromedae]

Jag gjorde jättemycket research, men kände mig inte särskilt kopplad mentalt ändå. När det väl var dags att föda så blev det liksom oundvikligt och jag valde att fokusera på tanken att vårdpersonalen hade koll och att jag bara förväntades "vara där".

Jag hittade lugn i tanken på att en förlossning är en begränsad tid. Kanske lite knäppt, men jag räknade ut hur lång tid en genomsnittlig förlossning tar och hur många minuter av den tiden som är aktivt värkarbete. Det kändes liksom mer "görbart" när jag kommit fram till ok det kommer göra svinont i så här lång tid, men det är inte en oändlig smärta och även om jag inte kan veta exakt hur lång tid det tar, så finns det ett "slutdatum".

Sedan får jag säga att jag nog landade mer i konceptet "jag ska föda barn" typ ... veckan innan det hände, för då var jag så less på att vara gravid Inte så att jag fattade riktigt att jag skulle få en bebis, men att jag gillade tanken på att inte vara gravid längre och då var det ok att föda, även om jag inte hade någon uppfattning om hur det skulle kännas eller vad jag egentligen skulle göra.

Slutligen tänker jag att det är ju jättebra om du kan få prata med någon om du känner att det är jobbigt. Det är så skumt att vara gravid - man gör det trots allt bara ett begränsat antal gånger, och det är annorlunda från ens "vanliga jag". Bara att få prata om det tror jag är hälsosamt

 

[julgrisen]

Jag kände nog som övriga att jag inte alls kunde visualisera förlossningen. Precis som @PathOfClovers skrev hade vi också haft ett MA innan så det dröjde väldigt lång tid för mig att våga tänka att det ens skulle komma till en förlossning. Jag var aldrig orolig över förlossningen alls, den var liksom för främmande för mig tror jag. Jag tänkte bara att på nåt sätt ska de ju komma ut och det får jag väl ta när det kommer.
Sen var det inte så att jag kände att jag inte skulle föda barnen, mer att det liksom var så långt borta att jag inte funderade särskilt mycket på det.

 

[WildWilma]

Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny, uppenbarligen föll det på det sistnämnda ..

Jag har de senast 10 åren haft flera upprepade missfall. Nu är jag gravid och har BF i slutet på november.

Jag har fått frågan från barnmorskan hur jag tänker kring förlossningen (och också då om jag vill/ska ha någon med mig utifrån att pappan inte är närvarande) och min spontana känsla och spontana svar till henne var "jag ska inte föda barn". Jag förstår rent logiskt att jag måste föda barnet, men jag kan inte visualisera mig det. Jag kan utan problem visualisera hur bebis ligger i sin vagn, hur bebis sover i sin säng osv. Jag har en jätte stark känsla till bebis och känner verkligen att jag längtar efter hen. Jag vill poängtera att jag inte har någon som helst rädsla eller skräck inför det. Jag har inga problem med sjukhus, läkare, blod, smärta osv.
Jag har tittat på flera förlossnings-videos, följer flera olika konton på bland annat instragram från tex förlossningsavdelningar osv, men jag känner ingenting, jag kan inte se, känna eller visualisera mig själv som i att föda barn. Det enda jag tänker är typ "jaha, men det där behöver jag inte göra" Min känsla kring det hela är att jag kommer vakna en morgon och så har det gått över, precis som med en förkylning. Oavsett om ajg försöker se både vaginal förlossning eller kejsarsnitt så känns det lika främmande. Barnmorskan hade ett resonemang om det inte är jätte konstigt att mitt huvud tänker så iom att det är så alla mina tidigare graviditeter har slutat - att jag inte behövt göra något... Hon har skickat remis till psykologen på MVC...

Finns det någon mer här som känt på liknande sätt - dvs att du inte skulle/ska föda barn eller finns det någon som har någon bra idé på vad man gör?

Ja ungefär så med båda barnen. Gjorde inget särskilt alls åt det. Med första gick vi en kort förberedande kurs en vecka innan bf men inte ens då blev det konkret. Att skriva någon form av förlossningsbrev var helt omöjligt eftersom jag inte ens kunde föreställa mig själv på förlossningen.

 

[FeatherCloud]

Jag hade jättesvårt att visualisera båda mina förlossningar. Med första gick jag på föreläsning, läste böcker etc. Hade således koll på de olika faserna och det teoretiska förloppet. Men förlitade mig mycket på att min kropp visste hur man gör och att kvinnor klarat det i alla tider. Och så blev det, jag behövde bara följa med.

Första förlossningen blev en jättebra upplevelse och kanske därför förberedde jag mig minimalt inför andra. Med andra blev jag igångsatt och därmed blev min bild av situationen att den där bebisen skulle helt enkelt aldrig komma ut Även denna gång skötte min kropp hela jobbet själv, men jag hann inte med och insåg först under krystfasen att förlossningen hade börjat

Så summa summarum behöver det inte vara katastrof att inte kunna visualisera förlossningen.

 

[Otherside]

Jag hade också jättesvårt att visualisera miin förlossning - jag älskade att vara gravid och såg fram emot bebisen, men hade inte förberett mig ALLS! Inga såna där andningsövningar, jag hade inte ens packat en väska inför förlossningen, så min bebis fick åka hem i Landstingets body...! (Som vi sen fick lämna tillbaka...). Det är SÅ märkligt när jag tänker på det i efterhand. Så mycket kom som nån slags märklig överraskning när förlossningen sen satte igång.

Jag minns t.ex. att jag inte först begrep vad som gjorde så konstigt ont - hade jag fått tarmvred?!? Och då var jag 4 dagar över tiden..... Och under förlossningen utbrast jag några gånger, att -INGEN har talat om för mig at det gör såhär ONT!! (Vilket jag självklart kände till... ... )

Nu låter det ju som om jag var/är fullständigt knäpp, men jag hade verkligen sett fram emot mit barn OCH hade en så lycklig graviditet. Men ändå. JÄTTEkonstigt - eller också inte konstigt alls?

(Och bebiskläder HADE jag - därhemma...! Kläder och allt möjligt annat ;-) Och jag absolut ÄLSKADE mitt lilla barn! Älskar henne fortfarande över allt annat!)

Jag var en äldre förstföderska, 40 +, och hade haft missfall innan. Kanske sånt påverkar?

 

[Voeux]

Jag spenderade mycket tid på förberedelse och att visualisera min första förlossning. Visade sig att hon satt i säte och jag fick ställa om mig till kejsarsnitt på ganska kort varsel. Jag fick ett enkelt kejsarsnitt men en tuff återhämtning. Nästa gång väntade jag mig just det, men fick en tuff förlossning och en enkel återhämtning.

Jag tror att det är någonting positivt att inte ha en tydlig bild över hur det ska bli, för det blir nog sällan så ändå. Däremot är det ju inte bra om det beror på rädslor man skjuter framför sig som plötsligt bubblar upp en vecka i förväg, så att prata med någon och reda lite i är nog inte dumt. Det kan ju vara en sund ”tar det som det kommer” inställning som ligger bakom, eller så är det något annat som kan vara klokt att gräva upp redan nu.

 

[Bexzor]

Jag säger som @Vouex. Jag var så förberedd för vaginal förlossning, med allt från vilka ställningar jag ville prova till vilken smärtlindring jag inte vill ha. Ett läkarbesök kastade om allt och det blev kejsarsnitt inom 24 timmar efter beslutet (misstanke om svårt sjukt barn)

Samma inställning om vaginal förlossning med barn nr 2. Och återigen gjorde ett läkarbesök att det planerades in kejsarsnitt för bebisen beräknades vara för tung och stor. Vid samma besök bestämdes det att jag aldrig får föda vaginalt oavsett när jag får värkar.

Så var förberedd på att allt kan hända är mitt tips.

 

[clusia]

Jag visualiserade aldrig någon förlossning. Gjorde typ ingen research heller för den delen. När jag pratade med folk sa jag mest att ut kommer hon på ett eller annat sätt. Och det gjorde hon ju. Så länge man inte mår dåligt över det så spelar det nog ingen roll. Tror bara man är olika.

 

[Kaching]

Jag gick en kurs via BVC och fick tips om att följa Asabea Britton på Instagram. När jag var gravid postade Asabea mycket om förlossningens olika faser, och det tyckte jag var väldigt nyttigt i efterhand!

Var inte alls orolig eller rädd inför förlossningen utan tog allt som det kom. Jag var inställd på vaginal förlossning och tycker kejsarfödsel känns läskigt och obehagligt, så för min egen skull gjorde jag research på kejsarfödsel inför förlossningen för att jag skulle ha lättare att hantera ett kejsarsnitt om det skulle bli så.

Hade också stort förtroende för personalen som hjälper personer föda barn varje dag, och jag hade verkligen toppenpersonal under min förlossning

Var som sagt inte rädd, men kunde absolut inte visualisera mig själv föda barn. Jag gick in i det med "ut ska hon ju och min kropp vet vad den ska göra", och att lita på att personalen kommer hjälpa mig om det behövs. Hade ett förlossningsbrev med fokus på att jag ville låta kroppen göra sitt jobb (så inga värkstimulerande mediciner om det inte är nödvändigt t.ex.), och där jag beskrev hur jag reagerar i stressade och utsatta situationer (jag är en sån som inte vill vara till besvär och spelar ner smärta).

Hoppas något av det jag skrev kan vara hjälpsamt för dig Ut kommer barnet till slut oavsett

 

[cambodia]

För mig var förlossningen inte heller något jag tänkte på. Oväntat lite faktiskt. Det var som att den bara var, och det fick bli som det blev. Var väldigt obekymrad över lag, jag som i vanliga fall har katastroftankar om allt möjligt. Bebishormoner var bra grejer för mig

 

[Nelumbo]

Tack snälla för era svar!
Som sagt så har jag ju en remiss till psykogen så vi får väl sen vad hen säger om allt...

Jag själv känner ingen större panik kring det, utan just nu går jag i tanken precis som någon mer nämnde att kvinnor fött barn i 1000-tals år och det kanske är en av de mest naturliga grejerna att göra som kvinna? Även i dagens samhälle så är vi ju ganska "bortskämda" med att ha ett sjukhus att åka till med ett helt team med sjukvårdspersonal, mediciner osv.
När man väl står där så är det ju bara att göra det. Varje år läser man ju i tidningen om de som fött barn utan att veta om att de varit gravida och de lär ju inte haft jätte mycket förberedelser...

Jag brukar generellt vilja ha en plan, tycker det är lite jobbigt med nya situationer där jag inte vet 100% vad som förväntas av mig, men just nu så är verkligen känslan kring det att "ja det får bli vad det blir".

 

[gulakatten]

@Nelumbo Jag tror ändå att det är rätt vanligt att känna som du! För mig var det omöjligt att visualisera förlossningen och därför tänkte jag mest att jag väl fick ta det som det kommer liksom. Man vet ju inte innan hur det kommer att bli. Min enda målbild var en frisk bebis. Jag håller dock verkligen med om @Bexzor s tips: försök att vara beredd på att förlossningen blir som den blir och att man inte kan styra över den.

Jag fick göra väldigt akut kejsarsnitt precis när jag skulle börja krysta och det var jag ju såklart inte alls beredd på. Jag kände dock ingen sorg eller nåt över det efteråt utan bara en enorm lättnad över att dottern föddes frisk. Men jag vet många som visualiserat en särskild typ av förlossning och därför blir besvikna och känner sig snuvade på en upplevelse när det går fort eller blev snitt eller liknande. Jag såg inte förlossningen som en upplevelse direkt utan som ett oundvikligt steg för att få träffa min bebis. Och jag tror att det hjälpte mig att hantera min förlossning lite lättare .