Känns inte bra- om att vara rädd!

[martina]

I går var det då dax. Jag skulle rida pollen igen efter att han varigt utlånad till kompisen ett par veckor. Anledningen till att jag lånat ut honom är pga min rädsla. Har ramlat av honom ett par gånger och sista gången resulterade i 4 dagar sjukhusvistelse å 9 veckor gips. Har ridigt honom ett par gånger men bestämde mig tillslut för att byta häst med min kompis.
Allt gick bra i skritten. Traven var faktiskt helt ok den också, men galoppen, oj oj oj. Allt gick någorlunda bra om det inte vore för att jag spände mig som en fjäder och att han då börjar å "dumma" sig lite (inte så konstigt jag vet). Min kännsla i magen sa....SÅ HÄR VILL JAG INTE HA DET!!
Så nu står jag här i valet å kvalet. Han komer hem om ett par veckor å då är det bara att ta tjuren vid hornet, men det känns inte som att detta är hästen jag blev så kär i förra sommaren då jag köpte honom. Är det rätt att jag ska behöva vara rädd?? (ska tilläggas att det är bara på honom jag är rädd) Fortsätter han testa mig så kommer mitt självförtroende vara i botten. Förstör min rädsla honom?

*hjälp*

 

[Gilan]

men börja i din egen takt. Ställ av hästen på bete några veckor och börja om helt från marken. Låt hästen vila samtidigt kan du "leka" från marken. Kör 7 games elelr nadra bra grejjer som får dej att lita på honom och honom att respektera och lite på dej.

När du kännet dej trygg vad dte gäller allt arbete på marken. Att du inte är rädd för att gå ut å gå med honom,hämta han i hagen m.m Så är dte dags att sätta igång honom igen.

Börja 8som man alltid gör efter några veckors vila i skritt) Först på banan. När du är säker där kan du börja rida ute (gärna med någon kompis) När du är helt avslappnad och känner dej trygg med honom i skritten och när du märkar att han är ordentligt igångsatt kan du börja trava. sen gallopera sen hoppa och vad du nu vill göra.

Det kan bli så att man måste ta allt från början. men gör det kan det leda till att du får tillbaka den häst du blev så kär i förra sommaren.

Lycka till

 

[Tassetass]

Bra tips där.

Och en sak till; försök inte dölja din rädsla. Försök inte spela tuff och vara något du helt enkelt inte är - än. Berätta för hästen att "Okej, grabben, så här är det. Jag är RÄDD, eftersom det inte gått så bra tidigare. Jag lägger korten på bordet, så snälla; försök att hjälpa mig, för jag behöver din hjälp för att ta mig igenom det här."

Kan låta helt knäppt, men det gör garanterat ingen skada - och det kan göra stor skillnad. De gånger jag var rädd eller osäker med min gamla stolle till häst så sa jag helt enkelt till honom att nu hängde det på honom, han var tvungen att hjälpa mig.

It's all in the mind. Låt honom ta del av dina känslor och tankar, det kan göra stor skillnad.

 

[Lina_Zacha]

Rädsla är något som man behöver jobba bort, både när det gäller hästar och människor. Det lossnar inte över en natt, utan första steget är att acceptera att det är en process.
Det viktigaste i den processen är just att tillåta den att ta tid. Det värsta man kan göra är att sätta upp för höga mål. Plocka ner allting i små små delmål, så du känner dig lugn, säker och framförallt duktig genom hela resan.

1. Erkänn din rädsla och besluta dig för att det är ok att vara rädd. Du måste se till att jobba utifrån dina behov, inte vad man borde kunna eller vad andra gör. Ta bort all prestige och måsten. Vänd din kommande utveckling till något positivt och spännande, en utmaning som endast du sätter reglerna och gränserna för.

3. Förstå rädslan. Vi blir rädda när vi möter saker/situationer som vi känner kan hota våra liv, som vi inte vet något om och/eller som vi inte har kontroll över.

4. Ta kontrollen. Ta hjälp av en tränare som kan visa dig hur du skapar en bra relation med din häst, där hästen får uppmärksamheten på dig och där ni båda bygger kommunikation och förtroende. Om du känner dig osäker med hästen så känner sig hästen osäker på dig. Om du känner dig trygg med hästen så känner sig hästen trygg med dig. Och när hästen känner sig trygg med dig så känner du dig tryggare med hästen. Det är alltså en hönan/ägget-situation, som ni (hästen och du) är två om att bygga upp. Men när ni väl lyckats vända den nuvarande onda cirkeln till en positiv, så kommer det att gå fort. Det blir en positiv spiral som bara växer. Om du ger den tid och tålamod.

 

[martina]

Tack snälla ni. Känns lite bättre.

 

[superbusan]

Sälj honom och köp eny häst du känner dig trygg med.

 

[IngelaH]

Tyvärr, är det inte alltid så lätt med levande varelser.

När det gäller bilar, så finns det en ramsa som handlar om SAAB - "Sälj Aset Annars Byt".

Men det fungerar inte så enkelt med levande varelser. Ett djur blir ofta en del av familjen som betyder ALLT. (Inte_ung behöver INTE kommentera. Vi vet redan din åsikt om det)

Jag vet själv, jag har varit och är själv där emellanåt när det gäller mig och min häst. Men att jag har mina svackor beror på att jag har fått en bestående ryggmärgsskada efter en stallolycka. Jag FÅR INTE ramla av eller hoppa, det kan göra att jag hamnar en meter under jord, eller blir förlamad från halsen och neråt.

Men jag har som Tassetass säger, talat om för min häst exakt hur det är. Att jag inte får ramla av, att jag är rädd, men samtidigt att jag litar på henne. Jag har märkt att det här gör att Tima och jag har vuxit ihop och jag litar på henne mer och mer, klarar av mer och mer. Hon testar också mig mer och mer, med olika hyss. Men märker hon att jag blir rädd igen, då backar hon ett steg i sitt busande.

 

[EmblaAsk]

Tycker som flera andra att du inte ska ge upp.
Umgås med hästen från marken, och bygg upp ett förtroende för honom.
Longera gärna före du rider, så att hen får göra av med lite energi.
Börja gärna med att skritta runt i skogen, utan krav både på dig och på hästen, och det ska bara kännas roligt och tryggt. I skogen är hästen inte lika benägen till att sticka eller bocka, eftersom det är träd överallt. Håll honom koncentrerad genom att rida serpentiner runt träd osv.

Jag gjorde så här när jag red in min unghäst, funkade jättebra.

Nöj dig med att skritta tills det känns bra, sedan kan du trava och galoppera inte föränn du känner dig helt trygg.
Är ju jättebra om din kompis kan fortsätta att arbeta honom under tiden, så att han får jobba lite hårdare oxå, och inte tappar för mycket.
LYCKA TILL!

 

[concierge]

jobba mycket från marken; borsta, promenera, tömkör och longera.
Det brukar vara kul tycker jag iallafall, vissa kankse tycker det är långtråkigt men jag brukar tycka det är kul att stå och borsta hästen länge Den känns mer levande då och inte som någon maskin som man plockar fram när man vill ut och rida och ha kul, man kan ha kul på andra sätt också.
När du jobbar mycket från marken bygger hästen även upp ett förtronede för dig och börjar "lita" mer på dig, då kommer inte sånt där hända som att hästen börjar tjura osv.

Jag själv blir ävven lite smårädd då det kommer lastbilar i hög fart då jag är ute och rider, då hoppar jag av hästen i god tid innan och leder ponnyn istället. Jag blir mycket tryggare då och det blir även hästen, för tryggheten smittar av sig då istället för att min rädsla ska smitta av sig.
Detta är efter att jag var ute och red med ponnyn i vintras och det kom en lastbil i väldigt hög fart och då kastade sig ponnyn rakt ut i vägen, som tur var saktade lastbilen in och jag blev inte rädd just då d et hände utan det ända jag hade i huvudet var att lugna ner hästen men efter det har jag blivit lite rädd, men den rädslan har börjat försvinna nu.

Sen för någon vecka sen när jag satt och drog sadelgjorden utanför stallet i lugn och ro blev ponnyn rädd för något och stegrade sig, jag som hängde över hästen och drog gjorden satte mig rak i sadeln och tog tag i tyglarna. Det sista man ska göra om en häst stegrar. Så det slutade med att ponnyn slog över och jag fick hela hästen ölver mig. Hade tur i oturen där faktist, fick bara ett blåmärke på benet och ett på revbenen, beror nog på att jag aldrig hinner förstå vad som händer utan det är som att jag frågar mig själv; ramlar hästen baklänges nu?
Det har jag inte blivit rädd efter iallafall.

Jag tror inte din rädsla förstör honom men så länge du är rädd när du rider honom kommer han att fortsätta tjura för antingen är han en så känslig häst att han tycker det blir obehagligt då du är rädd och blir själv osäker.

Men behåll din häst och känn ingen press på att du måste sluta vara rädd. Utan stå och borsta och stå och klappa h*n i hagen och allt sånt där "tråkigt" Du kan ju också skritta omkring med honom eller be någon leda dig när du är ute och skrittar, försöka följa med i rörelserna och bara slappna av. Prova blunda när du sitter på hästen och vifta med armarna och allt sånt där man gör på ridskolan när man började rida när någon leder dig till exempel.
Rid eller promenera när du själv känner för det så att du inte känner någon press, du har ju hela livet på dig att komma över din rädsla.

Hoppas din rädsla försvinner snart så du kan ha kul med pållen ohc njuta av varje minut du får ha tillsammans med h*n!

 

[martina]

Han kommer om två veckor, och jag längtar faktiskt riktigt ordentligt nu efter att få bortsta,pysla och prata med honom.
Jag ska ha era råd i bakhuvudet.
Men det är svårt när man får hjärnspöken i skallen.
-Tänk om postlådan börjar prata eller det kommer fram spöken ur just den busken igen osv osv
Mental träning är det nog som gäller. Men ack vad svårt det är.
Som concierge skrev så hoppar jag också av när hjärtat börjar dunka lite fortare. Men ska jag göra det varje gång?
Blev en hel del avsittningar innan jag lånade ut honom.
Men det är ju bättre det. :smirk:

Problemet jag känner nu är att när han kommer tillbaks så har han kondition. Ska jag ändå plocka ner allt till noll och börja som redan nämnts med promenader, longering mm?

Jag vill ju inte att det går snett igen, han är ju bara 5 år, min lille fjording.

 

[Gilan]

jag skulle absolut plocka ner honom och börja från 0. har själv haft en fjording på foder. Som stack över vägar,staket,ut genom hagar,stack med mej i skogen. Så jag vet hur dte är att vara rädd.

Men när jag bytte stall så började jag om åxå. promenader,longering,massa gos,skrittade runt lite i hagen. Sen började jag sakta skritta. Tillslut vågade jag dte mesta med henne och vi kom varandra riktigt närma. Men hon åkte hem sen eftersom att dte bara va foder.

Men jag tycker att dte är bättre att ta allt sakta från början. Gör du inte dte är dte lätt att du börjar känan dej lite säkrare men sne gör hästen nåt och du står där lika rädd igen. ta allt steg för steg är mitt råd. Är dte din häst och om du är lite rädd så har du antagligen inga planer på tävlingar än så då har du tid på dej.

Det lönar sej sen. Lycka till

 

[lizan]

jag kan ju berätta en liten betryggande berättelse om mig och fjordingen jag var skötare/medryttare/delfodervärd åt i dryga 3 år.

han var (är) världens snällaste. så otroligt mysig så det finns inte. i hanteringen världens bästa häst, och oftast likaså i ridningen. men så började han busa till det lite, fast inte med mig utan med sin ägare. och han blev värre och värre med henne, men med mig lika snäll som alltid.

så blev jag rädd efter en incident på ridskolan och sen på en annan häst jag red i samma stall. o då blev jag tillslut även livrädd när jag red på "min" fjording.

jag var alltså LIVRÄDD, jag kunde börja gråta där på hästryggen. jag red mycket själv då vilket nog inte hjälpte. jag började gråta för att jag kände mig dum oftast, då jag hoppat till i sadeln och SPÄNT mig av att hästen lyfte lite på huvudet för att lyssna på något.

det värsta som hände under den här perioden var att han hoppade till för något (en halvmeter åt sidan typ) eller stack rakt fram varpå jag alltid fick stopp efter några meter.

de gånger jag satt på hästar som var lite busiga var det inga problem alls. och på mina bra dagar kunde fjordingen också busa lite mer och jag bara skrattade, så jag visste ju att jag klarade av hans buserier.

men jag visste ju att jag var rädd.
hästen visste att jag var rädd.
och hästen tog hand om mig.
när jag blev som räddast så sa jag till honom, nu du är jag livrädd och snälla snälla gör inget dumt. och han har aldrig trampat på så försiktigt som de gångerna.

han är min ängel och han såg till att ta mig ur det hela. han kände när jag var livrädd och tog hand om mig då. han kände när jag kände mig modig och var lite "modigare" själv då. men han visste alltid hur långt han kunde gå utan att göra mig mer rädd. ibland testade han mina gränser lite, men bara så mycket som han visste att jag klarade av.

och rädslan släppte mer och mer. när jag i mars flyttade till usa var jag inte rädd alls. min sista tur på honom innan jag åkte var det rejält med fart och fläng i, och jag bara skrattade.

sen när jag kom till usa, första hästen jag fick sätta mig på var stor som ett hus (minst 180), 6 år och OTROLIGT grön. det var blandade småhopp mest hela tiden. men inte en tendens till klump i magen fick jag. jag klarade det galant och de andra på anläggningen blev imponerade över hur bra jag hanterat det.
sen bytte jag ställe att rida på och fick rida en hingst som gärna småbockade genom galoppbytena (Det var ju så roligt), lekte blandade småhopp när allt var roligt och ibland reste sig lite. men där satt jag o mest bara skrattade åt honom.

allt tack vare att min lilla fjording tog hand om mig.

 

[superbusan]

Svar till: Men det fungerar inte så enkelt med levande varelser. Ett djur blir ofta en del av familjen som betyder allt, Jo jag vet, men i många familjer får kanske kvinnan stryk, och får ett betydligt bättre liv om hon bryter upp. Vad jag menar är att går det för långt kanske det är bättre att för sitt eget välbefinnande sälja till någon som klarar av hästen bättre, och få en mindre tuff. Har man blivit skadad kan rädslan sitta i länge. Man måste inte till varje pris fortsätta med just den hästen om man inte mår bra.

 

[karini]

Jag tycker inte du ska sälja din häst som endel föreslog. Du har fått många bra tips från de andra här så jag håller verkligen tummarna för dig att det löser sig

Blev själv skrämd av min förra medryttarhäst som de första ritterna verkade väldigt lugn trots sin unga ålder. Men efter att jag lyckats ramla av 2 gånger på endast de ca 10 gånger jag red honom och det inträffade också några andra incidenter blev jag också rädd för hästar. Sista gången skenade han hem genom skogen och min kompis och hästen hon red följde med honom i sken en bit innan min kompis föll av ock fick hjärnskakning
Efter detta red jag aldrig honom mer, vilket jag ångrar lite nu efteråt, jag borde väl egentligen ha suttit upp och skrittat lite någongång iallafall.
Avtrillningen gjorde så att jag inte har velat rida på över ett halvår, rädslan gjorde att jag inte var intresserad av att rida längre

Men nu har jag hittat en äldre och mindre häst som jag långsamt börjar bygga upp självförtroendet på. Jag har så lätt för att tycka att jag är jättedålig på att rida och självförtroendet har inte blivit bättre när jag ridit hästar jag inte klarat av eller passat ihop med.

Igår var jag ute på andra turen ensam med hästen och allt gick jättebra även om jag fortfarande ofrivilligt reagerar med att hoppa till om hästen ens rycker till för en pytteliten grej.

Ville bara berätta hur det har varit för mig, jag tror det hjälper att få skriva av sig och känna att man inte är ensam om att vara rädd.

Den här tråden har hjälpt mig att inse att det är helt ok att vara rädd, tack för alla bra råd

 

[superbusan]

Jättekul för dig! Men du skriver också att du börjat om på nytt med en annan häst. Jag vill bara att folk inte ska känna att de måste klara av just denna häst. Alla passar inte ihop, och det kanske finns mängder av hästar som passar bättre. Jag har hållt på med hästar sen jag var liten tös, och genom åren har jag träffat på hästar som jag inte alls haft lust att hantera. Andra hästar har lytt mig som en liten vovve, och dom har samtidigt skrämt slag på vuxna karlar. Kemin betyder så mycket.

 

[lizan]

det som började min rädsla var att jag åkte av 3 gånger på samma hopplektion på ridskolan. jag hade hoppat hästen massor innan och tyckte att hennes små egenheter var roliga. hon var annars oftast hästen som gick åt sist i hoppningen, ingen ville ha henne.

men så den lektionen gjorde hon något som var nytt för mig, satsa som fan för att tvärnita.

jag gav mig inte, jag fick henne över alla hinder jag tänkt hoppa och två bra rundor till så hon lyssnade tillslut. men sen ville jag aldrig mer sätta mig på henne.

men så en dressyrlektion något år senare tänkte jag att nä nu jävlar, så jag tog hästen (på dressyrlektioner var hon nästan alltid lugn) igen. och visst var jag lite skakis, men det var OTROLIGT skönt och framförallt STÄRKANDE att känna att jag faktiskt kunde rida hästen. men hoppa henne hade jag nog aldrig gjort igen.

visst MÅSTE man inte kämpa vidare med just den hästen som gör en rädd, men det kanske också vara otroligt stärkande om man klarar det.

 

[hanoirocks]

försök att tänk efter vad som hände sist. VARFÖR ramlade du av? vad det något du gjorde? De gånger jag har ramlar av har jag funderat över vad som hände och varje gång har det varit jag som har gjort fel i situationen. man kan ju inte gå tillbaka och ändra. hästen förlåter, men när man ska upp igen så tänk på vad du kan göra för att det inte ska hända igen. Jag gjorde det och efter ett tag tänkte jag att om jag inte gör samma fel igen gör inte hästen det heller. Efter några gånger började jag slappna av...Om du därimot tror att din häst kastade av dig med flit och är elak tycker jag absolut att du ska byta häst. Din häst reagerade antagligen efter sina instinkter och menade inget illa. Om du kommer upp i sadeln ige så kommer han säkert att hjälpa dig. Och varför inte spendera mycket tid med honom... Om han fortsätter att testa dig ska jag rekomendera att ta hjälp av en NH/western tränare.

 

[must]

Usch förstår precis hur du känner det, själv har jag en hopphäst som har gått fälttävlan först men nu bara hoppning som jag inte tävlar själv utan har en ryttare som tävlar, jag rider ju bara dressyr och är en riktig fegis. Ibland så har jag ridit min hopphäst och försökt att hoppa några språng men det är så himla obehagligt.
Jag är iof inte rädd för hästen men eftersom det är en hopphäst så har jag inget annat val än att låna ut henne eller sälja och det är nog det du får tänka ut för dig själv.
Jag skaffade istället en snäll dressyrhäst som jag trivs med och ridningen är mkt roligare nu när man faktiskt vågar rida

 

[skreien]

Kan säga att jag känner igen mig rejält... Hade en häst på foder för några år sedan. Det var ett misstag att ta henne, men det är lite försent att ångra sig. Dels hade hästen en skada i ett ben och hade stått i nästan ett år. Det var jag som skulle sätta igång henne igen... Jag var inte rädd från början, mer osäker. Det blev värre och värre och tillslut tog det stopp. Jag ville inte sitta på henne mer. Hon såldes till någon som klarade av henne bättre. Jag var hästlös ett tag men hittade sen en liten annons i tidningen. Fjording säljes. Den lilla fjordingen kom hem till mig i augusti och stannade. Jag var rädd och mkt osäker från början, speciellt när vi red ut och när det var mörkt. Han var så försiktig, blev aldrig rädd för något, försökte aldrig sticka. Och rädslan gick över. Det tog nästan ett år. När jag började bli säkrare så försökte han sig på lite bus, bocka lite i galoppen, hoppa till för "farliga" saker men jag brydde mig inte. Jag är fortfarande osäker på en del andra hästar men på min pålle är jag aldrig rädd. Han tar hand om mig.

 

[Mirre]

exakt så känner jag för min häst också. Kommer nog att sälja honom till slut tror jag, och köpa en mindre lättare typ av häst. (har en nordis på 170)
Har funderat på exakt samma sak som du, förstör jag honom?
Förstår precis hur du känner dig, det är itne kul alls.
Har aldrig ramlar av Herman men det har varit nääära många gånger. - för westernsadel
Kan inte din kompis varamed då när du rider så du inte är själv?